—————
Om Nejnögons Fisket i Österbotten (*).(*) Meddelt af Hr. Mag. Er. Juvelius, Rector Sch. i G.Carleby. Af hans Disp. om Tjäru-tilwärkningen i Österbotten, finnas ännu exemplar til salu hos Herr Prof. L. O. Lefrén.
Uti Österbotten, så mycket mig witterligigt är, fiskas efter Nejnögon, eller som gemene man här i landet kallar dem Nättingar, med enahanda fiskebragder, neml. med Mjerdor eller så kallade kassar, och med tinor.
Mjerdor eller kassar äro til skapnaden såsom en kägla; wid den ena ändan där fisken går in, äro de mycket wida, men emot andra ändan hel trånga. Desse slags kassar förfärdigas af smala widträds qwistar, eller unga widetelningar, til längd gemenligen 1 och tre fierdedels aln, då twärlinien af Karmen eller främsta ändan är 1 aln, blifwande kassen emot andra ändan alt smalare til dess alla qwistar tilsamman tagas, och ihop fästas, då man slår et sprundhål på kassen at taga ut fisken derigenom, eller lämnar man en öpning uti smalare ändan med tapp uti. Qwistarne ihop fästas med fina tilredda Granrötter, et halft qwarter emellan hwar rad, rundt omkring. At widga ut kassen brukar man tunband af Granqwistar, et band wid bögningen, där kassen ihop tages wid den trångare ändan, det andra midt uppå det tredje 1 qwarter ifrån Karmen. Ingången göres 1 aln lång, eller i proportion efter kassens längd, längre eller korttare: den ser ut som en tunntratt, göres äfwen som kassen af wideqwistar, och ihop bindes med granrötter; dess yttra ända sammanwrides med kassens Karm eller Krans.
Sedan kassen är färdig gjord och ingången insatt, så at dess smalare ända är inåt i kassen, och kassen är utwidgad med sina ordinaire band, eller som de kalla dem gördlar, så böra qwistarne wara så långa, at man kan af deras smalare ända, som nu utåt är, fläta tilsamman en krans eller en så kallad Karm kring kassen. Ty skulle man skära af qwistarna, kunna ändarne lätteligen nötas af, och kassen ej äga den waracktighet, som den får af denna krans. Kassen bör bindas så tät at man ej kan sticka minsta fingret emellan qwistarna; ty så snart Nejnögon får sticka ut stierten, tränger den sig snart ut, man gör kassarne mindre och större emedan de eljest skulle altid passa emellan stenarne. där de pläga nedsänkas.
Desse kassar bruka en del sedan om wåren at fiskas Nors; de nedsänka dem på sjöbotten med färskt granris i mynningen, då Norsen leker i granriset och således förbereds [?] at gå in i kassen. På samma sätt fångas ock Abborrar wårtiden; dock behöfwes dertil ej så täta kassar.
Man säger at, de wideqwistar som i nyet blifwit tagne, då deras förfärdigas kassar, hafwa fiskat bättre än de kassar hwars wärke blifwit huggit i nedanet.
Tinor göras af bräder fyrkantiga widare i ena ändan och smalare i den andra så at de äro spitsige emot denna ändan, med små hål alt omkring. Ingången är af samma beskaffenhet, ihop fogas med spikar äfwen som sielfwa tinan; de göras större och mindre alt som man wil hafwa dem; Dessa tinor brukas ock i stället för en sump at hålla lefwande Nejnögon uti öfwer wintren, då de anwända dem til bete på krokar efter lakar, som efter Nejnögon äro mycket begärlige.
At sätta ut kassen i strömmen bruka en del, i synnerhet i Lappfierds Socken at slå ned om sommaren en påle emellan 2:ne jordfasta stenar där strömmen häftigt faller; wid samma påle häfta de en ring, sammanwriden af en ung Björck, och fastbunden i smalare ändan af kassen; sedan sänkes den ned med stenar til botten. Den förmån har wäl detta med sig, at kassen ej wräkes bort med strömmen; men åter den olägenhet, at man altid måste gå i watnet, när kassar således skola utsättas och wittjas.
Eljest är i bruk allmänt i Österbotten, at på det sättet sätta ut Nejnögons kassar, at man gör broar öfwer strömmen, och binder kassen fast wid 2 stolpar med twärträn under och öfwer kassen samt et öfwerst som ihopsätter bägge stålparne. Wid det öfwersta twärträdet är et starckt band at binda kassen fast wid brostockarne när de den utsätta,
(Det öfriga nästa gång)
[Sid 158—160.]
som bestå af 2:ne långa granstockar med 2:ne fötter under, i kors stälde; då den ena ändan af stockarne, hwarunder fötterne
stå, sättes emot forssen och den andra upp åt. På desse kränckor läggas sedan ordenteliga brostockar, at man kan gå
säkert derpå. Emot stockarne slås twänne wiggar den ena ofwan och den andra nedan för stockarne, at de ej få skrida nedföre.
Wid ändarne af brostockarne läggas stenar, at kränckorne må stå stadige, och man kunna gå säkert på dem. Sedan
utses det stället hwarest strömmen häftigast faller, där Nejnögon måst gå.