Minnen från Nykarlebytrakten

              Min gode magister!
       Du skriver, att du med din gode vän Furu-Jutt icke hinner vika in till Nykarleby och ber mig därför berätta något om min födelsebygds förhållanden, både från nutid och framfarna dagar.
       Det är skada att ni ej med egna ögon få se Nykarleby, ty ni må veta, att det är en märkelig ort: med det namnet menas såväl en stad som även omgivande landsförsamling, och till denna ha förr hört tvenne kapell; Munsala och Jeppo, som nu äro självständiga stora socknar.
       Icke heller har jag så mycken kunskap om den trakten, att jag kunde tillfredsställa eder stora vetgirighet. Annat vore, om gamla Anna Brita ännu levde. Hon var född år 1800, och hon visste mycket att förtälja, ty hon hade mycket sett och hört i sina dagar, hade ett gott minne och ett ljust förstånd.
       Om du vandrade landsvägen fram en vacker söndagseftermiddag och kom till Forsbacka gårdar, kunde du se en gammal gumma sitta i backsluttningen med en svart katt i knäet, med runda brillor på näsan, och hållande med båda händerna en gammaldags psalmbok, ur vilken hon halvsjungande läste.
       Emellanåt såg hon upp från boken och lät blicken glida över den dammiga landsvägen ett stycke nedanför, över den smala åkertegen på andra sidan vägen, för att sist dröja vid älven. Vid detta ställe har den nyss brutit genom forsen — bruset höres, om ock dämpat, ända hit — och den flyter lugnt mellan vidgade trädbevuxna stränder.
       Jag vet, att du ej hade kunnat gå förbi den gamla, utan att växla några ord, och bäst det var hade ett samtal utspunnit sig.
       — God afton, kära gumma, börjar magistern, ni är säkert inte något gårdagsbarn, och boken, ni har bredvid er, hör nog inte heller till de böcker, som äro tryckta i år.
       — Psalmboken, svarar den gamla, fick jag av prosten Mathesius, då jag gick i skriftskola, och det var sju år efter det ryssen kom i landet.
       — Om magistern nu tog boken, kunde han läsa på pärmens insida: "Till Anna Brita Andersdotter Haralds för märkelig flijt i skrifteskolan Gåva Midhsommardagen åhr 1814".
       — Då ni är så gammal, minns ni kanske något från krigstiden?
       — Vi skulle jag inte det? Haralds ligger ju inte så långt från Jutas, så nog skrällde fönstren, så vi trodde de skulle gå i bitar, då de sköto med kanonerna. En ryss kom blödande i vår stuga, och mor gav honom vatten att dricka och band en trasa om hans ben. Hon var en kristelig människa och gjorde så, fast far, som var soldat, hade blivit skjuten av ryssarna två och en halv månad förut på själva midsommardagen, i staden. Det var då, som den gamla storbron i staden blev bränd. Herrn kan, då han kommer till staden, se de gamla brofästena i stranden mitt emot kyrktrappan.
       — Nå vet ni kanske, var det var, som general Döbeln låg sjuk före slaget, ty hans rapport om striden är dagtecknad å Forsbacka? För en timme sedan gick jag förbi det vackra stenkumlet med Döbelns bild på Jutas slagfält.
       — Nog var det i den höga byggningen däruppe på backen han låg sjuk. — Den var ny då, men börjar nu bli gammal.
       — Ni har visst även annat att berätta, som kunde vara intressant för en främling att erfara.
       — Vad herrn menar med intressant, vet jag inte, men nog har Gud prövat mig på många sätt; dock har han ock varit mig nådig. I min ungdom var det ofta fattigår, och hungern lärde att äta sådant, som ingen nu ville sätta i sin mun. Nu är det ingen nöd att få bröd, då järnvägarna hämta vagnslaster med mjöl till våra trakter; men då ett lass skulle släpas 60 mil med häst, blev mjölet så dyrt, att fattigmans pengar ej förslogo långt. Och vem hade pengar den tiden? Men nu fara de unga karlarna till Amerika och många skicka hem så mycket, att det räcker till även åt änkor och ålderstigna. Min dotterson Erik Forsnäs — nu snöt sig gumman, och en tår trillade utför den skrynkliga kinden — har inte glömt mormor, som skötte honom, då han var barn. Men alla äro inte som han. Herrn har visst på sin färd vid vägen sett stugor med låsta dörrar och bräden spikade för fönstren. Man och hustru och barn ha rest till Amerika; kanske har det gått bra för somliga, men för andra har det gått illa. Karlen har råkat på slarv, och Gud nåde kvinnan och de arma barnen. Visst hade de knappt här hemma, men inte kan det vara rätt att låta dikena på ängarna gro fast och granar växa upp på tomten.

Utsikt över ån mot Jutas hemman.

 
      Förr reste männen från vår trakt på arbetsförtjänst till Åbo och Helsingfors. Inte kunde man då liggande komma fram, som nu för tiden på järnvägar och ångbåtar.
       Då min man, som var timmerman, som så många andra här i trakten, begav sig till Helsingfors, köpte de, fem stycken tillsammans, en gammal häst, lassade arbetskistorna på kärran, och så gingo de för det mesta till fots sextio mil.
       — Nå huru gick det med er man i Helsingfors?
       — Någon lycka var det inte med den färden. Det kom koleran dit, och i den sjukdomen dog han. Det fick jag veta två månader efter, sedan det kommit underrättelse om saken från prosten i Helsingfors till vår prost. Ingen av min mans kamrater kunde skriva, och så tyckte de det ej vara lönt att betala någon främmande att skriva det sorgebudskapet. Så blev jag då ensam med min flicka, Sanna, som var bara halftannat år, då far hennes dog. Men visst har det gått för mig med Guds hjälp som för så många andra.
       Det värsta nödåret jag minns var 1867. Själv var jag då hos prästfrun, och dotter min, Sanna, hon tjänade på Kuddnäs hos Topelius, så på oss gick det ingen nöd. Men att se det eländet allt omkring. Ingens tillgångar räckte till åt alla. De fem bönderna här på Forsbacka hade ej mycket själva. Herrn vet kanske, att det inte här är, som det skall vara på många andra ställen i landet. Bonden har fyra eller fem kor och en eller två hästar — nu för tiden är det ju litet förmögnare — och husbonde och värdinna äro sin egen dräng och piga. Men de sökte hjälpa efter sin förmåga. Bönderna och prästänkan kokade var sin vecka välling åt alla Forsbacka-fattiga, så att varje hushåll fick ett halvstop på person för dagen, och så höllo de livet i sig.

Men värre var det med dem, som kommo från inlandet. Var morgon rågade prästänkan en stor korg med bröd; jag stod i köket och gav en bit åt en var som kom. Men vad förslog det åt så många. Somliga voro alldeles svarta i ansiktet av hunger, andra dignade ned vid vägen, utan att ens orka upp till gården; det fanns sådana, som klättrade upp här i rönnarna för att mätta sig med sådan mat, som Gud givit himmelens fåglar att äta. På sjukhuset dogo varje vecka så många, att prästen på söndagen ej kunde läsa välsignelsen skilt för en var, utan över den långa svarta raden av brädlådor, där kända och okända lågo, kastade han gemensamt mull tre resor, och så gömdes de i den gemensamma graven.
       — Det var dystra minnen, säger magistern. Har ni från ert långa liv inga hågkomster, som kunna skänka er glädje?
       — Jo, ser herrn, det är med livet som med ån, som strömmar här forbi. Nu flyter den så vacker; träden spegla sig i den, och barnen leka vid stränderna; där vada två pojkar över forsen, och den krokiga byskomakaren står som vanligt på söndagseftermiddagen med sitt metspö och väntar tåligt och förnöjt på de sparsamma nappen; båtarna glida säkert fram i det svaga strömdraget. Men låt november komma. På en enda natt är älven islagd, men den är ännu länge farlig på strömstarka ställen. Det hörs ett kort nödskri i mörkret; necken har åter fått en. Is och snö täcker allt, och man tror, att det aldrig skall bli annorlunda. Så hör man en tidig vårmorgon ett dön och ett brus. Vattnet stiger, isen brister, tjocka isblock stiga högt mot stränderna och krossa strandalarna. Det blir en fröjd bland barnen, som springa längs stränderna och se på islossningen: en halvmurken kvarn har lossnat från sin grundval; den kommer neddansande med kvarnråttorna överst på taket. Byggnaden störtar samman och försvinner bland ismassorna. Ett dygn därefter är ån isfri.
       Sådant är människolivet. Lycka och olycka, död och liv skifta med varandra. De unga säga: livet blir bättre, allt går framåt. Jag har min tro för mig; men inte vill jag neka, att det är bra, att folk, sådana som jag hör till, nu få lära sig mer än förr. Inte kan jag vara annat än glad över att alla barn få gå i skola och att de i vår stad ha inrättat seminarium, där den svenska bondens söner få lära sig till lärare för den svenska bondens barn. Min dotterson tänkte bli folkskollärare, men då flyttade dotter min som änka till Vasa, och så lärde han sig där till mekaniker, som man kallar, och har nu, såsom jag just berättade, bra förtjänst i Amerika.
     Men här pratar jag for herrn så länge, att till och med katten blir otålig.
       — Nå, så långt är det väl inte härifrån till staden, att jag ej hinner dit före sängdags?
       — Bevare mig väl, inte räcker det någon halv timme att gå dit. Herrn kan ju se kyrktornet och huru kyrktuppen där överst glimmar så vackert i solnedgången. Kyrkan är det första som möter, då man söderifrån kommer över storbron in i staden. Det är en vacker och fridfull stad, skall herrn få se. Det är liksom söndagsfrid övfer den. Sällan hörs något annat buller än det sakta sorlet av älvens vatten, som letar sig fram mellan forsens stenar. Några gånger om dagen glida den smalspåriga järnvägens små vagnar utmed yttre kanten av staden och sedan över storbron och genom skogen bort till hamnen.
       Herrn kommer visst att ha fröjd av att se de nätta Brunnsholmarna i forsen, och på nedre sidan av bron på var sin sida av ån finnas stadsparken och seminariet med sina vackra planteringar.
       Och så skall herrn gå längs den långa björkalléen, som är stadens huvudgata, ut till Kuddnäs, ty där får han se Zachris Topelius barndomshem, och där finns hans vagga och andra saker från hans barndom och hans ungdom. Kuddnäs ligger strax norr om staden alldeles vid älvstranden, så att man från fönstren ser vattnet glittra mellan trädgårdens syrener och rosenhäckar.
       — Jag märker, att ni sätter värde på Topelius, säger magistern.
       — Ja, svarade gumman livligt, skulle jag inte göra det; på Kuddnäs tjänade ju min dotter Sanna i många år och hade det bra där. Och är inte Topelius en av de största, som skrivit på svenska? Jag har ej förstått att sätta värde på sådant förr än på min ålderdom. Det är mitt barnbarn och hans bekanta, som fått gå i skola, vilka lärt mig, att Guds bud att hedra fader och moder betyder att hedra även forfäderna och deras språk och allt gott och vackert, som är skrivet på detta språk. Ser herrn, de som bo på båda stränderna kring denna ås nedra lopp, dem hör jag närmast tillhopa med. Jag önskar dem allt gott i livet, och sist samlas vi alla — jag har ju ej lång tid kvar — till kyrkogården där norr om staden, — även där hör man älvens brus — till våra fäder, såsom det heter i Guds ord.

Men nu ser herrn på klockan, så nog är det bäst att jag låter herrn gå. Farväl då.
       — Farväl. Gud signe eder levnadsafton, varmhjärtade gamla. Med dessa ord skiljes du från Anna Brita.
       Vad du av hennes hågkomster från Nykarleby anser kunna intressera Furu-Jutt, kan du själv döma.
       God fortsättning på resan genom svenskbygderna tillönskar dig och Furu-Jutt

Din vän I. A. H.

Petrus Nordmann (1912) Furu-Jutte, sid. 118—122.

Boken skildrar författarens resa tillsammans med pyttispojken Johan Jakob Furu genom de fyra svenska landskapen Österbotten, Nyland, Åboland och Åland. Lars Pensar tillhandahöll.

I berättelsen finns många kopplingar till min egen historia. Farfarsmormor bodde på Forsbacka och hette också Brita. Farfarsfar åkte till Helsingfors och Sankt Petersburg för att bygga hus, många släktingar emigrerade till USA o.s.v.


Läs mer:
Furu-Jutt besökte även Tjärbrännaren i Nedervetil.