Studier och uppsatser  tillägnade
Otto Andersson
på hans femtioårsdag den 27 april 1929.

Österbottningar i Norrland.

Gamla konstnärliga förbindelser över Bottenhavet.

Av

Manne Hofrén.

— — —

Som nyss nämnts förlora vi Hans Biskop ur sikte år 1750, då han missnöjd lämnade Luleåbornas kyrkobyggnadsplaner åt sitt öde och for hem till Österbotten. När ändå till slut Luleå skulle bygga kyrka, år 1787, blev det även denna gång en österbottning, som anlitades, nämligen den bekante Jacob Riif från Nykarleby. Denne tillhörde en utpräglad gammal byggmästarsläkt. Hans fader, Thomas Carlsson Riif (1726—1803), bodde först på hemmanet Riif i Lepplax, Pedersöre, vilken gård han år 1776 sålde för att flytta till Nykarleby, där han köpte hemman i Socklot — nuvarande Tåg och Ahlnäs. Som byggmästare är han känd från utvidgningsarbetet å Närpes kyrka 1771—72. Han var även den egentlige mästaren till Munsala kyrka. Den gamle Thomas Riif hade två söner, vilka bägge gingo i faderns fotspår. Den yngre av dessa, Karl (1756—1801), är känd såsom byggmästare vid uppförandet av Himango kyrka år 1794. Denna blev en korskyrka av trä och var ritad av Jacob Riif 1792. Karl Riif ritade även tornet till Gamlakarleby kyrka 1797, vilket han dock icke fick utföra. I allmänhet har Karl Riif samarbetat med sin fader och sin broder; Riifarna «äro alla i ett band«, säger Anders Chydenius.

Den äldre brodern, Jacob Riif (1756—1808), har efterlämnat talrika arbeten, såväl på svenska som finländska sidan om Bottenhavet. Sin arkitektkunskap grundlade han i läran hos fadern, dels under ett års studier vid akademien i Stockholm. Ett bevis på hans anseende är att han av överintendentsämbetet antogs till byggmästare i Västerbottens län. Hur han uppskattades av samtiden visar även en passus i ett av H. G. Porthans brev till Calonius, där även en ganska god inblick fås i ett kyrkoarbetes gång och organisation. Porthan beskriver Torneå kyrka: «En österbottnisk bonde ifrån Nycarleby bygger den«, skriver han, «han är en namnkunnig byggmästare, som själv kan göra både grund- och profilritningarna etc. till sådana byggnader; har nyligen på entreprenad byggt Luleå nya stenkyrka och håller nu på att uppföra en ny vacker korskyrka i Kemi . . . han har en hop arbetsmanskap med sig ifrån sin ort, bränner själv kalken av sten som i Kemi finnes, och bryter murstenen ifrån ett nära kyrkostället liggande berg bestående af en skifrig sandsten, som genom kilande lätt lösrives och af naturen faller i ordentliga stycken, som voro de tillhuggna, jag var till stället och besåg brotten. Kemi g:la kyrka är av samma slags sten uppbyggd. Den nya kommer att vända sin portal med en dubbel colonnade utsirad emot älfven, som nödvändigt måste göra en skön syn. Denne Rif har ock ombyggt Pedersöre sockenkyrka som nu är en ganska vacker byggnad och i synnerhet inuti rätt behaglig; ingången är ock där med colonner prydd . . .  Ibland träkyrkor är en liten capellkyrka vid Raumo ås utlopp och Lochteå marknadsplats af samme Rif uppbyggd, den vackraste jag sett . . . 1)

Förutom till de av Porthan nämnda kyrkorna är Jacob Rufs namn knutet till ett 20-tal kyrkor över hela Finland, i vilka han arbetat dels som byggmästare, dels som träsnidare. 2) I den senare egenskapen har han varit synnerligen duktig, om än icke så produktiv; de präktiga predikstolarna i Vörå och i Kortesjärvi liksom inredningen i Munsala vittna fördelaktigt om hans skicklighet, helst som han även är mästare till ritningarna. Denna mångsidiga kunskap i allt som hörde till byggnadskonst, snickeri och snideri är f. ö. ett karakteristiskt drag hos de gamla nordsvenska och österbottniska bondemästarna.

Jacob Riif försökte sig även på brobygge, i det han år 1805 gjorde ritningar och förslag till Kalajoki bro. Häri hade han dock mindre framgång, ty överintendentsämbetet ansåg icke mäster Riif äga tillräckliga teoretiska kunskaper på detta område, varför han icke kunde rekommenderas till detta arbete. 11)

På svenska sidan är Jacob Riifs namn knutet till två stora arbeten, nämligen kyrkobyggena i Skellefteå och Luleå. Dessutom synes han ha utfört vissa arbeten å Bygdeå medeltidskyrka. I Luleå hade ända sedan mitten av århundradet kyrkobyggnadsfrågan ivrigt dryftats. Så gott som alla kända byggmästare i Norrland och Österbotten hade härvid deltagit. Från början tillkallades Hans Biskop, som slutligen övergav staden, år 1759 beslöt man tillkalla en mästare från Torneå, vilken dock vägrade. Ett kontrakt med den kände Sundsvallsmästaren Daniel Hagman slöts 1764, men intet blev av. Och 1779 vände man sig till dennes lika kände son, Pehr Hagmansson, utan slutgiltigt resultat. Svårigheterna hade hela tiden ägt sin grund i församlingens snålhet beträffande byggmästarearvodet. Jacob Riif lät emellertid icke avskräcka sig, han erbjöd sig bygga kyrkan och inställde sig 1787 med betyg över sin skicklighet, varefter kontrakt skrevs. Dessvärre hemsöktes han av otur, ty 1789 inträffade under arbetet ett svårt valvras, något som utlöste en storm av ovilja mot honom och gav anledning till svåra beskyllningar. Byggnaden — som var en långhuskyrka med torn i väster — stod dock färdig 1792. 12) Det berättas att Riif, när kyrkan avsynats och godkänts, begivit sig upp på det höga tornkorset, där han ställt sig och tömt en kagge vin, vilken han sedan slungat i marken — tydligen någon gammal byggmästaresed, som här må tjäna som ett bidrag till Riifs karakteristik.

Riifs kyrkobyggnad i Luleå står icke längre kvar. Men ett magnifikt monument har han rest sig i och med Skellefteå landsförsamlings tempel, vilket ännu existerar och utan tvivel är den ståtligaste kyrkobyggnaden i Norrland, därtill underbart vackert belägen vid den forsande älven och med den intressanta ålderdomliga kyrkstaden som närmaste granne. Den är en stor korskyrka av sten med ett högt och kraftigt centraltorn, vilket runt om begränsas av fria pelare. Ingångarna i väster och öster flankeras av kolonner. Här arbetade Riif åren 1795—98, även som bildhuggare, ty den gustavianska predikstolen är hans verk. Kyrkan invigdes 1800. Den är ett av de allra senaste utslagen av den gamla barocktraditionen i Bottenhavslandskapens kyrkokonst och kan utan tvivel betraktas som denna traditions präktigaste blomma. Jacob Riif har — liksom andra österbottningar — konsekvent fasthållit vid denna gamla kyrkotyp, trots att den nya «laduliknande« långhuskyrkan med torn i väster då redan länge varit på modet bland de rikssvenska mästarna. 21) Detta fasthållande vid det gamla mönstret måste räknas Riif såsom en förtjänst och hans korskyrkor stå sig nog inför eftervärldens dom mycket bättre än den stora skaran av norrländska «ladukyrkor«. Alldeles särskilt ha de korsformiga träkyrkorna en betagande charm, samtidigt som de besitta en monumentalitet, som med en annan planform knappast är möjlig att åstadkomma. Ett antal existerande eller försvunna sådana träkyrkor i Norrbottens län torde ha Österbottniska mästare. Det är t. ex. fallet med Pajala forna kyrka, byggd 1797 av byggmästaren Eric Lanto från Helsingby. Träkyrkan i Karl-Gustaf, byggd vid samma tid, erinrar i exteriören om Pajala och kan möjligen ha samma byggmästare. Denne är f. ö. icke närmare känd.

Under finska kriget arbetade Riif som mästare vid tornbygget å Kungsholms kyrka i Stockholm. Här avled han 1808, ungefär samtidigt som sin son Karl, vilken åtföljde honom. En tradition förtäljer, att de «förgiftats av avundsmän«. En annan tradition säger, att han själv tog sitt liv på grund av något missöde med ett bygge.

Jacob Riifs död inträffade alltså vid den tid, då Finland skulle förloras för Sverige och en politisk gräns dragas mellan Öster- och Västerbotten. De konstnärliga förbindelserna blevo givetvis händanefter ej så påtagliga, ehuru de på länge ej alldeles försvunno.

Det intressanta konst- och kulturhistoriska studieobjekt, som den österbottniska byggmästarverksamheten i hemlandet och i Nordsverige utgör, erbjuder en mångfald problem, av vilka här endast obetydligt kunnat antydas. De talrikt bevarade finländska träkyrkorna bilda en förnämlig kulturskatt, även om vissa forskare, såsom Strzygowski och Klemetti, utan tvivel överdriva denna arkitekturs betydelse såsom rent och ursprungligt finländsk. En blick i professor Klemettis såsom materialpublikation synnerligen värdefulla arbete om den finländska träbyggnadskonsten visar, att de flesta av kyrkotyperna även finnas bland de svenska skogsbygdernas stora skara av träkyrkor; här må endast hänvisas till de värmländska korskyrkorna. Utan tvivel torde den finländska kyrkobyggnadskonsten kunna betraktas som en provinskonst med rötter i rikssvensk arkitektur, i likhet med vad fallet är beträffande många svenska bygders konst och hantverk, där ursprungligheten och självständigheten nog ofta kan vara lika förledande som i det finländska materialet.

1) Henrik Gabriel Porthans brev till Matthias Calonius (Skr. utg. av Sv. litt. sällsk.), 1886.

2) De båda Riifarnas verksamhet i Finland har utforskats främst av K. V. Åkerblom, vilken lämnat mig många värdefulla uppgifter. Hans utförliga studie i Svenska Folksk. Vänners Kalender 1928 är av grundläggande betydelse, särskilt med avseende å familjen Riif. För god hjälp har jag även att tacka Författaren Jacob Tegengren, Kyrkoherden G. Moliis-Mellberg, Bankdir. E. Hedström, Professor K. Hedman samt Mag. K. Rob. V. Wikman.

11) Rinne, a. a. [J. Rinne, Regeringens vård om Finlands allmänna byggnader före 1809 i Finskt Museum 1912.]

12) Steckzén, Luleå stads historia.

21) Cornell, Daniel Hagman och hans samtida i Byggnadsvärlden, 1923.