Den svenska huvudfesten i Nykarleby med anledning av Snellmans jubileumsår 9.6.2006

Riksdagens talman Paavo Lipponen
9.6.2006
Den svenska huvudfesten i Nykarleby med anledning av Snellmans jubileumsår


Ärade inbjudna gäster,
Mina Damer och Herrar!

I år har det gått 200 år sedan J.V. Snellman föddes och 125 år sedan han dog. Med sitt jubileumsår sällar sig Snellman till en ärevördig skara, för kring millennieskiftet har vi firat såväl Topelius', Lönnrots som Runebergs jubileumsår.

200-årsjubileet har förberetts över en längre tid – arbetet kom i gång redan 1981. Då fattades ett beslut om att Snellmans skriftliga produktion ska redigeras och göras tillgänglig för alla. I slutet av 1998 under min tid som statsminister kom en källpublikation på 12 000 sidor ut med titeln ”J.V. Snellmans Samlade Arbeten I-XII”. Det är den första vetenskapligt-kritiska källpublikationen i Finland som bygger på ett komplett material. Följande år började projektet ge ut en serie översättningar till finska i 24 delar och förbereda en biografi för det nu aktuella jubileumsåret.

Under jubileumsåret har det arrangerats tiotals, om inte hundratals, seminarier, utställningar och konserter. De har belyst Snellmans filosofiska och ekonomiska tänkande, hans betydelse för Finlands utveckling, men också privatpersonen Johan Vilhelm Snellman, som far och make. Arbetet med jubileumsårets program har varit starkt inspirerat av Snellmans allsidighet, hans strapatsrika liv och breda sociala kontakter.


Snellman har spelat en ovedersäglig och betydande roll för den finländska tidningspressens utveckling. När Snellman hade avböjt tjänsten som kurator för Österbottens nation och därmed brutit mot sin tjänsteplikt i den akademiska frihetens namn, kom han hit till Nykarleby för att koppla av under den pågående rättsprocessen. Här började han ge ut sin första egna tidning, Spanska Flugan. Namnet kan antas anspela på ett populärt läkemedelspulver, som sved om det ströddes i ett sår, men som gav garanterad bot. Tidningen var det första försöket att skapa ett diskussionsforum över de snäva akademiska gränserna i Finland och den kom ut 1839 och 1840.

Med sina tidningsartiklar ville Snellman visa vägen för den finländska pressen mot en självständig nationell kultur. Stadens kyrkoherde, prosten Johan Niklas Snellman, var Snellmans småkusin och hans bibliotek var till stor nytta i den i övrigt stillsamma staden. Med Spanska Flugan, som kom till i prostens vindskammare, skärptes Snellmans egen samhälleliga syn och han blev en målmedveten förkunnare.

I övrigt förblev vetenskapsmannen avlägsen för Nykarlebysocieteten, delvis på grund av sin vassa tunga och sitt kritiska sinnelag. Mathilda Lindqvist är en i raden av unga kvinnor som Snellman engagerade sig i typiskt snellmanska filosofiska diskussioner med här. I det här fallet gav diskussionerna kanske inte önskat resultat för den ogifte Snellman, för Lindqvist blev sedermera borgmästarinna i Nykarleby.

Från Nykarleby begav sig Snellman till Stockholm och blev en aktiv debattör i den omstridda tidningen Frejas spalter. Hans otaliga kommentarer under signaturen F eller F-e för Finne gällde det svenska samhälls- och kulturlivet. Spanska Flugan var Snellmans egen tidning som koncentrerade sig på kulturella och vetenskapliga spörsmål, medan Frejas svenska läsekrets var större och tidningen hade ett klart djupare samhällsengagemang. Snellman intresserade sig speciellt för den svenska riksdagsreformen, som inleddes 1840 och som tog upp frågor som parlamentarism, antalet kamrar och rösträttens omfattning. Han förde fram sin från Hegel lånade tanke om staten som institution som är ett ändamål i sig och tillika ett redskap för att tillgodose medborgarnas välfärd.

**

I dessa tider när vi firar den allmänna och lika rösträtten och Finlands riksdag firar sitt hundraårsjubileum är det intressant att återkalla i minnet vad Snellman ansåg om representationsreformen. I sin kritik av förslaget till representationsreform i Sverige förlitade sig Snellman på ståndsval och representation genom stånden, men kände sig främmande inför en allmän rösträtt: ”Så vore det väl ett onödigt experiment, att genom en så genomgripande förändring, som införandet af allmänna val, för en mansålder göra Nationen till nyläring i det konstitutionella samhällslifvet, då den med kort afbrott i sekel njutit det konstitutionella samhällsskickets fördelar.” Så här skrev Snellman i tidningen Freja nummer 22 från 1840.

Snellman kände sig främmande inför korporationer som valgrupper och framhöll ståndens roll. Enligt hans uppfattning var det mindre godtyckligt att ordna representationsrätten genom stånden än att göra det utifrån ”nationens materiella eller intellektuella utvecklingsgrad”. En annan kommentar av Snellman som ingick i nummer 47 från 1840 av tidningen Freja stämmer mycket väl in på politiken än i dag: ”Bondens anmärkningar mot ett nytt förslag stöda sig uppå det gamlas företräden. Handelsmannen och fabrikanten afväger blott ögonblickets fördel, under det att Embetsmannen, som ser sina fördelar tillväxa i en jemn fortgång, vill se framtiden säker”. Jag har valt ut citatet som medlem i det ”parti som tar hand om staten”.

**

Snellmans tidningsarbete kulminerade dock när han startade tidningen Saima i Kuopio. Saima var den första politiska tidningen i Finland. Snellman stod ensam för det redaktionella arbetet och utgivningen och tanken var att alla artiklar skulle tjäna hans ekonomiska och kulturella budskap. Saima var en populär tidning skriven på klarspråk och den drog sig inte för att gissla de andra tidningarnas kritiklösa linje. Snellman hade flyttat till Kuopio för att kasta en stridshandske i ansiktet på eliten i Helsingfors.

Snellman uppmanade till en nationell kulturansträngning och drev på en folkskolereform. Han uttalade sig för flickskolor och ville främja kulturellt arbete bland kvinnor. Han talade också för en ändring av arvs- och egendomslagstiftningen till förmån för kvinnorna. Kvinnor skulle ges möjlighet att utbilda sig till lärarinnor vid seminarierna, men återvända hem från sin lärargärning för att ta på sig moders- och uppfostrarrollen, överföra bildningen till nästa generation. Det var genom detta målmedvetna arbete som det finska folket skulle få sin bildning.

När det gäller språkfrågan ansåg Snellman det viktigt att den finskspråkiga befolkningen skulle bildas och, som motvikt till det, att den svenskspråkiga befolkningen skulle nationaliseras. Det var viktigt att skapa en gemensam nationalkänsla, och i kontakter med myndigheterna skulle båda språkgrupperna kunna använda sitt eget språk. Ett krav som är lika aktuellt i dag!

Snellman arbetade kraftfullt för att finskan skulle bli officiellt språk och undervisningsspråk. För honom var ”den svenska herremannaklassens privilegierade ställning” en styggelse, det fanns inte längre någon historisk grund för privilegier. ”Inte minst den bildade klassen skulle kunna finska, för ingen nation kan enligt Snellman behålla sitt existensberättigande som nation, om den bildade klassen talar ett annat språk än folket” (fritt översatt efter professor Seppo Suhonen). Men Snellman körde inte ut svenskan ur undervisningen eller som tjänsteman, utan han ville att de två språken skulle leva sida vid sida.

Det anses som en extra stor förtjänst att Snellman av allt att döma lärde sig savolaxiska i Kuopio. Däremot är jag som östfinne av annan åsikt än Snellman som ansåg att savolaxiska inte duger som kulturspråk för nationen.

**

Snellman hade en outsinlig kunskapstörst. När man studerar olika faser av hans karriär upptäcker man att han omväxlande har sysslat med saker som förbättrar de praktiska färdigheterna och omväxlande med saker som kräver abstrakt tänkande. Snellman hade bland annat skaffat sig behörighet som sjöskadeinspektör i Riga och en av hans doktorsavhandlingar behandlade andens relation till materia. Man kan kanske säga att teori och praktik var som tes och antites i hans verksamhet. Syntesen var hög bildning och stolthet över den nationella identiteten. År 1841 skrev Snellman följande som fortfarande äger stor aktualitet när vi firar hundra år av folkvälde i Finland: ”Man har betecknat demokratien, folkväldet, såsom målet för statens utveckling i närvarande tid. Detta har då den betydelse, att hvarje individ i staten bör hinna ett sådant medvetande, veta sin andes frihet”.

”Demokratiaa, kansanvaltaa on sanottu valtion kehityksen päämääräksi nykyisenä aikana. Tällä on silloin se merkitys, että jokaisen yksilön on saavutettava tällainen tietoisuus, tunnettava henkensä vapaus.”