LASSE MARKKULA
Sjömansdramatik med m/s Tingö
I början av maj 1968 mönstrade jag på Gustaf Erikson-rederiets m/s Tingö, som var ett litet kylfartyg på ca 500 dwt. Tingö låg i Bordeaux i Frankrike och vi var tre man som reste tillsammans från Mariehamn. Det var förstestyrmannen, kockstewarden och jag som matros.
Vi tog färjan till Stockholm och flyg till Köpenhamn, där vi bytte plan. Vi hade tre timmars väntetid på Kastrup tills Parisflyget skulle avgå och när styrmannen och jag gått ombord på planet saknade vi stewarden. Han efterlystes via högtalarna i terminalen, men när han flåsande kom till planet blev han stoppad vid landgången för att han ansågs vara alltför berusad. Efter en stunds parlamenterande lyckades styrmannen och jag ändå övertala kabinpersonalen att låta stewarden komma ombord mot löfte att han hela resan skulle sitta emellan oss och att vi skulle se till att han inte drack någon sprit.
När vi landat i Paris blev vi upplysta om att det är generalstrejk i Frankrike. Vårt plan var det sista som fick landa före strejken och frågan var vad vi skulle ta oss till. Inga taxibilar i trafik, inget tåg till Bordeaux, alla hotell var stängda och studenterna revolterade!
Till slut fick vi tag i en privatperson som i limousin körde oss till ett pensionat på en bakgata i centrala Paris. När vi installerat oss där började vi forska i hur vi skulle kunna ta oss vidare och fick veta att det om två dagar skulle avgå ett tåg från Austerlitz-stationen till Bordeaux.
Mycket riktigt. Tåget startade ett par dagar senare kl. 9.00 på morgonen och framme i Bordeaux fick vi veta att m/s Tingö ligger där för order. Efter några dagar kom beskedet att vi skulle gå till Lissabon på dock och där började jobbet med att måla och knacka rost och allt annat som hör till. På däck var vi fyra man, nämligen två spanjorer samt jag och en annan finländare.
Efter dockningen gick vi till Casablanca och medan vi låg för ankar ute på redden passerade ett litet tyskflaggat fartyg som bogserade en haverist, som med 2.000 ton jordnötter i lasten hade blivit övergiven av sin besättning. Vår maskinmästare Karl-Erik Ahlqvist filosoferade om vilken bärgarlön tyskarna skulle få. Han visste inte vad som väntade oss!
Från Casablanca styrde vi kosan mot Constanta i Rumänien för att lasta smör för Alger i Algeriet. Under resan till Rumänien gjorde vi ett strandhugg på Sicilien för att bunkra och proviantera, men eftersom stewarden var ung och ny ombord gjorde kaptenen proviantbeställningen.
Framme i Constanta måste vi igen ligga för ute på redden och efter några dagar förklarade stewarden att nu hade vi bara proviant kvar för ett mål mat!
Situationen hade plötsligt blivit allvarlig, så vad skulle vi göra? Vi hissade nödflagg och fick komma till kaj för att proviantera. Den här gången skrev stewarden provianteringslistan och skeppshandlaren blev så glad över beställningen, att han gratis gav en låda öl åt alla i besättningen. Men det skulle visa sig att det bara var en som tog hand om dem. Äran att bära ölen ombord fick vi i alla fall.
Lastningen av smöret till Algeriet kunde påbörjas efter fyra dagar och när vi hade varit på väg från Constanta lite mer än ett dygn såg vi den 12 juli kl. 23.05 ett kraftigt ljussken strax om styrbord. Jag stod på utkik och styrmannen som tog fram kikaren konstaterade att det var ett fartyg som brann! Han meddelade kaptenen som på minuten var uppe på kommandobryggan och genast tog befälet och även lät purra frivakten.
När vi kommit närmare kunde vi konstatera att hela midskeppet på fartyget var övertänt liksom tvåans och treans lastluckor! Alla strålkastare som fanns ombord på Tingö började spela över vattnet. Vi befarade det värsta när vi inte såg några besättningsmän ombord och livbåtarna hängde lodräta i sina dävertar. Vi stannade våra maskiner för att lyssna. Då hörde vi rop och styrmannen noterade ett radareko som kunde vara en livbåt.
Plötsligt såg vi ett antal människor som kom flytande på en målarflotte! Det var 20 personer och det var så trångt på flotten att de måste sitta med fötterna i vattnet. Vi satte snabbt ut lejare åt de nödställda och hjälpte dem ombord. Chockade och frusna kastade de sig på knä vända mot Mecka och tyckte att Allah var stor. Själv tyckte jag nog att de skulle ha tackat oss först.
Båten som brann var s/s Paloma, som ägdes av rederiet Middle East Maritim Company i Libanons huvudstad Beirut. Besättningsmännen var araber förutom kaptenen som var italienare och hette Vittorio Amprofino. Han berättade att fartygets last bestod av 3.500 ton stålrör och var försäkrad för fem miljoner dollar.
Vi inkvarterade de skeppsbrutna i våra hytter och gav dem varmt att dricka och torra kläder. Alla hade klarat sig bra med undantag för en man som hade brutit ett finger.
På morgonkanten höll branden ombord på Paloma på att slockna och vår kapten kallade till skeppsråd. Vi beslöt att Rederi Gustaf Eriksons kontor i Mariehamn skulle kontaktas och att vi skulle borda s/s Paloma. Ut med en livbåt och maskinisten Karl-Erik Ahlqvist och en matros äntrade haveristen. Karl-Erik tog också en finsk flagga med sig och väl ombord på Paloma hissade han den i förmasten. Fartyget var vårt!
På Tingös brygga stod Vittorio och skrek att vi inte fick göra på det sättet, men vår kapten, den lugna och balanserade Sottungabon Stig Pettersson bad formligen Vittorio att ”högaktningsfullt hålla käften”.
Rederikontoret i Mariehamn kontaktades med telegram, men vi fick inget svar vid första försöket och skeppsrådet beslöt då att vi skulle ta s/s Paloma på släp till Bosporen. Vi backade till och satte två vajrar från haveristen, men dessa brast. Ombord på Tingö fanns dock en kraftig assuransvajer, med vars hjälp vi kunde bogsera Paloma.
Kaptenen försökte på nytt få kontakt med rederikontoret för att man därifrån skulle skicka någon person till Istanbul eller åtminstone ordna med en agent som skulle bevaka rederiets och besättningens ekonomiska intressen. Det var stora pengar det handlade om, men kontorsherrarna behagade icke göra sig besväret att besvara våra fax och telegram.
Efter att ha bogserat s/s Paloma, med Karl-Erik som befälhavare, i 60 nautiska mil kallade vår kapten åter till skeppsråd. Han föreslog att vi skulle ”lägga av” haveristen för att inte riskera att Tingö fick plåtskador vid pollarna när vinden ökade. Styrmannen räknade då ut att vi skulle ha ca 1,5 dygn kvar till Bosporen och dessutom medström, så det skulle inte vara lika hård belastning på Tingö som vi hade i början.
Kaptenen stod dock på sig och gav order att kasta loss. Det är ju han som har det yttersta ansvaret och det blev förstås som han sa. Ingen ”murrade”, men jag är säker på att alla nog knöt näven i fickan och svor för sig själva.
Väl framme vid Bosporen kom en båt ut och hämtade Palomas besättning och halva garderoben för oss på Tingö försvann med sjömännen.
Någon ersättning för kläderna som vi hade gett dem fick vi aldrig och inte heller någon annan ekonomisk gottgörelse. Om vi hade tagit över det av besättningen övergivna Paloma skulle GE-rederiet enligt internationell kutym ha varit berättigat till halva fartygets (lastens?) värde och vår kapten till en fjärdedel av detta. Vi övriga i Tingös besättning skulle ha fått dela på den sista fjärdedelen. Någon räknade ut att det skulle ha blivit ca 200.000 dollar per man.
Efter att i sinom tid ha lossat smöret i Alger styrde vi kosan till Limassol på Cypern för att lasta morötter för England och vindruvor till Finland. Men lastningen gick långsamt för man plockade vindruvorna på natten och lastade på förmiddagen.
Stewarden började dricka och var inte på jobb de tre sista dygnen i hamn. När vi varit till sjöss ett halvt dygn skickade styrmannen mig för att purra stewarden ”för nu var det nog tid att börja jobba”. Jag gick ner, men stewardens hytt var låst och ingen öppnade, så jag hämtade masternyckeln från bryggan. När jag öppnade dörren låg stewarden stendöd på durken. Kaptenen väcktes och han beslöt att vi skulle föra stoftet till Kreta. Där hissade vi den gula flaggan (som betyder att vi inte hade någon smitta ombord) och en pilotbåt kom ut till oss. Men när de hörde vårt ärende förklarade de genast att de inte kunde ta emot den avlidna. Kaptenen kontaktade då Malta, som meddelade att de ”inte befattar sig med döda sjömän”.
Nu började det bli bråttom att hitta en lösning och Syracusa på Sicilien lovade ta emot stoftet. Ombord kom kriminalare och andra poliser, fotografer, begravningsentreprenörer, förhörsledare och tolkar. Alla ombord förhördes och måste lämna sina fingeravtryck. Vanligtvis får en båt inte gå ut i dylika fall förrän obduktion skett, men kaptenen förhandlade skickligt så att vi ganska omgående kunde fortsätta resan.
Nästa problem var nu vem som skulle laga maten ombord. Spanjoren Francisco hade ju lagat mat åt oss några dagar i Limassol, så varför inte han? Visserligen kunde han inte tillreda annat än bacon och ägg, men för att mathållningen inte skulle bli för enformig kom vi överens om att ena dagen steker han bacon och andra dagen ägg. När vi anlöpte England kom lyckligtvis en ny stuert ombord. I Helsingfors mönstrade kaptenen Stig Pettersson och maskinmästaren Karl-Erik Ahlqvist av. Som ny befälhavare ombord kom P-O Lindholm, som var en gammal bekant för mig från min tid på GE-rederiets m/s Degerö.
Från Helsingfors styrde vi till Riga i Lettland, där vi skulle lasta smör för Antwerpen (för att sedan gå tomma tillbaka till Riga). Men nu blev det än en gång problem. Ryssarna godkände inte fartygets ”smutsiga” lastrum, utan gick med vita handskar och torkade längs spanterna. De kunde ändå inte fortsätta på det sättet hur länge som helst och småningom visade det sig att det inte fanns något smör att lasta!
Vi låg två månader i Riga och m/s Tingö blev målad från masttoppen till vattenlinjen. Kvällarna fördrev vi besättningsmän iland. Först var vi på café Kosmos, sedan på hotell Riga och till slut på nattcafé Drushba. Efter en månad kom plötsligt beväpnad milis ombord en natt kl. 01.00 och började noggrant undersöka alla hytter. De kunde inte förstå att vi kunde sitta på restaurang varje kväll utan att ha växlat rubel åt oss. Till all lycka hittade dom inte en kopek.
Till slut fick vi order att gå ut tomma och segla till Göteborg för vidare order. Där kom kapten Stig Pettersson åter ombord och vi for till södra Spanien för att lasta vindruvor för England och Finland.
När vi var på väg till England märkte jag ute på Biscayabukten att allt inte stod rätt till med mig. Jag hade en molande värk i korsryggen och följande morgon hade jag blodig urin. I England skickades jag till läkare, som ordinerade mig tre matskedar om dagen ur en flaska ”The Mixture” samt gav stränga förhållningsregler att jag inte fick dricka mer än högst en halv liter vatten per dag. Jag följde hans direktiv, men när vi passerat Kielkanalen och kommit in i Östersjön fick jag en fruktansvärd värk i ryggen och kände svullnad på högra sidan. Framme i Helsingfors sökte jag upp sjömansläkaren, som omedelbart remitterade mig till Kirurgiska sjukhuset, där man konstaterade att min högra njure var ur funktion.
Njursten? Nej! TBC? Nej! Cancer? Nej!
Läkaren undrade om jag tagit någon medicin och jag visade flaskan som jag fått i England. Han tittade fundersamt på den och skickade den till laboratoriet för undersökning.
Jag blev inlagd på sjukhuset och i motsats till den engelska läkarens ordination måste jag nu dricka minst fem liter om dagen. Efter en vecka när ett tiotal läkare gick ”storronden” frågade jag om den engelska medicinen. En av läkarna log och svarade: ”I England använde man The Mixture på 1700-talet. Antingen blev patienten frisk eller så dog han.”
Plötsligt en morgon började min njure fungera och det konstaterades att ett blodkärl hade brustit. Och eftersom jag inte hade druckit tillräckligt mycket hade blodet levrat sig och täppt till gångarna mellan njuren och urinblåsan. Jag hölls kvar på sjukhuset över jul och nyår och den 10 januari 1969 reste jag hem. Jag undrade om mina åtta månader på m/s Tingö inneburit mera sjömansdramatik än sjömansromantik.
Ombord var det bra stämning och korrekt befäl, men rederikontoret kunde ha haft mera kant i sig. Efter två månader var jag i alla fall till sjöss igen, men det är ju en helt annan historia.
|
