|
||||||||
|
||||||||
Som exempel på hur »blödig», lättrörd, Svedberg var, berättade Kronlund att bland eleverna fanns tre bröder Strandberg, Alfred, sedermera redaktör i Vasa, Edvard och Viktor, alla rätt så livliga under skoltiden. En gång hade Edvard lyckats komma över något slags revolver. Under pågående lektion satt han så och lekte med den på pojkars manér och bäst som det var brann ett skott av och kulan genomborrade pulpeten. Den skyldiga fördes genast av Svedberg till »langsalin» för att bestraffas med »hand-plaggor», slag på fingrarna. Klassen satt i stor spänning. Ingen gråt och tandagnisslan hördes emellertid och om en stund kommo såväl Svedberg som Strandberg gråtande in i klassen. Antagligen hade Strandberg bett om förlåtelse och hela avbasningen slutade på detta oväntade sätt. Hela klassen lär ha blivit så gripen av stämningen att alla; eleverna började gråta även de. Kronlund fick ett mycket gott avgångsbetyg från Svedbergs skola, högsta vitsord i 6 ämnen och nästhögsta i alla övriga. Efter skolgången följde några arbetsfyllda år på hemgården. Fadern hade redan 1872 rest till Amerika för första gången, och 1888 begav han sig ånyo dit på arbetsförtjänst enligt den tidens sed. Det blev den 19-årige Kronlund som skulle sköta hemmanet i faderns frånvaro. Vid avresan utfärdade fadern en sålydande fullmakt för sonen: »Öppen fullmakt för min son Jakob Matsson Kronlund att under min bortvaro från hemmet göra och låta hvad honom för gott synes med min egendom. Ytterjeppo den 30 april 1888». Det ansvar denna fullmakt medförde för Kronlund var enligt hans egen mening av den allra största betydelse för hans karaktärsdaning. Hemmanet var rätt stort, 1/8 mantal, 7 kor och en häst. Han tvangs nu till alldeles självständigt arbete och tänkande, och den jordanda, som kännetecknade Jakob Kronlund under hela hans långa liv, växte sig under dessa år särskilt stark. 1892 ryckte Kronlund in imilitärtjänst i Vasa och gifte sig samma år med bondedottern Maria Lovisa Johansdotter Lussi från Jeppo. Ambitiös som Kronlund var gjorde han snart goda framsteg, blev efter ett års tjänst gefreiter [*] och följande år yngre underofficer och kommenderades våren 1893 som utbildare till Närpes reservkompani. Detta var en osedvanlig utmärkelse för en som hade blott folkskolutbildning.
Under Närpes-tiden avled Kronlunds mor i Jeppo. Han fick nu några dagars permission och begav sig med hast till Toby och därifrån med tåg till Kovjoki. Han hade order att infinna sig i Närpes tisdag morgon och begravningen var föregående söndag. Måndag kväll anlände han med tåget till Toby, men hade nu icke tillräckligt med pengar för att bestå sig med gästgivarskjuts till Närpes, med den påföljd att han begynner vandringen till fots. Och hur otroligt det än låter, så marscherade Kronlund från Toby till Närpes den natten, med undantag för 2—3 km, då han i Övermark fick sitta på en kärra. När tjänstgöringen började i Närpes klockan 5 på morgonen var Kronlund på sin post, uttröttad och med såriga fötter, men enligt order på utsatt tid. Marschsträckan blev omkring 70 km. Under militärtiden sammanträffade Kronlund med flere järnvägstjänstemän, bl.a. med en bromsare med en månadslön om 105 mark, ett belopp som för Kronlund föreföll svindlande. Han hade då redan insett att fädernehemmet icke skulle kunna föda hela syskonskaran, utan att några måste söka sig andra banor i livet. Kort efter militärtiden erbjöds honom en volontärtjänst vid Östermyra station och han antog utan tvekan anbudet. Det var minsann icke mycket av denna världens goda som familjen Kronlund förde med sig när den flyttade från hemgården. Mannen hade i reda pengar 14 mark och sina gångkläder, hustrun en vagga för deras lilla dotter, en vävstol, en spinnrock och en säng samt en hurslmadrass [?], fylld med rågbröd. Under sin första tjänstgöringsmånad erhöll han 3 i mark 50 penni, utgörande tvenne dagspenningar à 1:75. Påföljande månad kom han upp till samma belopp, varför Kronlund ansåg sig kunna konstatera, att statens anställda hade rätt så fast lön. Småningom var dock volontärtiden ett minne blott och Kronlund avancerade till vagnseldare med en månadslön om 45 mark, stationskarl på Kannus och senare bromsare i Östermyra. Skötsam som han var avancerade Kronlund hastigt i graderna och erhöll år 1927 pension som överkonduktör. Kronlund hade sedan ungdomstiden en mycket klar blick för skol- och bygdekulturfrågor och såsom här skall framgå, gjorde han noggranna iakttagelser och ofta nog anteckningar rörande dåtida och tidigare förhållanden. Sålunda läste Kronlund 1889 i Österbottniska Posten, den av kantor Nessler utgivna s.k. Klockarlappen, en notis, där österbottniska studentavdelningen uppmanade av folkbildningsarbete intresserade personer att upplåta lokaler för läsestugor. Kronlund anmälde sig genast och lovade avhämta de tidningar studenterna sände samt förband sig även att hålla ordning i läsestugan. Kronlunds hem blev den första läsestugan i Jeppo. Den besöktes rätt så regelbundet, och han märkte att tidningsläsandet väckte kunskapsbehov. Tyvärr avsomnade intresset d bygden då Kronlund inträdde i militärtjänst, ty ingen annan ville påtaga sig besväret med att ha främmandfolk i huset. Kronlunds far försökte sig 1879—82 på veteodling som en av de första i bygden. Resultatet var så lovande, att fadern lär ha sagt att om vi här i landet skulle ha lika goda kvarnar som i Amerika, skulle mjölet bli lika bra som det man köpte hos handelsmannen i staden — en spådom som för länge sedan gått i uppfyllelse. Ett av de sorgligare minnena från Kronlunds barndom var den svåra uppgiften att under långa vinterkvällar hålla pärtstickan lysande när fadern satt och snickrade. Det var därför en stor lättnad när fadern under en stadsresa fick impulsen till den första lampan. Han beställde hos en bleckslagare ungefär 2 tum långa fina rör av bleckplåt. Mitt på rören fanns en liten rund bricka och rören stuckos genom en kork. Petroleum fylldes sedan i en bläckflaska, på vilken röret och korken skruvades och lampan var nu färdig. Första vintern åtgick 1/2 stop petroleum eller 3/4 liter. Åtskilliga år senare köptes den första riktiga lampan under en stadsresa. Den ena nymodigheten efter den andra fann nu vägen till Jeppo. När Skräddar-Ella vid Gränden skaffade sig symaskin, blev det ett värre vallfärdande för att Beundra den märkvärdiga tingesten. Allmänt betvivlade man att vadmalsbyxorna skulle hålla ihop när de syddes på maskin. Man misstrodde nog även slåttermaskinen, när den togs i bruk på Finskars. Och Tjibik-Erik på Knuts sade åt sin son Zacharias att på hans ägor skulle åtminstone ingen slåttermaskin rulla, såsom det skedde på Finskars hemman. Även sedan Kronlund flyttat från Jeppo följde han noga med förhållandena i hembygden. Vid ett besök på hemgården under Kannustiden besökte Kronlund Gånge Rolf i Nykarleby för att dryfta skolfrågor. Det gällde närmast inrättande av ett nytt skoldistrikt. I Ytterjeppo fanns på denna tid 50 hemman, vilka av älven delades så att på vardera sidan fanns 25 hemman. Forsby skola låg på älvens östra sida. Kronlund insåg att älven alltid skulle komma att skilja de bägge byhälfterna åt, om icke en bro skulle byggas över älven. Då skulle även den gamla tvekampen upphöra. Kronlund föreslog att den nya skolan, som betingades av distriktsindelningen, skulle byggas på Nevastbacken och att bron skulle dragas över Stråka. För att möjliggöra brobygget donerade Kronlund för ändamålet som en grundplåt 10.000 mark, en för dåtida förhållanden stor summa. Enligt Kronlunds anteckningar fanns det i december 1910 på västra sidan av älven 45 barn i skolåldern, av vilka dock ingen besökte skola. 19 av dem hade dock tidigare under någon tid fått undervisning. Endast 4 personer i byn hade avgångsbetyg från någon skola, men av dem emigrerade 3 till Amerika. Någon kulturell förening fanns icke på orten, men 15 bybor voro medlemmar i Nykarleby lantmannagille. Jeppo lantmannagille hade 16 medlemmar. Av de 25 husbönderna i byn hade 10 längre eller kortare tid varit i Amerika, och 16 bönder voro skuldfria, medan 9 bönder hade skulder. Obesuttna hushåll fanns till ett antal av 20, varav dock endast 2 erhöllo fattigunderstöd. Alla bodde under eget tak. Några ståndspersoner fanns icke i byn och hade icke funnits på de senaste hundra åren. Av tidningarna hade Österbottniska Posten den största spridningen med 12 exemplar, två bönder prenumererade på Finska Amerikanaren och en på Vasa Posten. Svenska föreningen i Östermyra kunde alltid vid behov räkna med varmt stöd av Jakob Kronlund och hans hustru ochbägge kallades även till hedersmedlemmar i föreningen. Förutom allt levande intresse för kulturella frågor visade Jakob Kronlund en alldeles sällsynt affärsbegåvning. Vid sin död var han en av Östermyra köpings förmögnaste män. En kort skildring av denna sida av Kronlunds livsgärning saknar icke sitt intresse, speciellt som hans förmögenhetsökning samtidigt har en ideell bakgrund. Genom ett ytterst anspråkslöst liv kunde Kronlund i början av Östermyra-tiden köpa en egen gård, som sedan för ett gott pris, 24.000 mark, exproprierades av staten för stationens utvidgning. Kronlund betalade nu bort sina skulder, men ändå hade han ett netto om 18.000 mark, som han av försiktighetsskäl satte in i 3 skilda banker. Åren 1902—03 styckade Östermyra Bruks Ab alla sina ägor, varvid ett 10,5 hektar stort område i hjärtat av nuvarande Östermyra köping köptes av i Sundsvall bosatta kronolänsmannen Engström för 4.178 mark. Det var i början av år 1906 som Kronlund fick veta att Engström vore villig att sälja området, och resultatet av förhandlingarna blev att parterna enades om priset 8.463 mark. Kronlunds tanke var att skapa ett egnahemsområde för järnvägstjänstemännen i Östermyra. Hans enda önskan var att de mindre bemedlade järnvägsmännen skulle få sin egen tomt och täppa. Utan att sky mödor och besvär arbetade han för denna tankes utbredning. Såväl på ledig tid som på tjänsteresor försökte han intressera sina kamrater för att bilda ett bolag, som skulle förvärva området och sedan parcellera ut det. Slutligen nådde han så långt att bolagets konstituerande sammanträde kunde hållas — i lokomotivstallet. En provteckning igångsattes och 13 järnvägsmän antecknade sig. Nu gällde det att få ihop en bolagsordning. Man beställde ett exemplar av Lilla lagsamlingen, där aktiebolagslagen ingick, och en vacker dag samlades aktionärerna på en dikesren mitt i nuvarande köpingen. Efter ett par timmars funderande enades man om en bolagsordning, som även senare fastställdes. Bolagets namn blev Ab. Torfvan. Då hela området icke ännu kunde utnyttjas för tomter, beslöt Kronlund att odla detsamma. Statsjärnvägarna använde vid denna tid acetylen som lysgas i vagnarna, och Kronlund kom på idén att använda detta som gödningsämne. Han förde prov till Vasa för att undersökas och på basen av detta utlåtande lät Kronlund köra ut ämnet på 12 tegar. Ämnet fick han gratis och utkörningen kostade 25 penni per lass. Kronlund berättade skrattande, hurusom professor Arthur Rindell vid ett besök på Östermyra gård hade sagt åt honom »Sådär borde ni inte göra, det kommer att bli en tjäruvräkaplan av ägorna», och han spådde att all växtlighet skulle förstöras. Kronlund blev bekymrad men fann på råd. Han lät köra ut några lass benmjöl på tegarna som motgift, med den påföljd att årets havreskörd blev så kraftig och fin som aldrig förr i trakten. Kronlund berättade med stolthet att halmen var som järntråd och kornen som gryn. På grund av cirkulationen från ort till ort bland järnvägsmännen försåldes aktierna rätt så ofta. I vanliga fall köpte Kronlund dem för goda pris och när bolagsmännens antal 1914 nedgått till blott 4 personer, löste Kronlund ut de återstående bolagsmännen. Sålunda blev Kronlund ägare till större delen av köpingens absoluta centrum. Han upprättade härefter en stadsplan för området och den nuvarande köpingens centrum är bebyggd i enlighet med denna. Sina penningar delade Kronlund gärna ut åt behövande, men om någon dristade sig att själv anhålla om eller föreslå en donation, möttes han säkert med avslag. På sin 50-årsdag skänkte han 10.000 mark som grundplåt för en hängbro över Nykarleby älv och 5.000 mark som grundplåt för åstadkommande av gatubelysning i Östermyra köping. Vidare donerade han 20.000 mark till Svenska Kamratförbundet vid statsjärnvägarna. Svenska föreningen i Östermyra och många andra kulturella organisationer har han ihågkommit vid jubileer ävensom änkor och värnlösa efter fattiga järnvägstjänstemän. Man måste bli imponerad när man hörde Jakob Kronlund berätta om sin tro och livssyn. Hans tillbakadragenhet och anspråkslöshet gjorde att blott få människor kommo honom verkligt nära. Men de som detta förunnades minnas honom som en man med sällsynt upphöjda och idealistiska livsmål. Kronlunds tro på försynen var mycket stark. Han spårade dess makt i allt skeende. Han ansåg som han själv sade, »att försynen ofta begagnar sig av enkla och simpla medelför sina syftemål. Kanske försynen även min ringa person som ett medel vid bebyggelsens ordnande i denna köping.» En innerlig kärlek till jorden och en orubblig tro på dess makt, känslor som redan i barnaåren fast rotat sig hos honom, utgjorde jämte en aldrig svikande plikt- och hederskänsla de förnämsta drivfjädrarna i all Jakob Kronlunds verksamhet under ett långt, strävsamt och välsignelsebringande liv. Den sällsynta försynthet han städse lade i dager, utgjorde det bästa kännetecknet för verklig själsadel. Då han ser tillbaka på sitt liv, finner han att sorger och motgångar inte saknats; allt det tunga är dock obetydligt mot all den godhet från Gud och medmänniskor, från olika språkläger och samhällsklasser, han fått uppleva. Stor tacksamhet känner han över att under 46 års tjänstgöring inom ett så ansvarsfullt yrke som stationsinspektorns ej ha behövt uppleva någon olycka. Som avslutning må vi citera följande rader ur festdikten vid Järnvägsmännens kristliga förenings femtioårsfest 1951:
|
