Snauskeppet St Johannes, ett exempel på gott samarbete mellan nykarleby- och jakobstadsredare på 1700-talet.

De segelfartyg, som byggdes efter Stora ofreden i Nykarleby och Jakobstad, var rätt små för längre färder och vardera stadens handlande vågade inte ensamma utrusta större fartyg för sjöfart på medelhavshamnar vars produkter, i den mån de nådde upp till östersjöområdet, hämtades de från holländska och engelska magasiner.

I detta läge föreslog nykarlebyköpmännen jakobstadsborna ett samarbete runt ett större skepp för färder på Medelhavet och år 1767 tog Reinhold Wilhelm Backman, hovrättsaskultant men bosatt i Nykarleby, initiativ till byggandet av snauskeppet ”St. Johannes” på 109 läster.

I sept. 1768 avgick St Johannes till Medelhavet med tjära och beck samt återvände följande vår med salt från Cagliari. Det kan ha ett visst intresse att ta del av händelserna på denna långfärd med ett skepp i vilket bägge städernas handlande hade del. Fartyget fördes av kapten Carl Östergård, vilken om händelserna antecknat i skeppsjournalen följande:

År 1769 den 14 martii gingo vi till segel utav Cagliari redd med ett till alla delar efter svenskt sätt väl konditionerat skepp, som på sina märken låg med legade laddning av salt, akter XIV-nde märket under vattnet och XII samt ½ för.

Samma dag kl. 12 hade vi Cap Pullo av Sardinien N.W. 1½ mil uti distance. Den 16 dito ökade sig en svår storm av, som nödgade oss bärga våra märssegel och ligga bi för undersegel, oaktat det var överlandsvind [nu frånlandsvind], endast på 3 à 4 mils distance, slingrade skeppet hårt och tog svåra störtsjöar över. Den 17 dito continuerade stormen hela dygnet och arbetade skeppet så hårt, att med överhalningarna [”häftig krängning hos ett fartyg orsakad av grov sjö, vind eller lastförskjutning”] saltet försköt sig eller gick åt ena sidan i rummet, som sällan hända plär, då även ock vid vattnets myckna överslag och en del trängde sig in på lasten, oaktat såväl luckorna drivna och kilade voro som ock övriga delar ovan däcket efter coktin och bruk behörliga försedda. Den 18 dito var något bedarrligare [lugnare]. Den 19 därpå åter tilltagande med storm och faseliga störtningar över. Den 20 likaledes.

Sedan ändrade sig väderleken och fortsatte i vår resa utan något särdeles remarkapelt till den 23 martii, då vi fingo kusten vid Hispania i sikte. Med en god vind seglade vi sedan till den 26 dito, då vi voro uti inloppet till Medelhavet eller det s. k. Nauvet von Strait; motvind och contrair ström tvingade oss att löpa in på Gibraltar redd för att ej i annan händelse driva åt Medelhavet tillbaka. Hade under den tiden vi lågo här på redden till ankars esom oftast svåra stormar, så sjöarna stundom slogo över skeppet.

Fingo ock icke någon lägenhet till fortkomst härifrån förrän den 18 april, då vi åter med ostlig vind kl. 12 om natten passerade Cap Spartel. Dock räckte berörda vind icke långt till sjöss, utan måste sedermera under beständiga motvindar, dock nogorlunda moderat zon av vind, kryssa och arbeta oss fram till den 16 maj, förrän vi erhöllo latitude av Cap Finis Terre på 21 tyska mils västl. avstånd.

Den 21 dito passerades Sortings, den 23 Lesanet, den 25 Cap Hag i sikte, den 26 Revesier, den 27 Dover och Calais med god vind. Sedan med sjön igen.

Fick 1 juni landkänning av Jutland, kom den 7 lyckligen till ankars på Elsingeurs [Helsingörs] redd. Under förlupen tid har ingenting märkvärdigt tilldragit, utom att man vid efterseende av skeppet utombords märkte, utom att aktern lättat sig ungefärligen 1/4 fot, som med all fog synes kunna tillskrivas förberörda händelser i Medelhavet.

Sedan klareringen skett i Elsingeur, gingo vi till segels samma dag och nödgades gå till ankars i Köge bukt för ny stiltje och ström den 9 juni. Den 11 fingo vi kultje [kuling] och god vind, om kvällen passerades Bornholm, den 13 Östergarns hamn av Gottland, den 14 Svenska högarna i sikte, den 16 Söderarms båken och Asholmen, sedan igenom Bäsåkvarken, Norrbottenviken och allt upp till Jakobstad in mot det s.k. Storålsvarpet, varest skeppet av vådelig händelse och utan någons förvållande stannade fast och blev ståndande på ej särdeles gott botten den 20 juni.

Resan hade gått lyckligt. I Cagliari hade dock kaptenen haft ett litet uppträde med svenska konsuln, vilken i sjöpasset antecknat följande:

1769, den 13 jan., har coopverdiskepparen [handelsskepparen] Carl Magnus Östergård med sin last hit inkommit, sedan han i Spanska sjön av vatten och stark storm förlorat jungmannen Hans Wärn, som till bevis härom meddelas, försålt sin last här, sedan han först uttagit sundhetspass till Genua och uppfört sig här ganska inpertinent [oförskämt] mot mig, som föranlåter mig sådant i kungl. Comerce och Conculie Collegio anmäla.

Cagliari, den 11 martii 1769. Jakob Textorin

I sitt försvar med anledning av konsulns graverande beskyllning anför kapten Östergård inför magistraten i Nykarleby, där skeppet var registrerat, bland annat följande:

Oaktat konsul Textorin i denna sin bifogade anekdot på ett utmärkt sätt nogsamt själv röjt sitt förstånd (då det måste anses) såsom mindra anständigt att uti ett öppet folkpass anteckna det jag förmodar upplysta ögon kunna se, om mitt mot consulen inpertinenta compartiment, ty jag vågar säga, att konsulen beskyllt mig för det, som han just själv är skyldig till, och på honom sannas ordspråket ”Dator cusa te ipsum.” ”Känn andra något mindre och Eder själv lite mera.” Den lilla regeln ur sedlighetsläran är ej obekant, att den, som med hövlighet upptäcker en annans fel, är så visst hans vän, som han söker hans förbättring, men att upphäva sig som en faslig karl och hantera skeppare som svin om inte sämre än drängar, det är att förbättra med annans fel sitt eget samt således sök till att köpa beröm för odugligt mynt. Emellertid, även efter bemälte konsul Textorins hårda utlåtande tröstar jag mig med mitt symbolum:

Säll then i thetta lif,
Allt väl besitter här,
Och upplyst tar allting,
Det visst förgängligt är,
Och sig med fula ondskan ej förbinder,
Som modig, glad ej acktar något hinder,
At leva nöjd och blåsa ut all gilder.

[Haquin Bager.]

Någon anmärkning från höga vederbörandes sida torde inte vidare kommit kapten Östergård till del. Han seglade åter ut till Spanien samma höst efter en ny laddning salt och gjorde ännu många resor till Medelhavet för såväl nykarleby- och jakobstadsbornas räkning, ofta med nybyggda skepp, vilket bäst visar vilket förtroende som kapten han åtnjöt i hemlandet.