JUUTAS OCH ORAVAIS. LOHTEÅ.

13—30 SEPTEMBER.

Tidigt på morgonen den 13 september blef svenska hufvudstyrkans arriergarde, som utgjordes af Västmanlandsbataljonen och den sammansatta jägarbataljonen med två kanoner, och som innehade ställning på den s. k. Tartarebacken vid Vörå, anfallet af Kulnev och hans avantgarde, som medförde tre kanoner och haubitser, men som efter en kort strid drog sig undan. Kl. 7 bröt hären upp och anlände utan att oroas af de förföljande kosackerna på eftermiddagen till Oravais, där den förlades under skydd af 2:a svenska brigaden. Då underrättelse ingick, att Fieandt enligt sin först erhållna befallning den 11 på aftonen anländt till Kronoby, hvarigenom det kunde blifva Vlastov möjligt att vid Gamla Karleby spärra hufvudhären vägen, fick Gripenberg med 3:e brigaden genast fortsätta för att taga sistnämnda ställe i besittning. Dit skulle äfven 1:a brigaden afgå. Klingspor begaf sig själf med högkvarteret till Munsala men lämnade Adlercreutz vid Oravais att där leda försvaret.

I Munsala mottogs fältmarskalken af allt annat än glädjande underrättelser. Öfverstelöjtnant Reuterskiöld, som tagit befälet öfver 1:a brigaden efter den åter tillsjuknade Palmfelt, anmälde, att han hela den föregående dagen vid Öfver Jäppo varit besvärad af det ryska kavalleriet, hvarför han på aftonen dragit sig till Ny Karleby för att enligt uppdrag försvara denna stad. Vid Juutas hade han såsom arriergarde kvarlämnat 2:a Åbolänsbataljonen.

Räddaren var emellertid icke långt borta. Hans namn var Döbeln.

Fortfarande sjuk och plågad af feber, hade Döbeln med trossen lämnat Vasa. I Lillkyro inställde han sig i högkvarteret och förnam här halfkvädna röster, som talade om konvention med Kamenskij. Vredgad, begärde han att återfå befälet öfver sin brigad, hvars ena hälft han sett afmarschera från Lillkyro. Hans begäran bifölls med nöje, och så hastigt hans tillstånd medgaf, fortsatte han vägen till Munsala. I Oravais mottog han den 12 på aftonen en till chefen för 2:a brigaden ställd skrifvelse från öfverstelöjtnant Reuterskiöld, hvari denne meddelade, att fienden trängde fram på båda sidor ån, och att han drog sig tillbaka till själfva staden för att försvara densamma. Något senare kom en ny skrifvelse, som slutade med följande ord: »om 2:a Brigaden kan så forcera marchen — just nu är fältvakten (vid Juutas) attaquerad och jag går in uti staden — kl. 9 afton den 12 Sept. H. Reuterskiöld.» Döbeln förtörnades högeligen öfver dessa åtgärder; han ansåg fiendens framryckning öster om ån icke allvarsamt menad men däremot Juutas för den afgörande punkten. Redan från Oravais hade han, som från det långa uppehållet i Ny Karleby väl kände trakten, sändt Reuterskiöld uppgift på de punkter, denne borde besätta, men att döma af den senare skrifvelsen hade därvid tydligen icke fästs något afseende. Det var redan lidet ett godt stycke in på natten, när Döbeln i Munsala upphann de båda Björneborgsbataljonerna och Gyllenbögels trupper, »och änskönt troppen,» enligt Döbelns berättelse, »14 dagars tid beständigt marcherat samt flera gånger slagits, och redan tågat 2 hela dygn utan hvila, beslöts att fortsätta marchen.» Det gällde att med vapen i hand bryta sig väg, ty Döbeln var öfvertygad om, att han skulle finna ryssarna vid Juutas.

Slagfältet vid Juutas.

Framkommo gjorde dessa utsläpade bataljoner, om också i ett ytterst medtaget tillstånd. Många af deras i trasor klädda soldater, med högst bristfälliga, om ens några skodon, hade dignat på landsvägskanten, men en stor del af de efterblifna kvicknade småningom vid och slöto sig till sin trupp, många likväl först när striden redan var i full gång.

Det var dock icke så illa ställdt, som Döbeln fruktat. När han kl. 10 f. m. den 13 kom fram till Juutas, stod Åbolänsbataljonen ännu kvar därstädes. Dess 2—3 km. söderut vid kronobränneriet stående fältvakt aflöstes så godt som under fiendens ögon och bataljonen drog sig till sin brigad i Ny Karleby. Strax bakom fältvakten ubreddes bataljonerna på ömse sidor om landsvägen på en stenig, skogig och kärrig mark. Till vänster, med vänstra flygeln stödd mot ån stod den »tappre Eek» med björneborgarnas lifbataljon, till höger, för att hindra kringränning från Munsalasidan, Gyllenbögels till en bataljon minskade afdelning, båda ordnade i kedja med understöd. Landsvägen beströks af fyra sexpundiga kanoner, och bakom midten af linien stod major Furuhjelm med rusthållsbataljonen i reserv. Då allt var ordnadt, begaf Döbeln sig till Ny Karleby, tog där befälet öfver 1:a brigaden men rubbade den icke och njöt sedan några timmars väl behöflig hvila. Sådan unnades äfven trupperna.

Döbeln och björneborgarna.
A. Malmström.

Omkring kl. 3 e. m. framryckte ryssarna till anfall. De följde landsvägen, och deras styrka uppgick till tre bataljoner och tre kanoner. Den svenska fältvakten drog sig tillbaka inpå hufvudställningen, där alla man fattade sina vapen. Trötta och modstulna, inväntade de maskinmässigt, hvad som komma skulle. De ryska kanonerna öppnade elden, och ryssarnas infanterilinie utsträckte sig i den glesa skogen allt mera åt vänster, tydligen i afsikt att omfatta finnarnas högra flygel, skilja dem från Juutas och tränga dem i älfven. För att hindra detta ryckte först den ena hälften af rusthållsbataljonen och sedan den andra upp på den hotade flygeln. Striden hade väl pågått en timme, när en lifgifvande fläkt med ens löpte genom den tröga massan.

»Gif akt, tyst hör! det ljöd hurra på höjden.
En man till häst syns nalkas. Hvem är han?
Hör hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden,
som brusar jublande från man till man?
— — — — — — — — — — — — — —
Ha han har kommit, han och ingen annan,
den lilla mannen syns med band om pannan,
den ädla, tappra, varma generaln. *
— — — — — — — — — — — — — —
Den svartnade, i trasor klädda hären
står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;
den har ej mer blott döden att förbida,
den tänker segra nu, ej endast strida,
en annan ande hvilar öfver den.»

* Döbeln blef generalmajor först i oktober.

Ryssarna fortsatte alltjämt framryckningen, men när de kommo på godt karteschhåll från kanonerna, då först lät Döbeln dessa öppna eld, och infanteriet stämde ljudligare än förut in utefter hela linien. Ryssarna stannade, ryggade, och i ett nu gick hela svenska linien framåt. Under ljudliga hurrarop kastade finnarna sig över sina fiender och drefvo dem långsamt tillbaka, hvarvid ryssarnas vänstra flygel blef afskuren och sprängd i den allt tätare skogen. Några kilometer följde segrarena efter men stannade, när mörkret föll på, och stodo hela natten under vapen i förbidan på nytt anfall. Striden hade icke kostat dem mera än 42 man.

Ryssarna förnyade emellertid icke anfallet, utan sedan Kosatschkovskij förenat sig med återstoden af sitt detaschement, gick han tillbaka till Neder Härmä, där bron brändes. *

* Bulletin af den 27 september (med Döbelns rapport), Anteckningar om Döbeln, II sid. 69 och 107, Gripenbergs Journal, Suchtelen, sid. 171. — »Kosatschkovskij — — anföll Juutas,» säger Suchtelen. »Men Döbeln, alltid vaksam, alltid närvarande då det angick fara och krigsära, hastade till undsättning.»

Stor blef glädjen i högkvarteret, när budskapet anlände om utgången af denna »Döbelns dag», och fältmarskalken skyndade att på det hjärtligaste sätt uttrycka för honom sin tacksamhet. Och den vunna segern var i sanning betydelsefull, ty den öppnade vägen genom Juutas och Ny Karleby, på hvilken hufvudhärens trosskolonner nu på aftonen började anlända för att, såsom man hade skäl att förmoda, dagen därpå följas af truppkolonnen.

Den 14 på morgonen var ställningen på krigsskådeplatsen följande: Fieandts detaschement befann sig, så vidt man i högkvarteret visste, i trakten af Gamla Karleby; 1:a brigaden, d. v. s. endast de båda Åbolänsbataljonerna under öfverstelöjtnant Reuterskiölds befäl, afgick på morgonen enligt Döbelns på eget bevåg gifna befallning mot Gamla Karleby till Fieandts förstärkning och följdes af 3:e brigaden, som i samma ändamål skyndade norrut, hvarvid de trädde under Gripenbergs befäl. Med den alldeles uttröttade 2:a brigaden, som utgjordes af Björneborgs nu återförenade regemente, och Gyllenbögels skara kvarstod Döbeln vid Juutas och Ny Karleby. *

* Detta framgår tydligt af ett till Döbeln den 14 afsändt bref. (Anteckningar om Döbeln, II sid. 77.)

Alla dessa trupper uppgingo säkerligen till en styrka af sammanlagdt 5,000 stridbara eller ungefär hälften af hela hufvudhären. Den andra hälften stod vid Oravais, där fältmarskalken ingalunda tänkt sig, att strid skulle upptagas, utan gick hans sträfvan helt naturligt ut på att få hela den vidt spridda hären återförenad. *

* Sannolikt denna dag afsände fältmarskalken till sin generaladjutant det i krigsarkivet förvarade och i Meddelanden från Kongl. Krigsarkivet, II sid. 67, aftryckta bref, som meddelas på nästa sida.

Ofvanstående bref lyder sålunda:

Nu på stunden ankom inelyckte rapport som Borgmästaren i Gl. Carleby skickat, han berättar tillika at våra bränt bron vid Cronoby, jag begriper ej Fieandt, eller uggla, eller hela den corpsen. Denne (?) utskickade har mött 2. Bat. Åbo länningar i Kråknäs som är om jag mins rätt 7/4 mil från Cronoby. Gen. Gripenberg har han mött på denna sidan Sunby, och ännu närmar hit de 2. Bat. Tavastehus Reg:te Gripenberg tagit med sig, detta var en helfvetes nouvelle.

S. H. T. Din tilgifna och ödm. T:re

Mauritz Klingspor.

[SHT eller S. H. T. är ett numera sällan använt sätt att i skrift titulera någon vars exakta rang, yrkestitel eller dylikt man inte känner till. Förkortningen står för latinets salvo honoris titulo eller sine honoris titulo = med uteslutande av hederstiteln.
     Wikipedia]

Redan hafva vi erfarit Kamenskijs föga om fältherreblick vittnande åtgärd att på grund af Alavoslaget afbryta sin framryckning öfver Lintulaks, genom hvilken han med sin egen rygg fullt tryggad skulle nödgat sin motståndare till återtåg och till upptagande af strid under för honom särdeles ogynnsamma omständigheter. När han efter en tidsödande rörelse verkligen på grund af krigsläget och kraftfördelningen lyckats förmå motståndaren att vika, synas hans fältherregåfvor å nyo för en tid vägrat göra tjänst. I stället för att nu antingen föra sina hufvudkrafter norrut i afsikt att afskära motståndarens återtågsväg eller också med kraft förfölja honom för att drifva honom i hafvet, innan han hunne verkställa den förmodade inskeppningen, inskränkte Kamenskij sig, såsom vi hafva sett, till halfva åtgärder. Han lät otillräckliga afdelningar rycka fram på vägarna till Ny och Gamla Karleby och följde med hufvudkrafterna ytterst långsamt och lamt efter sin motståndare, hvarigenom denne fick tid att draga till sig de vid Lappfjärd stående och eljest förlorade eller åtminstone från hufvudhären afskilda trupperna. Sålunda ryckte han den 12 september in i Lillkyro, där han med sig förenade Uschakovs söderifrån komna 6 bataljoner. Men fienden, som han förmodade vid Vasa, fanns icke där, utan hans kosacker inberättade småningom, att de i stället följt dennes spår till Vörå, och att Vasa var alldeles utrymdt af trupper. Han förebrådde sig nu, enligt den ryska historieskrifvaren, att han icke dragit nog fördel af Klingspors långsamma återtåg, och beslöt godtgöra sin försummelse genom att följa efter motståndaren och tvinga honom till strid. Men hans åtgärder vittna föga om ett dylikt beslut, och hade icke lyckans gudinna denna gång vändt de henne ovärdiga svenskarna ryggen, skulle han utan tvifvel blifvit hårdt straffad för sitt lättsinne.

I stället för att med samlad kraft kasta sig öfver sin motståndare afdelade Kamenskij först en tredjedel, med hvilken Rajevskij fick besätta Vasa — dit Bibikov med sitt detaschement snart skulle anlända —, och återstoden, som under den 13 sköts obetydligt framåt, hvilade under natten med avantgardet vid Karvat, nära inpå svenskarnas förposter, med en grupp 4—5 km. bakom avantgardet och med hufvudstyrkan strax norr om Vörå.

Adlercreutz, som med fullständig handlingsfrihet åter förde befälet öfver hären, synes varit fast besluten att upptaga strid vid Oravais. Såsom anledning härtill uppgifver han själf i sin rapport nödvändigheten »att derstädes uppehålla fienden, tills communication norr ut hunnit blifva öppnad». Men nu visste han redan den 13 på aftonen, att Döbeln öppnat »communication» vid Juutas, och tillräckligt stor mängd trupper hade skickats norrut för att bana väg genom Gamla Karleby, hvarest någon förhastad berättare samma dag sett 1,500 ryssar (enligt Klingspors rapport af den 18). Under sådana förhållanden, och då man ju aldrig kunde vara säker för, att icke ryssarna ånyo skulle kunna försöka sin lycka på Härmä—Juutas-vägen, hade väl klokheten bjudit att med undvikande af strid draga den vid Oravais stående hälften af hären till Ny Karleby eller att, om man blefve anfallen, inskränka sig till en rent afvärjande strid, en arriergardesstrid, hvartill trakten af Oravais ganska väl lämpade sig (se vidstående karta). Antagligt är, att både Klingspor och Adlercreutz beslutit upptaga striden i ett tillstånd af öfverretning med anledning af konungens bref, och sedan planen att stanna vid Vasa blifvit öfverändakastad. I detta tillstånd beslöt man visa, att hären kunde strida, allra helst sedan den fått förstärkning från Sverige. Men man upptog i alla fall striden på orätt plats och fortsatte den för länge.

— — —