”På det sista goda slädföret – – –”

Ett 120 års minne



Tsar Alexander II, den tsar som finländarna mest kom att uppskatta, föll offer för en lönnmördare 1881. Han efterträddes av Alexander III, vilken som sina föregångare, lovade iaktta Finlands grundlagar.
    Vid lantdagens avslutning 1882 upplästes hans ”nådiga tal”, och avslutades med orden ”– – – tackar jag eder, såväl för edert oförtrutna arbete egnat landets wäl, som och de af eder vid sistlidna tillfällen å finska folkets wägnar uttalade känslor av tillgifvenhet för Mig och Mitt hus.”
    En god tid för Finlands folk skulle fortsätta – några år ännu [tills ofärdsåren började].

Fänrik Ståls Sägner utkom 1848 hade den gett upphov till hänförelse för hjältarna från 1808. Insamlingar för veteraner igångsattes, minnesvårdar restes på deras gravar. Veteranerna i sin tur tackade Runeberg genom att skänka honom en dryckeskanna i silver på drygt 7 kg.
    Vid en litterär-musikalisk soaré i Nykarleby, samtidigt som lantdagen avslutades, håller Bruno Boxström ett långt föredrag om von Döbeln och läser ur dikten ”Döbeln vid Juthas” för en entusiastisk publik. Boxström var utpräglad fennoman och lektor vid seminariet vid tidpunkten.

Tsarens välvilliga ord till lantdagen togs som en vänlig gest av förståelse för finska folket och dess historia.
    Två veckor tidigare, den 30 maj 1882 hade en tillställning till Juthashjältarnas minne firats av en mängd stadsbor och inbjudna gäster vid slagfältet. Stämningen hade varit fosterländsk, varm och högtidlig. Flera tal hölls till fosterlandet och minnet av Döbelns dag. En av de inbjudna gästerna lyckönskade de församlade till deras strävanden, en annan talade om det fosterländska arbetets höga syfte.
    Deklamationen av ”Döbeln vid Juthas” ute vid slagfältet gav ett överväldigande intryck och spontant fattades ett beslut vid festtillfället om att vidta någon lämplig åtgärd för bevarande av Juthashjältarnas minne. Dock fäste man sig vid att den finska föreningen som bildats i staden med prosten A. W. Wallin och sem.lekt. Boxström i spetsen hörde till de tongivande på festen och att talen hölls på finska.
    Först vid niotiden på kvällen avslutades festen och före avtåget till tonerna av Vasa marsch, vilken även spelats vid festens inledning, fästes årtalet 1808 i blommor och grönt på klippväggen på älvsidan av ingången till slagfältet. Den finska texten, ”Juuttaan sankareille” hade på initiativ av Boxström inhuggits på klippan på västra sidan av vägen på ett underlag av en slipad oval. Denna text, enbart på finska, förargade ansvarskännande svensksinnade medborgare, som på klippblocket som dekorerats på motsatta sidan vägen, lät hugga in ” Till minne af 18 13/9 08 Döbelns dag ” på svartmålad sköld.
     Postförvaltare Järnefelt klandrade genitivformen ”Juuttaan” i den finska inskriptionen. Han ville bibehålla stammen ” Juthas” och blott tillägga genitivändelsen -en (Juthas´en).
     Så blev de båda minnesmärkena kallade ”Trätostenarna”.



”Döbelnsbacken”. Denna bild visar att inskriptionen till höger på bilden kom till innan monumentet restes och att just den spontana dekorationen av gröna växter på klippan vid festen, sedan permanentades i en inskription.
Bild ur Nykarleby museums samlingar.
(Bild inf. 2006-09-10.)




Till minne af   18 13

08  Döbelns dag

9



Juuttaan Sankareille

18 13 08
9


Följande år, 1883, bildades en kommitté av Nykarlebybor på initiativ av Riddaren-provinsialläkaren i Nykarleby distrikt, K. F. Forsius. Övriga kommittémedlemmar var seminariedirektor Sundwall, borgmästare Wilander, seminarielektor Hellgren, kyrkoherde Wallin, och konsul C. Nylund, samtliga prominenta Nykarlebybor. Nu, 75 år efter den minnesvärda Juthasstriden, införskaffade kommittén vederbörligt tillstånd för en landsomfattande insamling av penningmedel och resandet av en minnesstod vid Juthas över von Döbeln och Björneborgarna.

När insamlingen vidtog, framhöll kommittén att ”det blivande monumentets form och utseende måste bli beroende av mängden influtna medel, men att självfallet skulle inskriptionen avfattas på landets vardera språk”.
     Zachris Topelius, var som vanligt när det gällde uppvaktningar från Nykarlebynejden, behjälplig med kontakter, han kontaktade bl.a. läraren i skulptur vid Finska konstföreningens ritskola.

Insamlingen som noggrant bokfördes på utsända insamlingslistor, upptar en mängd av tidens kända samhällsföreträdare. Där återfinns namn som dr. Schybergson i Helsingfors, lektor Strömborg i Borgå, konsul Borgström i Helsingfors, nykarlebysonen Carl Synnerberg i Helsingfors, kommendören för Nylands bataljon, överste von Kraemer, men också sammanslutningar av privatpersoner och kolleger som ”studenter vid Österbottniska avdelningen” och ”redaktionen vid Åbo underrättelser” samt ”Unga Damerne i Jakobstad”. Bidragens storlek varierar mellan några pennin till 180 mk, detta i en tid när en daglönare betalades med knappt en mark.
    Med bland alla bidragsgivare med imponerande titlar återfinns en då 8 år gammal skolelev – ”Gossen Eugen Schauman, Radom” – med ett bidrag på 2 mk 51 p (”personligt” antecknat på insamlingslistan).
    Insamlingens framskridande under kommande månader publiceras regelbundet i pressen med nämnande av donatorns namn och bidragets storlek. Vid årsskiftet 1885 hade hopbragts 9 246 mk 70 p. och man kunde nu tänka på företagets slutliga realiserande.

Den 19 juni 1884 tillkännages att de skilda förslagen och ritningar över det blivande monumentet å Juthas slagfält, ”alla dagar kan beses på stadens rådhus samt att alla personer som intresserar sig för saken kallas till ett sammanträde med kommittén för att bestämma vilken ritning som bör följas och det bästa sättet för monumentets utförande”. – – – (Ett beslut i sann demokratisk ordning!)

I mitten på mars följande år (1885) har man övervägt förslagen och stannat för ett monument i form av en bautasten, inlämnat av fotograf Daniel Nyblin i Helsingfors. Turligt nog hittas snart ett block ur vilket bautastenen kan kilas lös, – den som skall bli den väsentligaste delen av monumentet och av en ansenlig dimension.
    Det löskilade blocket är 14 fot högt, 8 fot brett i basen och 3 fot i toppen, tjockleken nedtill 4 fot och upptill 1 à 2 fot. Vad det kan väga bryr man sig inte om att försöka räkna ut.
    Dock konstaterar man att transporten av densamma den 3 verst långa vägen från platsen där den löskilats, en knapp kilometer från Bonäsgårdarna på norra sidan av vägen, kommer att innebära svårigheter och därför skall ske på sommaren.
    Men tydligen inträffar en gynnsam förändring i vädret för den 2 april har den 14 fot höga bautastenen på en enkom för ändamålet konstruerad släde av 9 hästar och 30 man på ”det sista goda slädföret” släpats till den tilltänkta platsen vid slagfältet.
    Där vidtar arbetet med fundamentet, stenhuggarna Eriksson och Lund finjusterar, och den 29 juni kan bautastenen resas på sin 6 fot höga av gråsten och cement murade fotställning under ledning av järnvägsingenjören Eugene Boehm och med en talrik publik närvarande, närmare 2000 personer från olika håll i Österbotten.
    Skulptören C. E. Sjöstrand i Helsingfors, som åtagit sig uppdraget med stenens utstyrsel, har i gips modellerat medaljongen och kommer uppresande för att själv övervaka uppmonteringen av reliefen av von Döbeln och nedanför liggande svärd med palmkvistar. Gjutningen i brons har utförts i Dresden.
    Platsen för monumentet hade dessförinnan parcellerats och utbrutits. Av stenhuggare Lassus beställdes de nödiga plattorna, som sägs ha slipats vid Gasängs kvarn på älvstranden nedanför monumentet.

Återstoden av de insamlade medlen, 400 mk, överlämnades nu när arbetet var avslutat till Nykarleby stad ”vilken hägnat och allt fortfarande kärleksfullt hägne detta minne, som för kommande generationer länge ännu vittne härligt om mod och bragder till vårt lands försvar” som lektor Wichmann sen uttryckte det.



Monumentet i mars 2005.


Den 25 sept. 1885 bestämdes som invigningsdag och vid en enkel och stämningsfull högtidlighet invigdes då monumentet.
    Festplatsen var vid tillfället prydd med fanor och vimplar och själva monumentet beklätt med gröna girlander, också sågs där en vacker krans förärad av ett fruntimmer säger ett ögonvittne. Med en fanfar kallades folket till festplatsen och seminariets sångare stämde upp ”Vårt Land” ackompanjerat av blåsinstrument trakterade av hornseptetten från Jakobstad.


Monumentet vid Juthas i september 1885. Monumentet vid Juthas i september 1885. Hela bilden.



På monumentkommitténs vägnar redogjorde seminariedirektor Sundwall för ändamålet med dagens festligheter och nedkallade Guds välsignelse. ”Suomis sång” sjöngs nu på svenska, och efter att talet upprepats på finska sjöngs ”Savolaisten laulu” på finska. Efteråt deklamerade seminarielektorn Wichmann ”Döbeln vid Juthas” på ett förtjänstfullt sätt varefter blåsinstrumenten uppstämde ”Björneborgarnas marsch”. Telegram från Topelius och Sjöstrand, Damer i Vasa samt från Svenska studenter upplästes. Efter ett kort uppehåll sjöngs psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”.

Festen avslutades med ett niofaldigt hurra för H. M. Kejsaren, Storfursten, varpå musikkapellet klämde i med kejsarhymnen och med det var festligheterna avslutade.

Ett ögonvittne berättade efteråt att: ”Den enkla allvarliga festen gjorde ett angenämt intryck på den besökande och mången ansåg den kanske för mycket allvarlig. Ingen militär ståt förefanns, icke ett ord förekom som skulle kunna tydas som någon slags demonstration åt ena eller andra hållet; allt tillgick lugnt och allvarligt som en begravningsfest.”
    De ryska tidningar, som haft så mycket att påstå rörande liknande fester förut i vårt land, borde ha haft sina resekorrespondenter här för att övertyga sig om, att Finlands folk firar och kan fira nationella fester, utan att falla in i några politiska demonstrationer. Finlands folk har förtroende till sin ädle furste och det vet att Han också känner sitt trogna finska folk”

Efter avslutad fest följde en middag på gästgiveriet för en del av publiken och gästerna. Ett par dikter som skrivits av Mikael Lybeck upplästes.
     Och senare på kvällen gav staden stor bal på rådhuset där speciellt de vackra damerna i Nykarleby, främst representerade av borgerskapets döttrar, som vanligt väckte beundran hos den manliga publiken. En av dessa unga damer blev Eugene Boehms fästmö, så trots att han gjorde arbetet med minnesstoden gratis, behövde han inte tomhänt lämna Nykarleby.



Text och färgbilder: Lars Pensar, mars 2005.


Läs mer:
Juthas i kapitlet Fakta.
(Inf. 2005-03-30, rev. 2011-09-15 .)