IF Nykarlebynejden firade nyligen 50 år, och sportjournalisten Patrik Sundqvist har samlat föreningens historia i en omfattande historik över de första fem decennierna. I boken får du följa med på resan från föreningens grundande till dess framgångar genom åren, med inspirerande berättelser från olika epoker.

Min farfar Anders ”Andro” Fors utvandrade till Amerika två gånger – till USA mellan 1916 och 1920, till Kanada mellan 1924 och 1928. De amerikanska erfarenheterna talade han däremot tyst om. Den samling fotografier han lämnade efter sig är de enda vittnesmål som finns. Men vad hände egentligen mellan dessa frusna ögonblick?

Boken är en personlig skildring av min farfar och hans år i Amerika, en berättelse som bygger på fotografier men också på egna minnen av farfar, arkivstudier och samtal med personer som stod honom nära. Jag försöker också placera in Andros val och gärningar i den aktuella tidsperioden – både i ett finländskt och amerikanskt sammanhang.

• Herlers bokhandel i Nykarleby: info@herlersbokhandel.fi
• Jakobstads bokhandel: jakobstads.bokhandel@multi.fi
• Luckan, Karleby
  

”I ditt anletes svett, skall du äta ditt bröd”

Det är 1890-tal i Purmo. Jordbrukarparet Simon och Lena Nyman önskar leva i fred med sin omgivning. Parets fyra söner får en sträng uppfostran och gör sitt bästa för att bli riktiga karlar. I granngården bor en familj med andra värderingar. Denna verklighetsbaserade roman skildrar ett halvt sekel av familjen Nymans öden i Överpurmo med omnejd och i Amerika.

Efter att jag bekantat mig med Sven Nymans berättelser om hans barndom och förfäder blev jag så fascinerad av personernas levnadsöden att denna bok kom till.

Under bokens tillkomst har släkten Nyman varit till värdefull hjälp med bakgrundsinformation och med bearbetningen av manuskriptet. Därtill har jag intervjuat ett antal personer härstammande från bl.a. Kauhajärv, Kornjärv, Bonds, Måsfolk, Kasackbacka och Åvist. Ett hjärtligt tack till er alla som hjälpt mig.

Trots min ambition att till stor del använda anekdoter och konkreta händelser, är boken en roman. Många gestalters personlighet och en del av handlingen har skapats i min fantasi. Alla personer är verkliga, men några namn är utbytta.

Ett ödmjukt tack också till testläsarna Eva Fors, Nina Granberg, Fredrik Liljeström och Görel Ahlnäs.

På sin nittonårsdag får Gösta Karlsson inkallelseorder. Den trygga hemmiljön på den österbottniska bondgården förbyts till en tillvaro där den ständiga frågan handlar om liv eller död.

I Shemenski tusen kilometer hemifrån är han, som en man i ledet i kanonkompaniet, första gången i stridens centrum. De döende soldaternas skrik i den månljusa vinternatten etsar sig fast. Fältprästen räknar de döda kropparna och mumlar något om ett underbart arbete.

Två långa år i löpgravarna utformar Gösta till en mångkunnig och effektiv soldat. I det klassiska slaget i Tienhaara är han centralt med när infanteriregementet IR 61 mot alla odds avvärjer den enorma sovjetiska anstormningen.

I sin dagbok tecknade Gösta ner sina dagliga upplevelser. Här, i samband med sin hundraårsdag, presenterar han för första gången publikt sin egen berättelse om kriget.

Byn Socklot i Nykarleby omnämns första gången i två brev från Åbo år 1424. I Socklot 600 år skildrar Lars Smeds byn från det att den uppstod på medeltiden till svenska tidens slut. Många olika teman behandlas, exempelvis ortnamnen, jordbruket, fisket, soldattorpen och olika skiften.

Markfynd av 1500-tals mynt bekräftar historiska dokument som berättar om handelsmän från Socklot som handlade med varor mellan Uleåborg och Stockholm. De unika byrättsprotokollen från mitten av 1700-talet ger en fascinerande inblick i vardagslivet i byn. Boken avslutas med en detaljerad genomgång av hemmanen i byn från 1500-talet till 1850.

Eirik Granqvist, född 1944 i Nykarleby, har en helt unik levnadshistoria. Som tonåring gav han sig i väg – mot föräldrarnas vilja – för lärlingskap vid Zoologiska museet i Helsingfors och snart för studier vid olika lärosäten i Europa. Efter konservatorsexamen i Bremen och anställningar vid de naturhistoriska museerna i Orléans och Bergen återkom Eirik som chefskonservator till Helsingfors och Zoologiska museet, där han revolutionerade sättet att arbeta. 

Levande, observant och humoristiskt tar Erik läsaren med in i överraskande händelseförlopp. Nitton år gammal ger han sig i väg på en äventyrlig motorcykelfärd till Jugoslavien. Följande år på väg till Marocko bryter motorcykeln ihop på den franska landsbygden – ett år senare är han gift med dottern till en lokal jordbrukare. Som konservator företar han dramatiska insamlings- och jaktresor till bland annat Botswana, Niger och Alaska, alltid med geväret och kameran i beredskap. På familjen Ahlströms säte i Norrmark lär Eirik under många jakter känna bergsråd och ministrar. 

Naturen och djuren är de områden som intresserar Eirik mer än något annat. Som mycket ung lär han sig skjuta änder med Graftongevär och jaga fiskar med harpun. Senare ska hans älg från Esse göra succé i Frankrikes museivärld. På Eiriks 40-årsdag i Alaska är höjdpunkten en köttsoppa gjord på en 36 000 år gammal infrusen bisonoxe.

Boken är späckad med fotografier, som med AI-teknik kunnat ges ett häpnadsväckande djup. För människor intresserade av natur, jakt och samtidshistoria är Eiriks iakttagelseförmåga och berättarhumör en rik källa till både lärdom och nöje. Förord är skrivet av zoologiprofessorn Kristian Donner.

Några bilder ur boken. Förstoring.

Den adertonårige Eirik Granqvist med den berömda Korsnäsvargen, som han under lärlingsåren i Helsingfors fick uppdraget att stoppa upp.

Nätbyggaren handlar om fiskerihistoria och om hur fiskeredskapen utvecklats. Mycket av historien utspelar sig på Laxön, ett vackert fiskeläge i yttersta skärgården i Nykarleby.

Detta är Kurt Blomqvists personliga berättelser om sitt företagande i fiskeribranschen och vägen dit. Blomqvist växte upp i en yrkesfiskarfamilj som hela somrarna bodde på Laxön. Där väcktes intresset för fiskeredskapens konstruktioner.

Nätbyggaren innehåller många råd åt en yngre generation som önskar etablera sig som företagare – till exempel inom fiskeribranschen.

• Herlers bokhandel i Nykarleby: info@herlersbokhandel.fi
• Jakobstads bokhandel: jakobstads.bokhandel@multi.fi
  

Sjöfarten blomstrar, skeppsvarven går på högvarv och handelshusen gör affärer samtidigt som nöjeslivet frodas i skärgården och på Brunnsholmarna. Romanen skildrar tre generationer av sjökaptensfamiljen Olsons liv i 1800-talets Nykarleby där allmogen sliter, ungdomen svärmar och stadens original sätter färg på vardagen. Handlingen är verklighetsbaserad.

”En riktig toppenbok. Det blev både skratt och tårar.”
Fredrik Liljeström.

”Väldigt bra bok. Otroligt kunnig och beläst skribent.”
Marianne Jylhä.

”Varm, humoristisk, lärorik, jag kunde inte sluta läsa boken.”
Peter Sandås.

Boken hade inte skrivits utan min hustru Evas stöd, hjälp och uppmuntran. Inte heller utan Rudolf Olsons släktforskning som förstärkte mitt intresse för det gamla Nykarleby. Som informationskällor har jag främst använt Olsons material samt Fredrik Liljeströms webbsida Nykarlebyvyer, vars digra innehåll är en skattkammare för historieintresserade. Jag har också funnit många för mig nya detaljer och komplement med hjälp av Nationalbibliotekets digitala samlingar.

Jag har strävat efter att följa den riktiga historiebeskrivningen, men i några fall har jag valt att tro på legender, rykten eller muntliga berättelser. Historiska luckor har fyllts med hjälp av fantasin. Berättelsen löper till största del kronologiskt korrekt men ibland har skeenden justerats något år framåt eller bakåt för att få ett bättre flyt. Alla namngivna personer och en stor del av händelserna är verkliga. Olof Olson var min morfars farfars far. Matts Hellstrand var min morfars morfars far.

Ett stort tack till testläsarna Marianne Jylhä, Fredrik Liljeström, Anette Fors och Peter Sandås som alla gav mig värdefulla förslag till förbättringar.

[Och mitt TACK till Stefan som i samband med det föreslog att Nykarlebyvyer borde finnas på facebook. Hade tänkt på det då och då och dotter Ingrid var på mig, men jag befarade att det skulle bli så mycket administrerande med allt möjligt skräp som ramlade in att jag hade avstått. Men när Stefan lovade att vara medadministratör, gjorde jag slag i saken. Nu efter snart sex månader har gruppen 832 medlemmar och endast en gång har det kommit skräp.]

Handskriftssamlingen vid Åbo Akademis bibliotek
Nationalbiblioteket
Nykarlebyvyer
Riksarkivet
Svenska litteratursällskapet i Finland

Den stora blondinens
sista sommar

En man i Åbo ska ta avsked av sin dotter, som är på väg till Holland för att studera. Hur är det möjligt, hon är ju hans lilla flicka?

Samma man städar ur sina föräldrars hus hemma i Nykarleby. Han har spritt ut alla sakerna på gården, det ser inte klokt ut. Som sällskap har han några kringströvande katter och så de sympatiska mössen förstås. På dagarna får han ibland oväntat besök av människor från sitt förflutna, de som kallar honom den stora blondinen. På kvällarna somnar han i vedlidret med pannlampan lysande.

I centrum av berättelsen finns en kärlekshistoria. Det är tidigt åttiotal i Helsingfors, och de unga älskande har båda nyligen börjat studera. Limone heter hon, hans stora kärlek, kvinnan han vill få barn med och leva med i resten av sitt liv. Limone är ändå påfallande ljummen i relationen, och mannen finner sig vattnande hennes krukväxter och snokande i hennes tillhörigheter medan hon är borta, oklart var.

Den stora blondinen sista sommar är en melankolisk och humoristisk roman om att få och inte få barn, om generationsskiften, och med författarens egna ord om att också män kan vara dumma blondiner.

Hågkomster

- en skildring av Salemförsamlingens hundraåriga historia

Berättelsen om Salem, en av Finlands äldsta pingstförsamlingar, vill ge en inblick i olika skeenden i församlingen och dess verksamhet genom åren. Boken tar upp allt från dagen i maj 1920 i hemmet på Ohls då några vänner beslöt grunda en ny friförsamling i Nykarleby, till moderna ekumeniska missionssatsningar.
     Salemförsamlingen har byggt bönehus på Gustav Adolfsgatan 19 i två omgångar, men församlingens historia handlar inte främst om byggnaderna utan om Guds verk i och genom människor. Bland annat skildras hur väckelsen drog fram i nejden och många hem blev förvandlade.

Dagsfärsk bok: HÅGKOMSTER - berättelsen om Pingstförsamlingens hundraåriga historia i Nykarleby. Till försäljning i Pingstkyrkan alla lördagar fram till jul kl 11:30-12:30 och från författarna Iris Käld och Viola Enström. Småningom även från bokhandeln. Överlämnandet av boken kan ske utanför kyrkan eller levereras till din dörr i närregionen om du så önskar.

Unga och äldre i tusental har under hundra år sökt sig till Himmelsbacken i Nykarleby som elever och deltagare i kurser och samlingar på Kristliga Folkhögskolan. De har där mött en kristen tro och fått kunskaper och färdigheter för en gedigen insats i samhälle och kyrka.

Tidigare rektorn och direktionsordföranden Gustav Björkstrand  skildrar ingående skolans dramatiska och växlande skeden. Han bedömer också skolans betydelse utifrån sina erfarenheter som forskare, kultur- och vetenskapsminister och biskop i Borgå stift. Kristliga Folkhögskolans viktigaste insats i bildningens tjänst sätts därmed in i ett vidare samhälleligt och kyrkligt perspektiv.

Nu utkommer den andra delen i Dennis Rundts stora nittonhundratalssläktsaga. [Första delen var My Darling Dolly som utkom 2018.]

I Big Daddy berättar fädren och sönerna sin version av släktens historia i efterkrigstidens Finland och drömlandet Sverige samt, naturligtvis, i ett på alla sätt företagsamt USA. Joel Rundt och hans stora uppdrag med att göra översättning av texten till Sibelius Finlandia hymn löper som ett stråk genom handlingen. Den forna skojaren, nu äventyrliga företagare Carl-Julius Warren alias Larry Harg lever sitt stundom vidlyftiga liv i Staterna, men glömmer aldrig sin dotter Dolly. I sitt arbete med den fiktiva romanen, som är författarens femte, har ett digert forskningsarbete med utgångspunkt i den egna släktens historia legat som grund. Och fakta varvas med fiktion i en roman med stor berättarglädje och kunskap om samhälle.

De allmänna profana sångfesterna i Svenskfinland har presenterats i ett flertal skrifter. De profana sångfesterna i Österbotten har för sin del behandlats i de lokala sång- och musikförbundens respektive historiker. De kyrkliga sångfesterna har däremot ännu inte blivit föremål för någon mer ingående analys. Därför känns det nödvändigt att utforska de kyrkliga sångfesternas uppkomst, innehåll och betydelse, eftersom de har haft – och fortfarande har – betydelse för utvecklingen av den kyrkomusikaliska verksamheten i Borgå stift.

I den här avhandlingen klargörs hur de kyrkliga sångfesterna i Nykarleby uppkom och vilken utformning de fick under åren 1923–1939. Dessutom klarläggs vilken betydelse de kyrkliga sångfesterna i Nykarleby fick för sin samtid.

Min licentiatavhandling har nu tryckts och kommer troligen att finnas till salu vid Åbo Akademis nätbutik. Här finns mera information om avhandlingen än vad som står på bakpärmen.

Till läsaren

En vanlig dag år 2017 fick jag ett papper av Gustaf Strandberg. På pappret hade han skrivit tjugo rubriker. ”Det här kan du fundera på”, sa han och tillade ”det borde skrivas en historik över Nykarleby landskommun”. Han var initiativtagare till en arbetsgrupp inom Nykarlebynejdens släkt- och bygdeforskare. Arbetsgruppen planerade att ge ut en historik över en kommun som inte längre finns. Kanske var det just därför man ville berätta vad som timat under åren 1865–1974.

Med i arbetsgruppen som redan då hade grävt i källorna och samlat en hel del historiskt material och fotografier är också, förutom Strandberg, Stig Haglund, Håkan Ahlnäs och Gunnar Östman. Utan deras arbete skulle den här boken inte ha blivit till. Det gick en tid tills Stig Haglund frågade mig om jag har tid och lust att skriva. Jag lovade ingenting, men han frågade en gång till och ännu en gång tills jag sade okej. Det fanns enorma mängder färdigt material att gräva i och det borde väl inte vara så svårt att skriva 150 boksidor, tänkte jag. Men det visade sig att det blev mera arbete och tog betydligt längre tid än jag hade tänkt mig. Antalet sidor växte och 150 sidor blev så småningom nästan 280. Men det har varit lärorikt, intressant och givande. Stig Haglund skall ha en eloge för sin förmåga att leta fram fotografier lyfta fram det som han hittar i de allra djupaste källor.

Tyvärr saknas kommunens protokoll från de första 25 åren. Jag har läst alla övriga kommunalfullmäktiges protokoll och den svåraste biten har varit att avgöra vad som skall tas med och vad som skall lämnas bort. Det mesta som hänt i landskommunen har redan skrivits åtminstone en gång. Därför har jag försökt lyfta fram diskussionerna i fullmäktige. I de äldsta prydligt handskrivna protokollen från 1890-talet till en bit in på 1920-talet skrev man ner vad som sades och vem som hävdade sina åsikter. Kanske är den här boken ingen tvättäkta historik. Vi berättar om Nykarleby landskommuns göranden och beslut samt det som hänt utanför kommunalfullmäktiges sessionssal. Vi har tjuvstartat lite och berättar också om bakgrunden till varför det blev som det blev. Men efter den första januari 1975 har vi satt punkt för berättandet. Det var då som Nykarleby landskommun bidrog med cirka 1005 män och 974 kvinnor samt 258 kvadratkilometer mark till storkommunen Nykarleby stad.

Leif Sjöholm

Baksidestext

När Alexander II år 1865 bestämde att det inom varje församling på landet skulle bildas kommuner var Nykarleby landskommun en av de första i Vasa län som lydde påbudet.

Varför protesterade byamännen i Markby och Kovjoki när den första folkskolan skulle byggas i Socklot år 1883 och varför tog det så lång tid för Ytterjeppo att få eget skoldistrikt?

Läs också hur det gick till när fattiggården inrättades, då brunnsvindan försvann och om hur kungörelserna i kyrkan speglade det samtida samhället.

Läs om några industriers uppgång och fall, två kulturhistoriskt intressanta hemman och ta en titt i kommunens gamla protokollsböcker.

År 1891 infördes en hälsovårdsordning som till stor del påminner om dagens Ekorosk och smittskyddsdirektiv. Och så presenteras två kommunalare som var med länge och bestämde.

Kärleken är ett tamdjur

I Peter Sandströms nya roman närmar sig huvudpersonen Peter Sandström 60-årsstrecket, kroppen börjar klappa ihop, mamma som varit ett under av styrka och företagsamhet har förvandlats till en förvirrad åldring. Peter är oförmögen att sträcka sig över klyftan som uppstått mellan honom och den älskade hustrun Darling. Barnen har blivit stora och självständiga och kan bara beundras på avstånd. Syster som han alltid haft ett nära förhållande till är nuförtiden ett hostande irritationsmoment. Alkoholen smakar mycket bättre än uppdraget som ordförande i en författarförening. 
    Sista droppen blir förhållandet med Karhu, en relation som Peter varken kan stanna i eller dra sig ur.
    Peter Sandströms nya roman handlar om åren mellan 50 och 60 då livet serverar nya utmaningar och de flesta förändringarna är till det sämre. Men bland besvärligheterna finns också humor och skönhet, och en bitterljuv insikt om att det är kvinnorna som styr Peters liv: mamm, syster, Darling, dottern Bonnie och Karhu. Frågan är bara hur en människa ska hantera all ömhet och kärlek utan att gå i bitar.

Välkommen till Författarstigen i Nykarleby!

Är du som jag, intresserad av lokalhistoria och människor så har du kommit helt rätt. Författarstigen är en litterär och kulturhistorisk vandring ute i det fria.

Författarstigen är stadsbibliotekets gåva till folket med anledning av Nykarleby stad firar 400 år, 2020. Målsättningen är att väcka intresse för nejdens lokalhistoria samtidigt som vi hyllar bygdens författare och vår stad, som i folkmun också kallas Författarna stad. Jag hoppas att den litterära vandringen ska glädja och inspirera dig till att upptäcka mer av
stadens historia och charm. Kanske kan promenaden också väcka läslust och sporra dig till att skapa en egen text?

Författarstigen lyfter fram platser i Nykarleby som nämns i litteratur, skrivna av författare med anknytning till Nykarleby. Genom författarnas röster och beskrivande skildringar kan du uppleva historiens vingslag från olika tidsepoker och ”se” staden genom deras ögon. Författarnas kalejdoskopiska berättelser om dåtida och nutida Nykarleby, bildar ett flätverk som förflyttar dig från stadens bekanta omgivning till nya fascinerande ställen. I texternas persongalleri möter du människor som vandrat på stadens gator och precis som du, sett den tidlösa älven flyta fram i samklang med årets alla skiftningar.

Vandringen kan upplevas i mindre etapper eller som en helhet. Om vädret tillåter, kan du med fördel ta med dig en picknickkorg och avnjuta en kopp kaffe, medan du lyssnar till skribenternas berättelser. Jag önskar dig många upplevelserika och inspirerande stunder i Författarnas stad, Nykarleby!

Anne-Lie Haglund
Bibliotekschef,
Nykarleby stadsbibliotek

Kort om hur Författarstigen fungerar

Du kan ta del av Författarstigen med hjälp av texthäftet eller vår hemsida: https://www.nykarleby.fi/forfattarstigen. Med kartans hjälp kan du besöka de platser som nämns i textutdragen. Väl framme finns en skylt med information om platsen och författaren, en kortare version av det som finns i häftet och på hemsidan.

Genom att skanna QR-koden med telefonen, från häftet eller skylten, kan du lyssna till då författarna eller anlitade uppläsare läser upp valda textstycken. En QR-läsare kan gratis laddas ner som en app till smarttelefonen, en del modeller kan läsa QR-koden via kameran. Ljudspåren finns även samlade på hemsidan. Kom ihåg att höja volymen!

De författare som medverkar i Författarstigen har växt upp i Nykarleby, bott stora delar av sina liv i staden eller har starka band till bygden. Medverkande författare har gett ut mer än ett verk, många av dem har flera alster på kommande.

Boken innehåller ett tjugotal illustrerade byggnader från Nykarleby, korta faktatexter om platserna och några uppslag med byggnadsdetaljer. Målarboken är lämplig för alla åldrar och har tjocka sidor som passar färgläggning med både färgpennor och tusch.

Idén till målarboken kom som en blixt från klar himmel. Jag hade tidigare gjort illustrationerna SMÅSTADSDETALJER som kort och kökshanddukar, men ville gärna bidra med något nytt till stadens 400-årsjubileum som firas nu i år, 2020. Målarboken blev en twist på samma koncept, men ändå något helt nytt. Här finns de kännspaka byggnaderna, men också några mer undangömda. Här finns byggnadsdetaljerna som är så roliga att ta fasta på. Vill man läsa på finns här också ett par korta meningar om varje plats.

Boken finns till salu bl.a. på Kuddnäs, men levereras även per post.

Svenska kulturfonden har bidragit till projektet.

Naturvetenskapliga rön, politisk turbulens och en svenskhetsideologi i förändring utgör delar av den omgivning som formade provinsialläkaren Herman Woldemar Backmans (1870–1946) liv och verksamhet. Nationellt var han känd för sina insatser i det preventiva tuberkulosarbetet.

I Österbotten framhålls oftast hans betydelse för tillkomsten av Malmska sjukhuset i Jakobstad, men också hans insatser på det hygieniska området. Mindre känd är däremot den mot slutet av 1910-talet framträdande socialhygieniska inriktningen på hans forskning, studier som oftast grundade sig på den mendelska ärftlighetsläran och rasbiologin. Tillsammans med makan Elisabet blev läkarparet föregångare inom en närmast tyskinspirerad folkhälsodoktrin. Denna biografi närmar sig frågan om vilka Woldemar Backmans drivkrafter var och hur den miljö såg ut där hans idéer om samhället formades.

Nu kommer jubileumsboken

Skriven av Mårten Andtbacka

torsdag, 14 november 2019 15:28

Blue Fox firar 30-årsjubileum denna säsong och för att fira detta ger vi ut en bok med namnet ”Blue Fox – 30 år av innebandy”. Boken kan ses som en historisk tillbakablick i 30 år av innebandy inom först Kovjoki UF och sen Innebandyföreningen Blue Fox.

I boken har vi valt att fokusera på bilder och anekdoter, vi vill att det här ska vara en lättillgänglig bok istället för en långtråkig historik med allt för mycket fakta och statistik. Vår målsättning har varit att detta ska bli en bok som även andra än de mest innebandyintresserade ska tycka det är trevligt att bläddra i.

I boken berättas om hur allt fick sin början i enkla förhållanden i Kovjoki skola med ett herrlag som på några år tog sig ända till Finlands högsta serie.

Boken berättar naturligtvis även om damlaget som i två repriser spelat i division 1.

Samt vår juniorverksamhet som i många år fick kämpa med utrymmesbrist tills vi fick vår efterlängtade hemmaarena Stjärnhallen.

I arbetsgruppen för boken har Mårten Andtbacka, Sofia Hedman, Johan Klingenberg, Ove Lillas, Niklas Nybäck och Sanna Slotte medverkat.

Priset på boken är 25 € och om allt går enligt planerna kommer den till försäljning på herrarnas hemmamatch lördag 23.11. Vi kommer även att sälja boken på den traditionella julmarknaden i Stjärnhallen lördag 30.11.

Barndomsstaden är evig

Den finländska delegationen är i Moskva för att förhandla om freden, hans mamma är på väg och Hagar har än en gång tvingat sig in i hans värld.

Året är 1944, maten är på kort och framtiden ter sig osäker.
     För författaren R.R. Eklund går själva livet på sparlåga.
     Han iakttar sin mor, hur ett liv präglat av fattigdom gjort henne allt originellare. I ett försök att återta kontrollen över sitt skrivande reser han till Nykarleby, staden där allt en gång började.
     Ett envist återkommande minne är den långa förlovningen med Hagar Olsson. De var älskande men träffades nästan aldrig. De drömde om ett liv tillsammans och de genomlevde ett inbördeskrig. Då freden kom och framtiden låg öppen blev de tvungna att ta ett beslut.
     I sin nya roman ställer Robert Åsbacka bland annat frågan om vad som är avgörande i livet. Är det barndomen, fattigdomen, kärleken, arbetet, ansvaret för familjen eller är det själva livskänslan, att höra till eller stå utanför?

Alla äldre socklotbor vet att ”Gambägåln” finns vid Ransvik, men vad som döljer sig bakom namnet har glömts bort och blivit till sägner och myter. Efter flera års forskning om gården har en mycket intres­sant personhistoria över de som bodde i huset 1752–1810 vuxit fram.

Sockenskrivaren och bokhållaren Anders Lööf i Nykarleby byggde gården omkring 1752, sonen Carl Reinhold Lööf bodde där till 1760. Huset och hemmanet såldes 1760 till handelsmannen och rådman­nen i Nykarleby Kilian Malm. Under Malms tid fanns en krog i går­den och kallades då för ”Ransvik krog”. År 1776 köpte murmästaren, senare kyrkobyggmästaren, Thomas Rijf hemmanet och gården. Härifrån drev de kända kyrkobyggarna, fadern Thomas och sönerna Jacob och Carl Rijf, den omfattande byggnadsverksamheten de hade i både Sverige och Finland 1777–1808.

Lars Smeds (född 1938) är en lokalhistoriker, som i många år drivit Smeds gårdsmuseum i Socklot tillsammans med hustrun Gun-Lis. I samband med Nykarlebyveckan har han under flera år berättat Socklothistoria. Tidigare publikation: Kyrkobyggarna Rijf, Labyrinth Books 2009.

”Hundra år av tro i funktion, spridande av hopp och utgivande kärlek”

Berättelsen om barnhemmet Sparvboet i Nykarleby handlar om en lång rad under. Den beskriver människor med ett Stort hjärta och en levande tro som ställt sig till förfogande för Guds handlande.

Allt startade med Guds kallelse till Anna Nordkvist som utgav sig för de allra mest utsatta människorna i en mycket svårt tid i vårt lands historia. Sparvboet har fått vara en oas och ett hem för sammanlagt över 600 barn under en längre eller kortare tid.

Sparvboets väg från barnhem till boendeenhet har inneburit stora förändringar. Idag är inriktningen helt att ta hand om människor med särskilda behov som dagligen behöver mycket omsorg. Boken beskriver 100 år av socialvård i Finland.

Topelius spår
Topeliuksen jäljissä

Topeliuksen Topelius som en del av Nykarlebys varumärke /
Topelius osana Uudenkaarlepyyn imagoa

Utgivare / julkaisija: Projekt Björken och Stjärnan

Projektledare / projektijohtaja, text / teksti: Anci Holm

Layout, illustrationer / kuvitus: Olya Tsikhanchuk

Översättning / käännös: Jenni Pitkäniemi, Svenska översättningsbyrån

Inom Projekt Björken och stjärnan inspireras vi av Zacharias Topelius liv, värderingar och verk för att skapa något för framtiden.

Projekti Björken och Stjärnan luo uusia elämyksiä ammentaen inspiraatiota Zacharias Topeliuksen elämästa, arvoista ja teoksista.

nykarleby.fi

Tuva Korsström

Älvan och jordanden

En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström

Pappa ett ljus, mamma ett mörker

Tuva Korsströms bok handlar om författaren Mirjam Tuominen och bildkonstnären Torsten Korsström samt om deras barn Kyra och Tuva. Tyngdpunkten ligger på Mirjam som genom sin genialitet och starka personlighet kom att dominera resten av familjen.

Mirjam Tuominen debuterade 1938 med novellsamlingen Tidig tvekan. En mycket märklig debut, skrev Hagar Olsson i sin berömmande recension. Mirjam och Torsten gifte sig ett år senare, på tröskeln till vinterkriget. Torsten hade blivit seminarielektor i Nykarleby, men var inkallad under nästan hela krigstiden. Som glödande pacifist och antinazist kände sig Mirjam ensam och olycklig i småstaden. När kriget var slut var också äktenskapet över.

Under en lång och plågsam skilsmässoprocess pendlade Mirjam mellan Nykarleby och Helsingfors medan hon etablerade sitt författarskap med titlar som Besk brygd, Stadier, Bliva ingen. När hon slutligen flyttade till Helsingfors med döttrarna blev Torsten kvar som en omtyckt lärare i seminariestaden.

För Kyra och Tuva blev det med åren så att Mirjam representerade det mörka: vredesutbrott, mentala problem, sjukdom och ökande isolering. Totti stod för somrar i Korpo skärgård, glädje och umgänge med en stor släkt.

När Tuva Korsström går in i Mirjam Tuominens liv och produktion gör hon det både som dotter och litteraturkritiker. Hon förmår se på sin mor med distans och med beundran för ett författarskap som just nu upplever en renässans.

Nu spränger vi taket

Flickgänget på 1980-talet, de permanentade håren, tonårsfyllorna. The Final Countdown och en längtan bort från den österbottniska småstaden. Allt minns Marre trettio år senare, när Vonne, vännen som aldrig svek, blir allvarligt sjuk. I Christel Sundqvists fjärde roman, Nu spränger vi taket,skildras en innerlig vänskap som bär också när den ena måste lära sig dö och den andra fortsätta att leva.

Nu spränger vi taket är en fristående systerbok till romanen Vonne och Marie som utkom på Schildts & Söderströms 2016. Det är en berättelse om djup vänskap, men också om isande ensamhet.

Ung och privat Topelius överraskar i dagböcker och brev

Glada fester, amorösa äventyr och ungdomliga upptåg. I två nya utgåvor möter vi en annan sida av sagofarbrorn Zacharias Topelius. Hans dagböcker och brev till modern Sofia Topelius ger läsaren en inblick i den unge, tillsvidare okände författarens liv.

SLS firar Topelius 200-årsjubileum med att ge ut författarens dagböcker, den tidigare opublicerade korrespondensen med modern samt ett urval av hans kändaste, och några bortglömda, dikter.

Topelius Dagböcker utkommer i tryck i tre band, som epub samt digitalt på topelius.sls.fi, och omspänner drygt åtta år av hans ungdom. I dagböckerna möter vi en ung, viril student med ett rätt så uppsluppet leverne. Anteckningarna inleds med den första resan till studiestaden Helsingfors i oktober 1832 och avslutas 1840, det år han fyllde 22 och promoverades till magister. Dag för dag skildrar Topelius livfullt studieliv, nöjen och aktualiteter. Läsaren får en mycket mångsidig bild av livet på 1830-talet.

Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna sträcker sig från 1829 när Topelius började skolan i Uleåborg till 1868 då modern Sofia Topelius dog i sviterna av hungerårets farsoter. I brevväxlingen får vi följa den unge Topelius väg från skolgosse och student till journalist, författare, professor och familjefar. Samtidigt ger breven en inblick i Sofia Topelius liv: hur gestaltade sig världen för en kvinna som ansvarade för ett jordbruk, vilken roll spelade familj och släkt och vilket slags aktörskap var möjligt för en änka och högreståndskvinna? Hur såg förhållandet ut mellan mor och son? Korrespondensen publiceras på topelius.sls.fi.

Läs mer:
Zacharias Topelius Dagböcker.
Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna .
Dikter i urval.
Zacharias Topelius Skrifter

Topelius dagböcker omspänner drygt åtta år av hans ungdom. Anteckningarna inleds med den första resan till studiestaden Helsingfors i oktober 1832 och avslutas 1840, det år han promoverades till magister. Dag för dag skildrar Topelius livfullt studieliv, nöjen och aktualiteter, men också resorna genom storfurstendömet och ferierna i Nykarleby. Dagbokssviten avslutas med ”Den Svartgröna Sommaren 1842”, som handlar om bäste vännen Henrik Backmans död och om förhållandet till den blivande hustrun Emilie Lindqvist.

Dagböckerna utkommer i tre band. Utgivare är Pia Asp i samarbete med Eliel Kilpelä, som har författat inledningen.

Dagböcker är del XXI i den vetenskapliga utgåvan Zacharias Topelius Skrifter.

MAMMA NOVEMBER

Åtta betraktelser

Längtan efter närhet och oförmågan att nå fram

En mor blomstrar som singel, en far åldras och ber sin vuxne son smörja hans rygg med kokosdoftande solkräm. En hustru har mer plats när mannen är borta hemifrån, en dotter är plötsligt en kvinna som bäst skulle passa på en röd vespa, en tidigt världsvan son är klokare än sin sin far.

I Mamma november. Åtta betraktelser handlar det om familjen, den enhet som varken kan väljas eller väljas bort. Hur går det med förväntningarna på de närmaste när man förändras, utvecklas, blir äldre?

När far inte var där fick mor kraften tillbaka. Kraften att sörja. Kraften att leva. När han inte var där längre med sina värkande ben, med sin söndriga strupe, och sin leda. Hon fick sina år tillbaka, och de blev fler och fler.

Som ivrig fritidsfiskare bokförde Zachris Topelius sina bragder i en Fiskarkrönika. FISKARKRÖNIKA2 är å andra sidan fiktion - en roman, som i nitton avsnitt skildrar 1800-talsmästaren med metspö i hand eller dragande not. Om inte vittjande sin katsa. Somt har autentiska drag, mer eller mindre friserade, annat är fria fantasier. Fiskade Topelius verkligen med generalguvernör Berg vid stranden av Ule älv? Och blev han själv fångad av en gigantisk piggvar? Svaren på frågorna finns i boken. Den serverar också ingående fakta om nitton olika fiskarter i vår blöta fauna. En ny fiskart i varje kapitel, presenterad i essäistisk fotnot: abborre, gädda, lax, gös, simpa och en hel ryssja full med andra, synade genom ett temperament. Själv hängiven fiskare i yngre dar vet Nalle Valtiala vad han talar om. Peik Bäckström har illustrerat med fiskbilder i klassisk anda.

Småstadsdeckare i snöstorm

Vad var våra krigsveteraner med om?

Vilka minnen har de kvar mer än ett halvsekel efter kriget?

Författaren har i denna bok intresserat sig för vad våra åldriga krigsveteraner minns av sina krigsupplevelser under andra världskriget och hur de ser tillbaka på det som hände dem då. Boken bygger på intervjuer med ett tiotal veteraner som gjordes under en längre räcka år. De medverkandes medelålder låg över 80 år vid intervjutillfället men minnesbilderna var klara och oförglömliga. För den kronologiska och historiska överskådlighetens skull har deras berättelser delats upp med beaktande av tema och kronologi och placerats på en tidslinje där också de bakomliggande storpolitiska händelserna har fått sin plats.

Ulf Smedberg (f. 1945) är filosofie magister i historia och pensionerad lektor, bosatt i Nykarleby. Hans föregående bok, ”Krigsmans tid” (utg. 2013) prisbelönades av Svenska litteratursällskapet 2015.

Innehållsförteckning.

Boken bygger på intervjuer som Smedberg gjort med veteranerna då han var på NY-TV. Bland andraNykarlebyborna Fjalar Zittra och Bror Eng samt Markbybon Arne Kronqvist är intervjuade. Också veteraner från t.ex. Nedervetil och Vasa är med.

Nykarleby i backspegeln är en faktabaserad bok där Anita Wikman zoomar in några tidigare välkända Nykarlebyprofiler, bland dem Anna Nordqvist som 1918 grundade barnhemmet Sparvboet, bokhandlaren och skådespelaren Josef Herler och Elisabeth Olson, Finlands första kvinnliga yrkeschaufför.

Hon berättar också om Joel Ahlström som 1916 köpte häst och vagn och med ekipaget, en så kallad istvostjik, fick jobbet som postförare mellan staden och Kovjoki station, om skandalen när pastor Pekka Cederberg lämnade statskyrkan och blev ledare för friförsamlingen i Missionshuset, och om Wiks hotell som i början av 50-talet förvandlades till ett modernt affärshus med stora skyltfönster där folk fick begapa nymodigheter som nylontyger, pumps med stilettklackar, eldrivna tvättmaskiner och tv-apparater som ibland visade svartvita levande bilder.

Ett kapitel i boken handlar om händelser i trakten under 1900-talets många krigsår. Läsaren förs till 1915, då rysk militär anlände till Nykarleby och soldaterna två år senare var fler än stadsborna, genom vinterkriget med övningsskolan Normen som krigssjukhus, och vidare till fortsättningskrigets sista år, när det varje söndag hölls hjältebegravningar i Nykarleby och grannkommunerna.

*     *     *


 

Ungefär samma finns på bakpärmen:

Nykarleby i backspegeln är en faktionbok där Anita Wikman lyfter fram några tidigare välkända Nykarlebyprofiler, bland dem Anna Nordqvist, som grundade barnhemmet Sparvboet, skådespelaren och bokhandlaren Josef Herler och Elisabeth Olson f. Ahlström, Finlands första kvinnliga yrkeschaufför.

Ett kapitel i boken handlar om händelser i trakten under 1900-talets många krigsår. Läsaren förs till 1915, då rysk militär anlände till Nykarleby vidare genom inbördeskriget, vinterkriget, och fortsättningskriget, år som präglades av sorg och hjältebegravningar.

Kapitlet avslutas med Lapplandskriget, eller ”barnens korståg” som samerna kallat det eftersom de finska truppstyrkorna i krigets slutskede främst bestod av nyinkallade unga rekryter. Av civilbefolkningen som flydde från Lappland kom drygt tusen Kemijärvibor med boskap och husdjur till Nykarlebytrakten.

Melankolisk kärlek och svidande svek i mästerlig berättelse

Peter, författare i femtioårsåldern, sitter hemma i Åbo och väntar på sin fru Zebra. Också Zebra är i femtioårsåldern, akademiskt framgångsrik – och gravid. Hon är nästan alltid borta – på akademin, med vänner – och har inte plats för håglöshet i sitt liv. Sina två tonårsbarn stöter Peter ibland ihop med på gatan.

Sommaren 1988 var Peter ung man i Nykarleby. Sommaren 1988 fick han för första gången syn på sina föräldrar som vuxna, självständiga människor i ett komplicerat äktenskap. Varje morgon plockade far, som var trädgårdsmästare, en ros till mor och lämnade den flytande i en skål. Det var beviset på hans verbalt haltande kärlek.

Någon ros i en skål har Peter aldrig åstadkommit. Vad har han egentligen gjort med sitt liv – och med andras? Vad har livet gjort med Peter? Och kan inte Zebra bara komma hem?

Hos Peter Sandström förenas det realistiska med det absurda, det melankoliska med det humoristiska. I Laudatur återkommer Peter Sandström till teman som han behandlade i den hyllade romanen Transparente blanche från 2014: att vara vuxen med åldrande föräldrar, att stå ut med kärleken, och att leva som satellit i kärnfamilj.

*     *     *

Intervju

yle.fi den 9 augusti 2016

Trosuppfattningar, attityder och kyrkans roll i livet speglas här genom intervjuer och enkäter gjorda i Hortlax och Nykarleby. Finns det en skillnad? Eller är de lika som bär? Fem religionsforskare ger svaret.

Norrbotten och Österbotten kan ses som syskon, de har vuxit upp tillsammans, har befolkats parallellt och delar väsentliga egenskaper. Fram till 1809 ingick de i samma stat och under samma kyrkoförvaltning. Hur sannolikt är det att regionerna efter två århundraden av separat styre och utveckling tillhör samma ”religiösa landskap”?

Sara Kvist, nybakad journalist från utbildningen i storstaden, sommarjobbar på lokaltidningen i en liten österbottnisk stad. Nu skall hon få både jobbpraktik och möjlighet att umgås med pojkvännen Robert som har ett stall i staden.
     Naturligtvis är det Sara som får jouren på midsommarafton. Uppdraget är att rapportera från traktens dansbanor tillsammans med sympatiska fotografen Oskar. Men planerna ändras: några ungdomar hittar ett lik i skogen.
     Sara dras in allt djupare i historierna kring dödsfallet. Hon intervjuar den dödas make och flera personer som har sitt att säga. Snart verkar det som att Sara håller på med en egen mordutredning. Under ytan härjar trassliga relationer och starka konflikter i det lilla samhället. Också samlivet med Robert bjuder på otrevliga överraskningar.

Under denna rubrik ingår tre texter: ”En födelsedagsgåva sommaren 1945, man tager vad man haver”, ”Folkbildningen i Nykarlebynejden, från ambulerande skola till grundskola” och”Vasa år 1894” jämte en karta från 1894 omfattande trakten med vår Hembygd – Vasa. Den första texten är en ögonblicksbild vid tiden för grundandet av Nykarleby – Oravais hembygdsförening. Den andra texten för tankarna till vår hembygd och vår barndom, våra rötter. Dess huvudinnehåll beskriver folkbildningens uppkomst och utveckling i vår hemtrakt. Den tredje texten berättar om vår nuvarande hemstad Vasa under slutet av 1800-talet. Hoppas att kartan också väcker minnen och ger inspiration.

Det bör här nämnas att dessa tre texter har tidigare också ingått snarlika i släkt- och bygdeforskarskriften Släktspejaren.

Visorna på pärmens baksida, ”Nykarlebynejdens marsch” av diktaren och skolförståndaren Helge Skog och ”Min hembygd” av författaren och folkskolläraren Frans Österblom (1870 – 1907), bägge diktarna texaminerade från Lärarseminariet i Nykarleby, har sjungits ofta på
föreningens sammankomster. Porträttet av F Österblom är från Wikipedia och bilden med von Döbeln till häst är ett svartvitt klipp från en väggmålning i Brostugan. Brostugan fanns redan då en bro byggdes där över älven år 1817. År 1941 prydde Gunnar Clément (1906–1982) väggarna i Brostugan, som då redan var Café, med målningar med motiv från stadens historia. Brostugan var seminaristernas stamcafé i Nykarleby.

Carl-Eric Wingren
Hösten 2015

Jag hoppas att denna korta ”bildsekvens” av folkbildningen genom tiderna för dig en bit in i utvecklingen av densamma och att exemplen väcker minnen hos dig; för dina tankar till hembygden och barndomen.
Läs mer: I angivna källor, speciellt i Nykarlebyvyer

This dissertation deals with the building and design work of the church builder family Rijf in Österbotten during the Gustavian Period. The Rijfs were Finland-Swedes and entailed four mason-based master builders: Thomas Rijf (1726-1803), his sons Jacob (1753-1808) and Carl (1753- 1808), and Jacob´s son Carl Jacobsson Rijf.

The most famous member of the family was Jacob Rijf. He was the first Finnish master builder to study at the Royal Swedish Academy of Arts and was supervised by the leading architects of the Board of Public Works and Buildings, Carl Fredrik Adelcrantz (1716-1796) and Olof Tempelman (1745-1816). In 1794 Jacob Rijf was appointed as the provincial master builder of Swedish Västerbotten and soon thereafter he was raised to the position of leading church master builder for the entire province of Finnish Österbotten. As architect, Rijf was largely inspired by Ulrica Eleonora Church and Adolf Fredrik Church in Stockholm.

As major proponents of the Swedish Neoclassical style, this family of masterbuilders was most active at the end of the 18th century when they designed and built stone and timber-framed churches, as well as bell towers, in the Finnish provinces of Vaasa and Oulu. They also gained renown as wood-carvers of elaborate pulpits, altarpieces and hymn boards.

This study, which belongs to the field of biographical research within art history, focuses on the internal division of labour within the family Rijf, their educational background, and the social networks and personal relationships at work behind their most important construction projects. In addition to mapping their oeuvre, this study analyzes the formal and stylistic backgrounds of the church buildings and looks into the conventions governing church founding projects, including formal administrative channels, the factors influencing the selection of master builders, and the process of drawing up construction plans.

Keywords: Jacob Rijf, church architecture, Neoclassicism, Gustavian Era

En sak som lämpligen kunde sättas i på Nykarlebyvyer är Paula Mäkeläs nyutkomna doktorsavhandling.

Paula Mäkelä har under många år arbetat med en doktorsavhandling om Kyrkobyggarsläkten Rijf. Avhandlingen är nu färdig och kommer säkert att vara den viktigaste informationskällan om Rijfarnas arbeten under mycket lång tid.

Avhandlingen är skriven på finska, men jag tror att många ändå kan ta del av den.

Doktorsdisputationen skedde i Jyväskylä den 18 december 2015 vid Jyväskylä universitet dit några från släkten Rijf var inbjudna.

Länk till avhandlingen.

Dähä sagon e ju na liti hemsk men entå skryyp tå vi får ju rååk Rööluvån, hondi flickon som e så lill å gulla tå on har honde röö mössån på se. Dähä bruden haldär ju på å traskar i en rätt så mörkan skoog på väg ti Stoomommo sin som e gambäl å roko, å så tär i skoojin råkar on på hande Grååskinni, som man kan vänt se va som helst åv. Grååskinni böri ställ na frågor. Å Rööluvån sejr ju som he e tå, att hon ska föö na ööfilar ti Stoomommos. He vaa ju itt så lyckat he tå, fö Grååskinni smiter ju iväg liti på förhand ti Stoomommos han. Men ti all lycko så rejder e ju opp se mot sluti tå handi stor å bussi kaarn från jaktlaagi kombär sveipand me ruutoan blus å allt.

Rödluvan är utan tvekan den mest kända europeiska folksagan. Under loppet av hundratals år har den återberättats otaliga gånger, och den öppnar sig ständigt för nya tolkningar. Nu har Andrei Huhtala och illustratören Sanna Mander gjort en egen version av Rödluvan, som på finska utkommer på stadin slangi med titeln Punis. Av denna version har Peter Sandström i sin tur gjort en översättning till språket som ligger närmast svenskfinlands absoluta litterära centrum, det vill säga Nyykaabi-dialekt.

Rööluvån är en bok man gärna läser för sig själv, men speciellt bra lämpar den sig för högläsning. Den finurliga berättelsen och de fantastiska bilderna gör att man inte tröttnar på den i första taget.

*     *     *

Recensioner

Historien känns fräsch och livskraftig, uppdaterad och relevant – bra berättelser håller för ständiga nytolkningar och perspektivförskjutningar.
Inte minst bidrar Sanna Manders finurliga illustrationer till att ta sagan från medeltiden till 2010-talet: Rödluvan bär på en platspåse istället för en korg, skogen ligger i utkanten av staden, vargen är en rökande ”piin-iilak-Gråbein”, och farmor ligger i sängen och zappar mellan tv-kanalerna med en fjärrkontroll.

Marit Lindqvist, Bokmagasinet

I början av sommaren tar mor kontakt. Hon har fått en kallelse och ber sin son om hjälp. Hon behöver skjuts. Den gamla Caprin, som stått och skräpat i skjulet sedan far dog, måste fås igång. Sonen är inte händig, han är poet, skriver låtar, driver runt, men lovar hjälpa mor.
     I barndomshemmet ruvar det förflutna. Det har väntat på honom i många år och nu är kanske tiden inne att ställa mor alla de rätta frågorna.
     Peter Sandström skriver hjärtskärande vackert, klokt och starkt om medelåldersmannens försök att förstå sina känslor och sin bakgrund. Bilden av föräldrarna i äppelträdgården ser så annorlunda ut nu när mannen själv har familj. Också minnena av den första kärleken, Terese i vattentornet, framkallar en våg av yrvakna frågor. Vad är äkta kärlek, vilka känslor finns på riktigt, vad är inbillning?

Österbottnisk familjeberättelse i minkfarmsmiljö

Evert är den första i staden som vågar satsa på minkar.
     – Det finns pengar i det här, pojk, säger Evert till Lars-Mikael.
Minkarna stinker, men redan som barn älskar Lars-Mikael dem. Småningom förstår fler i det lilla samhället att minklukten är framtidens doft. Farmerna växer och blir fler, staden utvecklas, välfärden byggs ut, världen är öppen och ny.
     Karin Erlandssons lysande debutroman Minkriket knyter en österbottnisk familjs historia till rörelserna i samhällskroppen. De personliga uppoffringarna är betydande, men under de goda åren är också vinsten stor. Minkfarmarna tror inte sina öron när de hör talas om rävflickornas framfart. Rykten börjar spridas, rädslan slår rot.
     Tiderna förändras, men det gör inte alltid människorna.

Krigsmans tid är en sammanfattning av 26 års forskning kring det ständiga knekthållet i en fallstudie av förhållandena i Nykarleby socken 1734–1810. Framställningen behandlar rotesoldatens värld, villkor och verklighet från antagning till avgång, hans härkomst och familjebild såväl som förhållande i krig och fred. Matrikeldelen innehåller personuppgifter för drygt 300 man.

Boken skildrar också rotesoldatens anpassning till rollen som krigsmaktens synliga representant hos landsbygdsbefolkningen och hur detta möte på gräsrotsnivå kom att forma den påtvingade symbiosen mellan krigsmakten och bondesamhället.

Ulf Smedberg (f. 1945) är filosofie magister i historia och pensionerad lektor bosatt i Nykarleby.

När skall man fira ett jubileum? För Nykarleby Museiförening r.f. fanns det flera olika alternativ att välja mellan. Ett 60-års jubileum är kanske i sig rätt ointressant men eftersom en bok om museet och dess primus motor Josef Herler saknades stannade föreningen vid att fira att museet varit öppet för allmänheten i just 60 år. Redan år 1950 samlades man för första gången för att diskutera ett museum, en förening bildades officiellt 1951 och en fastighet inköptes för ett blivande museum år 1952.

Vi valde att kalla boken ”Josef Herler och hans museum”. Då museet öppnades år 1953 ville inte Josef Herler att museet skulle bära hans namn, men ända sedan dess har museet kallats Herlers museum och naturligtvis inte utan orsak. Josef Herler var eldsjälen bakom museiprojektet. Han var den drivande kraften i alla de arrangemang som ekonomiskt skulle stärka museiföreningen: venetianska aftnar, skådespel, dräktkavalkader etc. etc.

Josef Herler fungerade också som museets intendent från starten 1951 till sin död 1968.

Museet har ända sedan starten 1951 varit beroende av frivilliga och engagerade personer som velat föra det kulturella arvet vidare. Så också nu. Ekonomiskt har museet detta år fått stöd av Nykarleby stad, Svenska Kulturfonden, Harry Schaumans stiftelse och William Thurings Stiftelse. Museiföreningen framför ett tack för detta stöd!

Boken är indelad i två delar. I början av boken möter vi Josef Herler i minnesbilder skrivna av mänskor som på olika sätt mötte Josef Herler. Den andra delen är en historik över själva museet. Vi i redaktionskommittén har på detta sätt velat presentera museet och dess grundläggare och samtidigt skapa en starkt förankrad lokalhistorisk berättelse.

Välkomna in i vårt museum också genom dessa berättelser – välkomna till Josef Herler och hans museum!

Hirvlaxbördige Aage Weber berättar i sin bok om en dramatisk och äventyrlig färd år 1964 till Nordnorge för att hämta last av frusen fisk för foderkök i Nykarleby. Rutten kördes av många chaufförer från trakten under många års tid. Rutten fick ett skimmer av äventyr för riktiga karlar med kraft i arm och mod i barm och där vad som helst kunde inträffa under färden.

Boken är en hyllning till Pelle Solvin, mentor, boss och färdkamrat, för att använda Aages egna ord. Pelle är också huvudpersonen i berättelsen, men hyllningen får även komma alla hans kolleger på rutten till del.

År 2010 återser Aage platserna han skildrat så dramatiskt, men nu med familjen på en nostalgiresa i personbil.

Boken är illustrerad med fotografier samt några teckningar av Aage själv, som gör den än mer personlig.

Endel kända personer i Nykarleby skymtar förbi i berättelsen, liksom några platser, välbekanta för alla nykarlebybor.

Boken är den andra i ordningen av Aage Weber, som tidigare skrivit ”Livet och livat i Västerskogen”, utgiven på samma förlag.

Den här avhandlingen är den första mer omfattande studien av R.R. Eklunds (1895 1946) författarskap. Det övergripande syftet är att erhålla en tematisk helhetsförståelse för Eklunds kvalitativt högtstående aforistik. En viktig kontext är den estetiska idealismens tradition, särskilt så som den framställs hos tänkare som Schiller, Schopenhauer, Kierkegaard och Nietzsche. Det centrala resultatet är att de flesta teman som behandlas i aforistiken på något sätt kan relateras till Eklunds skrivblockering. Eklund kallade själv sin aforistik fragmentariska betraktelser, och den här benämningen utreds i förhållande till aforismgenrens utveckling i allmänhet. Eklunds subjektiva, reflekterande aforism visar sig inte vara någon enskild företeelse, utan de subjektiva och de reflekterande dragen är allmänt förekommande utvecklingslinjer för den modernistiska aforismen under början av 1900-talet. Detta i motsats till den allmänna tendensen i Eklunds författarskap, vilken är en rörelse bort från modernismen, något som här granskas via hans syn på Edith Södergrans poesi. Jag undersöker också framställningen av naturen i Eklunds texter, och då närmast inom ramen för den fantasi om en återgång till barndomen som naturen framkallar. Jag granskar förhållandet till naturen i Eklunds aforistik via två motsatspar som Eklund ofta återkommer till: ute inne och natur kultur. Begreppet det sublima, så som det framställs av Kant och Schopenhauer, anknyter också till natursynen i Eklunds författarskap, och särskilt till det eklundska nyckellandskapet slätten. Eklunds dyrkan av genier och historiens stora män relaterar förutom till bl.a. Schillers konstteori också till det sublima, och granskas som en konstnärlig strategi för att mildra kraven på litterärt skapande. Den här skrivproblematiken visar sig vara en slags kungstematik i Eklunds författarskap, som all annan tematik kan underordnas. Den har också konsekvenser som går utöver skrivandet. Eklunds aforistik är intimt knuten till ett jag, och när skrivandet hotas, hotas också jaget. Eklunds konstsyn, som ofta framställs som en kamp mellan en romantisk-nietzscheansk och en schopenhauersk estetik, kan bäst förstås som en strategi för att komma över skrivblockeringen. Strategin är lyckad åtminstone såtillvida att kampen med skrivandet blir det viktigaste ämnet för Eklunds kompromisslösa och djupt personliga författarskap.

På 1200-talet var Västerskogen bara en ö med kala bergshällar och Kepalod stack upp som en klippa mitt ute i havet. Från Lillsocklot sträckte sig en lång udde till Byön och längre ut fanns en samling små holmar som idag kallas Holmskogen. Från början av 1700-talet sträckte sig strandlinjen ungefär där byvägen finns idag.

Man kan anta att de första människorna som slog sig ner i Socklot kom samtidigt med landhöjningen, först som tillfälliga fiskare och småningom som fasta bosättare.

Socklot by fanns redan på 1400-talet. Under århundraden har Socklot genomgått ständiga förändringar. Gårdar har byggts och gårdar har rivits, eller flyttats. Den allra största flyttningen av bondstugor skedde i samband med nyskiftet på 1930-talet. Då försvann viktiga delar av den typiska radbyn där bondstugorna stod på rad längs byvägen.

Den här boken handlar om alla dessa gårdar som funnits eller finns och om människorna som bott i dem från början av 1800-talet till år 2000.

Doris Liljeström ombads av sin son att skriva något om lantbrukets gamla redskap och arbetsmetoder. Hon gjorde mer än så. Hon skrev en hel bok om livet på den gård utanför Jakobstad där hon växte upp.

I boken ser hon på sin omgivning och sina medmänniskor med frågvishet och glad blick. Skisserna av det genuint agrara är personliga, men har också en fängslande allmängiltighet.

Boken är en tidsresa från mitten av trettiotalet till femtiotalets mitt. Landet upplevde två krig, men också tekniska sociala omvälvningar, vilka förändrade livsvillkoren, inte minst på landsbygden.

Vid ingången av 1975 sammanslogs Nykarleby stad med Munsala, Jeppo och Nykarleby landskommun. Därmed var tiden som självständig kommun för landskommunens del till ända.

Den kommunala förvaltningen skildes från den kyrkliga i mitten av 1860-talet. Någon historik över Nykarleby landskommun har inte skrivits. Orsaken kan diskuteras, kanhända har man ansett att en historieskrivning till stora delar skulle sammanfalla med Nykarleby stads historia? I en del avsnitt i Nykarleby stads historia del II och III av Erik Birck kan man finna belägg för detta. Våra byar är geografiskt splittrade och de saknar ett eget gemensamt centrum. Byarnas kommersiella centrum har alltid varit Nykarleby stad sedan staden grundades i början av 1600-talet. Stadens donationsjord, cirka 1800 hektar, styckades då ut från Lepu by. Resten av Lepu by blev Kyrkoby. Kyrkobyn kom att omsluta staden på alla sidor. Nykarleby stad, Kyrkoby och Forsby har gemensamma fiskevatten samt en del landområden.

Landskommunens administration kom att koncentreras till sockenstuguberget där sockenstugan stod. Sockenstugan användes som samlingsplats både för kommunala sammanträden och andra samlingar.

Ett stenkast söderut på andra sidan av infartsvägen till staden österifrån låg tingshuset (där byggnadskontoret numera finns) och mitt emot tingshuset på östra sidan av vägen stod lånemagasinet. Samtliga byggnader stod på samfälld mark som ägdes av staden, Kyrkoby och Forsby. Under nyskiftet i slutet av 1900-talet blev den samfällda marken stadens egendom. Sockenstugan och lånemagasinet försvann från området. Endast en gedigen oskriven historia blev kvar.

Forsby-Ytterjeppo Hembygdsförening r.f. har i denna publikation försökt lyfta fram en del av denna historia tillsammans med några andra minnen och bemärkta personer som av olika orsaker fallit i glömska.

Publikationen har sammanställts av Anita Strandberg på basen av det material som Forsby-Ytterjeppo Hembygdsförening r.f. har samlat på sig under ett antal år. Materialet har utökats med en del fotografier och information, som ofta också finns publicerad på webbsidan och kulturgärningen www.nykarlebyvyer.nu, som upprätthålls av Nykarlebybördige Fredrik Liljeström.

Gustaf Strandberg

MTV3:n toimittajana 20 vuotta työskennellyt Pirkko Koskenkylä (s. 1945) julkaisi heinäkuun lopussa esikoisromaaninsa. Koskenkylä on aiemmin julkaissut purjehdusta kuvaavat teokset Mielenkiintoinen tuttavuus (1999) ja Kauas on pitkä matka (2001) sekä miehensä Pekka Koskenkylän elämäkerran Swanien isä (2009). Ranskan Provencessa asuva Koskenkylä harrastaa myös maalausta.

Pohjantuuli on paksu historiallinen romaani kahdesta 1800-luvun naisesta. Aune ja Anna kasvavat eri suuntiin ja vastaavat eri tavoin aikansa kutsuhuutoihin. Rääväsuinen Aune kasvaa naisasian ymmärtämisessä täyteen mittaan eikä haikaile aikansa naisten tavoin rikkaisiin naimisiin. Anna on hiljainen leipurin tytär, joka ei aina ymmärrä ystävättärensä asenteita ja lausuntoja.

Tapahtumapaikkana on tervakaupalla elävä, värikylläinen rantakaupunki Uusikaarlepyy. Autonomian aikaa seurataan kolmisenkymmentä vuotta 1850-luvulta lähtien. Kansallisaate ja ajatus itsenäisestä valtiosta irrallaan Äiti-Venäjästä nostavat tunteita.

Oulusta kotoisin oleva nuori Aune ravistelee sovinnaisuuksia tomerasti. Hän ymmärtää kolkon tosiasian: naisten asema ei parane kovin nopeasti, vaan vaatii jopa sukupolvia kestävän työn ja painostuksen.

Sujuvasti epookkikuvausta sommitteleva Koskenkylä on kirjoittanut Kaari Utriota mukailevan naistarinan. Romaanihenkilöt taistelevat tahoillaan ja tavoillaan vuosikymmeniä paremman huomisen puolesta. Omakustanteen kieli ja kovakantinen ulkoasu ovat edustavia.

Alla har vi en hel bok med berättelser inom oss. Det gäller bara att få berättelserna uttryckta i text. Varje dag sker något nytt och utvecklingen idag är enorm. Det sägs att samma dag som du köper en ny dator är den föråldrad. Därför är alla dessa dagar söm vi levt en otrolig berättelse av stora viktiga händelser och små detaljer som gärna kan berättas vidare, så att också nya släktled kan ta del av hur livet gestaltat sig före data- och mobiltelefonens tidevarv.

Det känns bra att Nykarleby Arbis med hjälp av bl.a. Svenska Kulturfonden har gjort det möjligt att samla en del av dagarna i skriftlig form. Målgruppen för projektet var vuxna över 50 plus. Sammanlagt 14 personer, av vilka en deltagit på distans, har deltagit i projektet och träffats några tisdagsförmiddagar under hösten 2011 och våren 2012. Det har varit mycket trevliga sammankomster i Rådhuset. Berättelserna har inte varit någon bristvara. Den ena berättelsen har gett upphov till den andra och det har varit mycket givande och inspirerande att hålla i trådarna för projektet.

Under kursens gång berättades många historier. Till en början berättade vi och lyssnade till varandras berättelser. Då vi kom vidare i projektet, började vi skriva ner dem. Många är nedskrivna i denna bok, men flera av berättelserna finns dock kvar och nya dagar kommer med nya berättelser. Vardagen kan vara mycket intressant och ibland märker man att mycket av det som var vardag en gång, inte kan eller får utföras idag. En del dialektuttryck har även fått utrymme i texterna för att inte försvinna helt.

Ett varmt tack till alla som delat med sig av sina berättelser, såväl muntligt som skriftligt, och bidragit till kursen och därmed gett nya generationer möjlighet att ta del av dagar från förr.

Nykarleby, maj 2012
Gurli Dumeli
– som haft förmånen att ta del av alla berättelser och gemenskapen.

I sina noveller skriver Peter Sandström om manlighet på ett ömt, skört och rått sätt. Han skriver också om kråkor, tigrar och morsor i vindlande berättelser som spretar och stretar, men som alltid pekar mot ett: hur svårt och nödvändigt det är att leva i något som kunde kallas kärlek. På ett febrigt och nästan sensuellt vis försätter Peter Sandström läsaren i den varma, dallrande dagen. Längtans och väntans ljus. 

För många av karaktärerna handlar det om att söka sig fram till insikten om hur världen hänger ihop för att sedan, när bilden är klar, tvingas titta bort eftersom det visar sig vara en lärdom som blir alldeles för massiv att ta emot. Det som är sant och äkta finns alltid någon annanstans. 

Till dig som saknas är Peter Sandströms femte bok. Han är känd för att vara en dyster, rolig, brutalt ärlig och ständigt sökande skildrare av den finländske pojken och mannen. 

Dikter, tänkespråk. intervjuer och berättelser av mänskorna i och kring Hyddan.

Varför denna krönika? Jo, så att de flera hundra släktingar som finns utspridda i Finland, Sverige och USA skall få en orientering om sin bakgrund. ”Den som inte känner sin historia, har det svårt med framtiden” lär någon ha sagt.

Den här skriften har väntat länge på att komma till stånd. Tyvärr alltför länge, flera släktingar som kunnat berätta om gångna tider, har avlidit. Dessutom har tidens tand förtärt brev och andra dokument. Skriften gör inte skäl för att vara uttömmande, utan det som med rimlig ansträngning kunnat fås fram har tagits med.

Ett stort tack går till flera personer, som hjälpt till med att bevara och skaffa fram källmaterial. Främst Doris Dumell som tillsammans med sin make Henrik idogt letat fram och tagit tillvara material om dem av våra förfäder som funnits i Vexala. Leif Lindblom gav den definitiva knuffen framåt på hösten 2008 och kom på nytt med och gav boken dess form. Ralf Blomqvist har publicerat en fyllig släktutredning i Släkt och Bygd Nr 50 år 2006.

Per Blomqvist har noggrant bevarat information om Anders W Blomqvists och hans maka Evelinas köp- och försäljning av egendom i Nykarleby och Jakobstad. Han har dessutom under arbetets gång läst igenom materialet och gjort rättelser baserade på sina minnesbilder.

Eva Bäck (f. Westerlund) har ivrigt hjälpt till med berättelser och uppgifter från Kovjoki och hemmanet Nabban. Nuvarande brukaren av Nabban. Karl-Gustav Westerlund har haft flera intressanta dokument om hemmanet i sin vård. Ifrån Amerika har Edward Blomquist och Bernice Fagan (f. Wickman) bidragit med fotografier, brev och skriftliga sammanställningar.

Stefan Blomqvist har matat in personuppgifterna till en databas och skrivit ut släkttabeller. Därtill har ett flertal kusiner och småkusiner bidragit med upplysningar och skriverier.

Why a bilingual chronicle? ''Because we want our kindreds also in the US to get an orientation about their background. As so often, the book has been almost too long in waiting. It does not claim to be exhaustive, but data retrieved with a reasonable effort has been included. Our thanks in finding source material go lo several persons and most of all to Doris and Henrik Dumell in Vexala. We thank Ralf and Per Blomqvist. Eva Back and Karl-Gustav Westerlund have provided data about the Nabba farm in Kovjoki. Bernice Fagan (b. Wickman) and Edward Blomquist have contributed with letters, photos and written summaries from the US. Stefan Blomqvist has compiled the family trees and tables. Leif Lindblom initiated the chronicle and is responsible for the layout.

Helsingfors i september 2011 Mats Blomqvist

Boken är skriven på svenska med sammandrag på engelska. Den kommer inte att finnas till salu i bokhandeln, så vänd dig till Mats Blomqvist, tel. +358 44 3301 274 eller mats.hj.blomqvist@gmail.com om du vill köpa. Pris 30 € (+ev. porto). Upplagan är begränsad, så först till kvarn gäller.

Nykarleby 365 är vår fotobok, fotad i Nykarleby från midsommar 2010 till midsommar 2011. Boken innehåller en bild från varje dag. 16 fotografer har fotat boken som ligger på nära 400 sidor. Boken går att beställa genom att sända ett epost till barbro.julin[ät]nykarleby.fi .

Försäljningsställen i Nykarleby bl.a. Herlers bokhandel och R-kiosken, och även bankerna.

Priset är 30 euro per bok (+ frakt om du vill att vi skickar den åt dej).

Elna i Nykarleby vinner överraskande tvåhundra euro på en skraplott. Det ger henne huvudbry och en lång vaknatt. För vad i all världen skall hon göra med så mycket pengar?

Allan vandrar harmsen längs Topeliusesplanaden. Han tänker på Margit, kontaktannonsens Kvinna med enkla levnadsvanor, som kom, och for trots de två dagsfärska berlinermunkarna han kostat på sig inför besöket.
Påminnaren i Helsingfors har upptäckt poesins märkliga förmåga att skapa kontakt mellan människors inre och yttre verklighet. Därför har han startat en ny affärsrörelse och säljer dikter och aforismer till förbipasserande.

Caroline, på kryssningsresa till Stockholm, drömmer om det stundande bröllopet med kryssningsvärden Karl. Biskop Wikström skall viga dem, och efteråt, på kyrktrappan skall Karl kyssa henne lika ömsint som prins Haakon kysste Mette-Marit.

Men vem är Sally, egentligen? Och vem är Rosita som författaren möter på en gata i Jakobstad?

Var just in på bokhandeln och tittade på Hällgrundboken. Ett hundratal bilder med breda svarta ramar — som en begravningsbok. Men motivkretsen är snabbt förbrukad på Hällgrund; klipporna, stugorna, hamnen, fyren och båken, Bjarne, växterna, måsarna, vitkindade gässen, labbparet i olika vinklar, olika belysning, tid på dygnet o.s.v.  Men som julklappsbok åt folk som upplevt Hällgrund och åt naturfotointresserade är den OK.

Läs mer: Fem dygn på ö blev fotobok.

Ole Hagnäs var 18 år då han blev inkallad. I den här boken skildrar han sin väg från jordbruket i Österbotten till striderna vid Teeri och Tienhaara. Personligt och inträngande berättar han om utbildningen, livet i korsun, vaktturerna och patrullfärderna. Men också om humorn och kamratskapet som gjorde livet uthärdligt under en mörkt dramatisk tid i vårt lands historia.

Så länge jag minns är en bok för alla som vill veta mera om det finlandssvenska infanteriregementet IR 61 och händelserna under fortsättningskriget.

Fick en ny bok med posten idag. Lite Nykarleby, bilder på gossar som man hört namnen på, inbunden och känns stabil.

Kan beställas från Hagnäs Design per email:
(25 euro+postavgift).

Thomas Rijf, med sönerna Jacob och Carl, tillhörde Österbottens allra kändaste kyrkobyggmästarsläkte. Lägg till Jacobs son Carl Jakobsson Rijf samt Jakobs svärsöner Johan Kantlin, Simon Kronman och Gustav Sigfridsson, så är alla de kunnigaste byggmästarna med.
     Under 1700- och 1800-talet var det så gott som alltid en Rijf inblandad i byggprojekten. Vad sägs om Pedersöre, Larsmo, Kemi, Vindala, Skellefteå, Munsala, Törnävä och Kronoby kyrkor, Stora bron i Nykarleby, Storkyrkan i Helsingfors och Kungsholms kyrka i Stockholm? Thomas Rijf själv var en skicklig trä- och stenarbetare som arbetade ännu i 70-årsåldern.
     Släktkrönikan/släktutredningen Kyrkobyggarna Rijf berättar om de kända byggmästarna och om livet i Lepplax och Socklot.

Nu har min bok ”Upptäck Nykarleby i bild” kommit ut. Den omfattar 120 sidor och som titeln skvallrar om så är den fullspäckad med bilder från Nykarleby av bland annat skärgården, boendmiljön, natur och med några historiska inklipp.Själv är jag nöjd med trycket och det skall bli spännande att se hur den mottas av läsarna.

Så långt jag kan minnas har jag varit intresserad av bilder. Småningom började jag leka med tanken att med kamerans hjälp återge min hembygd.
      Naturen och miljön i Nykarleby har mycket att bjuda på. Ta bara den omkring långa strandlinjen, som slingrar sig genom skärgården från Hällgrunds kala klippor i norr till Jöusans djävulsåkrar i sydväst. Längst i öster öppnar sig enorma ödsliga myrmarker. I väster har vi Storsands drygt två kilometer långa sandstrand som inbjuder till vindsurfing, barfotavandring och bad. Mitt mellan öst och väst, mitt i jordbrukslandskapet, slingrar sig natursköna Nykarleby älv och bjuder på både forsar och lugnvatten på sin väg mot havet.
      Den här boken skall ses som en fotografisk hyllning till min hembygd, till skärgården, till landsbygden, naturen och boendemiljön. Några av bilderna kan vara en fotografisk tolkning av några Nykarlebyförfattares dikter. Andra fotografier beskriver förändringarna i boendemiljön under de senaste hundra åren.
      Jag vill visa både traditionella och fritt konstnärliga foton. I en del bilder är inte den geografiska placeringen det viktiga. Lika angeläget har det varit för mig att avbilda stämningen. Jag vill att mina bilder skall förmedla känslan av den egna upplevelsen.
      Barndomssomrarna i skärgården har satt djupa spår i min känsla för horisont, hav, stränder och båtliv. Numera handlar det om en obotlig lust och längtan att få komma ut till vår karga, stenrika men mycket fagra skärgård.
      Boken är ingalunda komplett, säkert saknas många platser medan andra ställen borde ha beskrivits annorlunda.  Allt beror på med vilka ögon man ser på Nykarleby. Men det här är mitt val och Nykarleby sett med mina ögon.
      Svenska Österbottens kulturfond har gett ekonomiskt stöd för projektet. 

Upptäck Nykarleby i bild är en fotografisk hyllning till Nykarleby, diktarnas stad. Nykarleby grundades av Gustav II Adolf och fick sina stadsrättigheter 1620. Här föddes Topelius 1818 och i mitten av seklet var över hälften av den manliga befolkningen sjömän. Efter en förödande brand 1858 fanns det planer på att flytta staden till Oravais. Men den byggdes upp på nytt med stora tomter och breda gator. Nykarleby av idag är minne och nutid, horisonter och hav.
     Leif Sjöholms bok är en upplevelserik vandring i ett kulturlandskap och i en natur präglad av kontraster och tidlöshet.

På romanens nuplan 2005 är flickan en vuxen kvinna med man, barn och ett välorganiserat liv. Jobbet är intressant men stressigt – skrivbord och anslagstavla är täckta av gula post-it lappar och hon skriver allt fler listor. Hon är duktig och klarar av vad som helst. Utan att hon förstår varför drivs hon ändå in i en utbränningsdepression som hon inte kan ta sig ur förrän hon accepterat att hon måste göra en resa tillbaka till barndomen och återuppta kontakten med en liten flicka i blå klänning och röda strumpbyxor. I en barndom som utspelar sig på sjuttiotalet i ett rött tegelhus med stora fönster. Det visar sig att flickan bär på en stor sorg och en hemlighet. En blodig kniv finns med i bilden. Och en pappa, pappa Kungen som gömmer sina flaskor bredvid skrivbordet nere i gillestugan. I Flickan i flaskan gestaltar Christel Sundqvist lyhört hur barndomens känslor av skam, skuld och sorg inte går att förtränga men hon visar också hur livsavgörande, omvälvande och terapeutiskt det är när man slutligen är redo att möta sitt förflutna.
    Christel Sundqvist (f. 1970) är uppvuxen i Nykarleby och bosatt i Vasa. Hon är pol. mag. och arbetar inom special-lärarutbildningen vid Åbo Akademi sedan år 1999. Sundqvist fick ett hedersomnämnande i Solveig von Schoultz-tävlingen 2007 (noveller) och vann andra pris år 2008 (dikter). Flickan i flaskan är hennes debutroman.

1915–1917 sökte sig 2.000 unga män från Finland till Lockstedter Lager i Tyskland för att där få sin militära utbildning i den 27:e Preussiska Jägarbataljonen. Målet var att efter hemkomsten befria landet från ryssarna, ”men istället skulle svärdet brukas mot egna landsmän. Denna tanke var tung och bedrövande oss mycket”. Bokens fem ynglingar var från Österbotten, Nyland, Åland och Helsingfors. En av dem var författarens farfar. Utgående från brev och dagböcker levandegörs ynglingarnas känslor inför uppbrottet, den strapatsrika färden över Kvarken och den hårda utbildningen i Tyskland samt återkomsten och det bittra inbördeskriget 1918.

Rötterna till August Wingren ligger djupt rotade i Socklot och i trakterna däromkring ... längre tillbaka i tiden finner man rötter från flera håll i det forna Österbotten och från trakten av Åbo. Rötter i utlandet finns främst i Sverige, men också i Danmark och Tyskland.

I början av 1500-talet tätnade bosättningen vid Österbottens kustområde, vilket [ledde till] flyttning inåt landet ....
     Bland dessa nyggare finns en del anfäder.

Augusts liv var kraftigt knutet till Grisselören. Hans själ fanns i fisket, vilket många av hans ättlingar fått i arv.
     August var en idog och morgonpigg människa. Han steg vanligen upp kl. 2 på morgonen.
     August hade många barnbarn i Socklot varför han där kallades allmänt för ”Moff ”. Han har närmare 300 ättlingar.

Pärmbilden är August Wingrens fiskarstuga på Grisselören, teckningen gjord av Josef Herler, troligtvis under 1940-talet. Framsida på bok och baksida går kanske att få till hela teckningen.

Jordbruket har varit en viktig näringsgren i Kovjoki. Byn var länge en isolerad skogsby, men sedan slutet av 1800-talet har det skett stora förändringar. Mekaniseringen av jordbruket vidtog, den första skolan byggdes och järnvägen drogs genom byn. Ungefär samtidigt öppnades den första lanthandeln. Föreningsverksamheten har varit livlig och ett flertal av de föreningar som bildades i början av 1900-talet är fortfarande aktiva.
Kovjoki är i dag inte bara en modern jordbruksby, utan många framgångsrika företag har också etablerat sig i byn.

Vägen må ha varit lång och krokig, men så är ju också Kovjoki en by med många vägar.
     - Namnet på boken var en självklarhet. Vi har Kovjokivatten och många vägar, det kan inte bli tydligare, säger Margit Aromäki i byaforskargruppen.
     Kovjoki - byn med vattnet och de många vägarna berättar om byns historia och utveckling ända från byordningen 1742.
     Byaforskarna hittade byordningen i den gamla bykistan som står i källaren i ämbetshuset.
     - Det är bykistan som är ryggraden i hela projektet. Där finns massor av gamla protokoll och handlingar, säger Åke Åström som är kursledare.
     Ur bykistan hittades också dokumenten på Margaretha Helena Sandströms utvisning. Året var 1828 och kvinnan utvisades ur byn på grund av otuktigt och oanständigt leverne.
     Många liknande historier finns att läsa i den drygt 350 sidor tjocka boken.
     - Egentligen finns det för mycket material. Det skulle räcka till en bok till, säger Aromäki.
     Boken har tryckts upp i 600 exemplar. Nils-Erik Back har gjort layouten och ombrytning. Boken kommer att säljas bland annat på första maj-jippot vid Kovjoki järnvägsstation.

Lisa Ahlvik

Konsthistorikern Hannele Savelainen skriver om porträtt som avbildar Zacharias Topelius både som offentlig person och i familjekretsen på Björkudden. Många kända konstnärer, från R W. Ekman, C.  E. Sjöstrand, Walter Runeberg till Maria Wiik och Albert Edelfelt har målat porträtt av Topelius och i dem avspeglas också den finska konstens utveckling och den förändrade synen på konst i Finland.
Topelius skrev gärna om konstnärer och konstnärsliv och skrev t.o.m. kritik på porträtten av honom själv. Det ger ytterligare bredd och djup åt tolkningarna, eftersom han som samtida konnässörär speciellt personligt engagerad. Fotografierna av Topelius beskriver fotokonstens utveckling från dagerrotyper och officiella visitkort till privata situationsbilder i hemmet.
Boken återger också hur stormanskulten kring Topelius och hans roll som sagofarbror växer fram. I porträtten av honom ser vi en människas livscykel och en hel epok, bilder och sinnebilder.

Också stora män är människor. Vår bild av Zacharias Topelius rymmer sagofarbrorn, journalisten, författaren och professorn, upptagen av att vara med och skapa nationen Finland och dryfta dess historia.
     Merete Mazzarellas essärroman rymmer betydligt mer än så – Zacharias Topelius lust att få gå omkring i gamla, invanda kläder, hans leda vid att svara på brev, liksom hans förtjusning i att Kuddnäshuset fått dubbla fönster. Och framför allt hans oro för dottern Toini – hon som förblivit ogift, hon som kanske liknar honom mest, hon som också provocerar honom mest. Mazzarellas Topelius är Topelius, levnadshändelserna stämmer överens med uppslagsverkens, men Mazzarella är tillräckligt modig, kunnig och skicklig att förmå skildra en Topelius som inte är en samling historiska fakta utan en levande människa – full av krämpor, oro, och tvivel, men glädje också. Romanen beskriver en dag i Topelius liv, en dag lika lång som ett helt liv – i minnet lever allt det man en gång känt kvar: hon, finskan Greta, så upphetsande
     Topelius är huvudpersonen, eller är det ändå Toini?      Kvinnosaksförkämpen som är traditionellt omhändertagande samtidigt som hon modigt går sin egen väg och talar mot försörjningsäktenskap och för kvinnovänskap.
     ”Ingen saknad, ingen sorg” är elegant och spirituell som en anglosaxisk biografi, man hör den store mannens röst, man hör den intimare än någonsin förr.

Hela boken.

Uudenkaarlepyyn kaupunkiin perustetaan helmikuussa 1918 vankileiri. Kaksituhatta venäläistä sotavankia ahdetaan piikkilankaaidattuun kansakoulunopettajien seminaarirakennukseen. Koko kaupungissa on vain yhdeksänsataa asukasta.

Isak Veege ska bli den längsta människan i världen. Det blir han inte, men på sin väg genom en tillvaro av stagnerade människoroller är han ändå stor som Goliat – och lika sårbar. Som en indirekt följd av sin fysiska storlek – eller som han själv säger ”på grund av olyckliga omständigheter” – blir han ålagd att utföra ett uppdrag inom ett akademiskt projekt som ska kartlägga den moderna manligheten.
     Under berättelsens gång hinner den simpla verkligheten ifatt myterna om manlighet och män. De gamla myterna avslöjas, men samtidigt skapas nya myter som är mera oberäkneliga och på samma gång betydligt mörkare.

Gigant är en roman om styrka och svaghet, en bok om män som drömmer om att vara älskare, krigare, magiker.

Kyrkans festskrift klar – Sankta Birgitta kyrka 300 år

Festskriften som beskriver vår kyrkas historia är klar och ges till försäljning lördagen den 11.10.2008 vid försmlingens Jubileumsfest. Från måndagen finns den till salu vid församlingens pastorskansli och vid Nykarleby bokhandel. Pris 25 €.

Kyrkans festskrift – Sankta Birgitta kyrka 300 år – publiceras lördagen den 11 oktober i församlingshemmet. Boken är rikt och vackert illustrerad (ca 90 färgfoton) och skriven i populär och lättläst stil. Den ha ca 150 sidor. 

Författare: Helge Hedman, Lars Pensar, Ull-Britt Gustafsson-Pensar, Pehr Tonberg och Mats Björkstrand. Stiftets biskop Gustav Björkstrand bidrar med en hälsning och kyrkoherde Lars-Johan Sandvik står för förordet. Den vackra layouten har skötts av Linnea Ekstrand. Redaktör för boken är Rabbe Forsman.

Festskriften är en mycket lämplig bok som present och som julgåva.
     Tack vare kronologisk översikt och en del andra förteckningar kommer boken att tjäna som ett värdefullt dokumenterade arbete för lång tid framöver.

Innehåll

Vår kyrka – Sankta Birgitta
S:ta Birgitta kyrka i Nykarleby, 300 år
Biskopens hälsning
Varför heter kyrkan Sankta Birgitta?
300 år – eller 400?
Topelius och kyrkan
Kyrkligt och världsligt
Tre gravhällar
Klockors klang
”Gåvor heliga, outsägliga ...”

”Så varför då denna bok om september 1808?
     Varför denna rätt dystra berättelse om nederlag, sjukdomar, stölder och mord?
     Svaret är enkelt. Allt är inte mörker. Inbäddat i nederlaget finns också en triumfatorisk seger.
     Det handlar om slaget vid Jutas utanför Nykarleby på eftermiddagen och kvällen den 13 september 1808.”

September 1808 är en dramatisk månad i Österbotten. I bakgrunden mullrar de stora europeiska Napoleonkrigen. I Oravais och vid Jutas drabbar svenska trupper samman med ryska förföljare i två av det finska krigets mest kända slag.

Med hjälp av samtida ögonvittnesskildringar letar Nils Erik Forsgård efter individen i kriget och människan i soldatleden. Han skildrar enskilda slag och bataljer, men också krigets inverkan på lokalsamhället. Forsgård tecknar dessutom en snabb bild av några utvalda konstnärer och intellektuella i det begynnande 1800-talets Europa.
     Och över allting, över hela Europa i denna september månad, svävar ”värdenäs plågoris Napolion Bonapart”.

Nils Erik Forsgård är född i Nykarleby år 1968. Han är docent i idéhistoria vid Helsingfors universitet och chef för en tankesmedja i Helsingfors.
     Som författare är Forsgård känd för de kritiska reportageböckerna 10115, Berlin (2005) och Heartlands – Anteckningar från en resa genom USA (2007).

En höstrmorgon ger sig Johannes Thomasson ut på dagens första promenad, för att få fart på den gamla kroppen och lederna. Det är den 28 eptember 2006. Men promenaden tar honom i en helt annan riktning än han tänkt sig. Han stukar sin fot, och i samband med det blir han bekant med den tystlåtna pojken Mika, och med Mikas mamma som en gång köpte ett hus av Thomasson och hans hustru. Och han träffar Agnes som bor i lägenheten ovanpå hans. Thomasson är änkling; tolv år har gått sedan han förlorade sin hustru i Estoniaolyckan, den största fartygskatastrof som drabbat Europa sedan andra världskriget. För honom är hon ändå närvarande, dagligen, och hans orgelbygge är nära förbundet med hennes öde.
     Thomassons stukade fot inleder en kedja av händelser där kärleken, arbetet, åldrandet, kroppen och döden tar plats – allt sådant som vi ständigt måste förhålla oss till.

Robert Åsbacka visar här sin stora skicklighet som författare. Hans berättelse är på en gång enkel och intrikat. På ett suveränt sätt utvinner han dramatik och stora känslor ur ett till synes vardagligt stoff.

”Med ullvantarna, 'påsavantarna', gick det bättre att få tag om de hala slingrande varelserna, som ofta i stora mängder sög sig fast i cementblock och stenar. Vantar användes nog också för att undvika att nättingarna sög sig fast i händerna.”

Nejonögon, eller nättingar, väcker känslor. Glödstekta hör de till höstens läckerheter, menar somliga. Andra vågar inte ens smaka på dem då blotta åsynen väcker motvilja. Det hjälper inte ens att påpeka att de älskats av såväl antikens romare som det medeltida franska hovet.

Med stor insikt och ett imponerande bildmaterial beskriver professor Nils Storå nejonögonfisket i Nykarleby älv, där yrkesfiskare trängdes med småpojkar i ullvantar för den finaste fångsten.

I denhär boken får man veta mycket om nejonögonen eller nättingarna, vad de är för varelser, hur man har fiskat dem, tillrett dem och salufört dem. I Nykarleby älv har nejonögon fiskats redan innan staden grundades och för stadsbor i många generationer har detta fiske haft en ekonomisk betydelse.Kraftverksdammen har dränkt de forna nättingforsarna en efter en. Det traditionella fisket med forsbockar och ”språtakassar” bedrivs inte mera här, men på 1960-talet kunde bokens författare, Nils Storå, som ung folklivsforskare både studera fisket i älven och intervjua utövarna. Materialet från fältstudierna bildar grunden till den mångsidiga bild som här ges av nättingarna – en läckerhet för många, en fasa för lika många.

Till läsaren

Nykarleby har i decennier ansetts vara en skolstad. Det finns många belägg for detta. Redan några år efter grundläggningen verkade en pedagogi i staden.
     Den berömda trivialskolan 1640 lade grunden för det bildningsintresse, som sedan fortlevt genom sekler. Nya initiativ har förts fram genom enskilda mänskor, t.o.m från sådana som bott på annan ort och som insett bildningens betydelse för landsdelen. Som exempel kan nämnas Carl Synnerberg och Zacharias Topelius.
     Nykarleby seminarium med dess övningsskola har med visshet haft de mest djupgående effekter för staden och hela det svenska språkområdet. De unga lärarna fick vid övningsskolan sin slutliga avslipning, innan de erhöll formell rätt att bli folkfostrare. En stor del utförde sitt livs gärning med semmarieutbildningen som grund. Andra blev skolledare och administratörer ända upp i de ansvarsfullaste ämbetena (Cavonius, Winqvist, Lindgren, Norrback). De sista bland dessa avslutar under detta decennium sin gärning.
     Med denna redogörelse över den 100-åriga normalskolbyggnaden vill vi ge en översikt över dess öden och betydelse. Som inledning ges ett kort omnämnande av tidigare skolor i staden och sambandet mellan seminariets verksamhet, den ”gamla normalskolan” och den nya delen. Den senare delen i framställningen presenterar Normen efter att den blev kommunägd och hur den inlemmades i stadens skolväsen som grundskola.
     Under några år lekte tanken på en berättelse, men blev lagd åsido, då del blev tveksamhet över värdet och intresset för en större allmänhet. Skolans rektor, Eva Sundstén, tog upp saken mot bakgrund av att det under 2008 är etthundra år sedan byggnaden togs i bruk. Det blev för mig en utmaning bl.a. genom att jag under tio år verkat vid skolan och sedan under nära tjugo år haft stadens skolväsen som arbetsfält. Erfarenheten av detta och vetskapen om vad ”gamla Normen” betytt för många tidigare elever, lärare och lärarkandidater, gjorde att jag lovade ge ett bidrag.
     Eva Sundstén står för huvuddelen av berättelsen om skolan som kommunal grundskola.
     Till skolans rektor och till redaktör Leif Sjöholm, som bearbetet bildmaterialet, riktar jag ett varmt tack för gott samarbete. Det är ett sannskyldigt grupparbete vi åstadkommit.

Nykarleby i februari 2008
Pehr Tonberg

STADSNAMN I NYKARLEBY

– en socioonomastisk studie av ortnamn och attityder till dem

I mer än hundra år har teatern varit en av de finlandssvenska ungdomsföreningarnas livskraftigaste verksamhetsformer. Aktiviteten har möjliggjorts av mångas samfällda entusiasm, av en mängd eldsjälars insatser både på och utanför scenen.

Den här boken presenterar några av dessa uf-teaterns eldsjälar. Tillsammans med otaliga andra teaterentusiaster har de sett till att uf-teatern fortfarande blomstrar runtom i svenskbygderna, både på lokal nivå och till exempel i form av de årligen återkommande sommarteatrarna.

Boken utkommer med anledning av Finlands Svenska Ungdomsförbunds 100-års-jubileum 2006. Den vill samtidigt vara en hyllning till uf-teaterns alla medverkande, denna viktiga grupp av finlandssvenska kulturarbetare.