Minnen
från min barndom och skoltid
av
Ivar A. Heikel.
I
B A R N D O M S M I N N E N
[Del 3]
Från det trånga vattnet på ån
längtade vi stundom till havet, där även vårt mete skulle
löna sig bättre. Och så gick vi en dag, utrustade med matsäck
och metspön, den flera kilometer långa vägen till stadens nya
hamn, som hade det besynnerliga namnet »Andra
sjön», till skillnad från sjön vid åmynningen,
där den gamla, starkt uppgrundade hamnen låg. Långgrunt var det
emellertid på det nya stället. Från vattenbrynet kunde vi vada
ett halft hundratal meter utåt, och ångbåtsbryggan gick långt ut i sjön. Vi satt vid ändan av bryggan och metade.
Fångsten blev mindre än vi hade hoppats, men var dock betydligt bättre
än i ån. Men vi fick ersättning i annat. Vi lyckades få
låna en båt och rodde ut till ett på redden liggande segelfartyg
hemma i Nykarleby. Vi blev vänligt mottagna av besättningen. Vi fick
smaka skeppskex och klättrade upp i masterna ända till märskorgen.
Detta besök blev troligtvis avgörande för Magnus Nordbergs val
av levnadsyrke.
Men det bästa var att vi fick tillfälle att se
något som vi spekulerat på och som i staden brukade tillkännages
av en utkik i kyrktornet, så långt på förhand, att menigheten
hann i tid till Andra sjön. Det var ankomsten av ångbåten »Österbotten»,
det enda fartyg som den tiden gick på så nordliga vatten. Det var
en stor dag då den anlände, särskilt för oss Forsbackapojkar,
som aldrig förut sett en ångbåt. Vi såg med undran, huru
den makligt lade långsidan till, medan kaptenen gav besättningen kommandon
under grova ord och svordomar.
Kapten Olsson var utom tjänsten en godmodig
man, såsom vi, Teodor och jag, kunde bevittna, då vi med mor var inbjudna
till familjen. Han lät sin fru traktera oss med en apelsin och några
vindruvor, frukter som vi förut knappast hört talas om. Det snask, som
man i staden fick köpa, utgjordes av lakrits, bröstsocker, sviskon och
russin. Kaptenens stora långhåriga setterhund, som hade det italienska
namnet Caro, — det betyder »käre», sade någon av bröderna
därhemma —, tålde, att vi slet i den och klappade den, medan vi
förut endast gjort bekantskap, på avstånd, med gläfsande
byrackor. För övrigt bör nämnas, att kaptenens fru, ett ståtligt
fruntimmer, var känd för att ha den omfångsrikaste krinolinen
i staden. Stålbågarna bågnade, då hon gick genom en dörr.
1)
1) Jag undrar, om den kapten Olsson, som år
1833 med en Nykarlebybark led skeppsbrott vid Söderskär på färd
till Borgå, efter vad Paul Nyberg omtalar i sin bok »Då havet
blommar», sid. 155, var far till den Nykarlebybo, som förde »Österbotten».
Vad
beträffar Olssons mustiga svordomar, var sådana så vanliga den
tiden, att jag inte kan underlåta att i detta sammanhang berätta en
historia om vår till Forsbacka närmast boende herr-granne, häradsskrivar
Kjellman på Juthbacka. Han var ingalunda någon skrämmande herre,
allra minst för barn, men vi var rädda för honom för hans
trägna åkallan av hin onde. Däri hade han en like i sin kollega,
kronofogden Högdahl. Då dessa två en gång promenerade på
landsvägen, sade häradsskrivarn: »Tag mig hin håle, möter
vi inte Pelkos-Ant. Han är en karl, som aldrig blir skyldig svar på
tal.» Då de möttes: »God dag Pelkos-Ant. Vad fan gör
de i helvetet i dag?» Ant besinnade sig ett ögonblick och svarade:
»De sjuder och kokar med allo flit och väntar fogden och häradsskrivarn
dit.» Då Runeberg i Fänrik Ståls sägner låter
sina bussar ymnigt använda kraftord, är det nog efter en sed, som länge
höll vid.
Det var tidigare tal om våra
sommarsysselsättningar. Jag måste även nämna om ett par fula
tilltag. Mitt i sommaren inföll en söndag som kallades kapell-söndagen.
Då for unga gossar och flickor från forna Munsala kapell in till stadens
kyrka. Gossarna satt i flickornas famn. Det var för det mesta vackra par,
ty Munsalaborna var kända för att vara ett vackert, ståtligt släkte.
Ungdomarna var klädda i sina finaste tröjor och schaletter; flickorna
hade blommor vid barmen och gossarna i mössorna. De körde i starkt trav.
Nu företog vi oss, efter andra Forsbackapojkars exempel, att rada större
och mindre stenar på landsvägen, så att då Munsalaungdomen
körde, kärrorna hoppade upp och gossar och flickor nästan var i
fara att slängas ut. Munsalafolket ansågs högfärdigt, och
därför skulle, förstås, högfärden kväsas av
de anspråkslösa, avundsjuka grannarna. Detta var orsaken till störingen
av en vacker och oskyldig glädjeyttring. Vi låg gömda i vår
trädgård, som befann sig just ovanför landsvägen, och fröjdades
över alt vårt anslag lyckats. Jag är säker på att mor
inte visste av saken. Hon hade säkert annars låtit oss känna av
riset på ett visst ställe, — ty sådant straff kunde förekomma.
Vi var rädda för det, mera för skammens än för smärtans
skull.
Med ett annat okynne förhöll det sig på följande
sätt. Ett stycke från oss, på andra sidan av en skogsbacke, bodde
en gumma, som kallades Fleinskon (= Filénskan). Hon var argsint av sig,
och Forsbackapojkarna försökte därför reta henne. En dag företog
vi oss att kasta stenar mot stugans bakvägg, där det icke fanns något
fönster. Och så hände det, att en pojke siktade åt skorstenen,
hans sten flög in genom skorstenspipan och stjälpte gummans kaffepanna.
Hon kom ut, hötte med sin käpp och skrek mustiga ord. Hon hade även
märkt »prästas pojkana» bland illgärningsmännen.
Hon kom hem till oss och hotade att föra mor och hennes »illfänis»
pojkar till tinget, så att domarn skulle ge, så att det kändes.
Mor var illa till mods över vad som hänt. Med löfte att straffa
gossarna, med vänliga ord och en kanna mjölk lyckades hon lugna gumman.
Någon tid därefter, då Fleinskon hade sin dotterson, en något
äldre gosse än vi, på besök hos sig, vågade vi oss
dit och blev så goda vänner med gumman, att hon gav oss brevkuvert
med amerikanska frimärken. Hon hade fått breven från sin son,
som under Kaliforniska guldfebern på 1850-talet hade farit över till
Amerika. Då kuverten var uppklistrade på stuguväggen, var frimärkena
något nedrökta, men i våra dagar skulle sådana rariteter
säkert ha ett högt värde.
En sommarbedrift, som åtminstone
enligt nutida åskådning icke var vacker, men som vi ansåg bevisa
vighet och djärvhet, bestod däri att vi klev upp i höga träd
med ofta svårtillgängliga fågelbon och tog bort äggen och
slet sönder bona. Det gällde icke blott kråkorna, som betraktades
som skadedjur, utan även trastarna, vilkas skvattrande läte vi inte
kunde tåla. Andra fågelbon lämnade vi, tror jag, i fred. [Ännu
i början på 1970-talet kvarlevde den avskyvärda syselsättningen.
Jag var med en gång när "frillaschacki" förstörde
björktrastbon. Hoppas att trafitionen numera är avsomnad.] Efter vad
jag hoppas, var det ryktet icke blott om våra, utan även om andra Nykarleby-pojkars
bedrifter på detta område, som föranledde Topelius att vid denna
tid, om kring år 1870, stifta »Majföreningen till småfåglarnas
skydd», i vilken även vi blev medlemmar. Mitt första offentliga
tal höll jag som ung student vid majfesten i Vasa 1881.
Att vi icke
alltid var hjärtlösa mot gammalt folk, torde framgå av vårt
förhållande till »Blind-mommo». Det var en gammal fattig
gumma, som förlorat sin syn och »gick på rote» mellan bondgårdarna,
det vill säga: hon vistades ett visst antal dagar i varje gård och
hade där husrum och uppehälle. Teddi och jag var ofta och pratade med
den gamla, alltid förnöjsamma gumman och ledde henne, då hon gick
från en gård till en annan. Vi förde henne även någon
gång till oss på besök.
En annan gammal person, som vi
gjorde små tjänster, var smeden Nordling, som bodde alldeles nära
oss. Han var för övrigt far till »Mylly-Matti» och farfar
till våra lekkamrater Jakob och Janne. Vi drog många gånger
blåsbälgen åt honom, då han smidde. En stor dag i smedjan
var, då han »klappade» (= nysmidde bettet) på böndernas
liar och härdade dem. Liarna skulle vara glödande heta, då de
doppades i härdningsvattnet. Smeden hade så hett, där han stod,
att han måste ha en linneremsa lindad omkring glasögonbågarna,
där de vilade på näsan, för att de icke skulle bränna
hål på huden. Smeden behövde en sådan dag nödvändigt
hjälp med bälgen. Hantlangaren skulle dra upp och ned bälgen oavbrutet
under ett par eller flera timmar. Det var skomakaren Magnus som mest hade det
värvet, och han fick en liten ersättning därför. Men om han
var hindrad, skötte Teddi och jag om saken.
Smeden var en stor och
stark gubbe, alltid vänlig och i all stillhet språksam, så att
vi tyckte att det var mycket roligt att vara i smedjan. Han berättade bland
annat om trollpackor och förklarade den även i Nykarleby förekommande
seden att påsknatten (icke midsommarnatten!) bränna stora halmeldar
på landsvägen: man ville skrämma bort trollpackorna, som då
flög omkring. Om man satte sig på taket av en lada, som flyttats minst
två gånger, fick man se dem sväva i luften på sina kvaststakar.
Om man igenkände häxan och högt ropade hennes namn, låg hon
följande morgon i sin säng med avbrutet lårben. Smeden visade
även på en lada i närheten, där detta kunde ske. Om någon
gjorde försök att ta plats där, minns jag inte, men vi bad mor
att få försöka, vilket naturligtvis avslogs. [Än
i dah kvarlever traditionen med påskbrasor. Fotografi av Don Roy.}
Tron
på trollpackor och spåkäringar var allmän på orten.
Några kilometer från oss bodde en kvinna, som hade rykte om sig att
på hemlighetsfullt sätt bota sjukdomar. Hon kallades Haapakaj,
som låter finskt, men hon talade svenska. Det var med en viss fasa vi gick
förbi hennes stuga, om vi någon gång rörde oss i den trakten.
Det är möjligt att hon genom sina örter och trollramsor någon
gång lyckades i sina kurer, om det gällde nervösa störingar.
Under fars livstid fanns i socknen en trollkäring, som kallades för
»finskon», emedan hennes modersmål var finska. Vid ett läsförhör
varnade far henne för att bruka trolldom, — jag undrar, om han själv
trodde på sådant —, och gjorde det på svenska, troligtvis
för att alla närvarande skulle få en lärdom. Finskon svarade:
»Söta majistern, int' ha ja rulla, para jöra pra». (= Söta
magistern, inte har jag trollat, bara gör bra).
Sommaren 1871 hade
vi en förlustelse av ovanligt slag. Till Forsbacka kom en positivspelare från Sverige. Han ej blott vevade på sitt instrument, utan han sjöng
också och visade bilder i ett starkt förstorande så kallat tittskåp,
i vilket man mest fick se krigsbilder, med hänsyn till tidsförhållandena.
I bild och ord framförde han bland annat följande märkvärdiga
dikt. Att jag fullt säkert kommer ihåg den, vågar jag inte påstå,
men ungefär så här lydde den:
»Har ni hört en
vidunderlig händelse, som hände just nu, huru kungen i Norra Amerika
blev skjuten mitt utitu? Bäst kungen satt på komedejan och skratta
åt komedjanterna, kom det en bov uti salen, och det var rysligt så
han såg ut. I handen hade han ett geväder, som var laddat med kulor
och med krut. Och så sköt han den beskedliga konungen, att huvut flög
utav hans hals. Men kammarherrn ropte: va befalls?» 1)
1) Enligt en annan version, som meddelats mig av dr Bertel Appelberg, avslutades
visan med orden: »Så sköt han kungen i planeten, så att
blodet stritta på tapeten.» — Men »stritta» är
ett i Sverige okänt ord, och visan var diktad i Sverige.
Det
var min första bekantskap med amerikansk historia. Det var mordet på
presidenten Abraham Lincoln år 1865, som den hjärtlösa visan syftade
på. Lincoln upphävde negerslaveriet och fick därigenom många
bittra fiender.
Det fransk-tyska kriget hade avslutats 1871 med ett förkrossande
nederlag för fransmännen. I Sverige och hos oss var sympatierna på
Frankrikes sida. Positivkonstnären skördade därför avgjort
bifall, då han föredrog en sång, av vilken jag minns följande
ord:
»Der Kaiser ist gross und Bismarck famos. Sie schlagen embargo
(= tillägna sig) allt som kan fås.» Detta var första gången
jag hörde tyska.
Till saker, som om somrarna väckte vårt
intresse, hörde besök i vår södra soliga vindskammare, där
de två äldsta bröderna sysselsatte sig med att pressa växter,
blåsa ut fågelägg och stoppa upp fåglar, som de skjutit.
Det var inte blott Oskar, den blivande läkaren, utan även Joel, den
blivande prästen, som sysslade därmed och gav oss en viss föreställning
om, huru naturvetenskap den tiden i huvudsak bedrevs, och huru ivrigt den studerades.
Även far hade en liten samling uppstoppade fåglar, bland dem en sjöfågel
(en svärta?), vilken han som student skjutit på järnvägstorget
i Helsingfors, vilket då på 1830-talet utgjorde en vassbevuxen del
av Tölöviken. Detta exemplar ingår antagligen i den stora samling
fåglar, som bror Oskar senare förvärvade sig, och som jämte
hans äggsamling efter hans död överlämnades till Åbo
akademi.
Detta må tjäna som övergång till berättelsen
om mina framsteg på studiebanan.
Den första
undervisningen fick jag av mor. Hon var så strängt upptagen av sina
omsorger om hela huset, att hon steg upp med mig redan klockan 5 på morgnarna
och lärde mig läsa. Konsten inhämtade jag under hösten 1866.
I början av följande år fördes jag till staden för att
undervisas av min gudmor, Amanda Benzelstjerna och hennes syster, Hanna. Efter
faderns, apotekaren Benzelstjernas död (1849), bodde de med sin mor i en
stor och vacker gård, som låg just före infarten till Nykarleby.
Bland eleverna fanns även några gossar och flickor från staden.
Som minne av det trevliga skolåret i de snälla tanternas hem äger
jag ännu en bibel av den ena och en psalmbok av den andra. De ha själva
inskrivit mitt namn i böckerna.
Sedan blev jag intagen i stadens treklassiga
elementarskola. Jag hade som skolkamrat min äldre bror, Daniel. Han hade
genom ett naturfel mycket svårt att lära sig, medan jag hade ett utmärkt
minne. Jag vet ej huru gammal jag var, då jag kunde lilla och stora katekesen,
ett antal psalmer och hela »Barnabibeln», en jämförelsevis
kortfattad biblisk historia, utantill ord för ord. Det var sådant man
den tiden lärde sig utantill! Jag skulle inte veta, att jag kunde det, om
det ej hade konstaterats av en kännare, teologiestuderanden Johannes
Bäck1), den sedan så berömde predikanten, då han besökte
sin studiekamrat, min bror Joe1.2)
l) Han var
son till den berömde självlärde kirurgen Jakob
Bäck, som även anlitades hos oss före vår bekantskap
med doktor Forsius. Bäck bodde icke långt från oss, men på
andra sidan ån, i Forsby.
2) Då J o e l var ett
namn, som bars av en prästson och var bibliskt, fick det icke synnerligen
vackra namnet en viss spridning i Nykarleby, och antagligen på den vägen
har Nykarleby-skalden Joel
Rundt fått sitt namn. En annan av bröderna hade det icke heller
tilltalande bibliska namnet U r i e l, och även
detta vann en viss efterföljd.
Utrustad med
dessa kunskaper, steg jag gärna upp på ett bord och predikade, och
det med den framgång, att åhörarna sade: »Den gossen blir
med tiden biskop!» Samma förutsägelse uttalades senare även
av vår religionslärare i Vasa skola.
Då jag skriver detta,
kommer jag att tänka på, huru barndomsintrycken länge kan utöva
inflytande på ens intressen. Som bevis därpå vill jag anföra
följande, ehuru det ligger något bortom gränserna för mitt
ämne.
Min håg att predika bibehöll
sig. Vid 16 års ålder, en späd gosse, predikade jag och förrättade
altartjänst i en kyrka. Min bror Joel var t. f. kapellan i Lehtimäki,
och då han måste företaga en resa, som höll honom borta
även under påföljande söndag, uppmanade han mig, för
att kyrkan icke skulle behöva hållas stängd, att förrätta
gudstjänsten. Detta var mycket oförståndigt i betraktande av min
ungdom och min bristfälliga kunskap i finskan. Som förmildrande omständighet
må betraktas, att den lilla församlingen låg så avsides
(i sydöstra Österbotten), att där fanns bönder som ej sett
en stad och att dit icke kom andra tidningar än Helsingfors Dagblad, som
anlände till prästgården en gång i veckan. Jag uppträdde
alltså, och då min bror vid sin återkomst frågade församlingsborna,
huru jag rett mig, fick han till svar: »Poika oli kuin Herran enkeli.»
(Gossen var som en Herrens ängel). Som student predikade jag sedan flera
gånger, — alltid i finska församlingar. Jag tänkte på
att ägna mig åt prästkallet, vilket var så mycket naturligare
som min far och alla hans fyra bröder var präster, och likaså
en av mina bröder och min systers man, Hugo Wecksell, i vars hus jag ofta
vistades,1) Men »stora bror» Oskar rådde mig att först
förvärva mig kandidatgrad. Jag följde rådet, och mina tankar
fick delvis en annan riktning. Men mitt intresse för Nya Testamentet, särskilt
i dess grekiska ursprungsform, bibehöll sig, och jag publicerade åtskilligt
dithörande. Och sålunda hände sig, om jag får överdriva
litet, att den över den lilla gossen uttalade spådomen var nära
att gå i uppfyllelse. Jag föreslogs av två prästmän
och en folkskoleman som kandidat, då ett biskopsämbete skulle besättas.
Jag avböjde naturligtvis, — jag var ej till ett sådant ämbete
värdig och väl skickad. Spåmännen hade misstagit sig.
1) Min svåger Wecksell var en varmhjärtad man, inåtvänd,
ofta försjunken i sina tankar, en bror till skalden Josef
Julius Wecksell. Han dog som kyrkoherde i Vihtis 1910. Min syster Hulda avled
1926.
Under mitt första egentliga skolår
gjorde jag början med den pedagogiska verksamhet, åt vilken jag under
olika former ägnat mig under större delen av mitt liv. Jag lärde
en av bondgossarna, Jakob Riv, som sedan blev min jungman på skutan, att
läsa. För mödan fick jag e n mark silver, den första
inkomst jag haft. Penningen hade den tiden ett så högt värde,
att 1 mark motsvarade ungefär 15 eller 20 mark i nutida förkrigstidsmynt.
De två första åren i Nykarleby skola
hade jag en vekhjärtad lärare, K a l d é n.
Då jag en gång under en lektion hostade förfärligt, skickade
han sin hushållerska, — han bodde i skolgården —, till apoteket
efter lakrits och bröstsocker åt mig. Ungefär tio år senare
tjänstgjorde Kaldén som folkskollärare i sin hemsocken, Närpes.
Då min bror Daniel och jag reste genom Närpes och av skjutskarlen hörde,
att Kaldén var lärare i skolhuset, som vi for förbi, stannade
vi och steg in. Vår gamla lärare mottog oss under tårar. Så
rörd var han över att han var ihågkommen av sina förra Nykarleby-elever.
Kaldén var visst en begåvad man, ty han skrev artiklar i Vasabladet,
som, efter vad jag minns, var skämtsamt och trevligt hållna. Han kallade
sig »Nabopolassar» efter kaldéernas gamla konungar.
En
annan natur hade hans kollega, prästen, rektor T h u r m a n.
Han hade ett otåligt och retligt lynne. Under en aritmetiklektion gav han
mig befallningen: »Fort i andra klassen, och se efter vad klockan är!
Du ska räkna ut, huru gammal Grenmans pojke i Åbo är just nu.
Jag har döpt honom.» Då uträkningen icke gick tillräckligt
fort, sparkade Thurman mig, visserligen på ett icke ömtåligt
ställe, och skrek: »Nu sölar du, så att gossen hinner bli
flera minuter äldre!» Själva uppgiften var ju pedagogiskt fyndig,
men läraren förtog intresset genom sin otålighet. Mången
gång stod han med pekfingret och tummen formade till en kniptång bredvid
den pojke, till vilken han ställde en fråga. Om svaret icke var tillfredsställande,
lät han tången omsluta pojkens lugg. Man berättade, och det var
icke osannolikt, att rektorn var gång han kom hem från skolan, lät
pigan borsta sin rock ren från hår, som han slitit från gossarnas
huvud.
Jag tror ändå, att han i grunden icke var elak, men han
hade dåliga nerver och hade fått en ledsam vana. Engång ålade
han mig som primus att skaffa en karbas till skolan. Den flätades av stadiga
videkvistar och framlämnades pliktskyldigast. Men den kom icke till användning.1)
1) En son till rektor Thurman var doktor Janne Thurman, språkforskare
och bankdirektör. Han hade icke ärvt sitt friska, godmodiga lynne från
fadern.
Då det är fråga om kroppsaga,
drar jag mig till minnes något som under min skoltid förbjöds,
men som tidigare varit sed. Invid skolan låg en bergsklack, på vilken
förbrytares spöslitning offentligt försiggick. Det ansågs,
att barn borde se på exekutionen, för att få en varning för
livet. Jag vet ej, huru jag en gång kom att åse det hemska skådespelet.
Det ryser ännu i mig, då jag tänker på det; men jag och
andra barn tog det hela lugnt, ty vi kunde icke sätta oss in i en medmänniskas
kval. Kanske gav det nu omtalade fallet just anledning till förbudet för
skoleleverna att bevittna ett sådant skådespel. Nu bjuda emellertid
biograferna på liknande bloddrypande scener.
Skolans eforus eller
högste övervakare var högvördige prosten Kristoffer Kullman.
Det är omöjligt att skriva om Nykarleby på 1860-talet, utan att
berätta om Kullman. Så många historier om honom och hans hus
var i omlopp.
I fråga om Kullmans beröring med skolan minns jag
följande. Då eleverna en gång under ett snöbollskrig med
lärarnas tysta begivande fördröjde sig ute långt inpå
lektionstimmen och rörde sig även utom porten, kom eforus, som från
prostgården observerat det, högtidligt vandrande till skolgården
med uppviken pälskrage. Han blev av pojkarna mottagen med ett häftigt
snöbollsbombardemang. Detta ledde icke till några efterräkningar.
Lärarna hade varit eforus övermäktiga. Vid alla terminsavslutningar
var han närvarande och höll tal. Jas förstod dem ej, men i alla
förekom uttrycket: »Gåvorna äro mångahanda, men anden
är en, som allt i allom regerar.»
Kullman var en snäll människa.
Då prästerna vid en helg var oense om fördelningen av predikoturerna,
och även i Jeppo kapell predikan skulle hållas, sade prosten: »Jag
predikar den dagen i Jeppo, ty se, jag har en predikan, som passar in på
alla söndagar.»
Under 1860-talet infördes
elektrisk telegraf i Nykarleby. Honoratiores inbjöds att se på undret
och höra det förklaras. Kullman utlät sig: »Jag kunde väl
tro, att papperslapparna icke flög längs tråden, ty se, jag har
studerat litet åt det hållet.» Kullman hade varit skolkamrat
med Runeberg och hade redan under skoltiden varit föremål för
kamraternas skämt. Det var icke underligt att han blev utsatt för sina
lärjungars gäckeri, då han höll skriftskola i kyrkan. I denna
satt stadsbarnen och landsbarnen åtskilda på vardera sidan om stora
mittelgången. Då Kullman sagt något som föreföll på
något sätt roligt, brast bondbarnen ut i högljutt skratt, medan
stadsbarnen lutade sig ned i bänkarna och fnyste så oförmärkt
som möjligt. Kullman med en blick på bondbarnen: »Ni skrattar
och andra är rörda.» Min syster, som omtalade detta, och annat
liknande från skriftskolan, berättade, att Mårten
Holmberg, den sedan i Helsingfors så kända folkskolläraren
och magistern, ofta hittade på något spjuveraktigt, som väckte
munterhet i den ungdomliga skaran.
Kullman var änkling. Prostgårdshushållet
förestods av hans manhaftiga dotter, Anna. Vid denna tid begynte frökentiteln
användas även för ofrälse. Men det kom icke i fråga
att någon tillerkände prostgårdsmamsellen denna titel. Hon behandlades
icke med mycken respekt. Till prostgården hade en afton inbjudits några
fruar med sina gossar. Även vi var där. Fruarna trakterades med te.
Gossarna skulle undfägnas med smörgåsar och mjölk. Då
en av fruarna, fru Sandström, kom in i matsalen och såg tillrustningarna,
sade hon: »Anna, är de folkfason att sätta fram så lite
smör? Tror du, att gossarna har nävermun?» Mera smör kom
in, och fru Sandström vände sig till pojkarna: »Ätin på,
pojkar, nog visst jag, att de fanns smör och brö i Nykarleby prostgård.»
Kullman
hade en son, Leonard, en för den valhänte fadern alltför bångstyrig
pojke. Han blev fältväbel i finska gardet, kom en gång hem på
permission och hade därvid i hemsocknen med sin sabel sårat sin skjutskarl
i ansiktet. Denne kom till prosten och sade:
— »Prostens Lionard
har slaiji näsan åv me (har slagit näsan av mig). Jag ska ha bitalt
för he.
— »Den Leonard, vad han bereder mig för bekymmer!
Vad kostar din näsa?
— »En rubel.»
— »Går
det ej för 75 kopek?»
— »Nej, asst gar he åv för
na minder än en rubel.) (= Nej, alls inte går det av för mindre
än en rubel).
— »Aj, aj, den Leonard! Nu kostar han mig en
hel rubel.»
Något egentligt ont kunde ingen förebrå
den beskedliga Kullman, men han var inte vuxen de situationer, i vilka han råkade.
Även
några andra Nykarleby-män, som den tiden mycket omtalades, må
här nämnas.
Staden hade den tiden två
representanter för den högre bildningen. Att jag med tiden skulle komma
i nära beröring med dem, kunde jag naturligtvis icke föreställa
mig. Den ene var sjökaptens sonen, filosofie doktorn Carl
Synnerberg, fin och högdragen, snart en framstående ledamot av
överstyrelsen för skolväsendet och nitisk främjare av de klassiska
språkens studium. Den andra var skomakarsonen, den något svirande
filosofie magistern Axel Backman, som jag sedan lärde känna som en utmärkt
lärare i grekiska och latin vid Svenska normallyceet i Helsingfors. Yngre
än dessa var Gustaf
Hedström, son till den förnämsta handelsmannen på orten.
Han hade i slutet av vårterminen 1871 blivit jämte ett halvtannat hundratal
studenter relegerad för att ha deltagit i kattserenaden för professor
Nordqvist. Händelsen väckte stor bestörtning i den lilla småstaden,
då den ej fick belysas i tidningarna, och man såg icke utan fasa på
stadens student. Denne blev efter ett antal år en uppskattad lektor i Nykarleby
seminarium.
[Läs mer:
I Sommar i barndomsstaden av J.L. Birck
nämns både kapellsöndagen och positivhalare.]
Jag kommer tillbaka till vår skolgång.
Vi hade en lång
skolväg, ungefär halvannan kilometer, att traska två gånger
dagligen fram och tillbaka i allt slags väder, i köld och regn och mörker,
men förstås även i solsken. Mörka kvällar, då
vi hörde skrålet av druckna karlar, som kom körande med stark
fart, dök vi ned i landsvägsdiket, tills de farit förbi. Skoltimmarna
Var 9—12 och 4—6. Vi hade under mellantiden kunnat med medförd
matsäck stanna hos Benzelstjernas [apotekaren] eller i någon bekant
handelsmans familj, men vi ville hellre gå hem till middagen och mamma.
Det
kan förtjäna nämnas, att vi i skolan fick lära oss matematisk
geografi eller astronomins grunder, så att vi förstod almanackan bättre
än många som nu går i skola. Vi läste Hallstens Finlands
historia, ett ämne som skolornas elever nu vanligen gör bekantskap med
först på ett högre stadium; men det var en riktig anordning att
elementarskolans elever fick åtminstone någon kännedom om landets
historia, då de flesta icke sedan besökte något läroverk.
Skolan var likväl inte ett slags folkskola, ty vi läste även latin.
Den tid, som åtgick för detta ämne, hade kunnat användas
på ett bättre sätt för 90 procent av den skolans elever.
För mig kom det väl till pass att ha fått inhämta elementerna
av latin, ty med mitt dimissionsbetyg från Nykarlebyskolan vann jag, om
jag minns rätt, utan förhör eller åtminstone utan svårighet
inträde i 2:dra klassen av lyceet i Vasa.
Vårterminen 1871 hade
jag genomgått skolan, men mor var icke i stånd att redan det året
flytta till Vasa, för att vi smågossar där skulle fortsätta
vår skolgång. Hon utverkade att jag fick tillstånd att stanna
ett år till i högsta klassen.
Det återstår att tala
om vad vi sysselsatte oss med om vintrarna, då vi var fria från skolan
och läxorna. Vintertid åkte vi mest kälke, men det var klent beställt
med backar, ehuru stället hette Forsbacka. Åbranterna var för
korta och för starkt stupande. Skidlöpning var den tiden något
mycket ovanligt. Jag tror, att ingen annan i trakten hade skidor än vi, och
vi ägde blott ett enda par. Skridskoåkning (på Nykarlebyspråk
kallat »skricka») förekom mera, men tillfälle därtill
gavs vanligen blott i början på november, då ån isbelades
och förrän snö betäckte isen. Att hålla upp snöfria
isbanor föll ingen in. På vårsidan hände det stundom, att
då det blev stark blida och flödvattnet sedan frös till, en vanligen
ganska skrovlig skrinnyta fanns att tillgå.
Vinterns största
fröjd beredde oss islossningen i Nykarleby-älv. Den var mer eller mindre
storartad, beroende på hurudan vintern varit och på vilket sätt
våren inträdde. Om vintern varit snörik och i april blev solsken
och stark blida, smälte snön hastigt på fälten och i skogarna.
Dikena fylldes med vatten. Dessa mynnade ut i bäckarna, som svällde
väldigt till och strömmade med hastigt lopp. Jag kommer ihåg,
huru den bäck, som flöt ut strax söderom Forsbacka-gårdarna,
en gång översvämmade landsvägen så att ingen häst
och kärra kunde komma fram där på en hel dag. Vattenmassorna,
som strömmade ut i ån, lyfte upp istäcket och bräckte det.
Isflakarna begynte sätta sig i rörelse. De kom till den smala och steniga
forsen. De hejdades, tornade upp sig, blev allt kompaktare, tills plötsligt
vattentrycket ovanifrån blev för starkt. De störtade samman med
brak och dån och seglade med våldsam fart framåt, släpande
med sig vid stränderna avbrutna träd, stockar och delar av sönderslitna
gärdesgårdar. De äldre syskonen hade en gång sett, huru
en av vattenmassorna från sina grundvalar upplyft kvarn kom neddansande
med kvarnråttorna på taket. Efter ett dygn eller redan efter några
timmar såg man blott åns blanka vattenyta. Ett dylikt storartat skådespel
hade Z. Topelius som gosse sett i Uleåborg. Det inspirerade honom till den
mäktiga dikten »Islossningen»,
som i allegorisk form framställer fosterlandets strävan till liv och
ljus och frihet.
Den mörka tiden av året höll vi oss mest
hemma och läste, på kvällarna vid skenet av ett rinnande talgljus,
som jämnt och ständigt behövde snoppas med en sax, som hade en
låda i spetsen på den ena skalmen och upptog det från veken
avskurna halvbrända kolet. Talgljusen stöpte mor. Det var ett tungt
arbete. Hon stod om höstarna en hel dag i stugan och doppade och doppade
en bomullsveke i en över spiselelden hängande stor gryta med flytande
het talg, tills veken fick tjockleken av ett ljus. Då upphängdes ljuset
från öglan, som stack fram från dess övre ända, på
ett spett att torka. [I bagarstugan vid Kudnäs finns stöpningspinnar
till beskådande.]
Många satt kring det ena ljuset. Det var en
dålig belysning. Men så kom en petroleumlampa i huset. Den första
utgjordes av en större droppflaska. I denna med olja fyllda behållare
var ett genom flaskans kork draget bleckrör med veke infälld. Lampan
rykte förfärligt, men blev mycket beundrad och beskådad även
av grannarna. Flaskan avlöstes efter någon tid av en verklig lampa
med glas, vilket kunde förses med en pappersskärm. En lampa med kupa
hade vi icke under hela Forsbacka-tiden.
Ja vi läste, så vitt
vi hade tillgång till böcker, men förrådet var ringa. Någon
tidning förekom inte i huset. Om söndagarna gick vi mest i kyrkan och
såg på de
fantastiska bilderna i det välvda taket, mer än vi hörde på
predikan, som vi för det mesta icke förstod. Ledsamt nog saknade vi
musikaliskt gehör, så att endast orden i psalmerna och altartjänsten
gav oss någon behållning. De söndagar, då vi var hemma,
läste mor ur en postilla eller, vad som var trevligare och till och med spännande,
ur Bunyans berömda på 1600-talet skrivna bok »En kristens resa»,
som i allegorisk form framställer en människas vandring genom jämmerdalen
och det syndfulla människolivet, under många anfäktelser och faror,
till det himmelska riket.
Några barnböcker kom jultiden till
huset, icke genom en julgubbe, utan genom en julbock, en fyrfota varelse med bockhorn,
bocköron och bockskägg. En bland de käraste böcker, som jag
fick som julgåva, hette, vill jag minnas, »Sveriges skönaste
folksagor». Jag skulle bra gärna ännu en gång vilja se den
boken! Den hade ett trevligt halvoktav-format, hade gula pärmar och många
bilder.
Till hemmet kom även de två första delarna av Topelius
Sagor för barn. De lästes av alla med förtjusning. Med Fältskärns
Berättelser gjorde jag även en viss bekantskap under Nykarleby-tiden.
Vår syster, som var sex år äldre än jag, bildade med sina
jämnåriga en läsekrets, som gemensamt ägde Berättelserna.
De lästes i tur i de olika flickornas hem. Då läsecirkeln var
hos oss, lyssnade jag begärligt till det som upplästes och lät
syster efteråt utfylla luckorna med korta redogörelser. Som student
var jag i tillfälle att läsa cyklarna i deras helhet. Jag undrar, om
icke den omständigheten, att jag redan under barnaåren gjorde bekantskap
med berättelserna, bidragit till att jag sedan läst dem fyra gånger
och kanske skulle läsa dem en gång till, om icke min nu svaga syn satte
hinder i vägen.
Först i Vasa läste jag Fänrik
Ståls Sägner. Av dem lärde jag mig några utantill och
blev för övrigt väl förtrogen med varje rad. Under sömnlösa
nattliga timmar uppläser jag nu ofta ur minnet stycken ur sägnerna,
till omväxling med i barndomen inlärda psalmverser.
Jag har i
det föregående flera gånger haft anledning att nämna Z.
Topelius namn. Ett par gånger kom jag honom, den berömdaste av
alla Nykarlebybor, nära. En gång, det var visst samma år som
far hade dött [1866], avhämtades Teddi och jag från Forsbacka
för att föras till släktingarna i Jakobstad. Det var vår
kusin Felix, som skulle föra oss dit.1) Då vi på resan kom norr
om staden till Kuddnäs, stannade Felix och förde oss in till familjen
Topelius. Av besöket minns jag, att farbror Topelius tog lilla Teddi upp
i sin famn och att jag stod vid hans knän.
1)
Han var då student, blev med tiden bankdirektör och som lantdagsman
var han talman i borgarståndet.
Detta möte
glömde Topelius naturligtvis snart, men ur mitt minne gick det inte. Då
jag tolv år senare blev student, träffade det sig så, att Topelius
var universitetets rektor. Då han överräckte mitt med hans namn
undertecknade studentbrev, frågade han, till vilka Heikeller jag hörde.
Då jag svarade, att jag var från Nykarleby, sade Topelius: »Alltså
en av August Heikels många gossar.» Denna händelse hör till
mina käraste minnen.
Nu sist ännu några ord om vår
mor. För sina yngsta söners skolgång bodde hon över ett decennium
i Vasa. Det var en tung och bekymmersam tid. De medel, som inflöt genom försäljningen
av Forsbacka och vad där fanns, tog snart slut. Mor hade därför
i hemmet flera pensionärer, som voro våra skolkamrater, och hon gav
dem en moderlig omvårdnad. 1) Den de egna och främmande gossarna ägnade
tillsynen och kosthållet för så många matfriska pojkar
gav husmodern mycken möda. En gång då hon kom från torget
med en tung börda, dignade hon av trötthet ned på gatan och fördes
halvt medvetslös till hemmet. Men hon höll ut i sitt värv, tills
även yngsta sonens skolgång var avslutad. — Under åren 1885—1893
hade mor och jag ett gemensamt hem, över vilket liksom ett skimmer från
barndomsåren svävade. De närmast följande åren ägde
dotterbarnen under sin skolgång i Helsingfors en vis och kärleksfull
vårdarinna i sin mormor. I det Wecksellska hemmet i Vihtis levde mor sina
sista, fridfulla år. Hon avsomnade den 24 febr. 1904 och bars till graven
av sina söner.
1) Närmast stod henne
väl den yngste bland dem, W o l d e m a r
B a c k m a n, en dotterson till herrn på
Juthbacka. Han blev en framstående läkare, sist provinsialläkare
i Nykarleby och fick professorstitel. Han har ägnat födelsestadens och
omnejdens hälsoförhållanden, bebyggelsehistoria och släkter
en ingående uppmärksamhet i många skrifter.
Jag
har kommit till slutet av min berättelse om mina barndomshågkomster.
Jag har under mitt senare liv sett många orter i vårt land och vistats
på flera ställen, men bilden av intet ställe har så inpräglat
sig i mitt minne som Forsbacka och Nykarleby. Genom kärleken till dem lärde
jag mig att älska fosterlandet, och då det blir fråga om Finlands
folk, ser jag det ännu ofta för mina ögon i dem, unga och gamla,
som jag lärde känna, då jag levde i barndomshemmet på Forsbacka.
|