Gamla stugan

av

Zacharias Topelius

ur Läsning för barn I

Borta vid norra udden af ön, där högst på kullen, som ses öfver trädtopparna och de blå vågorna, stod en mycket gammal stuga, så gammal att ingen kunde säga när i tiden hon blifvit byggd. Omålad var hon och icke en gång brädbeslagen; de halfmurkna stockarna sågo ut som om de ville falla ur väggen, och i fönsterna fanns ingen ruta mera hel, utan här och där blott en skärfva. Skorstenen hade länge sedan ramlat, men om spiseln därinne icke gjort det, så kom det där af, att han var sammanfogad af stadiga, stora gråstenar, som trotsa förgängelsen. Golfvet var fullt af stora hål, dem råttorna gnagat, den tiden de hade förhoppningar att där i stugan snatta åt sig något godt, och för resten såg det ganska dammigt och svart och stökigt ut i den öfvergifna byggnaden.

”Fisleläge i skären.”

Men längst borta i det allra mörkaste hörnet, till hälften bakom den höga väggfasta sängen, som i två afdelningar räckte allt upp till taket, där glänste något så vackert, så grant — ingen visste, om det var silfver, eller guld, eller pärlor och ädla stenar, eller aftonens klaraste skimmer, som stulit sig in genom en springa och älskade att förhöja sin egen skönhet genom ramen af stugans mörker. Eller var det en drakeld, som brann öfver en förborgad skatt, eller kanske den gamle tomtegubben, som tändt sitt ljus om aftonen i det tysta?

Nej, skall jag säga dig hvad det var? Det var hvarken guld eller silver, eller sol, eller spöken, det var endast ett stycke af den gamla stocken i väggen. Han hade af ålder och fuktighet blifvit alldeles murken, och nu lyste han i mörkret, såsom man stundom ser gammalt trä göra. Det var alltsammans.

Men jag har min egen tro därom. Jag tror, att alla de vackra minnen, alla de glada tankar, allt det skämt, den sällhet och det behag, hvilka fordom trifdes inom denna stugas väggar, de lefde nu upp i stugans mörkaste vrå och lyste där som en lycklig hågkomst af det förflutna. Jag tror, att självfa den gamla furan i väggen glänste af glädje därvid, och det var orsaken hvarför hon lyste.

Ty om du visste allt hvad denna stuga sett i sina dagar, skulle du tro som jag. Hon var ju fordom den enda på hela den sköna ön, och hennes dörr var aldrig stängd, hon stod öppen för fattiga och rika, för sorgsna och glada, hon bjöd dem alla ett gästfritt skydd, när det stormade, ett tak när det regnade, en spis att koka den sprattlande abborren, och en bädd af allra mjukaste hö, när kvällen kom och hvilan var söt. Här såg man då hela sommaren igenom glada människor från staden och hela nejden. De bodde här så utan krus och omständigheter, de kokade gemensamt kaffe i den stora blanka kopparpannan, de lekte sina lekar, de sofvo syskonsäng i halmen på golfvet, men i högsängarna bäddades de äldsta och förnämsta på hö; det var noblessen, som sof på ejderdun.

Och allt det skämt och alla de muntra infall, alla de bryderier, de lustiga upptåg och de roliga tillställningar, som denna stuga varit vittne till — nej, de voro omöjliga att beskrifva. Nu stod hon öde och förfallen, och af alla hennes forna invånare fanns där blott en enda släkt, som ej öfvergifvit henne i hennes ålderdom; det var myggorna. De voro fordom icke mycket välkomna där, när stugan var bebodd af folk, som älskade nattro; man brukade lägga stora enriskvistar i spiseln och ett lock på skorstenen, så att stugan blef full af rök; däraf voro myggorna mycket generade. Men nu fingo de ostördt dansa sina kadriljer i solskenet innanför det söndriga fönstret; fingo de ej kalas på ungt människoblod, så lefde de åtminstone trygga för enrisröken, och då de nu lefvande myggorna skröto af att vara barnabarnsbarnabarnsbarnnabarnsbarnabarnsbarn till de myggor, som hade sitt tillhåll i gamla stugan under den glada tiden, så hade de behållit en viss förkärlek för sällhet och trifdes ännu där, fastän deras enda kost bestod af solsken och sommarvind.

Att gamla stugan blifvit öfvergifven, det kom sig däraf, att nu funnos på ön många andra nyare och mycket bättre inredda boningar, i hvilka den, som så hafva kunde, nu för tiden brukade tillbringa sommaren. Där funnos verkliga små palatser i två våningar med alla de bekvämligheter, som tänkas kunde; man såg i deras grannskap trädgårdar med konstgjorda alléer och blomsterrabatter, och när man ville tala fint i ägarens tycke, frågade man honom hur det varit möjligt att här i vilda skogen och vid det brusande hafvet anlägga en så vacker villa. Däråt nickade villans ägare och menade: hm, när man hämtar målare och trädgårdsmästare och en hel hop andra mästare från staden, hugger bort de vilda träden och klipper och putsar och ger ut några tusen mark, så skall väl slutligen det omöjliga också bli möjligt.

De nya villorna hade vackra namn, såsom Lisedal, Sanssouci [= Utan bekymmer. Samma namn hade Fredrik den stores lustslott i Potsdam.], Framnäs, m.m. Man lefde där alldeles som i staden, tog emot visiter och hade musikaliska soaréer; man kunde där få se gröna spelbord, jämte kägelbanor och karusell. När man gick ut för att promenera, så var det på sandade gångar och grönmålade kinesiska broar öfver de näsvis bäckarna, men i den gröna doftande skogen gick man endast någon gång, när åkerbären glänste som rödast på tufvorna eller smultronen vinkade vänligt i backbranterna. Då fäste flickorna upp sina klädningsfållar, togo små, söta korgar i händerna och gingo, en timme eller ett par, ut på äfventyr, men de unga herrarna foro ut att segla i nätta, hvita slupar med flagg och vimpel, gensköto flickorna vid en udde och liknade dem vid herdinnor och skogsnymfer, bedjande att för all del undslippa korgarna, ehuru de hade godheten att smaka på bären.

I en af de vackraste villorna, som bar det ståtliga namnet Albano, bodde två vackra flickor, Antonia och Marie, med sina föräldrar. De voro båda unga, vackra och glada, både yra och lätta i sinnet, men på ett olika sätt, så att då Antonia med all sitt unga hjärtas lust fasthängde vid dagens nöjen och ögonblickets ystra fröjd, hade Marie ett varmare hjärta, öppet för alla intryck; och just därför kunde hon vara så mycket gladare, emedan hon också kunde vara sorgsen ibland.

Utom föräldrarna, syskonen och hela hushållet, som nu flyttat ut till sommaren, bodde också gamla mormor därute i sin egen lilla kammare uppe i andra våningen. Hon var nära nittio och alldeles blind, och af hvad för dagen passerade, det visste och mindes hon föga, men hvad som tilldragit sig för flera människoåldrar tillbaka, det kunde hon utantill som en bok. Hon satt där och sjöng psalmer och gjorde ingen människa för när; hvar morgon kommo alla barnen i rad och kysste den gamla på hand och smålogo sig emellan, när hon för hundrade gången frågade dem vad de hette.

Af alla barnen var Marie den, som höll mest af gamla mormor, och den enda, hvars namn gumman icke förglömde. Därför kallades hon på skämt af de andra: lilla mormor; — »för att du är så lik gamla mormor i sin stol», sade de. Och fastän Marie höll mormor kär, kunde hon likväl ej låta bli att se på de många rynkorna och den grå, vissnade hyn på den gamlas kinder; och när de andra sade: »du är så lik mormor, du!» grät hon.

Detta hörde den nittioåriga, där hon satt och sade tröstande: »gråt inte du, Maja lilla; du skulle se mitt konterfej!»

Ty hemma i staden i det stora granna förmaket hängde på väggen två gamla taflor i ovala förgyllda ramar. Det var en ung herre om trettio år i pudrad peruk med stångpiska, frack med stora blanka knappar, fina manschetter och ett präktigt krås med spetsar; och vid hans sida på andra taflan såg man en ung, vacker och glad fru om tjugo år, med uppstruket hår, tröja med långt, åtsittande lif, styfkjortel af storblommigt triumfant och fina, långa manschetter, nedhängande öfver de till hälften bara armarna. På båda taflorna stod årtalet 1775. Det var gamla morfars och mormors porträtter, målade i Stockholm, när de nyss blifvit gifta; och morfar var länge sedan död, men den unga vackra frun med den spotska [sturska, föraktfulla], leende och likväl så godsinta minen, med de täcka groparna i sina fina, blomstrande kinder och den ömma ljufva glansen i de blå ögonen, hon var nu samma blinda nittioåriga gumma, som satt där med de många rynkorna på kinden, med den grå hyn och de vissnade händerna i sin ensliga kammare; — ja, det var gamla mormor för sjuttio år sedan. Hon tänkte ännu på sin ungdoms glada dagar, när hon fått höra så månget smickrande ord om sitt vackra utseende, och därför sade hon stilla och godlynt, utan en enda bitter tanke på förgängligheten af all jordisk skönhet: »gråt inte du, Maja lilla; du skulle se mitt konterfej!»

En morgon gick solen upp ur hafvet så röd och stor som ett vagnshjul, och den dagen blef det ganska varmt. Antonia och Marie togo sina korgar och gingo ut för att plocka åkerbär. Det var så vackert, så stilla i lunderna, och under björk och al var skuggan så himmelskt sval. De stora mörkröda bären glimmade under täta blad vid randen af tufvorna; — nej, sådana bär hade flickorna aldrig plockat, så svällande, sköna och saftiga voro de. Ju mera de fördjupade sig i löfskogen och de doftande, ännu oslagna ängarna, desto mera bär funno de, och desto fortare fyllde sig korgarna. Det var förtjusande roligt, och så fortforo de att plocka till långt in på eftermiddagen.

— Nu kan det vara tid att gå hem igen, ty solen börjar bränna så het som en bakugn — sade Antonia.
— Vänta ännu litet — sade Marie; — det fattas mig bara tjugu bär, så har jag korgen full. — Och så gingo de än vidare fram öfver tufvorna.
— Här har jag aldrig varit — sade Antonia. — Ser du den gamla ruckliga stugan där mellan träden? Hon ser mig just ut som en tomtegubbes slott. Tänk du, att man ännu låter trollen bo kvar på vår vackra ö!
— Stugan är ful och gammal! — svarade Marie —men det är inte rätt, att vi förakta den för dess ålderdom. Mormor är också ful och gammal, men hon är likväl så god och har varit så vacker, när hon var ung.
— Prata du om en sådan gammal lada! — skrattade Antonia.
— Men nu måste vi gå hem, ty det är min tur att servera teet i kväll.
— Det är lätt sagdt, men hvartåt skola vi gå?
— Kom med mig hit åt vänster.
— Du misstar dig, det är åt höger.
— Vi kommo ju härifrån.
— Men förut veko vi långa tiden åt vänster.
— Vet du, Marie vi ha gått vilse.
— Just detsamma tror jag, Antonia.
— Hvad skola vi nu taga oss för?
— Vi gå längs stranden, så komma vi slutligen fram till Albano.
— Ja, i morgon! Vet du inte, att ön är en hel mil i omkrets?
— Ack, så tokigt; och nu börjar det regna.
— Hu, det stiger ett kolsvart moln öfver solen; det blir ett förskräckligt oväder.
— Det mullrar i skyn …
— Såg du blixten … Antonia!
— Dropparna falla stora som körsbär.
— Våra nya klädningar!

Och de båda flickorna begynte att springa allt hvad de förmådde, utan att veta så noga hvarthän. Men regent föll allt stridare, allt tätare ljungade blixtarna; genom skyarna rullade åskan med ett skarpt och skallande dån, liksom när en tung vagn med stor hast far öfver en stenlagd gata. Det var ett herrans väder.

— Nu förmår jag inte mer — sade Antonia, genomvåt, uttröttad och blek af förskräckelse.
— Låt oss hvila här under den höga björken — sade Marie.
— Nej, nej, för ingen del! Har du inte hört, att åskan ofta slår ned i höga träd?
— Det är sant! Vi måste springa än vidare.

Och så sprungo de. Men efter en stund voro de åter precis på samma ställe, där de börjat.

Nu blefvo de stackars flickorna illa till mods, Antonia grep fatt i en trädstam och sade: — nu går jag inte längre, om också åskan slår ned öfver mig. — Marie började gråta.

Men i detsamma lättade sig för ett ögonblick den tunga skyn, och flickorna sågo helt nära invid sig på kullen den till hälften förfallna väggen af den gamla stugan.

— Kom syster — ropade Marie, och båda voro inom mindre än två minuter under tak.

Hvarför skulle Antonia nyss yttra sig så föraktligt om den bofälliga [bristfälliga, illa medfarna] byggnaden? Där såg stökigt ut, det är sant, och vid jämförelsen med Albano hade varit mycket att anmärka; men för ovädret fann man här ett gästvänligt skydd, och höll man sig bara inte nära till hörnen, där regnet dröp in genom det söndriga taket, så kunde man sitta ganska trygg och välbehållen.

— Här må vi som pärlor — skrattade Marie, som alltid var nöjd med litet. — Ser du, tomten har väntat främmande. Hvarför skulle han annars ha bredt friska löf öfver golfvet och lagt färskt, doftande hö i sängarna? Nu må det regna och blixtra: stugan har allt burit många skurar i sina dagar.
— Här har varit fiskare förut i dag —. anmärkte Antonia — och rätt som det är, komma de åter. De ha lämnat en järnpanna på spiseln, och där borta ser jag hufvudet af en abborre.
— Ack om vi hade litet eld att torka våra kläder!
— Låt se! Jo, där glimmar ännu ett kol i askan.
— Blås, Antonia, puh! Ännu en gång, puh! Nu tog det eld, och spånorna brinna präktigt! Här ligga stycken af en gammal torr al, och så få vi en skön brasa. Ännu ett trästycke … se så; jag sade ju, att vi må som pärlor.

Medan Marie talade så, för att muntra systern, hade hon verkligen lyckats uppgöra en klart brinnande brasa. Det sprakade och gnistrade från den gamla alen, som brann, och om en stund voro båda flickornas kläder nästan torra. De ville nu på måfå söka att hitta hem igen, men regnet föll tätt och stridt; det var omöjligt att under sådant väder gå ut på villsamma vägar i högt gräs..

De måste då vänta, och tiden blir den väntande lång. De företogo sig att närmare undersöka stugan; hvem vet hvad de där kunde upptäcka?

Antonia fann på den gamla nedrökta och dammiga väggen flera både ömma och löjliga verser, hvilka hon deklamerade med tokrolig högtidlighet! En lydde så:

»Sköna flicka, på ditt namnam tugga!
Jag dig följer som en egen skugga.»

Och därunder hade en spjufver skrifvit:

»Gjorde jag nu rätt, så skulle jag dig lugga.»

En annan vers lydde så:

»Också jag har varit
i Arkadien,
men nu har jag farit
Därifrån igen.»

— Ack, så ömt och rörande! — utropade Antonia.
— Men här skall du få höra en ännu känslofullare vers:

»Farväl! Förgät mig ej!
Hur lifvets öden randas,
för dig, för dig, jag andas,
Beate Sophie, för dig!»

— Beate Sophie, det är ju mormors förnamn! — utropade Marie.
— Det kan väl mången annan än mormor ha hetat Beate Sophie — svarade Antonia och fortfor att deklamera uppåt väggarna. Men slutligen blef det skumt, så att hon ej såg något mer, och då satte sig båda systrarna åter vid spiseln.
— Vet du hvad? — suckade Marie.
— Hvad då? — frågade Antonia.
— Vi måste väl bli här i natt. Såsom det nu fortfar att regna och blixtra, kunna vi ej gå ut och förvilla oss i skogen till natten.
— Ack ja! suckade Antonia. — Men jag är hungrig.
— Därför vet jag råd — svarade Marie (hon visste råd för allting). — Jag har läst i någon bok, att araberna i öknen ofta nöja sig med en hand full kokt ris till aftonvard.
— Enris eller kråkris? — gäckade Antonia. — På hvilketdera ämnar du koka soppa?
— Vänta får du se! — Och därvid framtog Marie ur sin klädningsficka en hop risgryn, hvilka hon gärna brukade äta torra, som flickors vana är, innan de vuxit från barnsederna. Därpå torkade hon pannan mycket ren, ställde den ut i regnet, fick däraf litet vatten och lade risgrynen att kokas. Om en stund voro de färdiga, och när hon sedan öfver dem utkramade litet åkerbärssaft, smakade det förträffligt.
— Du hittar alltid på, du! — sade Antonia.

Nu sökte flickorna åt sig den renaste bädden, i hvilken de fann alldeles torrt hö, och lade sig där till att hvila, sedan de försökt att stänga dörren så godt de kunde. Snart sof Antonia godt.

Men i Maries ögon kom inte en blund. Hon tänkte på hur oroliga deras föräldrar nu skulle vara för deras skull; hon tänkte på gamla mormor, på verserna till Beate Sophie och tusen andra saker, som komma för en ung flicka, när hon ej kan sofva. Hon försökte alla de konster hon kunde, för att locka sömnen i ögonlocken, hon tänkte på det tråkigaste hon visste, det gamla snusande krigsrådet, som alltid ville pussa henne med sin tandlösa mun; — hon räknade från ett till trehundratrettiotre. Ingenting hjälpte.

Slutligen vände hon sig om. Då föll hennes blick på det mörka hörnet där midt emot. Där lyste någonting så klart som eld, och likväl var skenet hvitare och blekare än eldsken. Hvad är det? Har jag verkligen tappat ett eldkol från spiseln? tänkte hon.

Det måste hon se åt. Hon steg upp, hon gick dit. Nej, det var ingen eld, det var ingenting annat, än det gamla, halfmurkna träet, som lyste i mörkret. Marie såg därpå en stunds med nöje. Då varseblef hon ett stycke därifrån en annan liten punkt i väggen, som äfven lyste, men med ett ännu hvitare sken. Det är också ruttet trä, tänkte hon och tog med handen därpå. Men nej, det var en liten ring, som satt där djupt instucken i väggspringan. Med möda fick hon den ut och såg nu, ehuru det var mörkt, att skenet kom från en liten diamant, som var infattad i ringens klack. Hvilket fynd! Och hvad det pröfvade Maries tålamod, att icke nu genast få betrakta ringen närmare! Hon tryckte den på sitt finger och återvände till bädden. Nu lät sömnen ej längre vänta på sig.

Säkert ha ni hört talas om Fjäderholmarna? Där var Marie hemmastadd som alla goda barn, och de gyllene drömmarna fladdrade på himmelsblå vingar kring hennes bädd. De togo henne vid handen, de förde henne sjuttio år tillbaka i tiden; där såg hon gamla mormor vid sjutton års ålder, så glad, så leende, så öm och vacker, som Marie själf… Hon sitter här i samma gamla stuga, där Marie nu sofver; — men då skulle man ha sett stugan, så hvit och ny och vacker var också den! — och vid sidan af den sjuttonåriga mormor står en vacker gosse om tjugu år i sjömansdräkt. De rensa bär — de se på hvarandra… Hvilka klara, vänliga ögon! Var det mormors ögon?… Ja, ja det var desamma, men för sjuttio år sedan!… Då tager den vackra, blonda gossen hennes hand, kysser den, störtar ut — och seglar bort i ett skepp på hafvet. O, hvad gamla mormor gråter… gråter och ser bort mot den blanka, försvinnande randen af det blå hafvet i norr!

Marie vaknade och såg sig omkring. Borta var den unga flickan, som grät; borta var gossen, borta var den nya vackra stugan. Hemma i Albano satt gamla mormor nittioårig och blind, och Marie låg i den förfallna grå stugan, som hotade att instörta. Det kändes så underligt i Maries hjärta.

Likväl sjönk hon åter i de vänliga drömmarnas armar, och nu förde de henne sjuttio år framåt i tiden. Hvad ser hon? Är detta ön? Huru olik sig själf, och ändå hur lik! Borta är den gamla stugan, borta utan spår, utan att någon nu lefvande på jorden vet, att hon funnits; blott Marie vet det, hon ensam. På det ställe där stugan står och där villorna stått, och öfver hela den fordom gröna ön, sträcka sig nu gator och höga hus; rullande vagnar, vimlande människor ila där fram, där är lif, buller och rörelse, staden är flyttad hit ut från dess förra plats på fasta landet, och sedan det skett, har den blifvit fyrdubbelt så stor, folkrik och välmående… Ack, men hvar äro nu de sköna åkerbären, de ljufva sångfåglarna i lundernas ensliga frid? De hafva flytt för bullret, de trifvas ej i de granna trädgårdarna, som öfverallt äro anlagda vid stränderna. Se dit, där kommer en mycket gammal gumma, omgifven av sina barnabarns barn. Hon är lam i sin fot, hon kan ej mera gå, hon bäres i en stol; hin är döf, hon kan ej höra, men hon är likväl icke blind, som gamla mormor. Hon ser så god, så älskvärd ut i sin ålderdom; säg, hvem kan hon vara? Marie ser henne i drömmen, betraktar henne noga, älskar henne, kysser hennes hand, men känner henne icke… Då hviskar en röst i hennes öra: det är du själf, det är Marie efter sjuttio år!… Då spritter Marie till i sömnen, det kännes åter så underligt kring hennes hjärta; hon ville gråta af både sorg och kärlek, men hon kan icke… Hon känner sig så gammal, så gammal, hon är ju den lama och döfva nittioåriga gumman, som sitter där i bärstolen… hon ser tillbaka… långt tillbaka! Hon ser nu på det ställe, där fordom gamla stugan stått och där nu ett litet lusthus höjer sig med ljusröda sidengardiner och en liten vimpel på taket. Hon säger till sina barnabarns barn: Kunnen I tro att här stod fordom en gammal, förfallen stuga, som hade så många, många minnen att förtälja? För etthundrafyrtio år sedan stod här på samma ställe min mormor och sade farväl åt en glad gosse, som for bort på hafvet och aldrig kom igen… och för sjuttio år sedan, då jag själf var ung och barnslig, förvillades jag och min syster Antonia i skogen. Vi sofvo öfver natten i den gamla stugan, och jag fann där en ring… då var jag sjutton år!… Och den unga flickan, som stod närmast den unga vackra Marie… nej, hvad säger jag? den nittioåriga, vissnande, lama och döfva gumman!… den unga flickan såg förvånad upp till den gamla bärstolen och sade i sin naiva oskuld: är det möjligt, att mormor också har varit sjutton år!

Då blef det åter trångt kring Maries hjärta, hon såg en dimma sjunka ner öfver lusthuset med de röda sidengardinerna och vimpeln på taket, och dimman omtöcknade alla föremål, äfven den gamla i sin bärstol och barnen, som jollrade omkring henne… och Marie vaknade i detsamma och kände varma tårar falla ut för sina kinder. Förskräckt stod hon upp… Var hon verkligen så gammal och vissnad och förfallen, som hon nyss sett sig själf i bärstolen? Ack nej, hon var lika ung, lika lätt, på sin fot som förr; hennes kinder voro fina, varma, mjuka och röda, hon såg på sina händer, de voro lika hvita och mjuka som förr! Ja, hon var ännu sjutton år, och hvad hon hade sett, och det som så underbart hade rört hennes hjärta och framkallat hennes tårar — det var allt en dröm.

Var det allt en dröm?

Ja, ty nu sken solen så gladt in genom de söndriga rutorna i den gamla, grå stugan; åskan och regnet hade upphört, och älskvärda dofter fläktade in från lundernas grönska.

Marie for med handen öfver sin panna. Det var en dröm, sade hon sakta till sig själf; men hvilken dröm!

Ännu sof Antonia. Marie väckte henne med en kyss, och så skörtade de upp sina klädningar, ty gräset var ännu ganska vått, och sade stugan farväl. Men de hade icke gått långt, innan de nära stranden såg en båt, i hvilken satt deras bekymrade far, som själf hade rott ut att söka de förlorade. Inom mindre än en timme voro de vid Albano igen.

Antonia hade mycket att berätta, när hon åter kom hem: om åskvädret, om den gamla skräpiga stugan och de löjliga verserna, som stodo att läsa på stugans väggar. Men Marie gick strax till gamla mormor, tog henne i famn, kysste hennes vissnande händer och öfverhöljde henne med sina smekningar. Hon kunde icke förgäta sin dröm, hon tänkte beständigt: sådan jag är, har också mormor varit; sådan mormor är, skall jag också blifva! Och därvid tänkte hon på den vackra sjömannen, som for för alltid bort på hafvet, och hon tänkte på, jag vill ej säga hvem, och huru underbart att efter sjuttio år tänka tillbaka på honom och på alla dessa ljufva ungdomsdagar, hvilka hon nu lekte bort i glädje. Då stego tårarna åter upp i Maries milda ögon; de stodo ju där beständigt på lur, så ofta hon var sorgsen eller mycket glad, den lilla, goda Marie.

— Kan mormor tänka — sade hon; — jag har varit i gamla stugan! Där stod på väggen mormors namn, och hela natten har jag drömt om mormor besynnerliga saker.

Men den gamla hörde henne icke; hon höll blott Maries hand i sin och kände uppmärksamt på diamantringen, som satt på ringfingret — Ringen… ringen!… — sade hon med darrande röst. — Hvarifrån har du fått ringen?

— Den fann jag i gamla stugan, djupt instucken i springan af en vägg.
— Det är densamma! — utbrast den gamla, böjde sig ned, kysste ringen och tryckte den på sitt förtorkade finger. — Tack du, Maja lilla; det är densamma, ja, ja, densamma! Jag sökte den i går, jag sökte den hela dagen, och det var icke möjligt att finna den. Men nu har jag den.
— I går, mormor? I går?
— Var det inte i går? Nej, du har rätt, det är flera veckor sedan. Det var när han for bort.
— Var det den unge vackre sjömannen i den blå tröjan?
— Ja, just han. Du känner honom?
— Han som rensade bär med mormor i gamla stugan och sedan for bort på hafvet?
— Densamme, ja… Du vet kanske icke, att vi höllo mycket af hvarandra. Vi hade hållit af hvarandra alltsedan vi voro små; han var ju blott tre år äldre. Han var för mig som en bror, men han höll af mig mer än man håller af sin syster. När han for bort för några veckor sedan, sade han till mig: »Beate Sophie, du håller ej af mig såsom jag håller af dig; jag far nu bort och kommer kanske aldrig tillbaka. Men här i stugan har jag gömt den ringen du såg i går; sök den, han är din! När du åter har ringen i din hand, då skall du veta, att jag snart är tillbaka hos dig; men finner du den aldrig, så ser vi hvarandra aldrig mer.»
— Sökte mormor ringen?
— Om jag sökte den! Dag och natt, natt och dag, men jag fann den aldrig. Jag sökte den sommar efter sommar, och han kom aldrig tillbaka. Säg mig du, Maja lilla, det är kanske länge sedan han for? Det är kanske flera månader?
— Ack mormor… det var för sjuttio år sedan!
— Sjuttio år!… Barn, du har rätt, jag tänkte icke därpå. Den dagen är för mig som i går; allt hvad däremellan ligger har flutit förbi mig som en flod, och ensam har jag blifvit kvar på stranden. Säg mig, hvad står där skrifvet på ringens insida?
— 1772. Jag kommer till dig!
— Han kommer till mig! Ja, nu vet jag att han kommer, men icke han till mig, utan jag till honom. Han är i de ljusa rymder, där intet afsked mera finns. Där skall också jag vara inom kort. Då kommer han till mig!…
— Nej mormor, du får ej dö bort ifrån oss!
— Sörj icke du, Maja lilla! Den långa dagen har sin afton så väl som den korta. Men lika mycket om dagen har varit kort eller lång, endast hvarje timme fört oss närmare till Guds rike. Då möter man kvällen med glädje och hvilan med ro, den eviga morgonen går salig upp öfver natten af det förgångna.

Så talade gamla mormor med en så himmelsk förtröstan, som endast den kan hafva, hvilken pröfvats mycket och dock behållit sin tro intill ändan. När nästa sommar kom, stod redan det späda, barnsliga gräset grönt öfver hennes graf. Men Antonia och Marie for med sina föräldrar åter ut till ön, och det var samma tid i augusti.

— Kom syster — sade Marie — låt oss se, om gamla stugan finns ännu! — Må gå — sade Antonia; men nu skola vi taga säkert märke på vägen, att vi icke förvillas. Och så gingo de.

När de kommo till den vackra kullen vid sjön, fanns den gamla stugan icke mer; hon hade sammanstörtat under novemberstormarna förliden höst, en del af stockarna hade man släpat bort; andra, som voro de murknaste, lågo ännu kvar, jämte den stora hällen af gråsten, där flickorna kokat risgryn. Endast myggorna dansade ännu, som förr, öfver den lilla ruinen, och den nedgående solen kastade sina milda strålar af guld öfver de förgångna minnenas öde bo.

— Hvad ser jag! — utropade Antonia. — Tomten är husvill, hans slott har ramlat, och nu flyttar han kanske sitt hem till Albano!

Marie hörde henne icke. Hon såg på de ödsliga lämningarna af stugan, dem solen förgyllde, liksom en framtids hopp, och hon sade sakta till sig själf: — Om sjuttio år står här en stor stad med skepp och fabriker, och här på detta ställe står ett litet lusthus med vimpel i toppen och ljusröda sidengardiner. Då minns ingen mer, att här stått en gammal stuga, där goda, glada människor bott… En gammal gumma är den enda som minns det…

— Kom, Marie, kom! — ropade i detsamma Antonia.
— Här växa de allra skönaste, rödaste, raraste åkerbär. Se hur de glimma! Känn hur de dofta! Ack, jag vet ingenting härligare på jorden, än riktigt stora, klara mörkröda åkerbär. Tycker du detsamma, hvad?
— Ack, ja, ja, låt oss plocka! — sade Marie och log. Och i detta barnafriska, ljufva, oskyldiga löje försvunno både forntid och framtid”