Pelkus-Ant.


Var och en, som färdats lite bortom hemknutarna, och vem har nu icke varit så pass karl, har nog sett en skörtare, eller åtminstone hört talas om pietist- eller skörtarläran, som så ihärdigt förkunnat, att all världslig fåfänga och de i Närpes brukliga höga fjäderschäsarna i synnerhet föra människorna rakt in i det eviga fördärvet, som förmått kvinnfolket på många ställen att övergiva de granna gammaldagsfärgerna i sina klädedräkter och karlarna att byta ut sina rödtröjor och blommiga livstycken, m. m., mot skörtartröjan och picknilkun eller, som andra benämna den, piltnickun.

Då denna skoningslösa risbastu åt världen och flärden som hetast påstod, fanns i Nykarleby landsförsamling en kaplan, vilken, bland många andra, hade rykte om sig att vara anhängare av den nya läran. En av grannarna till kaplanen var Pelkus-Ant, som var ryktbar, han också, men icke som pietist, ty Ant kunde icke tåla den strängt lagiska läroriktningen, men som en särdeles livlig och skryp karl, färdig att ge svar på tal när det behövdes, en karl som höll sig till evangelierna, var vig i munnen när någon gav sig att trubilera med honom, vidlyftig i grötfatet och hjälpsam mot fattiga.

Pietisterna vilja göra livet här på jorden till en vandring i jämmerdalen, de som stifta lagar vilja indela det i paragrafer, och advokaterna betrakta det som en enda lång rättegång, men Pelkus-Ant ville helst ta livet från den gladare sidan, han.

Det var samma Pelkus-Ant, som en gång inne i stan skänkte ett lass ved åt en fattig svarvare, för att icke behöva pruta med en rik garvare och som en annan gång var med på ett kalas, där bordsgrannarna, för att gyckla med matlusten hans, öste fiskbenen stjälandes från sina tallrikar på Antas och sa', att han åt som en hedning.

— Ingalunda äter jag mer än ni, som slukat ben och allt, försvarade sig Ant.

Då Ant icke fördrog skörtarläran, stod han naturligtvis icke på god fot med kaplanen. Han försummade ej heller att ge prästen en pik på långt håll, när det bara passade i stycket, fast han annars bemötte honom med den hövlighet, han ansåg sig vara skyldig sin själasörjare.

En natt hände sig, att eld kom lös i en uthusbyggnad på kaplansgården. Den första, som varsnade, att fara var på färde och skyndade till för att släcka, var Pelkus-Ant. Sedan han på egen hand försökt sitt bästa, men inte lyckats få makt med elden, väckte han upp prästens pigor och drängar och var med deras hjälp i stånd att fullborda släckningsarbetet.

Dagen därpå, då prästen fick kännedom om, vem som ombestyrt släckningen, lät han kalla till sig Pelkus-Ant och ville bland annat höra en noggrann beskrivning om huru och var elden brutit ut.

— Nå, min kära Anders, kunde du från ditt fönster se lågan slå ut genom taket? sporde han.

— Ja, det såg jag alldeles tydligt, det, berättade Ant. Först putade elden opp som en picknilku och sedan bredde han ut sig och fladdrade ackurat som en skörtartröja.

Pastorn kände sig träffad av Pelkus-Antas liknelsen och var nöjd att undvara fortsättningen på historien, varför han skyndade sig all fråga, huru mycket Ant ville ha i ersättning för sitt besvär.

— Jag vill ingenting ha och ingenting ge, blott jag sedan, får vara i fred, svarade Ant.

Detta var nu, enligt pastorns mening, att driva välvilja och tillmötesgående alltför långt, varför han upprepade sitt anbud att kontant vedergälla Ant för hans arbete.

— Nej, jag vill alls ingenting ha, och om jag sedan får vara i fred utan att behöva ge någonting, så är allt bra, upprepade Ant.

Pastorn fann Ant vara ovanligt vänlig och nödgade honom att dricka en kopp kaffe, innan han fick ta avsked.

Men då prästen sedan lyste ut uppbördsstämma, slog Pelkus-Ant dövörat till; inte bekymrade han sig heller ett dugg om restuppbörden. Följden härav vart, att prästen antecknade honom bland dem, av vilka uppbörden skulle sökas ut.

Först då Ant en vacker dag fick stämning, insåg han, att han icke längre kunde vara likgiltig för saken, han gick då till pastorn och erinrade honom om överenskommelsen vid eldsvådan.

Jag skulle ingenting behöva ge, utan få vara alldeles i fred, var det sagt, påminde Ant.

När pastorn, som till en början såg något förvånad ut, dragit sig rätta förhållandet till minnes, kunde han icke neka till att den överenskommelse Ant åberopade, ägde sin fulla riktighet, och på det viset kom det sig all Pelkus-Ant vart frikallad från att betala utskylderna. Han hade genom förmågan att lägga sina ord passligt, kringgått självaste kyrkoherden, sa' folk.

En gång i farten med att berätta om Pelkus-Ant, hans trosbekännelse och leverne, vill jag ännu omtala, huru han gav häradsskrivaren och länsmannen underkunnelse om, vad den leda donar med nu för liden.

Pelkus-Ant gick och harvade på sin åker invid landsvägen, då de bägge herrarna, häradsskrivaren, och länsmannen, kommo åkande. Länsmannen undrade, om häradsskrivaren, som var en höglärd och spekulerad man, skulle vara i stånd att göra Ant svarslös och förlägen. Häradsskrivaren beslöt göra ett försök och ropade:

— Nå, Pelkus-Ant, du som allting har reda på, kan du säga oss, vad den onde sysslar med som bäst där nere i helvetet?

— Jo, han sopar och städar med allan flit och väntar häradsskrivaren och länsmannen dit, svarade Ant.



Livsbilder och skämthistorier,  A. J. Nygren Rallor, Dikter, Anekdoter m.m. på olika munarter, andra upplagan 1921. Boken är från hans sista samlingar bygdemålsberättelser och folklivsskildringar som utkom 1899.
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll.


Läs mer:
Pelkos-Ant av av Ivar A. Heikel.
Pelkus Ants visa om byslagsmålen mellan Forsby- och Kyrkoby-ynglingarna på 1850—1860-talet
(Inf. 2011-06-30, rev. 2011-06-30 .)