1808–09 års krig

i

Nordisk familjebok

Uggleupplagan

Förklaringar
Kapitlet innehåller allmän fakta om kriget, några slag och sammandrabbningar, krigsherrar, Fänrik Ståls sägner m.m.
Se tillhörande meny om den inte redan finns här ovanför.



Allmänt om kriget

Sedan kejsar Alexander I förgäfves uppmanat Gustaf IV Adolf till brytning med England, lät han 21 febr. 1808 sina trupper under v. Buxhœvden gå öfver Kymmene älf. Finska armén, som fördelades på två afdelningar, den ena vid Kymmene, öfver hvilken öfverbefälhafvaren V. M. Klingspor tog befäl, den andra i Savolaks under J. A. Cronstedt, retirerade snabbt norr ut ända till Gamlakarleby och Uleåborg. Södra Finland tillföll fienden. Svartholm föll 18 mars, Hangöudds små fästen 21 mars, och Åbo besattes 22 mars. Hufvudfästningen Sveaborgs motståndskraft försvagades genom förrädiska stämplingar, som stodo i samband med de gamla själfständighetsplanerna. Öfverbefälhafvaren K. O. Cronstedt gav vika och ingick 6 april en konvention, till följd hvaraf fästningen 4—6 maj besattes af ryssarna. De finska trupperna hade emellertid efter segrar vid Siikajoki, Revolaks och Pulkkila (18 och 27 april samt 2 maj) ryckt söderut. Västra armén segrade under K. J. Adlercreutz vid Nykarleby 24 juni; ryssarnas ställning bröts vid Lappo 14 juli, och östra armén återtog under J. A. Sandels en stor del af Savolaks, hvarefter Sandels drog sig tillbaka och intog en fast ställning vid Toivola pass norr om Kuopio. Men snart fingo ryssarna betydande förstärkningar. De finska trupperna måste ånyo anträda återtåget mot norden och ledo därvid det afgörande nederlaget vid Oravais 14 sept. Genom konventionen i Olkijoki 19 nov. bestämdes, att finska armén skulle draga sig v. om Kemi älf. De ryska expeditionerna öfver Åland, Kvarken och Torneå i mars 1809 ledde bl. a. till konventionen i Seivis 25 mars 1809, hvarigenom finska arméns hufvudafdelning nedlade vapnen. Det illa ledda kriget, hvarunder Finland erhållit ganska ringa undsättning från Sverige, afslutades efter affärerna vid Skellefteå 15 maj, Hörnefors 5 juli samt Säfvar och Ratan 19 och 20 aug. genom freden i Fredrikshamn 17 sept. 1809, hvari Sverige åt Ryssland afträdde de sex finska länen jämte Åland och en del af Västerbotten intill Torne och Muonio älfvar.

Nordisk familjebok, Finland; historia (1908).

Haistila den 17 mars 1808

Haistila, by vid Kumo älf i Finland, icke långt från Björneborg, var skådeplats för en arriärgardesstrid 17 mars 1808 mellan två finska bataljoner och en skvadron på ena sidan samt general Bagrations avantgarde på den andra.

Nordisk familjebok (1909) C. O. N.

Pyhäjoki den 16 april 1808

Py'häjoki [-jå]. 1. Älf i Österbotten, Finland, upprinner 124 m. ö. h. i Pyhäjärvi 131 kvkm. vida sjö i närheten af finska landtryggen och utfaller efter ett lopp af 166 km., upptaget af icke färre än 67 forsar, i Bottenhafvet mellan 64 och 65º n. br. P. är bekant för sitt starka vårflöde, hvarigenom den ofta åstadkommer vidsträckta öfversvämningar. Något laxfiske idkas i älfven. — 2. Socken vid mynningen af ofvannämnda älf, lyder under Salo domsaga och härad i Uleåborgs län, är ett konsistoriellt pastorat af 2:a kl., Kalajoki kontrakt, Kuopio stift. Areal 511 kvkm. 4,784 inv. (1911), finsktalande.
     Vid P:s älfmynning utstod 16 april 1808 finsk-svenska armén häftiga strider med de förföljande ryssarna.

Nordisk familjebok (1915).

Siikajoki den 18 april 1808

Siikajoki [sik-] l. Sikajoki. l. Älf, upprinner på Suomenselkä, på Saarestenmäki bergsknut. Längd 158 km., flodområde omkr. 4,760 kvkm. Älfven har stridt lopp, är rik på forsar och åstadkommer vårtiden genom våldsam isgång ofta stora öfversvämningar. Den genomflyter Kestilä, Frantsila, Paavola och Siikajoki socknar och faller ett stycke från sistnämnda sockens kyrka ut i Bottenhafvet. Största tillflödet är Lammunjoki. — 2. Socken, vid mynningen af nämnda älf, i Uleåborgs län, Uleå domsaga, Salo härad, bildar med Revolaks kapell ett konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Kuopio stift, Brahestads kontrakt. Areal 483 kvkm., hvaraf moderförsamlingen 254 kvkm. 3,626 inv. (1913), hvaraf i moderförsamlingen 2,130, finsktalande.
      Vid S. kyrka besegrade tre svenska brigader under K. J. Adlercreutz 18 april 1808 en anfallande rysk truppstyrka under general Tutjkov, genom hvilken seger finnarnas återtåg mot n. afbröts.

Nordisk familjebok (1917) A. G. F.

Revolaks den 27 april 1808

Re'volaks (fi. Re'volahti), kapell under Siikajoki pastorat, Uleåborgs län, Finland. Areal 229 kvkm. 1,496 inv. (1913), finsktalande.
      R. var 27 april 1808 tidigt på morgonen skådeplats för en strid, i hvilken öfverste J. A. Cronstedt med 2,250 man (enligt andra uppgifter 1,800 man) af Savolaksbrigaden öfverföll ryske generalmajoren Bulatov med 1,500 man. Ryssarna försvarade sig med tapperhet i R:s prästgård och lämnade på platsen 200 döda och sårade samt 400 fångar, bland hvilka befälhafvaren. Svenskarnas förlust uppgick till 100 man.

Nordisk familjebok (1916) A. G. F.  C. O. N.

Pulkkila den 2 maj 1808

Pulkkila [po'lk-], socken och by i Uleåborgs län, Finland, s. om Uleåborg mellan Lamujoki (en biflod till Siikajoki) och dess tillflöde Pulkkilanoja. Vid P. kyrka anföll och slog öfverste J. A. Sandels 2 maj 1808 en något underlägsen rysk postering af 500 man under Abuchovs befäl. Ryssarna förlorade öfver 250 fångar och bortåt 50 döda; svenskarna hade 50—60 sårade och 10 döda. I striden utmärkte sig särskildt G. Fahlander. — P. är ett imperiellt pastorat af 3:e kl., Brahestads trakt, Kuopio stift, Haapajärvi härad och Piippola domsaga. Areal 337 kvkm. 2,383 inv., finsktalande (1911).

Nordisk familjebok (1915) A. G. F.

Toivala juni—september 1808

Toivola l. Toivala [tå'j-], pass eller sund Kuopio län och socken, Finland, förenar två fjärdar af Kallavesi sjö och är omkr. 3 km. bredt. 7 km, s. om sundet ligger Kuopio stad. Södra stranden utgöres af Kelloniemi udde; på den Norra ligger Toivala gästgifveri. Sundet är ryktbart genom det tappra försvar Sandels i spetsen för finsk-svenska trupper från midten af juni till slutet af sept. gjorde mot ryssarna under 1808 års krig. I början af juli anlade han bröstvärn vid Ruokovirta och Mustavirta sund samt en mängd batterier vid Sainila strax n. om T., hvarjämte sunden mellan öaarna framför T. samt vid Vaajasalmi, Ruokovirta och Mustavirta försänktes eller spärrades med nedslagna pålar, bakom hvilka förlades bevärade båtar i och slutligen utsåg han och befäste med 7 batterier för sammanlagdt 27 pjäser [kanoner] en nordlig upptagsställning vid Palois. Vid stilleståndet 29 sept. fick Sandels emellertid utrymma T. och äfven gå förbi Palois.

Nordisk familjebok (1919) (O. B-n.) [Bruun. O., förste aktuarie vid Helsingfors stads statistiska kontor.] L. W:son M.

Nykarleby den 24 juni 1808

Vid N. utkämpades 24 juni 1808 en mindre strid mellan en liten rysk afdelning, som betäckte den på återtåg söderut stadda armén, och de på flera olika vägar anryckande 2:a och 3:e finska brigaderna. Ryssarna rymde snart fältet, och förlusterna voro obetydliga. 13 sept. s. å. räddade von Döbeln genom segern vid Jutas, strax s. om N., den finska arméns återtåg. [Slaget vid Nykarleby av C-B. J. Petander.]

Nordisk familjebok (1919) A. G. F.

Lappo den 14 juli 1808

Lappo (fi. La'pua). 1. Härad af Vasa län, Finland, bestående af 11 kommuner med en areal af 3,419 kvkm. och 61,832 inv. (1908). — 2. Prosteri af Åbo ärkestift, omfattar 15 kyrkoförsamlingar med en landareal af 6,533 kvkm. och en folkmängd af 86,544 pers. (1908). — 3. Ett i svenskan fordom ofta brukadt namn på socknen Lappi (se d. o.). — 4. Älf, äfven kallad Nykarleby älf (f. Lapuanjoki), upprinner på Suomenselkä och bär namnet Pahajoki, tills den genomflutit Kuortane sjö. Den upptager sedermera fr. v. Nurmo å och fr. h. Kauhava å samt flyter med tämligen lugnt, af inga större forsar uppehållet lopp mellan bördiga slättmarker till Bottniska viken, där den faller ut omkr. 5 km. nedom Nykarleby stad. Utloppet är grundt, så att blott smärre lastbåtar kunna flyta upp till staden. Älfvens längd är 166 km, dess vattenområde 4,619 kvkm. — 5. Socken i Vasa län, vid ofvannämnda älf. Areal 802 kvkm. Befolkningen, finsk, 12,448 pers. (1908). Konsistoriellt pastorat af l:a kl. Inom socknen finnes finsk folkhögskola. —
     L. var 14 juli 1808 skådeplatsen för en häftig strid. Efter det inträffade omslaget i krigsrörelserna ryckte finnarna framåt, ehuru mycket långsamt. För att komma i besittning af den viktiga tvärvägen från Vasa öfver Lappo till Lintulaks tillät fältmarskalk Klingspor general Adlercreutz att anfalla ryssarna vid Lappo. 14 juli anföll Adlercreutz med 5—6 tusen man den något underlägsne Rajevskij, som stod i en ofördelaktig ställning framför älfven, som i västlig riktning rinner genom Lappo. Ryssarnas högra flygel var den farligaste, emedan återtåget utgick ur den och de anfallande lättast kunde närma sig densamma. Anfallet mot denna flygel uteblef dock i själfva verket, under det von Döbeln med björneborgarna öfver släta fältet gick till anfall mot ryssarnas vänstra flygel. Ryssarna drogo sig åt höger, togo en ny ställning med ändrad front, anföllos i fronten och drogo sig i rätt god ordning tillbaka ända till Alavo. De hade förlorat 400 man, finnarna 180.

Nordisk familjebok (1911) A. G. F.  C. O. N. [Minnesmärke. N:o femton Stolt.]

Kauhajoki den 10 augusti 1808

Kau'hajo'ki, socken kring en lika benämnd älf, som utgör öfre loppet af Kyrö älf, uti Ilmola härad och domsaga, Vasa län, Finland. Areal 1,266 kvkm. Befolkningen, finsk, 12,611 pers. (1908). Konsistoriellt pastorat af 2:a kl., Åbo ärkestift, Vasa öfre prosteri.
      K. är bekant genom den seger, som 2:a brigaden under v. Döbeln där vann öfver en rysk afdelning under general Usjakov 10 aug. 1808. 29 juli på aftonen afsändes v. Döbeln från armén vid Lappo att upptaga detachemanget v. Otter, som hade till uppgift att skydda arméns högra flygel och understödja resningen i kusttrakten, men som blifvit slaget vid Bötom samma dag. Efter en nattmarsch på öfver 40 km. förenade sig v. Döbeln 30 juli vid Kurikka med v. Otters detachemang och framryckte 2 aug. till K., där han 10 s. m. besegrade sin ungefär jämnstarka motståndare.

Nordisk familjebok (1910) O. I.  C. O. N.

Alavo den 17 augusti 1808

Alavo (fi. Alavus). 1. Imperiellt pastorat af 3:e Kl. jämte Töysä kapell, Finland, Åbo ärkestift, Lappo kontrakt, Vasa län, Alavo domsaga, Kuortane härad. Landareal 1,120 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 12,276 pers, (1901). — 2. Domsaga under Vasa hofrätt, bildar 4 tingslag och omfattar Lappo, Nurmo, Kuortane, Alavo, Alajärvi, Lappajärvi, Evijärvi, Kortesjärvi, Vindala och en del af Peräseinäjoki socknar samt Töysä, Soini och Lehtimäki kapellförsamlingar i Vasa län. Landareal omkr. 6,000 kvkm. Folkmängd omkr. 66,000 pers. (1901). A. G. F.
[Fontell, A. G., förste aktuarie i Statistiska centralbyrån i Finland.]

      Socknen A. är minnesvärd genom den seger, som 4,000 svenskar (finnar) under general Adlercreutz där vunno öfver en underlägsen rysk styrka under öfverste Eriksson 17 aug. 1808. Striden, hvilken hufvudsakligen utkämpades kring den gamla träkyrkan och på de odlade fälten på västra stranden af Alajärvi, varade knappast mera än två timmar, men utfördes med stor förbittring å båda sidor. Ryssarna nödgades draga sig tillbaka, och Kamenskij afstod från sin framryckning från Jämsä och Saarijärvi mot Lintulaks för att i stället på en lång omväg, upptaga Erikssons trupper. En vacker minnesvård pryder platsen [efter vissa komplikationer].

Nordisk familjebok (1904) C. O. N.

Karstula den 21 augusti 1808

Ka'rstula, socken af Laukas härad, Saarijärvi domsaga, Vasa län, Finland. Landarealen 1,269 kvkm. Befolkningen, finsk, 8,831 pers. (1908). K. är ett konsist. pastorat af 2:a kl., Borgå stift, Jyväskylä prosteri.
     Nära kyrkan i K., vid Pääjärvi sjö, stod 21 aug. 1808 ett slag mellan finska och ryska trupper. Major O. H. von Fieandt, som hade till uppgift att på vägen Lintulaks—Jyväskylä skydda den vid Lappo stånde finska arméns vänstra flygel, ryckte med 1,700 man fram till bron vid K., bakom hvilken han tog ställning. Den mot honom på samma väg stående ryske generalen Vlastov gick 21 aug. till anfall och förde en del af sina 5,000 man på skogsvägar i ryggen på Fieandt, till följd hvaraf dennes trupper, som efter en ihärdig strid anträdt återtåget, förlorade 600 man. Fieandt gick tillbaka till Lintulaks. Vid underrättelsen om nederlaget ansåg Klingspor hela fälttåget förloradt.

Nordisk familjebok (1904) O. I.  (A. G. F.)  C. O. N.

Nummijärvi den 28 augusti 1808

Nu'mmijärvi, by i Finland, Vasa län, Korsholms härad, vid vägen Tavastkyro—Kauhajoki. En svensk styrka under öfverstelöjtnant v. Otter hade i aug. 1808 tagit ställning vid N. strax n. om den förbiflytande Levasjoki och nedhuggit skogen framför fronten samt tillbakaslog 28 s. m. segerrikt de af Usjakov anförde ryssarnas anfall.

Nordisk familjebok (1914) L. W:son M.

Lappfjärd den 29 augusti 1808

Lappfjärd, kustsocken af Ilmola härad och Närpes domsaga, Vasa län, Finland. Landareal 380 kvkm. Befolkningen, till största delen svensk, 6,962 pers. (1908). L. utgör ett konsistoriellt pastorat af 2:a kl., Åbo ärkestift, Vasa nedre prosteri. Inom socknen finnes en svensk folkhögskola.
     L. är bekant genom striden 29 aug. 1808. Under det att finska hufvudarmén i aug. stod s. om Lappo, hade omkr. 2,500 man trängt fram till Lappfjärd och en annan styrka till Nummijärvi, vid vägen till Tammerfors. Efter v. Döbelns insjuknande hade öfverstelöjtnant Furuhjelm tagit befälet öfver den förra afdelningen. 28 aug. landsteg generalmajor v. Vegesack med 2,500 man af den genom storm skingrade s. k. svenska fördelningen och framryckte genast till L., där han öfvertog befälet äfven öfver Furuhjelms trupper. Ryssarna anryckte söderifrån mot både Nummijärvi och L. Mot sistnämnda ställe gick general Bibikov, som icke visste af landstigningen, med 1,600 man 29 till anfall, men blef i grund slagen. En minnesvård af granit restes 1908 på platsen, där striden stod.

Nordisk familjebok (1911) A. G. F.  C. O. N.

Ruona den 1 september 1808

Ruona [ro'åna], by, pass och bro i Kuortane socken, Vasa län, Finland, vid landsvägen från Nykarleby till Tavastehus, 25 km. n. v. om Alavo, vid en flik af Kuortanesjön. Efter striden vid Kuortane 31 aug. 1808 samlades svenska armén, 4,000 man, under generaladjutanten Adlercreutz, i en delvis befäst ställning bakom det vattendrag, som bildar en fortsättning af Kuortanesjön. 1 sept. anryckte ryssarna under Kamemskij med öfverlägsen styrka och nödgades utföra en stor omfattande rörelse genom skogarna för att komma åt den svenska ställningen. Genom ett kraftigt motanfall från denna blef ryssarnas anfall tillbakaslaget. Af fruktan för att bli kringgångna från Lintulakssidan drogo sig svenskarna under natten tillbaka till Salmi.

Nordisk familjebok (1916) C. O. N.

Salmis den 2 september 1808

Salmis, by i Kuortane socken, vid Lappo ås utflöde ur Kuortane sjö vid landsvägen mellan Lappo och Alavo. När Adlercreutz 1 sept. 1808 efter slaget vid Ruona (se d. o.) drog sig tillbaka, gjorde han detta för att så mycket envisare försvara sig i en ställning vid S., där styckevärn på förhand byggts såväl vid Jylkä som vid själfva S. Dagen därpå motstod han där länge de förföljande ryssarna, men måste slutligen på Klingspors befallning draga sig tillbaka.

Nordisk familjebok (1916) L. W:son M.

Jutas den 13 september 1808

Jutas, by i Vasa län, Finland, 4 km s. om Nykarleby vid föreningspunkten mellan vägen från Tavastehus genom Lappo och strandvägen från Vasa, bekant genom slaget 13 sept. 1808. Efter motgången vid Salmi 2 sept. s. å. fortsatte fältmarskalken Klingspor med finska arméns hufvudstyrka återtåget och valde därvid vägen till Vasa, medan den svaga l:a brigaden under öfverstelöjtnant Reutersköld hänvisades till vägen Lappo—Jutas—Nykarleby för att skydda densamma. Ryska hufvudstyrkan under general Kamenski följde Klingspor; hvaremot general Kozatjkovskij med omkr. 2,000 man sändes efter Reutersköld. Denne drog sig 12 sept. tillbaka till Nykarleby och lämnade vid den viktiga punkten J. endast en bataljon. Det var fara värdt, att Kozatjkovskij genom att bemäktiga sig denna punkt kunnat afskära vägen för hufvudstyrkan, som drog sig tillbaka på strandvägen. För att förekomma detta bröt den från sitt sjukläger uppstigne von Döbeln upp med sin af föregående marscher uttröttade brigad (endast två bataljoner björneborgare) jämte major Gyllenbögels landtvärnsafdelning under natten till 13 från Munsala och framkom kl. 10 f. m. nämnda dag till ifrågavarande vägskäl, strax s. om hvilket ställning togs. Efter middagen anlände ryssarna och öfvergingo till anfall. Striden blef hårdnackad, men slutade därmed, att ryssarna trängdes tillbaka och att vägen var fri. — Minnet af slaget har blifvit bevaradt i Runebergs vackra dikt ”Döbeln vid Jutas”; 29 juni 1885 restes på slagfältet en minnesvård, och 13 sept. s. å. aftäcktes en därpå anbragt byst af von Döbeln. [Juthas i kapitlet Fakta.]

Nordisk familjebok (1910). C. O. N.

Oravais den 14 september 1808

Oravais [å'r], fi. O'ravainen, kustsocken i Vasa län, Finland, Lappo härad, Korsholms domsaga, utgör ett konsistoriellt pastorat af 2:a kl., Åbo ärkestift, Jakobstads kontrakt. Areal 222 kvkm. 4,254 inv. (1910), svensktalande. — Inom socknen ligga Oravais' sedan 1867 nedlagda masugn och gjuteri med mekanisk verkstad samt Kimo järnbruk, privilegieradt 1703 och grundadt för bearbetning af svenska bergmalmer.
     Strax s. om O:s kyrka utkämpades 14 sept. 1808 ett afgörande slag. Efter motgången vid Salmi 2 sept. anträdde fältmarskalken Klingspor återtåget mot Vasa och tog senare vägen mot Nykarleby, medan endast en mindre styrka följde den kortare vägen rakt mot sistnämnda stad. 13 sept. befann sig ungefär hälften af armén n. om Nykarleby och andra hälfen, bortåt 5,000 man, under generalmajor Adlercreutz, s. därom vid O., medan generalmajor v. Döbeln genom segern vid Jutas höll vägen öppen. Två bataljoner med 10 kanoner hade intagit en stark ställning på en skogbeklädd bergssluttning, framför hvilken sträckte sig en 2,400 m. lång och 600 m. bred, af en å genomfluten slätt. Omkr. 3,000 m. längre västerut (i riktning mot Vasa), bakom en annan bäck, stod arriärgardet, 1,600 man, mest hälsingar, med 2 kanoner. Återstoden af svenska hufvudarmén bidade bakom hufvudställningen, redo att ingripa, där det kunde behöfvas. Ryska armén under general Kamenskij, 7,000 man, kom marscherande på tre echeloner under Kulnev, Demidov och Usjakov. Kl. 5 f. m. 14 gick Kulnev till anfall mot svenska arriärgardet, och striden blef ytterst häftig. Sedan Demidov kl. 11 anländt, nödgades svenskarna vika bakom hufvudställningen, som emellertid blifvit besatt. Ryssarna följde efter, körde fram artilleri och löpte fåfängt till anfall mot densamma. Efter kl. 2 måste de draga sig tillbaka ända till den västra ån. Adlercreutz begick då det felsteget att låta större delen af sina trupper följa efter. Då anlände Usjakovs kolonn, och en ursinnig strid uppstod, som slutade därmed, att svenskarna efter kl. 5 måste vika. Ryssarna voro nu nära att spränga svenska armén i två delar; högra flygeln, som trängdes ut på en udde, måste med bajonetten bana sig väg till de sina. Svenskarna kunde under sådana förhållanden icke stanna i sin hufvudställning, utan drogo sig under natten i stor oordning tillbaka till Nykarleby, sen de förlorat omkr. 1,100 man. Ryssarna voro medtagna af marschen och striden samt stannade på valplatsen. Deras förlust öfversteg möjligen något svenskarnas. Följden af detta nederlag var konventionen i Olkijoki, hvarigenom svenskfinska hären nödgades utrymma Finland. Vid O. restes i slutet af 1880-talet en granitpyramid (se fig.) till minne af de svenskar och finnar, som stupade i slaget.

Nordisk familjebok (1914) C. O. N.

Lochteå den 29 september 1808

Lochteå (fi. Lo'htaja), kustsocken af Pedersöre härad och Gamlakarleby domsaga, Vasa län, Finland. Areal 426 kvkm.; befolkningen, finsk, 3,623 pers. (1909). L. utgör ett konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Åbo ärkestift, Gamlakarleby prosteri.
      I L. afslöt fältmarskalk Klingspor 29 sept. 1808 med ryssarna ett stillestånd på obestämd tid, gällande för hela krigsstyrkan i Finland. Det uppsades 19 okt. s. å. af sandelsska härens motståndare, Tutjkov.

Nordisk familjebok (1912) A. G. F.

Koljonvirta den 10 oktober 1808

Koljon virta, se Virta bro.

Virta bro, en omkr. 120 m. lång träbro, som omkr. 2 km. n. om Idensalmi kyrka, Kuopio län, Finland, leder öfver Koljonvirta ström mellan sjöarna Iivesi och Porovesi och öfver hvilken vägen från Idensalmi till Uleåborg framgår. Vid V. vunno svenskarna 27 okt. 1808 under J. A. Sandels (se denne, sp. 650), som innehade en omsorgsfullt befäst ställning n. om bron, en lysande seger öfver ryssarna, under furst Michail Petrovitj Dolgorukov. Två km. n. om bron, vid Pölkkyniemi gård (det forna Fredriksdal, där Sandels en tid hade sitt högkvarter), är rest ett monument af huggen granit (se fig.). På dess åt s. vända sida läses: ”J. A. Sandels. G. Fahlander”, på dess norra: ”J. Z. Duncker, C. W. Malm”, på dess östra: ”Täss' Suomen joukot tappelit Edestä isänmaan. Lokakuun 27 p. 1808” (Här stridde finska trupper för sitt fosterland 27 okt. 1808), och på dess västra: ”Kaatuivat tässä Wänrikit Zidén ja Stenberg sekä 31 miestä” (Här föllo fänrikarna Zidén och Stenberg samt 31 man). Strax s. om bron finnes ett monument öfver furst Dolgorukov, som stupade i striden.

Nordisk familjebok (1921).

Olkijoki den 19 november 1808

Olkijoki, [å'l-], by i Brahestads och Salo pastorat i Finland vid stora landsvägen mellan Brahestad och Siikajoki. Där afslöts 19 nov. 1808 en konvention, genom hvilken det bestämdes, att svenska hären skulle utrymma Finland och draga sig tillbaka till andra sidan gränsen vid Kemi älf, samt att en vapenhvila skulle fortfara intill 12 jan. 1809.

Nordisk familjebok (1914).

Sveaborgs kapitulation

När konungens order om krigsberedelse 14 febr. 1808 ankom till kommendanten på S. viceamiralen K. O. Cronstedt, vidtog denne genast nödiga anstalter för fästningens sättande i försvarbart skick, hvarvid han kraftigt understöddes af den 71-årige fortifikationsbefälhafvaren öfverste Wärnhjelm och artilleribefälhafvaren major Hjärne. Fredsgarnisonen ökades till 6,750 man stridande; 2 mars stodo 734 kanoner till valls, och härjämte funnos många kastpjäser; och på den fortifikatoriska rustningen samt förrådens fyllande arbetades oförtrutet. 1 mars skref Cronstedt till konungen, att ”Med proviant är fästningen försedd till öppet vatten, krut felar i händelse långvarig canonade komer at uthärdas. Jag har ej öfver 40 skått per canon” (menas då färdiggjorda; vid kapitulationen funnos kvar mer än 60 skott per pjäs). Han lofvade emellertid att ”i det längsta uthärda”.
      På morgonen 2 mars anföllo ryssarna den till Helsingfors framskjutna svenska förvakten och dref densamma utan svårighet tillbaka in i fästningen. General Buxhœvden, som vid middagstiden anlände till staden, kvarlämnade där blott en observationskår på 2,000 man samt fortsatte själf med återstoden af de ryska trupperna norrut. Den lilla observationskåren lämnades förvånansvärdt nog i fred och började 15 mars få förstärkning, hvarefter belägringsbatterier och fästningens inneslutning påbörjades; men först 1 april räknade ryssarna inemot 6,500 man med 59 artilleripjäser.
      Hittills hade Cronstedt förhållit sig passiv, om man undantar ett olämpligt kanonerande på enstaka patruller. Sedan Buxhœvden återkommit till Helsingfors och funnit, att hvarken stormning eller formlig belägring borde försökas, beslöt han blockera och bombardera fästningen. Första beskjutningen egde rum 19 och 20 mars, men utan resultat. Buxhœvden började då den 21 de parlamenteringar, som snart skulle visa sig så ödesdigra för fästningen. Han begärde, att Cronstedt ej vidare skulle skjuta mot Helsingfors (som han så väl behöfde för inkvartering) och erbjöd sig å sin sida att ej anlägga batterier i linje med staden. Förslaget antogs. På ryssarnas uppmaning den 23 till Cronstedt att dagtinga svarade denne visserligen, att han skulle försvara sig till sista man; men frågade dock s. d. sitt sammankallade krigsråd, hvad det tyckte om denna fiendens proposition. Alla svarade, att fästningen intet hade att frukta.
     På en ny uppmaning den 25 svarades också nekande, hvarför bombarderingen den 28 återupptogs, men fortfarande utan nämnvärdt resultat. 2 april började dock ryssarnas parlamentärer uppträda mera hotande, och Cronstedt förklarade sig då villig att ingå på stillestånd till 13 maj och då dagtinga, om ej ansenlig förstärkning till dess ankommit; men ryssarna fordrade nu som villkor för stillestånd öfverlämnandet till dem af Långörn, Väster och Öster Svartö med därvarande artilleri. Cronstedt sammankallade då krigsrådet, som meddelades, att ryssarna föreslagit stillestånd till 3 maj mot villkor att få besätta en del holmar; han hoppades dock få tiden utsträckt till den 13 och ej behöfva aflämna mer än Långörn; och härmed synes krigsrådet ha låtit sig nöja.
     De fortsatta underhandlingarna resulterade i konventionens undertecknande 6 april, hvarvid intet afseende fästes vid, att ryssarna nu förbehållit sig få behålla Långörn äfven efter stilleståndets utlöpande. Särskildt öfverste F. A. Jägerhorn och fru Reutersköld, f. de Frese, synas ha gått ryssarnas ärenden och slutligen fått Cronstedt att fastna i förräderiets garn. (Om dennes förhållande i öfrigt se Cronstedt). De två kurirer, som Cronstedt 7 april afsände till konungen med rapport om konventionen och som af ryssarna tvingades taga norra vägen [runt Bottenviken], framkommo ej förrän samma dag, som S. uppgafs.
      Konventionens uppläsande för garnisonen väckte öfverraskning, bestörtning och berättigad harm. Ingen af officerarna hade dock kraft att ta ledningen i sin hand, och manskapets missnöje upplöste sig i hot mot Cronstedt, som då åt soldaterna gav 8 skilling per man ”såsom tröstepenning”. 3 maj uppmanades Cronstedt att ge sig, och han befallde då genast alla verks utrymmande. Finnarna fingo återvända till sina hemorter, men svenskarna blefvo krigsfångar.
      Sista akten i det stora sorgespelet var slut, endast skammen var kvar, skammen öfver, att svenska och finska män till en underlägsen fiende öfverlämnat en fästning, som enligt samma fiendes egen utsago kunde anses ointaglig, om den ej lede brist på ammunition eller proviant; och intetdera hade här varit fallet.
      Ryssarna bibehöllo sedan S. i oförändradt skick ända till utbrottet af Krimkriget 1853, då det iståndsattes. Det var 9—11 aug. 1855 utsatt för starkt bombardemang af en engelsk-fransk flotta, hvarunder fästningen delvis afbrann. Sedermera har S. fullständigt iståndsatts samt äfven förstärkts och utvidgats på flera holmar, hvarjämte ett par fort och några strandbatterier anlagts på fastlandet samt Båkholmen (Skanslandet) på andra sidan om stora inloppet befästs.
      För några år sedan väcktes emellertid fråga om slopandet af S. som fästning, men denna tanke öfvergafs snart och i stället utfördes ytterligare förstärkningsarbeten. Det var dock meningen, att S:s roll skulle efter fullbordandet af ”Kejsar Peter den stores sjöfästning” inskränkas till att innanför denna barriär utgöra en ytterligare replipunkt för flottan och, jämte Kronstadt ett slutvärn för Finska vikens försvar. Måhända blir dock efter den stora ryska revolutionen 1917 och Finlands själfständighetsförklaring S:s roll en annan, ty det skulle ju nu rätteligen tillhöra Finland. Ännu i april 1918 var det dock besatt af rysk militär.

Nordisk familjebok (1918) L. W:son M.

Adlercreutz [ -kröjts], Karl Johan, härförare, statsman, föddes 27 apr. 1757 på Kiiala gård i Borgå socken i Finland. A., som redan vid tretton års ålder inträdde i krigstjänst, utmärkte sig i det ryska kriget 1788—90 för ett ovanligt personligt mod och befordrades till major 1789. Vid utbrottet af 1808 års krig fick han, som då var öfverste för ett finskt regemente, befälet öfver andra brigaden. Sedan generaladjutanten grefve G. Lövenhielm blifvit tillfångatagen, utnämndes A. till finska arméns generaladjutant. Strax därefter, 18 apr., slog han ryssarna vid Siikajoki, och därmed afbröts arméns långa och nesliga tåg mot norden. A. åtnjöt som generaladjutant Klingspors synnerliga förtroende. I någon mån dref han öfverbefälhafvaren till handling, och den svenska hären började efter segern vid Revolaks rycka söderut. De framgångar, som därefter vunnos (vid Lappo, Alavo), tillkämpade sig hären under A:s ledning. Dock uppskattas ej hans fältherreförmåga särdeles högt. I större strider räckte den ej. Som chef saknade han härförarens lugna besinning; han förifrade sig lätt. Sedan armén måst anträda det nya återtåget, utkämpades bl. a. den framgångsrika striden vid Salmi 2 sept., en strid ”som kunnat blifva afgörande för krigets gång, men som afbröts på Klingspors befallning. Nu var det A:s liksom de öfrige ledandes tanke att öfverföra hären från Vasa till Sverige. Detta förbjöds emellertid af konungen, och återtåget fortgick sedan längs kusten.
      Så levererades slaget vid Oravais, där genom A:s ödesdigra förfarande ”segern själf blef ett nederlag”. Den 19 nov. 1808 måste A. i Olkijoki underteckna ett fördrag, hvarigenom den svenska hären utrymde allt land till Kemi älf.

Nordisk familjebok (1904) M. SDN. [Sandegren, M. fil. doktor.]

Läs mer:
Adlercreutz vidare öden.

Cronstedt, Karl (Carl) Olof, brorson till Axel Fredrik G., militär, regeringsmedlem, kommendant på Sveaborg, f. 3 okt. 1756 på Botby, nära Hälsingfors. Redan som barn inskrifven i krigstjänst, blef han 1774 löjtnant vid arméns flotta och 1776 medlem af ett hemligt sällskap på Sveaborg.

— — —

     Som tillförordnad öfverbefälhafvare i Finland vistades Klercker på Sveaborg 1 febr. 1808, då han mottog ambassadören Stedingks depesch från Petersburg om ett omedelbart förestående infall af ryska härar öfver svenska gränsen. Order till kommendanten att sätta Sveaborg i försvarstillstånd expedierades genast, och icke allenast så länge Klercker var kvar i fästningen — t. o. m. 20 febr. —, utan ännu i flera veckor därefter utfördes dessa order med största nit, om ock ej alltid med önsklig urskillning. Men i registret till sin bref- och orderbok för 1808 antecknade Klercker vid C:s namn: ”en ganska god och käck sjöman och efter anseende en god militär; men han var af jägerhornska släkten” (C:s mor hette Jägerhorn) ”och samma esprit. Hade äfven många utlåtelser såväl nu som förut angående Sveaborgs och Finlands försvar, näml. Sverige kunde aldrig behålla Sveaborg och Finland, om Ryssland förstod betjäna sig af sin öfverlägsna makt. Hvad skall man tänka om sådant tankesätt: jo, man slutar att motståndet blir ganska svagt, då man själf misströstar.
      Utan tvifvel var det personligt missnöje med de styrande i Sverige, misströstan om möjligheten af ett försvar mot Ryssland, kanske icke minst den ”jägerhornska espriten”, eller håg att verka för ett med Ryssland förenadt Finland, hvilka i C:s själ lade grund till den tankegång, som i mars och april 1808 bestämde hans handlingssätt. Att däremot denna grund icke är att finna i det af honom själf uppgifna skälet: omöjligheten att försvara fästningen tills våren hunnit frigöra Sveaborgs hamn från vinterns istäcke, är fullständigt utredt och framgår klart af alla de fakta, hvilka måste varit den under mer än sex år fungerande kommendanten bekanta. C. hade tydliga order ”att endast försvara fästningen och hellre uppbränna flottan med alla effekter än lämna den i fiendens händer”.
      17 mars sköto ryssarna de första skotten mot Sveaborg. Fästningen svarade, under oförnuftigt slöseri med ammunition. 21 s. m. mottogs en parlamentär af öfverste Jägerhorn (en broder till den 1788 till Ryssland afvikne samt syssling till och förtrogen med kommendanten). Sistnämnda dag och den därpå följande deltog denne med C. i växling af parlamentärer. I Jägerhorns sällskap, och tvärtemot sin instruktion, lämnade kommendanten fästningens område och hade 23 mars på holmen Lånnan ett möte med ryske generalen Suchtelen. Samma dag tillkännagaf C. för garnisonstruppernas befälhafvare, att Suchtelen ”erbjudit” kapitulation; men erbjudandet afslogs enhälligt. 25 mars mottog C. åter en parlamentär.
      Med 46 kanoner begynte nu ryssarna skjuta på fästningen, och denna svarade ifrigt, därvid alldeles onödigt förstörande krut. Natt och dag hölls hela besättningen vaken och på post, hvarigenom den onödigtvis uttröttades. Så gingo dagarna till 2 april, då åter en parlamentär mottogs. Nu voro, af mer än 6,000 mans garnison, 5 dödskjutna, 28 sårade, omkr. 200 sjuka; ingen skada var gjord på fästningen, hvars munförråd, liksom dess krutförråd, för förnuftigt beräknad åtgång var mer än tillräckligt, intill dess öppet vatten skulle möjliggöra tillförsel.
      Eröfring dessförinnan med stormande hand var omöjlig, om fästningen ville försvara sig. — 4 april gingo C. och Jägerhorn åter ur fästningen och konfererade på Lånnan med Suchtelen. När de återkommit, sammankallade C. ett krigsråd. Men detta var icke reglementsenligt sammansatt; dessutom affordrade han icke deltagarna däri föreskrifven ed och lät icke föra protokoll.
      Kommendanten sökte nu uppvisa omöjligheten att hålla fästningen till öppet vatten och yrkade kapitulation på erbjudna villkor. ”Tidsutdrägt kunde vinnas genom; att antaga fiendens förslag.” De fleste af de tretton tillkallade voro C:s gamle ”bröder” inom orden på Sveaborg; han var dem alla öfverlägsen i intelligens, i äradt namn och i rang. Hans ord troddes, om än motsträfvigt. De närvarande begärde betänketid. Vid förnyadt sammanträde 5 april gjorde följande ord af kommendanten ett imponerande intryck på alla: ”Jag är hvarken feg eller legd, men jag finner intet annat medel att hålla fästningen k. m:t och riket tillhanda än att ingå i propositionen”. Jägerhorn bestyrkte detta. Krigskonseljen gick då in på kapitulation, helst som, enligt en deltagares dagboksanteckning, ”C. var älskad, estimerad, trodd och lydd”.
      6 april upplästes för officerarna en fransk konvention — med helt oväntade tillägg och ”misstag”. Få kunde dock fullt höra och förstå innehållet. De nya invändningar, som då gjordes, dräptes, med hetta af C., som talade om sin ”plan och ändamål” och sin förhoppning att ej behöfva uppgifva fästningen. Man trodde sig då spåra en fin krigslist — och konventionen antogs. I denna ingick en ”article séparé”, af innehåll att ryske öfverbefälhafvaren skulle söka förmå kejsaren att betala krigskassans skuld, dock ej öfver 100.000 rdr b:ko. Tre smärre fästen skulle genast uppgifvas och af ryssarna besättas; resten skulle utrymmas 3 maj, om ej ett visst antal svenska krigsfartyg dessförinnan inkommit i den inre hamnen. Det var emellertid mer än troligt, att isen då ännu skulle ligga kvar. — ”Vid underhandlingen”, säger en rysk krigshistoriker (Michajlovskij Danilevskij). ”hade vi tillfälle öfvertyga oss, att få af officerarna voro van vid krig, att några af de personer, som funnos i fästningen, icke hade en beslutsamhet, som motsvarade dess kraftiga försvarsmedel, och att man kan segra genom andra medel än vapen.” Han omtalar äfven penningar, som hos ryske krigsministern rekvirerats för att vinna personer inom garnisonen” och aftrycker ministerns svar om ”det gyllene krutets” förträffliga verkan.
      Suchtelen däremot, som äfven skrifvit detta krigs historia, framställer C. ungefär som en hederlig, men lättskrämd åsna och påstår bestämdt, att något vanhederligt hvarken af honom blifvit erbjudet eller af C. mottaget. Men allt beror naturligtvis på huru begreppet vanheder bestämmes. — Från 6 april till 3 maj höll C. med järnhård konsekvens fast vid sin konvention, huru ofta han än gjordes uppmärksam på att ryssarna brutit den, och vidtog alla nödiga mått och steg för att sätta garnisonen ur stånd att återtaga striden. Förhoppningar om konventionens brytande lefde icke dess mindre hos många bland officerarna. I sista stunden, då detta hopp släcktes, blef väl någon oro; men bristen på en nog framstående chef för de missnöjde och på tillräcklig samdräkt mellan de svenska, finska och tyska trupperna hindrade hvarje afgörande steg, till dess allt var för sent.
      Under harm och förtviflan tågade garnisonen ut — och ryssarna in, på bestämd tid. Samma dag fick konungen rapporten af 7 april, om ”konventionen”. Kommendanten afskedades genast ur rikets tjänst och stämdes inför krigsrätt, men inställde sig icke. I sin 1811 till krigsrätten ingifna och i tryck utgifna förklaring — af Döbeln kraftigt bemött i en tryckt kritik — säger han sig i intet afseende handlat felaktigt; han hade endast haft otur i st. f. påräknad framgång med sin plan att vinna tid. Han gifver äfven till känna, att han i alla händelser ”icke skall kunna undergå något straff”. Vikten af Sveaborgs förlust söker han förringa och kallar denna rikt försedda fästning, dessa tusentals kanoner och hundratals krigsfartyg med full utrustning — för att icke räkna en trupp på mer än 6,000 man ”ett alldeles likgiltigt ställe, både för svenska och ryska trupperna”, utan betydelse för Finlands eröfring eller återtagning. Att C. själv kunnat sätta tro till dessa sina ord, är orimligt. Vi måste döma honom att hafva skrifvit mot bättre vetande.
      Ojäfaktigt är alltså, att Sveaborgs siste svenske kommendant passerat ”hederns Rubicon”, och möjligheten af pekuniär ersättning för fästningens uppgifvande kan således ej förnekas endast på grund af mannens obetvifleliga heder. Att C. under stilleståndstiden uppmanade officerare att söka komma i besittning af de förmåner ryssarna erbjudit, vittnades inför krigsrätten, innan denna, på rysk begäran, inställde all undersökning rörande deras förhållande, som icke återvändt till Sverige.”

Poesi: Sveaborg.

Läs mer:
Cronstedts vidare öden.

Döbeln, Georg Karl von, den förres sonsons son [Johan Jakob, före adlandet Döbelius, f. 1674 i Rostock, d. 1743 i Lund.], friherre, militär, f. 29 april 1785 på Stora Torpa, i Segerstads socken, Skaraborgs län. (Han var döpt till Göran Karl, men förändrade det förra namnet.) Vid åtta års ålder blef han faderlös och sattes då i Tuns skola vid foten af Halleberg. Det var förmyndarens önskan, att han skulle blifva präst, ehuru han därtill ”saknade gåfvor både af naturen och af nåden”; men D:s halsstarrighet segrade, och han fick 1773 ingå vid amiralitetskadettkåren i Karlskrona. 1775 tog han officersexamen. På sin förmyndares enträgna uppmaningar aflade han därefter juridisk examen och åtföljde i två år häradshöfdingar på ting; men krigslusten stod ej att besegra, och D., som 1778 blifvit sekundadjutant vid Sprengtportens värfvade regemente (förlagdt till Skåne), begaf sig 1780 till Paris, för att söka anställning som frivillig i amerikanska frihetskriget.
      Efter tretton månaders vistelse i nämnda stad skulle han, försedd med rekommendationsbref af det amerikanska, sändebudet Benjamin Franklin, såsom artilleribefälhafvare åtfölja en kapare; men i stället ingick han i nov. 1781 som underlöjtnant vid grefve De la Marcks tyska regemente, som fått order att marschera, ovisst hvarthän. l febr. 1782 afgick detta regemente till Ostindien. Där sårades D. af en muskötkula i den heta strid, som fransmännen utkämpade mot engelsmännen vid Cuddalore 13 juni 1783, utmärkte sig särskildt vid återtagandet af 11 kanoner, som fienden bemäktigat sig, och befordrades i sept, s. å. till kapten, hvarjämte han erhöll uppdrag att upprätta en karta öfver krigsskådeplatsen och öfver nämnda slag.
      l sept. åtföljde han De la Marck som dennes adjutant till Europa och fick efter freden i Versailles (s. å.) en fransk lifstidspension, hvilken han dock förlorade under revolutionen. D. fortfor att tjänstgöra vid sitt franska regemente, äfven sedan han 1785 genom ackord blifvit löjtnant vid Sprengtportens regemente. Men 1788 begaf han sig hem till Sverige för att deltaga i kriget mot Ryssland, placerades som kapten vid Savolaks' lätta infanteriregemente och anlände i april 1789 till krigsskådeplatsen.
      I den heta drabbningen vid Porrassalmi, 13 juni s. å.; träffades han i pannan, mellan ögonen, af en förlupen gevärskula. När ryssarna 19 s. m. intogo S:t Michel, blef han fången, men fick tillstånd att begifva sig till Stockholm för att vårda sitt sår. Detta växte dock aldrig fullt igen, utan måste ständigt hållas täckt af en bindel. 1791 blef D. ”fjärde major på stat” vid Savolaks' infanteriregemente, 1793 sekundmajor och s. å. öfverstelöjtnant vid Västgöta-Dals regemente. 1796 erhöll han transport till Skaraborgs regemente, och 1805 blef han öfverste i armén och sekundchef vid Nylands regemente (general Klingspor innehade chefslönen). Härefter lefde han på sitt boställe Friggesby, nära Hälsingfors, ”och så bröt kriget ut”.
      Med utmärkelse deltog D. i striderna vid Yppäri, Viiret och Pyhäjoki, 16 april 1808. 17 s. m. blef han (efter Adlercreutz) chef för 2:a brigaden (Björneborgs reg:te m. m.), i spetsen för hvilken han inledde slaget vid Siikajoki (18 s. m.) samt bidrog till Ny Karlebys intagande (24 juni) och segern vid Lappo (14 juli), som förskaffade honom den lysande utmärkelsen att blifva riddare med stora korset af svärdsorden. Såsom högste kommenderande vann han efter nio timmars kamp segern vid Kauhajoki, 10 aug., en af de bäst beredda och utförda striderna under hela kriget. ”Det gick som på ett exercisfält”. 26 s. m. for han, sjuk af öfveransträngning, till Vasa och låg där till sängs till 12 sept., då bekymmer och ängslan för härens belägenhet drevo honom upp igen.
      Ryssarna sökte afskära hufvudhärens återtåg genom att vid Jutas intränga på kustvägen, n. om hären. Detta hindrades af D. genom segern vid Jutas, 13 sept. Dagen därefter blef hufvudhären slagen vid Oravais. Samma dag afgaf D. sitt namnkunniga förslag, att hela svenska hären skulle kasta sig in mellan sjöarna i det inre landet, afskära ryssarnas förbindelser, tvinga fienden att lämna kusten, hvilken därigenom skulle öppnas för svenska landstigningar, och ställa den ryska hären mellan tvenne eldar samt dymedelst förmå den till en afgörande strid omkring Tavastehus och att man vidare, för den händelse man där blefve slagen, borde söka gränsen till Ryssland, alltjämt ”attirerande fienden”. ”Om slutligen allt skulle förloras, vore punkten, där det skedde, indifferent; Petersburg eller Torneå blefve detsamma”.
      Men Klingspor var, såsom ofta, frånvarande från hären, och Adlercreutz kunde ej på eget bevåg företaga en så fullständig omkastning, fastän han fann förslaget ”väl grundadt”, ehuru visserligen ”något djärft”. 19 sept. måste D. åter såsom sjuk intaga sängen och fördes därefter långsamt framför hären till Brahestad. 5 okt. blef han utnämnd till generalmajor i armén och befälhafvare på Åland samt 11 s. m. till vice landshöfding därstädes.
      Ehuru ej tillfrisknad, afreste han 29 s. m. landvägen till Sverige och ankom 20 nov. till Gäfle. Af den för tidiga ansträngningen sjuknade han ånyo och kunde först i febr. 1809 tillträda sitt befäl på Åland. Åland skulle till det yttersta försvaras såsom utgångspunkten för kommande försök att återtaga Finland. Men där stodo endast något öfver 4,000 man goda trupper. Ryssarna under T. Knorring angrepo, omkr. 17,000 man starka. Som hafvet var tillfruset, kunde D. kringgås öfverallt. På den nya svenska regeringens befallning sökte D. 15 mars inleda underhandling om stillestånd, men lät samtidigt sina trupper draga sig tillbaka till Eckerö. Knorring lät emellertid D. veta, att han omedelbart ämnade fortsätta operationerna för att afskära svenska armén återtåget, och vid D:s möte med ryssarna i Kummelby 16 s. m. sökte dessa draga ut på underhandlingen för att bereda sig tillfälle därtill. Men D. kunde, tack vare sin förtänksamhet, 17 mars, i full snöyra, draga sig öfver isen undan till Grisslehamn, dit två dagar senare Kulnev med sina kosacker anlände samt fördref den svenska posteringen och besatte orten.
      D. anses som en af de dugligaste af de svenske befälhafvarna under kriget 1808—09. Han egde ganska stor fältherreblick och beslutsamhet samt mycket stor fyndighet och förslagenhet. Soldatens förtroende till honom var oinskränkt. ”Är svarta bandet med, så går det nog”, hette det under de bekymmersamma timmarna före striden vid Jutas. D. var ytterst lättrörd, så till tårar som vrede. Tillika var han en from man samt därjämte ridderlig, rättvis och ömhjärtad. ”Du skall alltid gifva åt den fattige något; han bär Guds livré”, sade han till sin son. Hans största fel var en synnerlig hetsighet och häftighet. Runeberg har skildrat honom i Fänrik Ståls sägner (”Döbeln vid Jutas”).
      Utom ”Pommerska generalkrigsrättens protokoller och dom” utgaf D. Anmärkningar vid de af f. d. vice amiralen O. Cronstedt till trycket utgifne Sanna upplysningar om orsakerna till Sveaborgs öfvergång den 3 Maj 1808 (1811). Jfr E. G. v. Döbeln, ”Anteckningar om och af general von Döbeln” (1856—78), C. A. Brakel, ”Anteckningar öfver 1789—90 samt 1808—09 årens fälttåg i Finland” (1862), D:s biografi i ”Biografiskt lexikon öfver namnkunnige svenske män”, E. W. Swedelius' ”Minne” af D. i Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, d. 60 (1884) och uppsats af G. L. i ”Försvarsvännen”, 1895 (n:r 18, 20—24).

Nordisk familjebok (1907) O. A. S. [O. A. Stridsberg.]

Läs mer:
von Döbelns vidare öden.
von Döbeln i Uppslagsverket Finland.

Efter en något karikerad teckning.

Fieandt [fi'ant], Otto Henrik von, finsk militär, f. 1762 i Kristina socken i Finland, d. 1823 på Kananoja gård i Viborgs socken, är känd såsom en bland de af Runeberg besjungne hjältarna i 1808—09 års krig. Redan såsom barn inskrefs han i arméns rullor och erhöll 1778 fänriksfullmakt. Han var vid början af kriget 1788—90 stabsadjutant hos generallöjtnant von Platen och löjtnant vid Tavastehus regemente. Han invecklades i Anjalamännens planer, var en af de mest komprometterade bland arméns yngre officerare samt dömdes att arkebuseras, men benådades.
      Han blef 1796 major vid Rautalampi bataljon samt 1808 öfverstelöjtnant i armén. Under sistnämnda års krig förde han vanligen egen trupp, hvilket bäst anstod den egensinnige, men tillika kraftfulle och tappre mannen. Han utmärkte sig vid flera tillfällen, särskildt i Perho (8 juni 1808) där han beröfvade ryske generalen Rajevski en betydlig provianttransport. 21 aug. s. å. blef F. vid Karstula angripen af en öfverlägsen rysk styrka under Vlastov. Efter sexton timmars blodig strid drog sig F. i god ordning tillbaka och följde därefter den finska armén under dess återtåg norrut. 1810 erhöll F. afsked med öfverstes rang ur svensk krigjstjänst och var sedermera bosatt i Finland.

Nordisk familjebok (1908) M. G. S.

Klingspor, Vilhelm Maurits, grefve, fältmarskalk, f. 7 dec. 1744 på Fluxerum i Jönköpings län, d. 15 maj 1814 i Stockholm, blef redan som barn korpral vid Västgöta kavalleriregemente, tjänade därefter vid flera franska regementen under sjuåriga kriget (1756—63) och återvände 1763 till fäderneslandet, där han vann hastig befordran, så att han redan 1779 var öfverste och chef för Västerbottens regemente. 1789 utnämndes han till generalmajor och 1790 till generallöjtnant.
      Största förtjänst inlade han som ämbetsman vid arméns intendentur, hvarför han under kriget 1788—90 utsågs till generalintendent vid armén i Finland. Som sådan räddade han arméns förråd i Anjala, hvilka voro nära att falla i fiendernas händer. 1799 upphöjdes K. i grefligt stånd och 1800 till en af rikets herrar. 1802 utnämndes han till general och general en chef i Finland.
      Då 1808 års krig med Ryssland utbröt, var K. hvarken genom erfarenhet eller naturliga egenskaper vuxen sin plats som general en chef. Enligt sin instruktion skulle han egna förnämsta uppmärksamheten åt att rädda armén, men tillika så långt möjligt hindra och emotstå fienden. Han fattade instruktionen nästan som ett påbud om hastig reträtt och gaf, sedan han 2 mars 1808 anländt till högkvarteret i Tavastehus, order om återtåg. Han har blifvit strängt bedömd för det brådstörtade sätt, på hvilket marschen norr ut, ända till Uleåborg, utfördes.
     Adlercreutz' seger vid Siikajoki 18 april ådagalade fiendens svaghet och förmådde ändtligen K., som emellertid erhållit fältmarskalksstafven, att rycka söderut, dock icke förrän i början af juni. Ledningen förblef dock svag, och efter striderna vid Ruona och Salmi 1 och 2 sept. var fälttåget ohjälpligt förloradt. K. begärde då fartyg för att bortföra armén från Finland och styrde kosan till Vasa, hvarigenom möjlighet yppades för fienden att på den kortare vägen till Nykarleby afskära återtåget för svenskarna, om detta måste fortsättas norrut.
     Döbelns seger vid Jutas 13 sept. öppnade dock vägen, och då den svensk-finska armén dagen därefter under Adlercreutz' befäl utstod sin dödskamp vid Oravais, var K. som vanligt ett stycke framför densamma. Då han 29 sept. afslutit konventionen i Lohteå, enligt hvilken armén skulle dragas till Himango, fick han i föga nådiga ordalag afsked.
     Efter Gustaf IV Adolfs afsättning (1809), hvarvid K. medverkat, blef han medlem af regeringskonseljen och emottog jämte Adlercreutz och Adlersparre en tacksägelseadress af ständerna. 1809 blef han utnämnd till öfverståthållare i Stockholm, men fick afsked, sedan Fersenska mordet (1810) försiggått, utan att han gjort något för att hindra detsamma. Han sökte genom ett bref (dec. 1810) till ryska änkekejsarinnan utverka sig hennes förord till erhållande af en skadeersättning af 1/2 mill, rubel för förlust af egendom under finska kriget. (Brefvet tycks dock ej ha kommit i hennes händer.)

Nordisk familjebok (1911) M. G. S.

Sandels, Johan August, grefve, den föregåendes [Samuel] son, krigare, f. 31 aug. 1764 i Stockholm, d. där 22 jan. 1831, blef 1775 kadett och 1777 underlöjtnant vid artilleriet samt fick 1782 anställning som adjutant vid denna kår. På grund af ett uppträde, hvarvid hans kamrater funnit anledning till klander mot honom, flyttades han 1785 som stabsryttmästare till finska kompaniet af adelsfaneregementet. 1787 utnämndes han till major vid Karelska dragonregementet. Under kriget 1789 uppsatte S. en bataljon på 600 man. 1790 utnämndes han till öfverstelöjtnant och sekundchef för Karelska dragonregementet, 1795 till generaladjutant af flygeln, 1799 till öfverste i armén samt 1803 till öfverste och chef för Savolaks' fältjägare. I spetsen för sistnämnda trupp deltog han i de första träffningarna under 1808 års krig, hvilket för honom öppnade en lysande bana. Kort efter krigsutbrottet, 7 april, utnämndes han till chef för femte brigaden, som bestod af 3,200 man, af hvilka han likväl ej fick behålla mer än 1,600. Med en del af denna styrka angrep S. och tillfångatog 2 maj en mindre, fientlig fördelning vid Pulkkila. Därefter ryckte han vidare framåt under oerhörda besvärligheter, enär väglaget var ytterst svårt och trakten mycket glest befolkad, samt hade ständigt sammandrabbningar med fienden, bl. a. vid Kärsämäki, vid Idensalmi och vid Kuopio. Inom en månad hade han jagat fienden 500 km. tillbaka, rensat Leppävirta, Jorois, Jokkas, Rautalampi och Laukas socknar från ryssar och sändt en mindre trupp ända till riksgränsen vid Sordavala.
      Men när fienden efter Sveaborgs kapitulation började operera mot honom med fyrdubbelt så stor styrka som förut, måste S. inskränka sig till att gå försvarsvis till väga och tvangs att själf draga sig tillbaka. Omsider fattade han stånd vid Toivala pass, 10 km. n. om Kuopio. I denna fördelaktiga ställning ej allenast bibehöll han sig i tre månader under ständiga anfall, utan lyckades äfven oroa fienden på mångahanda sätt och genom utsända detachemang borttaga från honom provianttransporter flera mil bakom hans rygg. 30 sept. måste han, på grund af den mellan hufvudarmén och ryssarna afslutade vapenhvilan, draga sig tillbaka till Virta bro vid Idensalmi kyrka. Där vann han 27 okt., sedan fientligheterna åter utbrutit, en lysande seger öfver ryssarna, dock först efter blodig kamp, hvarunder den fientlige befälhafvaren furst Dolgorukij stupade. Kort därefter (19 nov.) slöts konventionen i Olkijoki, och på grund af denna måste svenskarna utrymma Finland.

Nordisk familjebok (1916) M. G. S.

Läs mer:
Sandels vidare öden.

Schwerin, Vilhelm Johan Ludvig von, grefve, den föregåendes [Fredrik Bogislaus] son, militär, f. 2 dec. 1792 på Erstavik vid Stockholm, blef underlöjtnant vid Svea artilleri, visade prof på lysande mod bl. a. i slaget vid Oravais, där han dödligt sårades, och dog 15-årig 27 sept. 1808 i Kalajoki. Han har besjungits af Geijer och af Runeberg (i ”Fänrik Ståls sägner”). En ståtlig grafvård öfver honom restes 1903 i Kalajoki, och ett 4 m. högt granitblock (med S:s porträttmedaljong i brons, modell af Fr. Lindström) vid Tärna folkhögskola invigdes 1908.

Nordisk familjebok (1916).

Zidén, Jakob Henrik, den af J. L. Runeberg i ”Fänrik Ståls sägner” besjungne krigaren, f. 31 okt. 1785 i S:t Mårtens socken, där fadern var kyrkoherde, blef student i Åbo 1798 och fältväbel vid Åbo läns regemente 1804 samt transporterades som fänrik till Vasa nya regemente 1808. Redan från barndomen öfverdådig till lynnet, utmärkte han sig under kriget 1808 vid flera tillfällen genom oförvägen tapperhet. Öfverbefälhafvaren Sandels berömde honom i en rapport för behjärtenhet och mod i fäktningen vid Kelloniemi nära Toivola 30 juni. I slaget vid Virta bro 27 okt. 1808, där han förde en pluton i Pedersöre kompani, stupade han, då han i spetsen för sin trupp djärft gick den framryckande fienden till mötes. Z. hann aldrig den ”löjtnants” rang som skalden tilldelat honom.

Nordisk familjebok (1922) M. G. S.

Fänrik Ståls sägner

”Släpp ingen djävul över bron!”

Men ”giv åt Stål en penning även”! Alla känner vi till ”de tusen sjöars land” och ”en här som frös och svalt” och någon som ”tålte att skrattas åt men mera att hedras ändå”.
      Inget svenskspråkigt diktverk är så citerbart som Runebergs Fänrik Ståls sägner. Bara Karl XII:s bibel har bidragit med fler vändningar som i äkta eller lätt förvanskad form kommit att ingå i vardagsspråket. Psalmboken är mer spridd men har omarbetats så att den förlorat sitt grepp. Bellman, Fröding och Taube har varit mer älskade men inte lika självklart brukade och missbrukade. Alltifrån J G Schultz ”Konstapel Batongs sägner” på 1860-talet till Hasse Alfredsons och Tage Danielssons militärsatiriska version på 1960-talet har sägnerna dessutom avsatt en stor mängd fyndiga och kärleksfulla parodier. Det är en bok man älskar och slår ihjäl med samma varma själ!
     Den var givetvis en hejdundrande succé redan från början. Den då 44-årige Runeberg var redan en berömd skald både i hemlandet och i Sverige när första delen kom ut efter revolutionsåret 1848. Men nu hade han skapat ett nationalepos. Andra delen 1860 gav verket dess definitiva plats i medvetandet. Tegnérs ”Frithjofs saga” ställdes i skuggan, och Snoilskys ”Svenska bilder” kunde trots sin rikssvenska inriktning, virtuosa vers och bättre psykologi aldrig riktigt ersätta ”Fänrik Stål”. Trots att Finlands nationalsång hämtats ur eposet blev således sägnerna också en svensk nationaldikt — ja kanske till och med i högre grad än en finsk eller finlandssvensk.
      Som flera senare läsare påpekat är Runebergs krigsromantik av den sort som uppkommer och fungerar bäst i riktigt fredliga områden och tider. Den bristande realismen i synen på både kriget 1809 i stort och hur det går till på slagfältet har också sina fördelar. Sägnernas roll som eldande krigspropaganda är antagligen mycket överskattad. Ingen som gjort ens den enklaste värnplikt kan identifiera sig med Sven Duva eller önska att hamna i händerna på ett befäl som Löjtnant Zidén.
     Man kan också som ett sympatiskt drag observera hur ”Fänrik Stål” som alla typiska krigsromantiska verk från det nordliga starksprits- och vemodsbältet hellre vällustigt uppehåller sig vid ett rejält nederlag än vid verkliga eller påhittade segrar över fosterlandets fiender.
      Ändå har givetvis ”Fänrik Stål” inte samma ställning idag som under sin glanstid. Verket drabbades som många andra av klassikerdöden i skolan på 60- och 70-talen. Och under en tid måste det på grund av sitt innehåll ha varit det förmodligen mest förbjudna man kunnat tänka sig i svenska klassrum.
      Men sägnerna överlevde. De fortsatte att citeras och parodieras. Och för tillfället är de på väg tillbaka in i antologier och kursplaner medan mer ”humana” verk inte repat sig. I vår senaste stora litteraturhistoria ”Den Svenska Litteraturen” behandlas de med kritisk uppskattning i ett avsnitt i del III signerat av Bengt Holmqvist, som till sist framhåller att det trots allt än idag i ”Fänrik Ståls sägner” finns mycket som ter sig ”konstnärligt briljant, festligt, förföriskt, obotligt medryckande”.
      Utöver de klassiska deklamationsstyckena ”Sven Duva”, ”Sandels”, ”Kulneff”, ”Björneborgarenas marsch” eller ”Lotta Svärd” är utan tvekan den poetiskt bästa dikten hatkvädet ”Sveaborg”, som emellertid aldrig under skaldens livstid ingick i samlingen. För en modern läsare är kanske ”Landshövdingen” den innehållsligt mest sympatiska. Historien är i stort sett sann — även om Wibelius' mellanhavande med ryssarna i verkligheten ägde rum brevledes. Dikten är märklig också som det enda mer positiva uttalandet om den svenske byråkraten i hela vår mer lästa litteratur. (Typiskt nog är det i ett verk tillkommet utanför det egentliga Sverige man kunnat se också de goda sidorna av saken.) Trevliga återseenden är också den av tidigare tolkning nedvärderade satiriska balladen om ”Konungen” och den groteskt uppförstorade, djupt ohistoriska bataljmålningen av ”Döbeln vid Jutas”.
      När äntligen ingen längre måste ta budskapet på allvar, lever dikterna upp igen, verkar det. Vi kan läsa Runeberg som vi läser Iliaden, Æneiden eller våra medeltidsballader.
      Och det är naturligtvis här som sägnerna alltid haft sin verkliga styrka. Den sjungande versen, det klara språket, de konkreta scenerna — allt påminner ju så starkt om just folkvisan eller till och med skillingtrycket eller slagdängan. Det är en konstpoesi med rötter i djupare skikt — den folkkultur som överlever den egentliga ”litteraturens” moden. Det finns få sökta liknelser eller krångliga metaforer i sägnerna men desto fler lysande detaljskildringar och slående enkla formuleringar. Det är den storslagna enkelhet som är det svåraste att åstadkomma i poesin.
      ”Fänrik Ståls sägner” finns varken psykologi eller filosofi. Men där finns det exakta, poetiska träffande uttrycket:

”Den kulan visste hur den tog!”


Göran Hägg i förordet till Fänrik Ståls Sägner (1991), Fabel Pocket Nr 5.

Fänrik Ståls sägner, diktverk af J. L. Runeberg (se denne). Det består af 34 romanser med ämnen från kriget mellan Sverige och Ryssland 1808—09. Som den verkliga urbilden för den fänrik Stål, hvilken föreställes ha berättat Runeberg sägnerna, nämnes fänrik Johan Pelander vid Björneborgs regemente, hvars bekantskap skalden gjorde i Ruovesi 1824—25.
     Se F. Cygnæus, ”Om Fänrik Ståls sägner” (1861), J. O. I. Rancken, ”Fänrik Ståls hjältar och skådeplatsen för deras bragder” (1864), E. Wrangel, ”Om Fänrik Ståls sägner” (1898), E. Lagus, ”Förklaringar till Fänrik Ståls sägner” (3:e uppl. 1904), och V. Söderhjelm, ”J. L. Runeberg” (1904—06). Sägnerna ha illustrerats af A. Malmström (1883) och A. Edelfelt (1899). 1901 utgafs ett praktverk, ”Fänrik Ståls män”, innehållande porträtt och biografier af de i sägnerna omtalade personerna. ”Fänrik Ståls sägner” dramatiserades 1907 dels af Wigfors och Ring, dels af signaturen Bernt Fredgren; den förres dramatisering uppfördes i Stockholm, den senares i Göteborg.”

Nordisk familjebok (1908) R-n B.

Några dikter ur Fänrik Ståls sägner

Sven Dufva

Sven Dufva, hjälten i dikten med samma namn, en af de berömdaste bland ”Fänrik Ståls sägner”, en intellektuellt föga begåfvad, men behjärtad bondson, som genom att icke lyda en reträttorder, utan ensam försvara en spång mot framträngande ryssar möjliggör en seger och räddar den svenska hären från kringränning. Hufvudfiguren är anknuten till folksagans teckning af Klumpe Dumpe, den belackade yngste bror; hufvudscenen, striden på bron, är inspirerad af sägnen om Horatius Cocles' envig mot konung Porsennas här på bron v. om Rom (se Livius II, kap. 10). — Utan skäl har man velat identifiera Sven Dufva med verkliga soldater, och 1909 restes en af L. G. Sandels bekostad minnesvård på Bångberget vid Lycksele öfver soldaten Z. Bång, som särskildt utpekats som förebild för diktens hjälte. Jfr Hancken, ”Fänrik Ståls hjeltar” (1864), samt R. G:son Berg och I. Hjertén, ”Fänrik Ståls sägner” (1913). R-n B.

Nordisk familjebok (1918) R-n B. [Berg, G. R. G:son, docent vid Stockholms högskola, medlem af Nordisk familjeboks redaktion.]

Adlercreutz vidare öden

Då A., som 1808 blifvit generalmajor och friherre, i början af 1809 inträffade i Stockholm, var allt därstädes förvirring och upplösning. Snart höjde Adlersparre upprorsfanan i Värmland och af tågade med en del af västra armén mot Stockholm. Konungen ämnade begifva sig från hufvudstaden, för att ställa sig i spetsen för södra armén. Ett inbördes krig stod för dörren, och detta just vid samma tidpunkt, som ryssarna beredde sig att öfver Åland göra ett angrepp på Uppland och Stockholm. I denna nödens stund ingrep A. Han hade tidigare uppmanats att lämna sitt biträde vid en revolution, men han tvekade i det längsta. Nu insåg han, att konungens afresa måste förhindras, och understödd af några behjärtade män, arresterade han konungen i dennes rum 13 mars. Statshvälfningen genomfördes sålunda, utan att en droppe blod spilldes.

A. blef därefter den provisoriska regeringens stöd, men fick snart en mäktig medtävlare i Adlersparre, och det såg ett ögonblick ut, som om oenigheten dem emellan skulle blifva ödesdiger nog.

Svenska folket insåg, att det var A. tack skyldigt. För att gifva ett uttryck häråt, liksom för att hålla A. någorlunda skadeslös för hans förluster till följd af Finlands afsöndring, beslöt 1809 års riksdag, på grund af enskild motion, att Läckö kungsgård skulle på 50 år förlänas åt honom och hans efterkommande. Af den nye konungen kallades han till generaladjutant för armén 1809 och till statsråd 1810 samt utnämndes till general och upphöjdes i grefligt stånd.

Under 1813 års fälttåg mot Napoleon var han chef för nordarméns generalstab och deltog i denna egenskap i slaget vid Leipzig. Som generalstabschef tjänstgjorde han ock i fälttåget mot Norge 1814, hvarunder det särskildt låg honom om hjärtat att få konventionen i Moss till stånd, för att så snart som möjligt bringa kriget till slut. Som statsråd förordade han 1810 hertigens af Augustenborg val till tronföljare, men sedan han kommit till den öfvertygelsen, att denne ej skulle mottaga valet, ansåg han, att administratorn af Oldenburg skulle varit den lämpligaste, ”för så vidt man ej upplysts om, att kejsar Napoleon intresserade sig för prinsens af Ponte Corvo val”.

A. fann det synnerligen motbjudande att 1810 tillstyrka den af Napoleon äskade krigsförklaringen mot England (”skola vi ändtligen blifva slafvar, må vi så gärna blifva ryska som franska”), och om han in till slut gaf sin röst därför, var det blott med hänsyn till den allmänna opinionen (”som dels fruktar, dels afgudar det franska väldet”). Under sådana förhållanden blef han en vän af 1812 års politik. A. dog i Stockholm 21 aug. 1815. Stor som statsman eller fältherre var han väl ej, men som karaktär var han så mycket större. Flärdfri, öppen, redbar och fast, vann han allas förtroende, och det var detta, som gjorde honom till Sveriges räddare 13 mars 1809. Jfr Generalstabens ”Sveriges krig åren 1808 och 809” (II o. III, 1895 o. 1892) samt C. O. Nordensvan, ”Finska kriget 1808—09” (1898).

Nordisk familjebok (1904) M. SDN. [Sandegren, M. fil. doktor.]

Cronstedts vidare öden

Vill man än icke se någon tanke på enskild fördel i den förut anförda artikeln om 100,000 rdr b:ko för betäckande ”af krigskassans skuld, torde dock ett bevis att C. redan 1808 mottog rysk pension och ”skadeersättning” ej sakna inflytande på omdömet därom. 9 dec. 1808 undertecknade nämligen kejsar Alexander i Petersburg en rysk skrifvelse till riksskattmästaren Golubtsov och denna skrifvelses officiella franska ”translat”, upptagande arkets andra blad (enligt det dåvarande bruket i ryska ämbetsskrifvelser till högre ämbetsmän och auktoriteter, hvilkas ämbetssfär omfattade äfven icke-ryska tjänstemän), har förirrat sig från finska generalguvernörens kansli till enskild ego, där det är tillgängligt för forskaren.

Detta kejsarbref befaller utbetalande till C. af 4.500 rdr b:ko årligen — han erhöll dock hvarken i Finland eller i Ryssland någon tjänst — och, en gång för alla, 50,000 rdr b:ko ”som ersättning för hvad han förlorat i dykeri-bolaget”. C. egde verkligen, enligt uppgift af statsrådet Alb. Ehrenström, för hvilken detta ”translat” af tillvaratagaren företeddes, 25 aktier i ett dykeribolag i Hälsingfors; men dessa voro då, enligt samma persons uppgift, alldeles utan penningvärde. I dem fann man alltså, tyckes det, en förevändning för realiserande af någon förespegling om en sorgfri framtid för den, som utan strid uppgifvit Sveaborg. Brefvet berör äfven ”Cronstedts begäran att få betalda de skulder, som härröra från Sveaborgs fästning”, och visar sig därigenom stå i nära samband med kapitulationens ”article séparé”.

Kejsaren ålägger C. att till generalguvernören Sprengtporten — som förut för ryska inkomster lämnat de svenske och ”fört afvog sköld mot sitt fädernesland” — ingifva förteckning på skulden, till dennes granskning och fastställande, hvarefter, på Sprengtportens anmälan, summan skulle utbetalas till C.

När Borgå landtdag kort därefter sammanträdde, syntes C. icke bland de finske riddarhusmedlemmarna, men han erhöll 1818 introduktion å finska riddarhuset. 1811 blef hans sextonåriga dotter rysk hoffröken; hans båda söner ingingo som officerare i ryska armén. Själf vistades han, ej gärna sedd af vare sig finnar eller ryssar, dels i Hälsingfors, dels på en landtgård, Härtonäs, i denna stads närhet. Han erhöll icke ens någon rysk orden i stället för det svenska storkors, som 1811 blef honom fråndömdt. C. dog på Härtonäs 7 april 1820. —

Sedan förestående biografi skrefs, för l:a uppl. af N. F., hafva följande uppsatser om G. skrifvits: C. Cronstedt, ”Amiral C. O. Cronstedt och Sveaborgs fall” (Hälsingfors 1898). och M. G. Schybergson, biografi öfver C. i Carpelan, ”Finsk biogr. handbok” (ibid. 1903). Se äfven ”Sveriges Krig åren 1808 och 1809, utg. af Generalstabens krigshistoriska afdeln.”, del. II (1895).

Nordisk familjebok (1906) H. W.

von Döbelns vidare öden

För att förekomma ett, som D. trodde, tillämnadt anfall på Stockholm, hvartill han ansåg Kulnevs öfvergång vara förspelet, tillgrep D. ett ”krigsknep”. Från Grisslehamn sände han på eget bevåg bud till v. Knorring med löfte att svenska fredsunderhandlare skulle sändas till Åland, om ingen rysk soldat mer satte sin fot på Sveriges jord. Följden häraf blef, att icke allenast ryska härens marsch mot svenska kusten afböjdes (Knorring var en bestämd motståndare till planen, att ryska armén från Åland skulle öfvergå till Sverige), utan även att den ryska här, som under Barclay de Tolly gått öfver Norra Kvarken till Umeå, på Knorrings order återkallades. Svenska regeringen, som fått klart för sig, att den kunde samla en ganska betydlig här till Stockholms försvar, afböjde emellertid att skicka fredsunderhandlare till Åland. Påståendet, att D. genom sitt ”krigsknep” frälst Sverige från en rysk invasion, är således ogrundadt.

22 mars lämnade D. befälet öfver den armé, som han räddat, åt generallöjtn. Wachtmeister, och för att avlägsna honom från Stockholm, utnämnde honom de nye maktinnehafvarna, hos hvilka han stod i mycken onåd, 9 april till befälhafvare öfver Norra arméns norra fördelning. I denna egenskap lyckades han med general Sjuvalov, som stod utanför Umeå med en mångdubbel öfvermakt, 26 maj afsluta en konvention, hvarigenom de i denna stad befintliga stora förråden räddades (de lastades på 10 briggar, som utsågades ur hamnen och fördes till Härnösand). Denna ”diplomatiska åtgärd” väckte emellertid missnöje hos regeringen och riksdagen.

D. placerades 9 april som befälhafvare öfver Norra arméns 2:a fördelning, som var svag och låg spridd från Gäfle till Härnösand och i Jämtland. När s. å. en norsk här inföll i Jämtland, lockade D. norrmännen i en för dem ofördelaktig ställning och ingick med dem i skogen vid Blekåsen (i Alsens socken, mellan Östersund och Åreskutan) 25 juli 1809 en konvention, enligt hvilken de skulle utrymma Jämtland och ersätta den skada, som allmogen därstädes lidit. Efter detta sändes honom friherrediplom, sedan han vid Karl XIII:s kröning varit den ende af de i kriget deltagande generalerna, som ej fått någon belöning.

Från 24 sept. s. å. till 1 april 1810 hade D. befälet öfver hela Norra armén, och efter härens upplösning generalbefälet i Västerbotten och Ångermanland. I Umeå höll han 8 sept. vid truppernas hemförlofvande ett gripande afskedstal till den finska kontingenten. — Öfver Bernadottes val till tronföljare gladde sig D. på det högsta. ”Honom och ingen annan skola vi ha! Och att sen piska ryssarna ur Finland, det skall gå som en dans”, yttrade han vid ett tillfälle.

1812 blef D. chef för Norra skånska infanteriregementet och 1813 generallöjtnant. I april s. å. blef han chef för en af de arméfördelningar, som öfverfördes till Pommern. Han blef först skickad till Mecklenburg och fick där order att göra en ”demonstration” för att hindra fransmännen öfvergå Elbe. Men från Hamburg, som hotades af dem, kommo till D., som då uppehöll sig i Wismar, trängande böner om hjälp. Utöfver sina orders ordalydelse, men i öfverensstämmelse med den militära ställningen, sände D. trupper, under F. Boije, till den hotade staden. Sedan undsättningen afgått, ankom från Adlercreutz Karl Johans befallning, att ingenting finge företagas och att de afsända trupperna skulle stanna, hvar de upphunnes. D., som var öfvertygad om, att Boije ej kunde upphinnas, nöjde sig med att sända denne en afskrift af orderna från Adlercreutz.

Emellertid hade Boije ankommit till Hamburg i rätt tid för att sammandrabba med fransmännen och hindra stadens intagande. D. afsattes för orderbrottet från sitt befäl, kallades till Stralsund, ställdes inför krigsrätt och dömdes 1 juni 1813 att arkebuseras. Kronprinsen fann utslaget lagligen grundadt, men benådade D. till ett års fängelse på Vaxholms fästning, med bibehållande af tjänsten och därmed åtföljande inkomster samt öfriga värdigheter. ”Jag tycker mig se D. och höra honom”, sade den gamle Karl XIII. 25 juni s. å. fördes D. till Vaxholm. Snart fann han overksamheten där outhärdlig, och fördenskull anhöll han hos kronprinsen att få som frivillig inom sin grad tjänstgöra i någon af de förbundna härarna, med förbindelse att sedan till fullo utsitta sin fängelsetid, och Karl Johan utverkade då hans frigifning, hvilken inträffade 21 dec. s. å.

Under sista delen af norska fälttåget 1814 kallades D. till hären, men kom ej att användas- 1816 blef han ständig ordförande i Krigshofrätten. Han afled i Stockholm 16 febr. 1820 och ligger begrafven på Johannes' kyrkogård, där ett genom insamling i Sverige och Finland åstadkommet monument aftäcktes 13 sept. 1861, Jutasdagen. 1883 lät Sv. akad. öfver D., prägla en medalj. 1885 uppsattes hans byst på i Jutasmonumentet.

Nordisk familjebok (1907) O. A. S. [O. A. Stridsberg.]

Sandels vidare öden

Under kriget hade S. i juli utnämnts till generaladjutant och i nov. till generalmajor. I juni 1809 fick han befälet öfver den till Västernorrland föragda armédivisionen och blef 5 juli af ryssarna angripen vid Hörnefors samt tvungen till återtåg, men intog 21 aug. Umeå stad. Efter fredsslutet förordnades han till interimspresident i Krigskollegium. 1812 utnämndes han till sekundchef för Svea lifgarde. Vid tyska krigets utbrott 1813 fick han som generallöjtnant befäl öfver en armékår samt deltog därefter i de stora fältslagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig. Han var sedan nordarmén följaktig till Holstein, fick efter Kielfreden uppdrag att belägra Maastricht och erhöll i juli 1814 öfverbefälet öfver andra fördelningen af de mot Norge sända trupperna.

Redan l809 upphöjd i friherrligt stånd, fick S. 1815 greflig värdighet. Sistnämnda år var han någon tid förordnad till öfverståthållare, men blef därefter Krigskollegiets president, på samma gång som han tog afsked från sin befattning som chef för Svea lifgarde. 1817 utsågs han till landtmarskalk vid den s. å. öppnade riksdagen. 1818 blef S. en af rikets herrar och s. å. general af infanteriet. l818 utnämndes han till riksståthållare i Norge, hvilken befattning han kvarstod till 1827 (se Norge, sp. 1429). 1824 befordrades han till fältmarskalk. S. hade en reslig och imponerande gestalt. Som krigare var han kall och lugn på samma gång som klok och djärf samt i besittning af stort mod. F. ö. älskade han ett gladt lif. Under ryska kriget lär han ha ”slagit sig på en nog stark hushållning”. Jfr K. A. Adlersparre, ”Anteckningar om bortgångne samtida” (III, 1862), och Y. Nielsen, ”Grev Sandels' statholderskab 1818—27” (1875). S. är besjungen i ”Fänrik Ståls sägner”.