Nykarleby seminarium.

(1882.)


Nykarleby är en liten stad i Österbotten, belägen vid Lappo älf en fjärdedels mil från dess utlopp i hafvet. Älfven, hvars stränder äro beklädda med en vacker löfskog, rinner midt genom staden, som däraf delas i en östlig och en västlig del. Snedt emot det vackra landtstället Kuddnäs, skalden Z. Topelii födelsehem, på älfvens västra strand, finnes en vacker vidsträkt plan, som af ortens invånare än i dag benämnes ,,Residenstomten”. Här skola vi stanna en stund. Historien säger oss, att landshöfdingen öfver ,,Österbottens län” en tid framåt ifrån 1648 bodde i Nykarleby, och traditionen tillägger, att hans residens var beläget å denna plats; däraf skulle den således bära namnet. I våra dagar finnes där intet residens, ej häller bor där någon landshöfding, utan där är Nykarleby folkskolelärareseminarium. Redan det yttre utseendet af dess byggnader gifver oss intrycket af någonting allvarligt och kraftfullt. De äro stora tvåvåningshus — de enda sådana i hela staden — med järntak, järnskorstenar och målade i mörkgul färg — nästan stötande i brunt. Men se, hvilken liten, täck parkanläggning mellan byggnaderna och åstranden! Hvilka vackra, ehuru ännu unga, planteringar på ömse sidor om de sandade gångar, hvilka i mjuka bukter slingra sig genom seminariiplanen! Detta är tilltalande för ordnings- och skönhetssinnet. Sådan är till sitt yttre denna de svenska bondesönernas bildningsanstalt i Finland. Men låtom oss också titta in i seminariets ljusa och rymliga salar och taga en liten öfverblick af det lif och det arbete, som här framställer sig för oss.

Vi gå i ordning och besöka först den nordligaste af de tre byggnaderna. Men detta måste vi göra på någon timme, då undervisning ej pågår, ty annars träffa vi här ingen lefvande själ. Här är nämligen internatet, *) där de trettio internerna bo och erhålla alt hvad till det lekamliga lifvets nödtorft hörer, såsom mat, husrum, sängkläder, ljus, klädtvätt m. m. Och för alla dessa förmåner jämte undervisningen erlägga de endast 120 mark i året, hvaraf hälften betalas vid början af höstterminen och andra hälften vid början af vårterminen. Dock kunna fem af de fattigaste på hvarje klass, de där uppfört sig väl och visat sig vilja sträfva framåt, under tvänne års tid frikallas från alla afgifter. Vi finna här tio höga och ljusa boningsrum med tre elever inkvarterade i hvarje. Möbeln i dessa rum består af tre järnsängar med madrass, hufvuddynor, lakan och en grå yllefilt; en byrå med tre lådor; ett klädskåp med tre hängare; en tvättkommod; ett större arbetsbord med tre stolar: dessutom en lampa och en karaffin med glas för dricksvatten. Här finna vi ynglingar från nästan alla trakter af det svenska Finland, de flesta söner till bönder och torpare, endast undantagsvis någon herremans son. Deras lefnadssätt är enkelt, regelbundet och bestämdt. Arbeta — så lyder hufvudregeln för dem. Klockan half 6 på morgonen ljuder ringklockan första gången och genast är där lif och rörelse i alla rum; ty internerna skola själfva städa sina rum och bädda sina sängar, hvilket bör vara undangjordt till klockan 6, då enhvar skall vara färdig att sätta sig till arbete. En kvart timme före klockan 7 få internerna gå till matsalen, där de erhålla en mugg sötmjölk och en rågbrödsskorpa; detta få de i stället för kaffe, som icke bestås på seminarium. Klockan 7 ringer seminariets stora ringklocka och en stund därefter ljuder klart och kraftigt morgonpsalmen, beledsagad af orgelns toner, tillkännagifvande, att en ny arbetsdag är börjad. Arbetet på klasserna fortgår därefter till klockan 9, då frukost intages. Denna består af bröd, smör, potäter, sill eller strömming samt godt svagdricka. Klockan 10 vidtager arbetet ånyo och fortgår till klockan 1. Då ätes middag. Till middagen bestås omväxlande rätter: antingen stek med potäter och soppa eller stufvade ärter med salt kött och välling eller någon annan mjölkmat. Födan är kraftig och enhvar får äta så mycket han behagar. Till sön- och hälgedagar bestås dessutom finare rätter. Efter middagen är ledighet till klockan 4, utom att några i sänder ha öfningstimmar i pianospelning. Tiden användes af de öfriga efter behag: en del läser läxor, andra skrifva noter, somliga företaga spatserturer i seminariets omgifningar, och åter andra göra sina små uppköp i staden o. s. v. Klockan 4 begynner läsningen på klasserna igen och fortgår till klockan 6. Arbetsdagen består således af 7 timmar. **) Vid seminarierna arbetas altså flere timmar om dagen än i andra skolor. Tiden från klockan 6 till 7 användes såsom andra fritimmar. Klockan 7 ätes kvällsvard och därefter foga internerna fritt om sin tid, dock så, att ingen utan särskild tillåtelse af seminariets direktor får lämna läroanstalten. Klockan 10 på aftonen stängas dörrarna och då gå alla till hvila.

Oaktadt det stränga arbetet städse betraktas såsom hufvudsak, förekomma dock under fristunderna muntrare förströelser, såsom lek och ras, gymnastiska öfningar, sång, muntra, upptåg och samspråk m. m. Lifvet blefve annars för enformigt. Ibland fins det någon munter gök, som med sina putslustiga upptåg får hela internatet i rörelse, till och med den trumpnaste. Ibland på hösten eller våren någon vacker och solvarm dag företager hela seminariipersonalen, både lärare och elever, en gemensam utfärd till något nära staden beläget naturskönt ställe. Under en sådan utfärd förenas både nytta och nöje: ingen företeelse, intet föremål undgår den muntra skarans uppmärksamhet; allting ger anledning till betraktelser och tankeutbyten, dels allvarsamma, dels skämtsamma. Ibland vandrar man till Juutas fyra verst från staden belägna slagfält; där hålles ett föredrag, där uppläses någon af Runebergs härliga dikter, framför alt ,,Döbeln vid Juutas”, där sjungas fosterländska sånger och höjas dånande hurrarop. Så tillbringar man hela dagen ute i naturen på det mest glada och otvungna sätt, och först när solen börjar sänka sig i väster tågar man åter hemåt. En sådan dag tillbringad under den gladaste sinnesstämning i den friska och evigt unga naturen bidrager framför alt att bibehålla en glad och lefnadsfrisk anda hos ynglingarna. Ännu ett annat slag af förädlande nöjen erbjuder seminariet sina unga medborgare. Några kvällar under året samlas seminariets lärare och elever i direktorns hus eller i seminariets gymnastik- och festsal till aftonsamkväm. Där hålles föredrag, där deklameras, sjunges och lekes; därvid få ibland seminariets egna poeter uppläsa sina förstlingsförsök. Förplägningen består af te med bröd. Vid dessa tillfällen äro äfven några af stadens bildade familjer af direktorn inbjudna, och de blifvande lärarena äro sålunda i tillfälle att se och lära sig ett bildadt umgängeslif. Huru det kännes för dessa från plogen rykta bondesöner att träda in i ett bildadt sällskap, kan man delvis förstå af de ord, hvarmed en af seminariets elever, som var med vid den första af dessa aftonunderhållningar på seminariet, beskrifvit de intryck han därvid erfor. Han säger: ,,vi hade varit tre eller fyra veckor på seminarium, då direktorn en lördagsmiddag inbjöd oss att efter slutadt arbete om aftonen öfvervara en soaré i hans hus. Han tolkade därjämte för oss ändamålet med dessa aftonunderhållningar, hvilka, såsom han sade, tidtals skulle återkomma, nämligen: att vi skulle få någon insikt i sällskapslifvet. Vi samlades om aftonen efter slutadt arbete hos direktorn, hvarest några af stadens herrskap förut voro, tillstädes. Att jag skulle få dväljas under samma tak, i samma rum och i sällskap med sådana personer, i hvilkas kök jag förut blifvit afspisad med ganska ogrannlaga tillmälen, förekom mig så besynnerligt, att jag hela tiden var så bortblandad som hade jag stått på hufvudet. Med tiden försvann väl denna känsla småningom, men fullkomligt fri har jag icke kunnat blifva, utan hvar gång jag stiger in i ett främmande fint sällskap, känner jag mig så styf i mina rörelser, som vore jag klädd i harnesk. Och fullkomligt säkert är, att om man skulle bedöma mig efter mitt tafatta uppförande vid ett sådant tillfälle, så ägde man skäl att kalla mig en tölpig människa”.

Men hvad är detta så mycket att undra öfver?

Enhvar känner ju hvilken himmelsvid skilnad det är emellan allmogens och de bildade klassernas umgängeslif — en skilnad som väl med tiden skall mer och mer förminskas.

Detta må nu i korthet vara en beskrifning af seminaristernas lif; men vi skola äfven ägna några ögonblicks uppmärksamhet åt deras arbete. Vi foga oss därför öfver till den andra byggningen, där de fyra klassrummen äro belägna.

Vi träda in i en klass, där religionsundervisning pågår. Vi finna genast vid vårt inträde en stillhet och en högtidlig andakt, som vittnar om, att ,,här är ett heligt rum, och här bor visserligen Gud”. Med ett heligt allvar utlägger läraren för de blifvande unga lärarena kristendomens höga sanningar och inskärper hos dem såsom grundsanningar, att ,,rättfärdighet upphöjer ett folk, men synd är ett folks fördärf,” att ,,det folk är saligt, hvars Gud Herren är”, ,,att i ingom androm är salighet, ty det är intet annat namn människorna gifvet, i hvilket de skola salige varda än i Jesu Kristi namn.” Hvad de enkla orden göra godt, ty de komma från hjärtat och de gå till hjärtat. Vi märka tydligt att vi här hafva hufvudstycket af hela seminariets bildningsarbete, att man vill bygga folkbildningen på religionens grundval. Må den dag aldrig randas i vårt kära fädernesland, när man börjar förgäta detta!

I en annan klass håller läraren på att bibringa sina elever förmågan att behandla modersmålet i tal och skrift. De läsa ett stycke från läseboken, de berätta sedan innehållet med egna ord, de upplösa stycket i dess särskilda satser och satsdelar, de lära sig stafva orden rätt, de lära sig tala och hålla fria föredrag och slutligen skrifva de ämnen för att lära sig uttrycka sina tankar skriftligt. Det är ett drygt arbete detta, ehuru man tycker, att enhvar borde kunna sitt modersmål. Men det är så med vårt svenska modersmål: det läses och skrifves så helt annorlunda än det talas. Och emedan seminariets elever äro hemma från så många olika trakter, får man höra en underlig blandning af dialekter, innan enhvar lärt sig att hälst något så när uttrycka sig på den bildade talsvenskan.

En annan lärare talar om Guds värk i naturen och lär sina elever att känna de visa oföränderliga lagar, skaparen nedlagt i sina skapade ting, och huru människan kan begagna dem att tjäna sig.

Här talar en lärare om Guds allvisa ledning af människosläktet ifrån råhet till civilisation. Århundradens stora händelser målar han så lefvande, såsom såge vi dem afbildade för våra ögon. Historiens stora hjältar och ädla personligheter stå såsom lifslefvande för våra blickar och mana oss till efterföljd. På sådant sätt vill han hos sina elever grundlägga ett manligt ädelt sinnelag och en upphöjd åskådning af lifvet.

Låt oss äfven höra en stund på den vetenskap, ,,som aldrig ljuger”, såsom läraren själf uttrycker sig d. v. s matematiken. Här fordras klara begrepp och skarp tanke. Såväl lärare som elever synas skenbart sysslolösa, men den orörliga, nästan stirrande blicken, de rynkade ögonbrynen vittna dock, att de arbeta. Det är tanken, som sålunda arbetar. Hvarje problem de få att lösa, fordrar ett digert tankearbete, men är tillika af den beskaffenhet, att det kan tillämpas på det praktiska lifvets förhållanden. Samma lärare undervisar äfven i geometri. Praktiskt går det till. Alla teoretiska bevis och spetsfundiga hårklyfverier, som tyckas utgöra hufvudsaken af den lärda skolans geometriundervisning, lämnas här åsido. Sedan hans elever fått de nödvändigaste begreppen, för han dem ut på marken; där få de uppmäta och afväga fälten, affatta dem på karta och uppgöra profiler eller genomskärningar af desamma. Han lär dem afteckna föremål, uppgöra ritningar till värktyg, redskap, maskiner, byggnader m. m. Han synes framför alt hafva till syftemål att göra sina elever till praktiskt dugliga män, sådana lärarena för folkets barn böra vara.

Nu vilja vi höra sången. Man måste vara kallare än is, om man icke lifvas och värmes, när ynglingarna med sina friska och kraftiga röster uppstämma de härliga sångerna: ,,Stå stark, du ljusets riddarvakt”, ,,Bröder, o slutom förbund”, ,,Dåne liksom åskan bröder”, ,,Söner af ett folk, som blödt”, ,,Vårt land” m. fl. Man känner på sig, att ,,sången ädla känslor föder” och att ,,hjärtats nyckel heter sång”.

Sång och musik höra i ett. Därför måste seminariets elever äfven lära sig spela. Styft går det i början, ty de motsträfviga fingrarna, som endast vant sig att gripa om gräftskaftet och spaden, vilja i början ej foga sig efter takten och tangenterna. Men genom flitig öfning kommer äfven den minst begåfvade så långt, att han kan spela koraler. De, som hafva anlag för musik, gå till och med långt framåt, ty outtröttlig sitter läraren bredvid, räknar takten och rättar felen.

Mycket vore här ännu både att höra och se, men hvem kan väl så här i ett andetag hinna med alt. Vi vilja dock som hastigast träda in i gymnastiksalen och värkstäderna. Hvem skulle väl kunna tro, att dessa smidiga ynglingar, som med sådan snabbhet, vighet och styrka utföra allehanda kroppsöfningar, helt nyligen varit klumpiga bondpojkar. Det är då otroligt hvad gymnastiken kan gifva för en hurtighet, smidighet, spänstighet, styrka och hållning åt kroppen. Den är ett af de viktigaste öfningsämnen på seminariet.

Den syn som möter oss, när vi inträda i värkstäderna, kunna vi lämpligen återgifva med de ord ett ögonvittne yttrat om samma sak vid Jyväskylä seminarium: ,,Här hafva vi mansafdelningens värkstäder med snickarens, svarfvarens, målarens, smedens och ännu en hel hop andra mästares värktyg rundt kring väggarna; en klass håller just på att arbeta: hejsan! huru det yr af spåner rundtomkring, livilket knak, knak, knak, hvilket surr, surr, surr här höres! Under dessa slöjdtimmar förfärdigas de vackra handarbeten, som både vid seminariets egna och vid andra ännu mycket större utställningar ådragit sig så många besökandes välvilliga uppmärksamhet. Man må blott särskildt erinra sig den allmänna uppmärksamhet, som kom seminariernas och folkskolornas utstälda arbeten till del vid Finlands första allmänna utställning i Helsingfors sommaren 1876  ***) Men må rättvisa vederfaras enhvar; dessa vackra slöjdalster äro ej att räknas seminariet ensamt till förtjänst. Mången elev har redan vid sitt inträde i seminariet en i hemmet i någon mån utbildad och därifrån medförd händighet. I handarbetena uppenbarar sig således en vacker sida af de finska, liksom äfven de svenska hemmen, hvilken seminariet sedan med berömvärd omsorg söker utbilda till gagn för hela folket.”


1) Sedan ofvanstående skrefs, har internatet blifvit flyttadt till en ny byggnad och det gamla internatet blifvit inredt till matsal, kök, bagarstuga, rum för kosthållerskan med betjäning o. s. v.

2) Första året af seminariets tillvara voro de 8.

3) Vid detta tillfälle prisbelönades äfven de af Nykarleby seminarium utstälda handarbetsartiklarna. Vid flere af utlandets stora utställningar har detta seminarium sedan vunnit pris för sina slöjdartiklar.



J. H—n., Johan Hagman, Svenska Folkskolans vänners kalender (1886).
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll ur Jakobstads stadsbiblioteks referensavdelning.


Läs mer:
Seminariet i kapitlet Fakta.
(Inf. 2020-01-22, rev. 2020-01-22 .)