”STIKAVÄGEN”


Vintertid var det förr vanligt att man använde sig av isvägar. När det bara var att köra med häst eller gå till fots, var det helt naturligt att man uppsökte den kortaste vägen. Mången gång kunde också en väg över isen vara lättframkomligare än en väg på land där det ofta fanns grindar tvärs över vägen och gärdesgårdar på båda sidorna, varvid vägarna kunde blockeras av drivsnö.

Då Nykarleby var närmaste staden till Monäs hade folket mycket ärende dit: Om de hade något att sälja på torget, om man skulle till marknaden, till kvarnen, till läkaren, till brännvinsboden osv.

Landvägen till Nykarleby var lång varför det var helt naturligt att folk vintertid sökte sig över det frusna Monässund. För att hitta över sjöarna i mörker, dimma och snöstorm var man tvungen att utmärka vägen — stika den — som det sades. Med jämna mellanrum sattes gran- och tallruskor fast på isen och stråket kallades då för ”stikaväjin”. Dock kunde det likaväl hända att nar man vid dålig sikt hade passerat den ena ”stikon” man inte hittade den följande, och färden kunde bli strapatsrik, till och med sluta med en olycka.

Sålunda hände det, att när Ida Neumans morfar ”Mårtis-Janni” en gång gick över sjöarna från Monäs till Nykarleby överraskades han på hemfärden av en snöstorm, gick vilse och frös ihjäl vid Andra sjön.

Vid oväder for man inte till staden utom vid trängande fall, men kunde det likaväl hända att man överraskades av oväder på hemfärden. Hästarna var vana vid stadsresor, och blev det kallt eller snöstorm kunde folket krypa under fårskinnsfällen i släden och anförtro hemfärden åt hästen. Hästarna säges ha ett gott orienteringshuvud. De har också lätt att lära.

— Det har berättats att ”Skatas-Jepp” och ”Gret” hade en häst som frivilligt steg i båten, och så rodde de över till Vexala-sidan, där de hade en kärra i reserv för stadsresan. Förr hörde det till att både folk och fä skulle ha ett öknamn, och då skulle det vanligen vara kränkande. Deras häst har gått till historien under namnet ”Brännvinsbässin”. Då det var allom bekant att ”Skaton”, som ”Skatas-Gret” kallades, så gott som varje lördag körde till staden efter brännvin, var det många som passade på tillfället och sände efter en brännvinskagg med henne.

— Men tiden går. När hon blev gammal, orkeslös och sängliggande hade de forna vännerna inte mera behov av hennes tjänster. Det blev, som vanligt är, glest mellan besöken hos åldringar, och när någon kom kunde det hända att hon läste om sin ensamhet: ”När min tunna ymnigt rann kom både kvinna och man. Men när min tunna slutade rinna då kom varken man eller kvinna.


William Neuman (1978) i He ska lengär havas än järas, Munsalabygd i förvandling utgiven av Gnistan.
Carl-Johan Eriksson digitaliserade och tillhandahöll. Lars Pensar kommenterade att vägen kom upp på stranden vid Berget mellan Andrasjön och Bonäs..


Läs mer:
Aktivitet plogmarkering i Lions Club Nykarleby 1965–2005.

Citatet ”När min tunna ...” är, enl. SAOB, från Grubb (1665) och Harry Martinson (1948).
(Inf. 2011-12-01, rev. 2011-12-03 .)