27. Tjärbrännaren i Nedervetil

Nedervetil är en naturskön socken med kullar och dalar, skogsmarker och åkerfält, och genom dem strömmar den forsrika Vetilån. Befolkningen är till lynnet munter och glad. Män och kvinnor tycka mycket om att göra Amerikavisiter, ty de ha ett rörligt sinnelag. De tala svenska, men en del se finska ut. I socknen ha förr de båda språkstammarna blandats om varandra.

Nu hade magistern och Janne på väg från Kronoby kommit till Nedervetil och legat natten över på Slotte hemman, där i tiden den duktige, styvsinte bondehövdingen Carl Johan Slotte härskat. Det var samme man, som vid så många lantdagar som talman i bondeståndet höll ordförandeklubban i sin hand.

Timmen före frukosten hade Janne fått order att ge sig ut att kunskapa, och nu stod han åter inför sin lärare och avgav rapport. Med glad uppsyn och flämtande lungor berättade gossen:

— Först gick jag här kring knutarna och såg, att gårdarna äro fyra på Slotte storhemmans marker. Sen marscherade jag åt nordväst och hittade en rullstensås i skogen: därefter sprang jag till Kallgårdsträsket, som har tre höga stränder och en låg. Därför äro byxorna och fötterna våta. En gubbe sade, att i Kallgårdsbrunnen skulle ligga en kyrkklocka, men den kunde jag inte se uppifrån, och ner ville jag inte krypa. Han berättade ock, att på Tast hemman lär det spöka, och alla bli fattiga i den gården, ty där överfölls och mördades en rysk kurir. Och vid prästgårdsbron har det stått en strid, ty där på stränderna lär man hitta kanonkulor. Annars har jag intet att berätta, än att jag för en stund sedan fick tag i en gammal karl. Han har varit tjärbrännare. Jag språkade med honom om tjära och kallade honom Matts Barkskägg. Eftersom han inte prutade emot, heter han väl så. — Gossen skrattade och kände på sina våta byxben. — Ska vi gå ut? Matts Barkskägg ligger på gräslindan och väntar. Jag tänkte det kunde vara nyttigt för magistern att få höra en riktig tjärbrännare tala om sitt yrke. Det kan väl bli en historia av det också.

Det har du rätt i, Furu-Jutt. Vi ska båda gå ut och låta lära oss litet nytt.

Några ögonblick senare sutto magistern och Janne på var sin sida om gubben i gröngräset: bekantskapen var lätt inledd. Matts Barkskägg var en språksam bisi, som brutit sig väg genom livet både med tjärsmetade händer och rena. Medan han än gick på trettitalet, hade han som timmerman arbetat i Gäfle, i Kronstadt, ja till och med i Michigan. På magisterns fråga, huru österbottningarna hade det i Amerika, svarade gubben kort och gott: För karlarna är det ett helvete och för kvinnorna ett himmelrike, för där får de stor dagspeng och bli bums gifta.

Då skrattade alla tre, och Matts fick sig en tredje papyross. Han var så kär i röken, allt sedan han börjat sköta om tjärdalarna, sa han och fortsatte:

— Jaså, nu vill magistern, att jag ska berätta om huru det riktigt gick till, när man efter konstens alla regler skulle tvinga fram skogens svarta märg. Det kan väl låta sig göras, men inte blir det någon historia att skratta åt.

Gubben riktade blicken långt bort mot det yttersta skogsbrynet och sade med låg röst:

— Från urminnes gamla tider till slutet av 1800-talet har det bränts tjära i Nedervetil. Nu är det slut, sedan bönderna blivit så dumma, att de säljer sin skog åt sågbolagen De avverka nu rubb och stubb. De finska propsjassarna [stockflottarna] husera överallt, och rullar de slantar i bondens pung, så inte tror jag precis att välsignelse följer lika lätt med. Ja, nu ska jag berätta, att det var ett ganska vidlyftigt arbete, innan man fick en tjärdal fullt färdig. På vårsommaren, efter det att sådden var gjord, gick jag och gårdens andra karlar ut i skogen för att utföra den första avbarkningen. Jag ställde mig framför en tall och höll mellan mina händer bandkniven på motsatta sidan om trädstammen. Därigenom skyddade jag ögon och ansikte för de nedfallande barkbitarna och smårosket, som flög åt alla sidor. Jag skalade bort barken, så högt jag kunde nå, men lämnade orörd en tre till fyra tum bred barkstrimla. Den kallade vi för »ryggen«. Det var den, som tills vidare skulle hålla liv i trädet. På samma sätt anföll jag en hel mängd träd. Följande sommar kom jag igen, och då skedde den andra barkningen med »lian«. Den har ett fotlångt krokigt eggjärn fäst vid ett famnslångt skaft. Stammen avbarkades till sex alnars höjd från marken, men ryggen på norra sidan lämnades ännu i fred. Tredje sommaren fick ryggbarken falla och likaså barken en aln till i höjden. Samma höst fälldes stammarna och höggos av i ungefär sju alnar långa bitar, som radades i hopar.

[Teckningen är utförd av Alex. Federley (1864—1932) — en mångsidig tecknare och illustratör i början av 1900-talet — efter ett fotografi.]

— Varför talar Matts Barkskägg om alnar och famnar och inte meter, inföll Janne och sträckte på benen.

— Därför att alnen var ett hederligt och kristet mått och meterstickan på den tiden inte var utfunderad. Det är bara dumheter och lågheter med det måttet. När jag var ung, sa jag att jag var tre alnar och fyra tum. Det låter något, sku jag tro, mot att prata om en meter och 88 centimeter, som det lär ska vara. Men vidare i texten, sa förra prosten när han börja läsa upp kungörelserna om födda och döda. Och nu skall jag tala om de döda träden.

Tjärdalen anlägges vanligen i en backsluttning, i en vid, trattformig fördjupning. Den kallas »dalafate«. Längs dess botten nedlägges trumstocken, en på längden genomborrad trästam, som mynnar i det fria. Sedan börjas inradningen av de på vintern kluvna, nu torra trädstammarna, och detta är just det konstigaste, som bara en erfaren dalabrännare som jag förstår sig på. Ser ni, det gäller att få den rätta lutningen och få allt virket ställt just som det likar sig bäst. När det är färdigt, täckes tjärveden med mossa och däröver packas kärrmylla. Runt omkring kullen, på en alns höjd över marken och med två alnars mellanrum, öppnas hål i mosshögen och i dem stickas torra tjärvedsspånor. Då tändet börjat brinna, drager sig elden mot dalens botten och stiger sedan småningom uppför stammarna. Naturligtvis får inte elden flamma upp i lågor, utan blott bilda en jämn stilla glöd, som bringar kådan att smälta. När tre dygn förgått, kan man uttaga tappen i trumstockens ända, och då börjar den ljuvliga, glänsande, välluktande tjäran rinna ut från det djupaste stället i dalafate ned i en grop i »dalahalsen«. Ja det luktar gott i en gammal tjärbrännares näsa, ska jag säga er! Sen öses tjäran upp i tunnorna, och de rullas ut i världen.

— Sker det inte ibland någon olycka vid bränningen? inföll magistern.

SÅ HÄR SER TJÄRBRÄNNAREN I
NEDERVETIL ANDERS PALM UT

— Stundom, ljöd svaret, om dalabrännaren är dum eller ovan eller försover sig. Sådant spektakel, som att den hoppressade tjärluften fått spränga hela dalen eller att elden fått bränna upp tjäran, har inte hänt mig eller och inte heller min gamle kamrat Anders Palm, men har nog ibland hänt andra. Ser ni, en ska inte ge sig att syssla med sådant, som han inte begriper sig på!

Matts Barkskägg reste sig, hälsade och gick. När Furu-Jutt följde den reslige åldringen med sina blickar, tänkte han: Där går en duktig karl. Och magistern gav uttryck åt sina tankar i orden:

— Matts Barkskägg är en fackman på sitt område! Janne, vi båda skulle väl inte duga till »dalabrännare«.