Eugens bidrag

Detta bestämda medvetande av att äga ett fosterland hade barnen från både far och mor, om ock moderns inflytande blev större, emedan fadern av sin tjänstgöring var strängt upptagen, ofta långt in på kvällarna. Hon var icke förgäves uppvuxen i Runebergs Borgå. Från Radom [i södra Polen] bevarar Eugens syster Sigrid ännu i minnet bilden av sin bror, någon kväll liggande på knäna på golvet framför sin mor med armbågarna i hennes famn, medan hon i det ena hörnet av soffan satt och läste Fänrik Stål. Gossens uppmärksamt lyssnande min, då han väntade på den följande versraden från moderns läppar, stannade i hennes minne. Själv låg hon i det andra soffhörnet halvslumrande, en liten flicka på fem år; Eugen var åtta.

Så väckte Elin Schauman hos sin äldste son den håg för bragden, som blev ett av ledmotiven i hans liv.

Fadern i sina Anteckningar bekräftar det intryck Runebergs dikt gjort på hans son. »Redan från sin tidigaste barndom», skriver han, »hade Eugen fattat ett synnerligt intresse för Fänrik Ståls sägner, och medan hans mor ännu levde, var det hans högsta nöje att höra henne läsa därur. Senare, när han själv kunde läsa, lärde han sig dem nästan helt och hållet utantill. Ofta brukade jag för att pröva honom roa honom och mig med att citera några ord från ett eller annat ställe i dikterna, och han kunde då nästan alltid säga varifrån de voro och fortsätta strofen.» »Min käraste bok», benämnde Eugen Fänrik Ståls sägner, då han i sitt testamente bestämde, vem som efter hans död skulle äga det exemplar, ur vilket han ännu de sista månaderna hämtat styrka för sin gärning.

Det låg, säger Eugens syster, som ett löfte för framtiden i den stolthet och entusiasm han kände för sitt land redan som ung gosse. I något av sina brev från hans yngre år berättar hans mor, då det är fråga om gossarnas framtidsplaner, att Eugen för sin del tänkte bli »kejsare i Finland». I Radom var han alltjämt i slagsmål med gossar, mycket större än han: han måste giva dessa ryssar stryk ty han var finnen. Till vår mors dödsbädd, fortsätter systern, kommo vi för sent, ty Eugen hade sprungit bort och vi måste söka honom. Han var som bäst i färd med två rysspojkar, då vi fingo tag i honom. Hon minnes  honom  ännu,  huru han såg ut vid sådana tillfällen, håret på ända och rödare än vanligt, ögonen bärnstensgula och ett drag av envishet och vildhet över hela gossen.

Såsom ett minne av Eugen från tiden i Radom förvaras ett egenhändigt blev av honom, avsänt till Nykarleby vid tiden för insamlandet av medel till minnesstoden vid Juutas. Brevet, med stora barnsligt präntade bokstäver, tydligen skrivet under föräldrarnas uppsikt, lyder: »Var god och emottag detta lilla bidrag (en rubel) till minnesstoden vid Juutas. Eugen Schauman. Radom den 24 maj 1883.» »Den avsända rubeln”, tillägger hans far, »hade Eugen tagit ur sina sparpenningar, och tanken att sända den hade självständigt vaknat hos honom, då han i hemmet fick höra talas om den pågående insamlingen».

Eugens brev till insamlingskommittén för Huutasmonumentet.

Vår historias hjältegestalter stodo tidigt för hans blick, sådana de framställts för honom av hans mor. I Borgå, när han som nioårig var närvarande vid sin mors begravning och hans morbror för att förströ den nedstämde gossen tog honom med sig till ett konditori, råkade han på väggen få sikte på ett porträtt av Karl XII. Han rätade på sig och utbrast med en röst, fylld av beundran och hänförelse: »Åh, Karl XII!»

Man kan ej nog högt uppskatta betydelsen av den fosterlandskänsla, som biskop Frans Ludvig Schaumans dotter grundlagt hos sin son, där han uppväxte i en starkt isolerad omgivning. Det exemplar av Runebergs dikter, som han fått till gåva av sin mormor, var den Sederholmska upplagan av 1861—64 och härstammade från biskopens hem. Så gick den fosterländska traditionen i arv inom våra gamla kulturfamiljer. Långt borta i det främmande landet hade en gnista tänt sig i ett gossesinne; den skulle gå igen som flamma i fosterlandet.