Både i staden och i dess omgivning fanns det vissa s.k. kloka gummor och gubbar, till vilka befolkningen i sina trångmål kunde vända sig, antingen då det gällde att få bot för sjukdomar och åkommor eller att tillrättaskaffa stulna eller annars förkomna saker.

Som läkemedel användes hemmagjorda dekokter, vilkas beståndsdelar utgjorde en välbevarad hemlighet. För att vara riktigt verksamma skulle dessa vara samlade vid någon bestämd tidpunkt, t.ex. vid månens nytändning, eller på något särskilt ställe, exempelvis på kyrkogården. Verksamma beståndsdelar i dessa dekokter kunde utom helbrägdagörande örter utgöras av malmpulver, skrapat från en kyrkklocka i klockstapeln eller från ett gravkors. Också benknotor från en död människa kunde ha sitt värde. Behandlingen åtföljdes ofta av besvärjelseramsor, på vilkas kraft besvärjarna kanske i många fall ej själva trodde, men som de huvudsakligast använde för att göra intryck på den hjälpsökande. Om också vidskepelsen sålunda spelade en stor roll, kan det dock ej förnekas, att överraskande kurer förekom, t.o.m. i sådana fall som av läkarna lämnats därhän. Exempel på de sistnämnda utgjorde främst ”fastnase” (envist hudutslag).

Bland helbrägdagörerskor och trollkäringar nådde ingen ens närmelsevis en sådan ryktbarhet som Haapa-Kaja. Hon var egentligen oravaisbo, hade vuxit upp på Haapa i Komossa — därav hennes namn — men sedan flyttat till Juthas i Nykarleby landskommun. Här slog hon sig ned i en koja vid vägen Juthas-Bonäs. Om man går från Juthas vägskäl förbi ungdomshuset och uppför landsvägsbacken, finner man ett stycke längre fram, till höger om vägen den plats, där kojan en gång stått. Kanske finns där ännu kvar någon enstaka sten från dess spiselgrund eller dess låga stenfot. Invid kojan växte en hägg, som sades blomma tidigast av alla i nejden. Uttrycket ”nu blommar Haapa-Kajas hägg” gällde allmänt som ett sommarbudskap. Om någon åt av bären i häggen eller av dem i den lilla röda vinbärsbusken där invid, fick han hudutslag, sades det. Detta skulle väl vara ett tecken på de krafter ägarinnan besatt; det är ju mycket troligt, att hon själv spritt ut ett sådant rykte för att få ha sitt i fred.

Om hennes underkurer berättades i min ungdom en mängd historier, som jag dels glömt och dels så hopblandat i mitt minne, att jag inte kan återge en enda av dem. Att hon i sin verksamhet mången gång lyckades förvånansvärt väl, är ställt utom allt tvivel; annars hade hon ju förresten inte blivit så namnkunnig. Kunder mottog hon från när och fjärran, och dessa tillhörde ingalunda endast de lägre samhällsklasserna. Med stor respekt berättade man om ett ekipage från en av grannstäderna i norr med två hästar förspända, som hållit utanför hennes stuga.

Besvärjelser och trolldom spelade en betydande roll vid Haapa-Kajas behandling av de henne anförtrodda fallen och uppdragen. Bland annat lär hon haft en ”trollpåse”, ett knyte, i vilket hon förvarade en huvudskalle och några benknotor, som sades härstamma från gravgården. Stundom småpratade hon med knytet. Om benknotorna då började skramla, vilket ju var en lätt sak att åstadkomma, hörde man henne framviska ett ”tyst, tyst!”. Förbindelsen mellan trollpåsen och henne gjorde naturligtvis ett starkt intryck på den mindre omdömesgilla delen av hennes kundkrets.

Man kan tryggt påstå, att Haapa-Kajas namn var i var mans mun. Hennes rykte nådde långt utöver hemkommunens gränser. Fjärran från Nykarleby berättade mammorna för sina små om den beryktade trollkvinnan. Vid hemtraktens stugdanser brukade pojkarna till den efter menuetten obligatoriskt följande polskan sjunga: ”Sju och sjuttio gånger har jag svaja mellan Bonäs och Haapa-Kaja”. Polskan kallades därför ”Haapa-Kajas polska”.

De otroliga historier man spann kring Haapa-Kaja visar, vilken roll hon spelade i folkfantasin. Ett exempel härpå må anföras.

Ett kort stycke från Haapa-Kaja bodde i en oansenlig koja en kvinna, allmänt kallad ”Finskon”. Även hon var trollkunnig, och Haapa-Kaja hade varit hennes läromästare. Man berättade, att de brukade sända meddelanden till varandra mellan kojorna, varvid en orm tjänstgjorde som budbärare. Men så blev de plötsligt ovänner, och då försökte vardera av dem att förmå ormen att stinga den andra. Men så jämnstarka i trolldom var de båda antagonisterna åtminstone i detta fall, att ormen ej kunde komma längre än till ovännens tröskel. Där måste den vända om, och hur många gånger de än sände den fram och tillbaka, blev resultatet detsamma.

Det berättas, att Haapa-Kaja vid ett festligt tillfälle var anställd som hjälp på Smedsbacka. Stor brådska rådde i köket, men allt gick undan med fart tack vare Haapa-Kaja. Hon behövde nämligen blott sträcka fram armarna, så kom grytor och kastruller genast flygande henne i händerna.

Ännu då Haapa-Kaja låg lik, kom hon uppståndelse åstad. Hennes kista hade placerats i en ria på Smedsbacka. Någon gick där förbi, hörde ett starkt buller inifrån rian, och hastigt spridde sig ryktet: ”Haapa-Kaja spökar”. Slutligen vågade ett par behjärtade män öppna ridörren, och utrusande kom Smedsbackas välbekanta tjur, som hade förirrat sig in i rian och förgäves sökt ta sig ut, sedan dörren gått i lås.

Haapa-Kaja sågs ofta syssla med någonting invid den vattensamling, som bär hennes namn, ”Haapa-Kajas pottin”, ej långt från hennes koja, men på den motsatta sidan av vägen.

Vad hon därvid hade för sig, lyckades de nyfikna dock ej utgrunda, men eftersom flaskor hittades på platsen, antog man, att hon blandade sina trolldrycker.

Långt mindre ryktbar, men likväl ganska mycket anlitad, var ”Troll-Jansson”, en f.d. sjöman, som bodde i nystaden. Hans verksamhet gick nästan uteslutande i den rena trolleristilen, vilket torde framgå av det följande:

Då handelsman G. en gång hade fått ett envist hudutslag, som det påstods, till följd av att han druckit av vattnet i gravgårdsbrunnen, gick han slutligen till Jansson för att få bot. ”Jag har väntat handelsman”, sade Jansson och gav honom en liten flaska med något slags trollvätska. ”Gå till samma ställe och släng detta över vänstra axeln, men handelsman får ej se bakom sig”, lydde hans förhållningsorder — en vanlig trolleriordination alltså. G. följde anvisningen, och då utslaget råkade försvinna, fick J. äran av den förment lyckade kuren.

En annan historia, i vilken J. spelade rollen av undergörare, utgjorde den om Bollströms kalv. Denna hade försvunnit och ägaren misstänkte, att tjuvar varit framme. Efter att ha granskat innehållet i en kopp brännvin bekräftade trollkarlen misstanken. ”Du kan inte tro, vem tjuven är”, sade han, ”men om du lovar att aldrig säga det, skall du få se hans ansikte”. Enligt egen utsago skall B., sedan han avgivit löftet, med förvåning igenkänt brottslingens anletsdrag. Men trogen sitt löfte behöll han hemligheten för sig själv.

Berättelsen om hur bagare Markéns svåger återfick sitt förlorade fickur bidrog ytterligare till att stadga Janssons rykte som trollkarl. J. stämde möte med sin klient vid klockstapeln en natt kl. 12. Han behövde blott blåsa en gång i nyckelhålet för att dörren skulle springa upp. Därefter hoppade de båda männen över tröskeln, men vad de uträttade i klockstapeln, förblev en hemlighet. Resultatet blev emellertid, att klockan morgonen därpå låg på trappan framför ägarens dörr.

Skogas Kaj skilde sig väsentligt från de ovan omtalade undergörarna. Hon ansågs vara särskilt skicklig i att bota ”fastnase”. Varken besvärjelser eller trollkonster förekom vid behandlingen, och märkligt nog påstod hon, att hon som läkemedel använde blott vanligt älvvatten med en tillsats av något brännvin. Om det i hennes medicin ingick även andra ingredienser, erkände hon det i varje fall inte. I min barndom brukade man sjunga en förstamajramsa om henne: ”I dag är det första maj i morgon kommer Skogas-Kaj med ruto kjolan sin”.

”Esas Lisa” tillhörde en senare tid. Hon började sin verksamhet här först i slutet av 1890-talet och fortsatte den långt in på 1900-talet och hänför sig främst till en tid, som ej berörs av dessa anteckningar. Hon ägde den då för tiden sista gården vid Lybecksgatan på högra sidan vid skogsbrynet. Byggnaden blev sedermera riven. Esas Lisa stod egentligen i en klass för sig bland helbrägdagörerskorna därigenom, att det vidskepliga ej spelade samma roll för henne som för dem.

Läkekonsten tog hon på allvar. Hennes intresse hade väckts, medan hon arbetade som tjänarinna hos en läkare. Av sin arbetsgivare hade hon erhållit en läkarbok, som hon allt framgent flitigt studerade. Läkemedel gjorde hon av örter, som hon själv samlat. Även hennes specialitet var hudutslag. Patienter ur alla samhällsklasser från när och fjärran besökte henne.

I min ungdom betraktades Esas Lisa som ortens sista ”kloka gumma” av någon betydelse.