Vägen till Lappo

[”Striden vid Nykarleby”]

– – –

Döbeln fick order om att utspana ryssarnas ställning i Nykarleby. Han bröt upp på kvällen och marscherade hela natten. Först om morgonen tillät Döbeln en kort rast. Truppen hade då hunnit fram till Esse.

Soldaterna satte sig ned för att äta frukost. Ränslarna öppnades. För officerarna tillreddes punsch i en träskål.

Döbeln gick för sig själv, av och an på vägen, fylld av tankar. Han hade placerat en trumslagare nära vägen för att snabbt kunna slå alarm. Efter en halv timme blev han otålig och skrek till trumslagaren:

”Marsch!”

Till hans förvåning följde ingen signal. Han upprepade ordern men tystnad rådde. Ingen karl syntes till.

Då exploderade Döbeln i en lång harang av missnöje och vrede. Aldrig mera skulle han rasta under en marsch med ett sådant sällskap. Hans rop hördes långt och några officerare kom fram till honom. De frågade, vad han oroade sig för. I själva verket hade de gömt undan trumslagaren och hans trumma.

”Den förbannade trumslagaren har rymt!” skrek Döbeln. ”Å, inget annat”, svarade en officer. ”Följ med så skall vi ge besked.”

Samtidigt fattade de honom under armarna och ledde honom mot punschbålen. Han var först förundrad men följde sedan motvilligt med. Han höll ett förmanade tal till officerarna om deras plikter och skyldigheter. De bad honom emellertid vara välkommen och räckte fram en snusdosa. Döbeln tog en pris och upptäckte att han stoppat fingrarna i punsch.

”Det var en kvick ide!” utbrast han.

Skämtet gjorde honom mildare stämd. Han lyfte dosan och utbringade en skål som officerarna besvarade. Tillsammans åt de frukost och det visade sig, att bordet bestod av den saknade trumman. Döbeln åt vad officerarna bjöd honom ur sina ränslar. Ytterligare en punschbål tillreddes. Samförståndet kring bordet ökade i takt med att man åt och drack.

Frukosten i Esse blev grunden till ett gott och omtalat förhållande mellan Döbeln och björneborgarna. Att Döbeln svalde förtreten och accepterade skämtet talade till hans fördel. ”Sällan har någon chef varit bättre lydd och sällan har någon trupp haft bättre förtroende för sin chef”, berömmer Brakel.

Pålitliga bönder sändes till Nykarleby för att skaffa upplysningar om ryssarnas antal och ställning. Döbeln lämnade inte sådant åt slumpen. När spaningen var klar uppgjordes anfallsplanen i högkvarteret.

Döbeln skulle med sin avdelning göra en kringgående rörelse österom staden och försöka nå bron över älven, innan ryssarna hann förstöra den. Major Carl von Otter skulle med två bataljoner gå över älven söder om staden och hindra ryssarnas reträtt söderut. En mindre styrka gick över älven norrom staden för att kunna attackera ryssarna den vägen.

Uppmarschen skedde nattetid. Anfallet skulle sättas in kl. 04. Då skulle Adlercreutz anfalla med tredje brigaden norrifrån längs vägen från Jakobstad.

På midsommarnatten tågade Döbelns avdelning genom skogen österom Nykarleby. Tusen man genom blöt terräng. De mjuka tuvorna trampades sönder. Vatten samlades och fötterna sögs fast i gyttjan. Det gick allt trögare att ta sig fram.

Vägen var längre än beräknat; 12 km i stället för 7 km. Varje större vattensamling krävde en omväg, myggsvärmarna var täta och den vildvuxna småskogens sly hindrade rörelserna. När Döbeln slutligen kom upp på en ås nära staden såg han röken från den brinnande bro han skulle erövra.

Adlercreutz hade anfallit för tidigt.

Enligt Adlercreutz egen utsago anföll han kl. 04.30, efter att ha väntat en halv timme. Hans trupper trängde ryssarna mot bron, som dessa genast antände. Först då kom Döbeln fram. Hur mycket för sent anlände han? Döbeln rapporterade att han kom fram kl. 04.30 men enligt Adlercreutz måste förseningen vara betydligt mer än en halvtimme. Ingen annan källa stöder Adlercreutz rapport. Den ryske befälhavaren rapporterade att anfallet började före 04.00.

Man måste dra den slutsatsen att Adlercreutz inte gav sig tid att vänta. Han var för het och det ryska motståndet för svagt. Han var mån om att visa sig värdig sin befattning som generaladjutant. Han ville själv avgöra striden och begick ett misstag. Samma hände vid Revolax, där han inledde striden innan Cronstedt hunnit fram med Savolaxbrigaden.

Vid Nykarleby uppträdde han lika oskickligt. Överraskningsmomentet och omfattningsmanövern försummades. Anfallsplanen blev ett exempel på en misslyckad samordning av operationerna.

Mest förvånas man över att Döbeln sändes genom stadens centrum mot bron som låg vid kyrkan. Den operationen var för snävt tilltagen för att kunna lyckas. Varför sändes inte Döbelns och Otters samlade styrka för att stoppa ryssarnas reträtt söder om staden?

Avgörande var att ryssarna i den ljusa sommarnatten hela tiden var medvetna om att motståndarna försökte kringgå dem. Patrullerande kosacker hade inrapporterat den finska arméns rörelser. När de första skotten från Otters trupp hördes drog sig ryssarna över bron och utrymde staden. Endast ett kraftfullt ingripande av Otter hade kunnat knyta till säcken vid Jutas vägskäl. Han förmådde eller vågade inte hindra den ryska reträtten. Döbeln var lojal och berömde honom. Brakel däremot ansåg att Otter försummat sin uppgift.

Döbeln var uppretad över att ha gjort den besvärliga skogsmarschen till ingen nytta. Han gjorde misslyckade försök att ta sig över den brinnande bron. De bjälkar han steg på ramlade i forsen. Han försökte vada över älven men vattnet var för högt. En sjöman simmade över älven och båtar skaffades fram. Först följande morgon kom hans trupper över älven. Vid överfarten höll några soldater på att dras ned i strömmen. I efterhand har detta omformats så, att Döbeln i sin iver var nära att drunkna. Samtida ögonvittnen berättar ingenting om en sådan händelse. 70)

70) Waller, 1947, 37. [Waller, S. M., Georg Carl von Döbeln. Studier i Sveriges militäriska och politiska historia 1808–1813. Lund 1947.]

Nu låg havet öppet och förstärkningar kunde sändas från Sverige. Gustav IV Adolf kunde inte bestämma sig för hur han skulle handla. Hans tankar kretsade kring Norge och Danmark. Var det inte förmånligare för Sverige att byta Finland mot Norge? Ett förenat Sverige-Norge skulle ha bättre möjligheter att försvara sig.

I slutet av juni seglade kungen till Åland för att leda operationerna därifrån. En engelsk flotta höll den ryska instängd i Baltischport i Estland. Kungen inledde sina krigsansträngningar med en parad på Åland. Sedan fortsatte han att tveka.

Några mindre landstigningskårer sändes till Finland. Försöken var halvhjärtade. Klingspor väntade på kraftiga ingripanden enligt de uppgjorda planerna.

Kriget sommaren 1808 fördes därför utan kraft, i synnerhet som man fortfarande överskattade fiendens styrka. Finska armen hade ett numerärt övertag och läget för en framryckning var gynnsamt även efter att ryssarna fått förstärkning. Kretsen kring Klingspor nöjde sig med begränsade framgångar. Krig skulle föras där förråden fanns.

Högkvarteret hade den märkliga uppfattningen att det var möjligt att inta Vasa men inte att stanna där, eftersom det fanns ryssar i Lappo. Aminoff föreslog en kraftigare framryckning till södra delen av Finland, då man under sommaren t.o.m. kunde evakuera armén sjöledes.

Det blev inte så. Segern firades i Nykarleby. Klingspor åt sina middagar i staden. Andra brigaden förlades till Jutas, där officerarna drack riddarskålar ur älven för att fira Brakels utmärkelse.

Punschkitteln användes flitigt vid Jutas. När en av högkvarterets adjutanter red tillbaka till staden, vacklade han i sadeln. Man påpekade då för Döbeln det oskick, att dricka punsch, som förekom i hans brigad. Döbeln, som annars avskedade fyllbultar i tjänsten, tog det fredliga skålandet i försvar – adjutanten hade druckit för mycket helt enkelt, midsommaren till ära.

Vistelsen vid Jutas fick betydelse längre fram. Döbeln lärde känna vägarna och planerade hur vägkorsningen skulle försvaras. Han utsåg själva försvarsställningen. Men varför en försvarsplan i stället för en anfallsplan? Anade han redan hur kriget under Klingspor skulle sluta?

General Johan Bergenstråhle gjorde en landstigning i Vasa men besegrades. Klingspor gjorde ingenting för att hjälpa honom. Resterna av Bergenstråhles kår, cirka 900 man, förenade sig med Klingspor i Nykarleby. Otter ryckte fram till Oravais, medan ryssarna utrymde Vasa och samlade små styrkor i Kuortane.

Klingspor uppmanade nu österbottningarna att hjälpa hären och tillfoga ryssarna all möjlig skada och avbräck. När folket begärde ledare, vapen och ammunition hade han inget att ge dem. Vid behov skulle han kalla på dem, lovade han.

Bönderna reste sig på flera ställen kring Vasa och Närpes. Döbeln berättar 10 juli att bönder från Närpes förde fångar till honom. De hade klätt sig i de tillfångatagna kejserliga livkosackernas röda och färgrika kläder med sablar och pistoler. Ryssarna kallade resningen för ett uppror av kejserliga undersåtar mot överheten och utkrävde en grym hämnd. Bönder stacks ihjäl med upprepade bajonettstick. Män piskades och brändes till döds i Närpes. Unga kvinnor våldtogs av de ryska soldaterna och hanterades så illa att de insjuknade och dog.

– – –