Tå Rööstu-Jutt var på tjödorjakt
(Nyykaarbe landmål.)

Varindaste våår fäälas Rööstu-Jutt mä byssån å skuutär tjöödran i lejkantiin. Men i sista våras var ä å jick spitaaklot mä an, tå an ejn löördasnatt var på tjödurjakt.
     An hadd vädär åf, att ä findist en tjödor på Hejmskoogsbackan. Så höört an om kvälde, tå an var åsta still hästn ti nattän, huru tjödorn arbejta å späla. Tå mäkta an int ti hald sä, uutan han hänger jaktväskon vi siidån å kastar byssån på axäln, å så bär ä åf ti skoogs för an. Rej på langt hald såå an an en stooran tjödor sita opp i en höögan gränskata. Jutt kröjp å smöögd sä alt närmbär å närmbär, å ätt en stånd smält skåte. Men tjödorn akta alder om naahanda, uutan han späla bara värr.
     Han lada byssån på nyy räkning å sikta, å skåte smält, bara så hä rååla i skoojen. Men tjödorn byrja knack å frääs å späla änno välkare. Jutt vila vaal smått ootålo å lada gango på gango å sköut. Å tjödorn byrja späla alt håålare å håålare, fast an var så sånderskuti, så inälvona hängd uut. Ti sluut vart Jutt arg å saa för sä sjölf: Visst måst hädee vara sjölvaste Gambäl-Ejrik, som int kuulor å kruut bitär på. Hä må no vara va ä vil; men no kliiver ja opp i gränen åsta skåda, va ä staar påå, tå int viidundre vartjin flyygär eldär faldär.
     Tå an kom opp i gränskatan å såå, att tjödorn, som an a skuti ii, var ihoopkårma åf ä gambälä par vammalsbyksor, åppståppa mä häkelblaanan, bejt sinni an änno värr. Han las opp en langän rämso om belsebub å all hans tjänsteandar i milljoner legioner.
     Midt i hä sama an las som värst, kombär två påjkgloopingar opp ur en gruusgräv i närhejten, tär de hadd jöömd sä å härma tjödorn. No håkra de å skratta, sloo ihoop händren å roopa: ”Nå, Jutt, no ha do liti narr dä opp i trää!”
     ”Edra armade påjkgansilar! Om ja sku ha ana mejr kruut, noo sku ni skratt lagom,” Galma Jutt til, så hä ejka i bärg å backar.

(Inf. 2008-09-30.)





Om höögfäälän
(Nyykaarbe språåtje.)

Hä ä dumt ti vara alt för mytje hööfäälo jär i vääden. Så mytje måst no var å ejn äntå vara, så an vejt säta väärde på sä sjölf. Men för Haga-Jäpp ha ä vila gaa alldejlisan om.
     Ni mins no fol hande såmarn, tå an var ti sjööss å var bort hejmanifråån elva måånar fåått i ååri. Jaa, hä var nästan narrie bort, hur han krååma å kröpa sä. Han väta int, om an sku gaa på hovo elder föötren, å han denska så oobart, så naa fålk vila int kuna förstaa va an saa.
Om kväldan, tå an sku gaa åsta såva, måsta gambäl moodrån hans öjs mä skoopån vattn uutanpå väddjän. Annors sku an int ha fåått na sömn i öögona, för an var så vaan mä våågskvalpe, pååstoo an.
     Ejtt sondaskväld var byysis pojkan å vila ha Jäpp ti kåma uut i byyin å häls på flickona. Men tå svara an döm:
     ”Hvad skulle jag komma dit? Inga känner någon mej där, när jag kommer dit.”
     Ast na stoort bätär var fol Skrapelback-Hanna-Suss häldär, hon var hejm järom såmarn ifråån Helsingfors, tär on a tjääna i trii års tid. Hä var riktit naassand, va hon var uutspööka mä hatt å floor å knarkatjängor. Å tå gamäl bikantren hennas var å sku åsta häls på änar, så måsta de prisanseer sä för änar, fönn de fick taa änar i hand.
     Men hon hadd å vaali höögt akta å braa hulde i hövostaan för sin fagerlejk, så jämst rinjaaler å kårpraaler å andär hööga härrar hadd släjist om änar å vila haa änar ti fruu, men hon hadd jivi döm på båtn allihop. Så beräätta on sjölv, å juudd hon, så juuver jah.
     Saan rejst on jo tibaakas ti hövostaan, å no läär on vara jift mä ejn hambuus.
     Sääkert måsta on tyck, att han var bätär än ejn rinjaal.


Något som var intressant var att pappa brukade berätta om någon som också varit ”ti sjööss å var bort hejmanifråån elva måånar fåått i ååri” och vars mamma måste slänga vatten på fönstret för att han skulle kunna somna. Undrar om det kommer härifrån eller om det är en allmänt spridd skröna.
(Inf. 2008-10-02.)





Tå Haapa-Kaj jool ijen penga miin
(Dala-Ejrik berättar sjölv på Purmo språåtse.)

Hä ä nästan så fåltse vil bara griin å jära narr, tå ä nö fö tiin vaal frååga om trullase, jussom ä sku int ha na viidare betyydels. Men ja a viri mää en gang tå trulldoome ha joort värkan.
     Väntas nö! — Hä kan fol byri vara såtee för kringom femti åår tibaaks, så händ ä sä, att ejn tjyyv bröut opp tjisto miin å stal bort en peningsyymo åv mä. Nå ja vart så faali harma å visst int, va ja sku byri slåå påå fö ti fåå penga miin ååter.
     Tå viisa Grannas fassam ä ti Haapa-Kaj, som boodd i Nyykarbe-Kyrkbyye. Ho va uutroopa fö ti vara mäkto i sina böönor å dåoli ti ijen toki, som fåltse ha mista. Å ”took jool, som gälin vaa” bruuka de säj. Ja too jiinast å spänd hästn för skrindsläda å så bar ä ååv.
     Ä va stjöni sejnt om kvälde, tå ja kom fram, så trulltjälinjä a hända ga såva tå rej, men ja buldra opp änar. Tå ja kom in i stögo hennas, droo ja opp brännvinsflasko uur barmficko, räkt åt enar å saa:
     ”Frejst nö skåda va ja haar ti äärand!”
     Å jiinast, som o hadd skåda i brännviini, saa o:
     ”Joo, tö a mista penga å vil haa döm ijen, siir ja, hä ska dö fåå, så sant ja hejtär Haapa-Kaj.”
     ”Å tär siir ja tjyyvi nö. Hä ä en lihla, mörklätta kaar.”
     ”Jaha, noo vejt ja, vem hä ä” saa ja.
     Tå sloo o ii åt mä trii dåoliga syypar, så ja vart sjöni mitt i knastje. Saan sloo o ii trii syypar åt sä sjölv, så ä lömna bara en lihla skvätt kvaar i flasko. Hätee byrja o nö läsa på na grömma trulldoomsooler, som ja int komber så noga ihååg. Å saan laag o tiid niie saltkoorn.
     ”Noo är hä hövolöösfåltse löösklava på tjyyvi nö” saa o.
     ”Å byri de antast tä ätt väji, så skåda int tibaak, fönn dö a löjst opp bringrejmä på hästränkrä å sagt trii ool. Å tå dö tjöör öfver Nyykarbe stoorbrooä, så ska dö kast brännvinsflasko öfver vänster axlä i åågä”
     Ja jool, som o baa. Å hejmrejso jick braa, ända tärt ja byrja kåma moot Gambäl hamnä. Tå byrja ja höör ett förfaaselit juud å levand bakätt mä.
     ”Vänt, vänt!” skrääkt ä. Ja tänkt byri tjöör ritti håålt tå, så ja sku händ unda, för hästn män va bärgandis braa ti löjp. Men rej tå ja kom ti Galgbacka, så städd a tvärt. Å hä va ritti oomöjlit ti fåå ha ti fara uur flättse. Å ha va så lungsvejtto, så skyytappa hängd neer ätt siidona på a. Hä va int na ana ti råås tå, än ti löjs opp bringrejmä å jära som Haapa-Kaj underviisa. Tå ja skåda imilla ränkrä, sååg ja hövolöös fåltse siti alt tjåckt på skrindträädä.
     Men tå ja saa tömte oolä, som trulltjälinjä hadd läärt mä, så flöu de bårt, jussom tå a kastar stejn i krååkhoope.
     Na viidare ääventyyrer hadd ja int saan på ho rejso.
     Om mårnä, tå ja stigd opp å låsa ipi fåstodörä, va penga miin i et stejnfat på brooä. Tjyyvi ha viri tvungen ti föör döm tibaak.
     Noo siir ja ni troor, att ja ska prack å juu, men int vil ja kvita oole mejs, om int hä ä rejna sanninjä, alt ja a berätta.


Haapa-Kaj av Einar Hedström.

 



En talande kvarn.

Fordomtima lär det i Nykarlebytrakten ha funnits en kvarn, som, under det den förmalde säd, skall ha roat sig med att prata. Bland annat lär den ha brukat säga:
     ”Om höösta gaar ja int, å om vååra haar ja int.”
     En höst, när den sattes i gång att förmala frostskadad spannmål, hade den klagat:
     ”Å-åj---å-åj, dähär åårs råågen, tarat-tat-tat, tara-rat-tat-tat!



Jerker Svenske, pseudonym för Erik Finne från Markby, (1902) Skämt och Allvar, Humoresker och Sägner. Några sägner med anknytning till Nykarleby medtagna här.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Neo-Carolina, fler varianter på stadsnamnet.
(Inf. 2008-10-06, rev. 2008-10-06.)