|
Som bekant är, föddes Zacharias Topelius d. 14 januari 1818 å Kuddnäs gård invid Nykarleby. Hans far, medicine doktor Zacharias Topelius den äldre, var den förste runosamlaren i Finland, hans farbror var skalderna Choraeus och Franzéns ungdomsvän, hans farfar var Finlands mest betydande kyrkomålare och hans farfars far hade genomgått många öden och äventyr under stora ofredens dagar. Det är kanske släkttraditionerna, som påverkat Topelii livliga, fantasirika sinne och som framträder i de sagor och berättelser Z. T. under sin långa och fruktbringande författarebana skapat.
Zacharias Topelius d. ä., som var sjuklig och bunden vid sängen under hela den senare tiden av sitt liv, sysslade mycket med sina barns uppfostran — sonen Zacharias och dottern Sophie, sedermera gift med prosten Schalin i Vörå. Redan i barndomen insöp därföre den lille Zachris mycket vetande och blev tidigt förtrogen med de konstnärliga och kulturella intressen, som utmärkt familjen Topelius. Hans litterära smak och anlag utvecklades vidare, då han som 14 årig skolgosse inackorderades i Johan Ludvig Runebergs hem i Helsingfors. Där fann den unga plantan sin rätta jordmån, där ansades och vårdades ytterligare de gryende poetiska antagen och säkert har eftervärlden mycket att tacka de inflytanden, som kom honom till godo i uppväxtåren.
På våren år 1833 blev Zacharias Topelius student vid 15 års ålder, år 1844 blev han fil. doktor, år 1854 blev han utnämnd till professor vid universitetet i Helsingfors och år 1876 rektor vid samma universitet. Ett lektorat i Wasa blev honom även erbjudet, men då professorsutnämningen kom samtidigt, avslog han delsamma för att egna sin tid och sina krafter åt universitetet och dess studerande ungdom.
Topelius har även varit upphovet till och skaparen av Finlands modärna tidningspress i det han gjorde sitt blad, »Helsingfors Tidningar» till en litterär tidskrift och i detsamma publicerade sina historiska berättelser: »Hertiginnan av Finland», »Fältskärns berättelser» m. fl. Då Topelius slutligen vid fyllda 60 år avgick från sin profession, stannade han vid beslutet att inköpa en parcell i Sibbo socken, den vackra Björkudden, och flyttade dit år 1879 samt blev där bofast till sin död den 12 mars 1898. Vid Topelii begravning den 21. III. som ägde rum i Gamla kyrkan i Helsingfors, hade stadens skolbarn massvis stämt möte och bildade spalier från kyrkan ända fram till begravningsplatsen; det var en den vackraste blomsterhyllning man kan länka sig, hela denna långa rad av levande blomsterplantor, hyllande den käre barnavännen, allas »farbror Zachris» på hans sista färd!
Björkudden är det ställe, som framför alla andra blivit förenat med minnet av Z. T.! Där tillbragte han de sista decennierna av sitt liv, där samlade han omkring sig barn och barnabarn, vänner och fränder, beundrare och beundrarinnor från alla världens länder. Där stämde ofta representanter för hela Skandinaviens litterära och konstnärliga värld möte och dess förnämsta söner och döttrar vallfärdade till den blide skalden i hans ljusa, gästfria och harmoniska hem. Efter hans makas frånfälle utövade där Topelii yngsta dotter, Eva, värdinneskapet, medan den äldre av de då ogifta döttrarna, Toini, gick i sin berömda faders fotspår, diktande visor och sagor för de små.
Björkudden var en oas i det stora världsvimlet, så ljust, så fridfullt var Zacharias Topelii hem, så stilla, blid och försonlig satt den gamle skalden där, omgiven av alla de sina, och aldrig utplånas väl minnet av honom själv och hans hem hos någon av dem, som haft glädjen att gästa detsamma.
Men innerst inne förblev Zacharias Topelius sin österbottniska hembygd trogen, dit drogs hans tankar ofta och sysslade med minnena från hans barndoms- och ungdomshem, Kuddnäs, och hans mannaålders sommarställe Majniemi vid Nykarleby. Detta sistnämnda ställe hade försålts, då familjen helt och hållet bosatte sig i Helsingfors-trakten och Björkudden inköptes.
Året före sin död besökte Topelius för sista gången Nykarleby. Anledningen till detta besök blev mycket härkommen (Sic!), då hans och hans familjs älskade sommarhem, Majniemi, återbördats till sin forne egare.
Nykarleby seminariums lärare och elever hade på en utfärd dit under sommaren 1895 fattat beslut, att hugfästa minnet av sin hembygds store son genom att inköpa stugan och här skapa ett slags Topelii hem. Genom soiréer och anteckningslistor insamlades medel därtill, Mainiemi återinreddes i sitt gamla skick och den 15 juli 1895 överlämnades Mainiemis nycklar åt Z. T., då han för sista gången besökte sin fädernebygd. Skalden Gånge Rolf skildrar på ett livfullt, rörande sätt i de föredrag han hållit med anledning av Topelii-jubileet, de närmare detaljerna, då villan överlämnades åt skalden, huru denne vandrade omkring, vänligt och tacksamt leende, hälsande varje välkänd möbel i det gamla, kära hemmet, strykande den smeksamt med handen, och slutligen inskrev en dikt i Mainiemi minnesbok jämte orden: Min tack och min välönskan den 15 juli 1897. Z. T.
Zacharias Topelius har fyllt mången plats under sitt 80-åriga liv. Han har varit lärare, professor, rektor, han har skrivit böcker och diktat poesi, men främst framstår han som nordens störste barnavän och sagoberättare, oöverträffad ännu den dag som är. Och alla Finlands barn sända honom i länkarna omedvetet en tacksam hälsning för allt vad han gett dem, alla de goda, vackra frön han sått i deras unga sinnen.
Selma Lagerlöf skriver vid Topelii-jubileet minnesvärda ord om huru kriget rasar, hungern står för dörren, upploppet väser under ens fötter, färdigt att hugga en i strupen, huru vi stå förkrossade inför all denna grymhet och förstörelselusta och huru vi törsta efter att äga någon av vårt eget släkte att sätta tro till, då intet nedsätter oss så djupt i våra egna tankar, som att inte våga tänka högt om våra likar; vi söka tills vi stanna inför den, som av sin själs vida land skapat ett paradis, där englar vakta porten och Guds röst höres. »Det är», slutar Selma Lagerlöf, »genom att leva sig in i en sådan människas liv som vi åter skola få mod att lyfta våra huvuden, det är under en sådan blid lärares ledning, sommänskligheten skall finna att den äger andra mål än att sönderslita sina egna barn och tappa bort sin lyckas konungaring och det är genom hans makt den åter skall kunna börja att med stapplande steg söka sig fram mot godhet och harmoni».
Så lyder i blekt sammandrag den stora svenska författarinnans färgmättade hyllning till Zacharias Topelii minne!
|
