JUNI. Misslyckade landstigningar. Sandels i Savolaks
Anfallet mot Ny Karleby.
— — —
I sin rapport af den 18 juni omtalar Klingspor, att han samlat så stor styrka som fallet varit, vid Himanko för att bättre kunna försvara sig vid detta ställe och för att öfver Nedervetil kunna trycka på högra flanken af sin fiende, hvars styrka han uppskattade till 5,000 man. Då fienden själfmant utrymde sin ställning, beslöt han att genast rycka fram, men som en större brödbakning var utsatt att äga rum den 15, kunde rörelsen anträdas först den 16 och 17. Sist nämnda dag inträffade Klingspor själf jämte 3:e brigaden i Gamla Karleby, dit 2:a brigaden kom dagen därpå. Här liksom öfverallt hälsade invånarna med jubel »svenskarnas återkomst»; tacksägelsegudstjänst hölls, och ny tro- och huldhetsed åt konungen aflades i kyrkan af den samlade menigheten. 4:e brigaden ryckte samtidigt härmed från Kalajoki fram till Himanko, där ställning togs. 1:a brigaden fick kvarstå i Pyhäjoki för att i händelse af behof kunna understödja den 5:e på Kuopiovägen. Vidare omförmälde öfverbefälhafvaren, att ryssarna stannat med åtminstone hufvuddelen af sina krafter vid Ny Karleby, att deras förposter påträffats vid Sundby, och att han, så snart det från Savolaks och Västerbotten hämtade mjölet hunnit uppbakas, »med yttersta möjlighet» skulle fortsätta marschen, förfölja fienden och samverka med de landstigna afdelningarna, rörande hvilka han tydligen erhållit underrättelse. *
* Bulletin af den 4 juli i Bulletiner under kriget mellan Sverige, Ryssland och Danmark Åren 1808 och 1809.
Rörelsen söderut fortsattes äfven men endast af 2:a och 3:e brigaderna, hvilka den 23 inträffade vid Sundby, under det 4:e brigaden icke hann längre än till Gamla Karleby och den 1:a kvarstod vid Pyhäjoki. Till skydd för vänstra flanken var ett af 2 bataljoner ur 2:a och 3:e brigaderna bildadt detaschement under befäl af major v. Otter öfver Strömby [=Kovjoki] framskjutet till Sorvisto. Från 4:e brigaden afgingo 2 (half-)bataljoner och några dragoner att förena sig med Fieandts detaschement, hvilket ryckte fram till Lintulaks för att skydda därvarande viktiga vägknut. Klingspor flyttade sitt högkvarter till Jakobstad.
Öfverste Bergenstråhles landstigningskår var nu i annalkande, och för att vinna samband med densamma beslöt Klingspor att den 24, själfva midsommardagen, drifva ryssarna från Ny Karleby. Han beräknade deras därvarande styrka till 2,000 man med 12 kanoner och hade minst dubbelt så stor styrka till förfogande. Såsom vanligt
Planen var i korthet följande: Vid Sundby skulle 250 man af Nylands jägare under kapten Langenskölds befäl inskeppas på båtar och långs kusten föras till åmynningen, där de skulle landsättas på södra stranden och anfalla ett af ryssarna nedanför staden uppfördt batteri. Med sina fyra återstående bataljoner och artilleriet skulle 3:e brigaden rycka fram på landsvägen och anfalla staden norrifrån. Till vänster härom skulle Döbeln med sina björneborgare (Österbottensbataljonen befann sig hos v. Otter) från Soklot slå in på en skogsväg och följande denna närma sig staden från södra sidan, medan v. Otter med sina båda bataljoner borde öfverskrida älfven längre upp inom Ytter Jäppo by och alldeles afskära för ryssarna återtåget till Lappo. De olika kolonnerna skulle uppbryta från Sundby och Sorvisto kl. 10 på midsommaraftonen för att kl. 4 påföljande morgon utföra anfallet, hvarvid Döbelns kolonn borde göra början. Adlercreutz, som under föregående månad blifvit generalmajor, följde själf 3:e brigaden. Fältmarskalken visade sig som hastigast vid denna men återvände snart till sitt högkvarter.
Jankovitsch, som förde befälet öfver den till omkring 1,400 man med 12 kanoner uppgående styrkan i Ny Karleby, hade fått vetskap om det hotande anfallet, och det påstås äfven, att han ägde kännedom om anfallsplanen, hvilken det i alla händelser icke var svårt att utgrunda. Hans ställning var i alla fall mycket obehaglig. Den lilla, trångt byggda staden var belägen på högra, östra älfstranden och med en lång träbro förenad med motsatta stranden. Här framgick landsvägen till Lappo utefter ån och utsände vid Juutas, 4 km. söder om staden, en västligare väg, hvilken helt nära kusten sökte sig fram till Vasa. På den långa och smala landtungan mellan älfven och kusten hotades han i båda flankerna och kunde lätteligen blifva afskuren, så mycket hellre som den skogbevuxna högra stranden försvårade upptäckandet af där anryckande fiender. På grund häraf drog han också alla sina trupper bakom älfven med undantag af 400 man, som på högra stranden framskötos till i höjd med åmynningen. Artilleriet delades i två batterier, det ena nedanför, det andra ofvanför staden, och till Juutas sändes en mindre infanteriafdelning för att trygga Lappovägen.
3:e brigaden, öfver hvilken Adlercreutz själf tagit befälet, hade den bästa vägen och kom därför också först fram. Ingen af de öfriga kolonnerna syntes, och väntan blef Adlercreutz allt svårare och svårare. Efter en half timmes förlopp kunde han icke längre styra sin otålighet utan befallde öfverstelöjtnant Wetterhoff att med sina tavastländingar skrida till anfall. De mötande ryssarna kastades hufvudstupa in i staden, där en kort gatustrid utspann sig, hvarefter ryssarna skyndsamligen drogo sig tillbaka öfver bron. Deras norr om staden anlagda, väl dolda batteri — det som Langensköld skulle taga — öppnade visserligen eld i de anfallandes flank, men kulorna gingo för högt och elden tystades snart af svenskarnas kanoner.
När striden sålunda pågått en half timme, anlände Döbeln. Hans kolonn hade blifvit uppehållen, emedan den använda gångstigen var ytterligt dålig och dubbelt så lång som man hade beräknat. Han skyndade med sina främsta afdelningar mot bron, men från densamma uppsteg en tjock, svart rök, och den var omöjlig att nalkas. Innan ännu de sista ryssarna voro öfver, hade de brännbara ämnen blifvit antända, som utbredts på bron, och det dröjde icke länge, förr än dess spann sviktade och med väldigt brak störtade i forsen. Söderifrån hördes skottväxling, och man antog, att v. Otters skara var i klämman. Döbeln brann af otålighet att komma öfver älfven och störtade sig med några andra djärfva män i vattnet för att vada öfver, men de bortfördes af strömmen, och den oförskräckta brigadchefen hade säkerligen satt lifvet till, om icke någon fått fatt i hans rockskört och dragit honom till stranden. Det lyckades emellertid adjutanten i högkvarteret, kapten Björnstjerna och några dragoner att simmande bredvid hästarna nå andra stranden, där med stadsbors tillhjälp båtar hopsamlades, på hvilka trupperna småningom öfverfördes. Men detta tog i alla fall en ganska rundlig tid, och när trupperna nådde andra stranden, voro ryssarna redan försvunna.
|
