—————

Om Nejnögons Fisket i Österbotten (*). (*) Meddelt af Hr. Mag. Er. Juvelius, Rector Sch. i G.Carleby. Af hans Disp. om Tjäru-tilwärkningen i Österbotten, finnas ännu exemplar til salu hos Herr Prof. L. O. Lefrén. Uti Österbotten, så mycket mig witterligigt är, fiskas efter Nejnögon, eller som gemene man här i landet kallar dem Nättingar, med enahanda fiskebragder, neml. med Mjerdor eller så kallade kassar, och med tinor. Mjerdor eller kassar äro til skapnaden såsom en kägla; wid den ena ändan där fisken går in, äro de mycket wida, men emot andra ändan hel trånga. Desse slags kassar förfärdigas af smala widträds qwistar, eller unga widetelningar, til längd gemenligen 1 och tre fierdedels aln, då twärlinien af Karmen eller främsta ändan är 1 aln, blifwande kassen emot andra ändan alt smalare til dess alla qwistar tilsamman tagas, och ihop fästas, då man slår et sprundhål på kassen at taga ut fisken derigenom, eller lämnar man en öpning uti smalare ändan med tapp uti. Qwistarne ihop fästas med fina tilredda Granrötter, et halft qwarter emellan hwar rad, rundt omkring. At widga ut kassen brukar man tunband af Granqwistar, et band wid bögningen, där kassen ihop tages wid den trångare ändan, det andra midt uppå det tredje 1 qwarter ifrån Karmen. Ingången göres 1 aln lång, eller i proportion efter kassens längd, längre eller korttare: den ser ut som en tunntratt, göres äfwen som kassen af wideqwistar, och ihop bindes med granrötter; dess yttra ända sammanwrides med kassens Karm eller Krans. Sedan kassen är färdig gjord och ingången insatt, så at dess smalare ända är inåt i kassen, och kassen är utwidgad med sina ordinaire band, eller som de kalla dem gördlar, så böra qwistarne wara så långa, at man kan af deras smalare ända, som nu utåt är, fläta tilsamman en krans eller en så kallad Karm kring kassen. Ty skulle man skära af qwistarna, kunna ändarne lätteligen nötas af, och kassen ej äga den waracktighet, som den får af denna krans. Kassen bör bindas så tät at man ej kan sticka minsta fingret emellan qwistarna; ty så snart Nejnögon får sticka ut stierten, tränger den sig snart ut, man gör kassarne mindre och större emedan de eljest skulle altid passa emellan stenarne. där de pläga nedsänkas. Desse kassar bruka en del sedan om wåren at fiskas Nors; de nedsänka dem på sjöbotten med färskt granris i mynningen, då Norsen leker i granriset och således förbereds [?] at gå in i kassen. På samma sätt fångas ock Abborrar wårtiden; dock behöfwes dertil ej så täta kassar. Man säger at, de wideqwistar som i nyet blifwit tagne, då deras förfärdigas kassar, hafwa fiskat bättre än de kassar hwars wärke blifwit huggit i nedanet. Tinor göras af bräder fyrkantiga widare i ena ändan och smalare i den andra så at de äro spitsige emot denna ändan, med små hål alt omkring. Ingången är af samma beskaffenhet, ihop fogas med spikar äfwen som sielfwa tinan; de göras större och mindre alt som man wil hafwa dem; Dessa tinor brukas ock i stället för en sump at hålla lefwande Nejnögon uti öfwer wintren, då de anwända dem til bete på krokar efter lakar, som efter Nejnögon äro mycket begärlige. At sätta ut kassen i strömmen bruka en del, i synnerhet i Lappfierds Socken at slå ned om sommaren en påle emellan 2:ne jordfasta stenar där strömmen häftigt faller; wid samma påle häfta de en ring, sammanwriden af en ung Björck, och fastbunden i smalare ändan af kassen; sedan sänkes den ned med stenar til botten. Den förmån har wäl detta med sig, at kassen ej wräkes bort med strömmen; men åter den olägenhet, at man altid måste gå i watnet, när kassar således skola utsättas och wittjas. Eljest är i bruk allmänt i Österbotten, at på det sättet sätta ut Nejnögons kassar, at man gör broar öfwer strömmen, och binder kassen fast wid 2 stolpar med twärträn under och öfwer kassen samt et öfwerst som ihopsätter bägge stålparne. Wid det öfwersta twärträdet är et starckt band at binda kassen fast wid brostockarne när de den utsätta, (Det öfriga nästa gång)

[Sid 158—160.]

N:o 21
Tidningar
Utgifne
Af et Sällskap i Åbo.
Den 21 Maji 1772.

——————————

Om Nejnögons Fisket i Österbotten.
Slutet. (Se N:o 20. sid.. 160 följj.)

 

Såsom hopfästningen af Stolpen, där kassen kommer at nedsättas, är fyrkantig, och kassen deremot rund, så brukar man med färskt granris upfylla de lediga ställen, at ej fisken där må slippa igenom. Broarne byggas på det sättet, at man sätter först uti strömmen 2:ne så kallade kränkor, som bestå af 2:ne långa granstockar med 2:ne fötter under, i kors stälde; då den ena ändan af stockarne, hwarunder fötterne stå, sättes emot forssen och den andra upp åt. På desse kränckor läggas sedan ordenteliga brostockar, at man kan gå säkert derpå. Emot stockarne slås twänne wiggar den ena ofwan och den andra nedan för stockarne, at de ej få skrida nedföre. Wid ändarne af brostockarne läggas stenar, at kränckorne må stå stadige, och man kunna gå säkert på dem. Sedan utses det stället hwarest strömmen häftigast faller, där Nejnögon måst gå. Ofta måste pålar slås i forssen, at kassen må stå stadigt och ej wräka utför strömmen. Wid utsättningen i akttages at kassen ligger jämt på bottnen, och stolparne bindas wäl fast wid brostockarne, at han ej må ifrån bottnen uplyftas. De bästa och fördelaktigaste ställen at nedsatta kassen, äro wid jordfasta stenar; då man sätter honom så när til dem som möjligt är, kan utan altid wara säker om fisk. Kassarne sättas i botten så tätt tilsammans som ske kan, i synnerhet när bottnen är jämn. Om sommaren, när forssen är mäst uttorckad, gräfwa de åt sig kass-ställen, och sätta då redan ut sina broar. Små gossar pläga emellan stenar, där någon liten ström, faller nedsänka med stenar de kassar som blifwit gamla, hwilkas karmar gått sönder at de ej kunna fästas wid stolparne; och få ibland nog fisk i dem. Straxt efter Bartholomæi [24 augusti] tid begynner man at idka detta fiske. När mycken höstflod infaller, ock det är nedan, samt regn och mulit wäder, är fisket ymnigast; men i fullmåne och wid månsken, samt när Nordsken wisa sig om nätterne, fås mycket litet fisk. När sunnan wäder blåser med regn, då hafwet här flödat til, så stiga Nejnögon upp i älfwarne i stor ymnighet; men när nordan wäder blåser, och watnet faller ut är fisket ringare. Man har i akt tagit, at Nejnögon icke allenast följa bottnen utan ock gå midt i watnet; hwarföre man sätter kassar på hwarandra, då ofta i den öfra kassen är långt mera fisk än i den som står på botnen. Fiskebragderne sättas neder om aftonen i skymningen, och wittjas i första gryningen. Låter man dem stå in på dagen så tränga Nejnögonen sig ut ur kassen; och som kassarne äro gjorde af wideqwistar med barck uppå, så blifwa de mycket tunga och owiga at handtera om de icke hwar dag torckas. Hwarföre de hafwa en stång lagd emellan öfwersta kränkändarna, hwarpå kassarne sättas at torckas. Man har försökt, at om dagarne fiska efter Nejnögon; men utan framgång. Emellan Bartholomæi och Michels mässo tiden [29 september] fångas de mäst; då de ock äro mycket fete och råmmfulle. Ju närmare det lider til wintern, ju mindre blifwer fänget. Eljest fiskas efter Nejnögon så länge älfwerne ej tilfrusit, och man kan begå sig för kölden, at handtera bragderne. Man har anmärkt at när det lider emot sena hösten, begifwa Nejnögonen sig åt landet; hwarföre man ock flyttar sina broar närmare stranden. När tilräckeligt watten är i forssarne, och wäderleken är tjenlig plägar ofta så mycken fisk tränga sig in i kassen at 2:ne karlar hafwa nog at syssla med at få honom upp ifrån bottnen, om kassen är stor och wid, samt strömmen starck. Man måste straxt med stor behändighet uttaga fisken; eljest kan man snart förlora honom; ty Nejnögonen äro ganska hale och snälle.   Tinor sättas ock emellan jordfaste stenar, med stolpar omkring. Dock brukas de mäst om wintertiden, då ock Neinögon fås, men mycket magre.   När fisket war godt, såldes fordom Nejnögon färska för 18 til 30 öre k:mt för hundrade; men denna tiden för 2 Daler.   Neinögon är en söt och smakelig fisk. När de kokas färska och blifwa rätt tillagade, låta de wäl äta sig. De göra stor nytta i hushållningen. En del salta på dem litet, och torcka dem sedan, då de, stekte på halster, kunna wäl ätas. Men när de blifwa gamla, begynna de at härskna. Kemi boerne pläga röka Neinögon, och sedan sälja dem marktals; dock hafwa de smak af rök, och äro derföre ej så begärlige. Allmogen plägar koka Neinögon, som äro torckade, såsom annan torr fisk, med gryn och rofwor tilsamman, och göra sig deraf en god rätt. Men aldra smakligast blifwa de, när de rätt insyltas. Det sker på följande sätt: när Neinögonen äro fångne, rensas de, således at man under händerne gnuggar och gnider dem i aska at all slem och den swartaktiga färgen går af dem; sedan sköljas de i watten at de blifwa blanka som silfwer; dernäst afskäres hufwudet och stjerten samt tarmen med dess tilhörigheter uttages. Derpå insaltas fisken med fint Lüneburgs salt, så mycket man tycker; hwaruti de ligga et halft dygn. Sedan fisken tagit til sig tilräckelig sälta (hwarwid i akttages, at den ej för mycket saltas, då den både bleknar och blifwer osmakelig), stekes den på halster, och insyltas uti kaggar med ordenteligen starck ättika. Emellan hwart hwarf lägges kryddpeppar, stötta Neglickor och Kardemummor. Sedan lägges tyngd uppå. När fisken således blifwit tilpackad i kaggen tilslås bottnen, hwarpå göres et swickhål, hwarigenom ny ätticka efter hand tilgjutes. Sedan Neinögonen på detta sätt äro insyltade, kunna de i lång tid förwaras; men så snart ätticka tryter begynna de at härskna. Sådane med Neinögon insyltade i kaggar, som äro så stora som de 16:de delar hwaruti Holländsk Sill insaltas, pläga här i landet kosta 6 D:r k:mt.

[Sid 162—165. (Inf. 2008-10-05.)]

Eric Juvelius (1772) Om Nejnögons Fisket i Österbotten i Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo, nr 20 och 21. Från Historiska tidningsbiblioteket. Gavs även ut i Stockholm. Styckebrytningar införda. Hustru Karin bistod vid korrekturläsning.


Enligt Nils Storå i Nättingar ... handlar artikeln om nejonögonsfiske i Nykarleby älv. Författaren Eric Juvelius, född Juthe, hade anor från Nykarleby.

Läs mer:
Innehållsförteckning till kapitlet Nejonögon.
(Inf. 2008-10-01, rev. 2008-10-05.)