Zacharias Topelius
200 år
den 14 januari 2018

Några plock i svenska dagstidningar

= Musiknotiser. Bland sångpjeser, som väntas på K. Theatern nästa höst, nämnas i Ny Tidning för musik: ”Kung Carls jagt”, operett af F. Pacius, texten af Topelius, med mycket bifall gifven i Helsingfors.

Musikalier

Fridsböner
i aftonens lugn af Z. Topelius, för en röst ined accompagnement af Pianoforte, komponerade af Fr. Pacius. 4 rdr.

Resande. De af hufvudstadens lärda och vittra samfund utsedda deputerade vid jubelfesten i Lund hafva i början af denna vecka passerat genom staden, hvarvid åtskilliga uppehållit sig här en dag eller åtminstone en eftermiddag och natten, i det de anländt med snälltåget klockan 5 e. m. och fortsatt resan med blandade tåget kl. 5 följande morgon. I samma ärende har finske skalden Z. Topelius passerat staden, och blef dervid föremål för en hyllning, hvilken af J. B. för gårdagen beskrifves sålunda:

Efter en liten tur ikring våra vackra omgifningar, uppvaktades han vid återkomsten med några finska och svenska sånger. Topelius begaf sig ned bland den utanför hotellet samlade folkmassan för att personligen tacka sångarne och emottog sedan, oaktadt den sena timmen och sin trötthet efter en dags jernvägsresa, en inbjudning att i hotellschweizeriets trädgård tömma ett glas med några beundrare af hans skaldskap och vänner af hans fädernesland. Helsad välkommen af Öfverste Munck, hvilken med några hjertliga ord erinrade om de fasta band af urgamla sympatier, som förena Sverge med Finland, och om den glädje, hvarmed en Finlands son, ock särskilt en sådan som Topelius, städse helsas bland oss, tog Prof. Topelius ordet, talande om stämningen i Finland mot det gamla moderlandet, hvilken åren icke mäktat minska, hvarom också de mångfaldiga helsningar bära vittne, hvilka sändes med honom ej mindre från Helsingfors af några hundratal studenter, än äfven från Åbo, hvars invånare i stort antal begifvit sig ned till ångbåten och i sista stund tillropade honom ett: helsa till Sverge. Det varma, trofasta handslag, hvarmed han såsom Finne mer än en gång mötts i Sverge, visste han värdera såsom ett bevis för den broderliga stämningens ömsesidighet. Efter en stunds sammanvaro i den vackra aftonen, hvarunder flere sånger utfördes, slutade denna lilla improviserade fest, som tvifvelsutan hos alla deltagarne gjorde ett djupt intryck.

TEATER.

Slägtingar,

Ett Skärgårdsäfventyr,

J. Roos.

Runebergs begrafning.

— — —

Z. Topelius trädde härefter upp å tribunen och framsade varmt följande afskedsord: ”Sedan fosterlandets höga stämma talat vid denna graf, framträder den och sanningens tjenarinna, det finska universitetet, för att nedlägga uttrycken af sin vördnad och sin saknad vid denna dyrbara, oförgätliga, i blommor bäddade graf. I den finska och universella vetenskapens namn, för hvilka Runeberg verkat med höga gåfvor, både vid universitetet och i elementarundervisningens tjenst; i den finska och den universella konstens namn, för hvilka han har stått såsom den ädlaste förebild och såsom en oförliknelig mästare: i den allmänt menskliga och fosterländska bildningens namn, den som för oss har egt en central betydelse, allt förenande, allt försonande under tidernas strider; och slutligen i endrägtigt samband med alla nordens folk, hvilka i dag stå sörjande kring denna helgade graf, öfverlemna vi här den store skaldens och fosterlandsvännens stoft åt jorden, hans ande åt Gud, ben eviga sanningens källa, hans verk åt menskligheten, hans namn åt efterverlden, hans minne åt fäderneslandets vördnad och kärlek i alla tider. Lofvad vare Gud, den Högste, som har gifvit åt Finland ett sådant lif och en sådan graf. Till de många saknadens gärdar, som här nedläggas, ansluter sig äfven Upsala studentkår med en fjerran sänd minnesgåfva, Finlands studenter med deras ungdomliga krans, Finlands artister med lyrans sinnebild, och årets unge promovendi med den jubelmagisterskrans, hvilken det icke förunnats dem och deras promotor att frambära till den vördade patriarken, innan han slocknade.”

Derpå sjöngos af studentsången, ledsagad af musiken, på Hoeffners kända, gripande melodi till Geijers ”Viken, tidens flyktiga minnen” följande ord af Z. Topelius:

Dagas, vår, öfver sorgsna minnen!
Dödens flaggor, bleknen, försvinnen!
För odödliga, stora minnen
Är vår sång vid den tysta graf.
Fosterland, som oss hör och dömer,
Höga häfd, som ej bragder glömmer,
Jord, som askan af fäder gömmer,
Tag den son, du åt verlden gaf!

Fjerran tid skall hans runor stafva,
Natt skall icke hans namn begrafva,
Os skall icke hans folk förslafva,
Seger skall ur hans aska gro.
Allmaktsord, som af höjden talar,
Ljufa vår öfver Finlands dalar,
Milda kärlek, som allt hugfvalar,
Lys din frid öfver grafvens ro.

— — —

Hvad nytt från Stockholm

Nyheter af Topelius.

Det skall säkerligen fägna alla vänner af god litteratur att höra det vi inom kort lära ha att i bokhandeln förvänta ett nytt arbete af Zacharias Topelius. Den omtyckte skriftställaren har nemligen, alltsedan han för några år sedan tog afsked från universitetet i Helsingfors och blef emeritus, börjat ordna sina tidigare arbeten, hvaraf en stor del hittills varit kringströdda i äldre finska tidningar och följaktligen nu äro att betrakta som fullständiga nyheter för den svenska läsverlden. Hvad han till en början har att erbjuda allmänheten är ett urval af noveller, berättelser, skildringar och sägner, hvilka här skola häftesvis utgifvas i flera cykler. De första banden tros uteslutande komma att upptaga noveller, dels af historiskt innehåll, dels teckningar ur samhällslifvet i Finland.

Böcker för barn och ungdom.
C. E. Fritze.

— — —

Läsning för barn af Zach. Topelius. Sjette boken: visor och sagor med illustrationer af Aug. Malmström. Pris: karton. 2:75. Att denna sjette bok af den berömde finske skaldens läsning för barn ej gifver sina företrädare efter, behöfva vi väl knappast försäkra. Illustrationerne äro jemväl af en konstnärs hand så att såväl det ena som det andra bildar ett helt af värde för alla tider.

— En skaldekonung. Uti lördagens Posttidning läses:

Zacharias Topelius, Finlands berömde skald, kan i dag fira sin sjuttio års födelsedag. Den varmhjertade skriftställaren, hvars vittra alster äfven i vårt land vunnit allas hjertan, skall säkerligen denna dag hafva att glädja sig åt talrika bevis på deltagande och tillgifvenhet, i första rummet inom det land, till hvars främsta söner han med skäl räknas, men äfven från Sverige, som alltid blifver med Finland förenadt med det gemensamma minnets, språkets och diktens band. Jemväl här från hufvudstaden hafva flere helsningstelegram stickats den ryktbare skalden på denna för honom betydelsefulla dag. Den sympati för hans arbeten och för hans person, som inom vårt fosterland allestädes är rådande, skall under hans återstående lefnad och derefter följa honom.

Som bekant [sic!] torde vara är Topelius född å Kuddnäs gård vid Nykarleby den 14 januari 1818. Fadren var provinsialläkare. Sonen blef student 1833, filosofie licentiat 1844, fil. d.c. 1847, och är 1854 e. o. professor i historien. År 1863 utsågs han utan ansökning till den förste professorn i finsk, rysk och nordisk historia. Sverige har han besökt flere gånger. År 1845 utgaf skalden första samlingen af sin berömda ”Ljungblommor”, hvilka år 1860 fullständigt utkommo. Jemväl såsom författare för skådebanan och såsom romanskriftställare är hans namn vida bemärkt i Norden. På publicitetens område har han äfven varit mycket verksam och framstående. Han har på detta fält arbetat både såsom egen tidningsutgifvare och medarbetare i andra tidningar.

Vi hafva inhemtat, att Svenska akademien i dag låtit skicka en helsning och lyckönskan till den frejdade skalden på andra sidan Bottenhafvet. Vidare hafva lyckönskningstelegram afsänts af Publicistklubben och Tidningsmannaföreningen, af Sällskapet Idun genom sällskapets sekreterare H. Vieselgren och af skaldens svenske förläggare Albert Bonnier. Skriftställarinnan fru Josefina Wettergrund (Lea) har i bref sändt skalden en versifierad hyllning.

Från Helsingfors telegraferades i lördags natt: Hyllningen för skalden Topelius var storartad. Skalden hade mottagning i societetshuset från kl. 8 på morgonen till kl. 3 på e.m. Det var en obruten ström af lyckönskande, bland dessa: representanter för finska samskolan, blindinstitutet, finska litteratursällskapet, österbottniska studentafdelningen, musikinstitutet, fornminnesföreningen, Dagbladets redaktion. Studentkåren med fana anlände kl.½ 2 under tonerna af ”Vasamarchen”. Derpå höjdes ett niofaldigt hurra, hvari den ofantliga folkmassan deltog. Skalden tackade hjertligt och utbragle ett lefve för fosterlandet. ”Suomis sång” och ”Vårt land” sjöngos derefter, båda med finska ord, hvarefter kåren aftågade under tonerna af ”Dåne liksom åskan”. Adresser af ”Medborgare och medborgarinnor” från landets flesta städer och af ”Mödrar” från Helsingfors med 900 underskrifter framlemnades. Dikter af Carl Ploug, innehållande en helsning till Topelius, öfverräcktes. Som bäst pågår nu en fest, gifven af Helsingfors stad, å studenthuset, som är smakfullt dekoreradt. Festtalet till skalden hålles af senator Leo Mechelin. Doktor Sievers talar för Topelii döttrar. —

— En minnesrik dag för Z. Topelius infaller just i dessa dagar. Det var nemligen i början af december månad 1841, som skalden, då blott 24-årig, öfvertog redaktionen af ”Helsingfors Tidningar.” Åt detta lilla obetydliga blad förstod han att gifva ett dittills för en tidning i Finland ovanligt inflytande och en stor spridning. Det var detta blad, som väckte hos den stora allmänheten lust att följa med dagens händelser, både de små och de stora, och som öppnade dess sinne och dess håg för Finlands öden under förgångna tider, framställda på ett mästerligt sätt i en mängd romantiserade historiska noveller, bland hvilka i synnerhet ”Fältskärns berättelser” bestått tidens prof icke blott i Finland inför såväl svensk som finsk läsekrets, utan äfven i Sverige, Danmark och Norge, för att ej tala om aflägsnare länder, till hvilkas nationalspråk arbetet blifvit i många upplagor öfverflyttadt. Topelii forna organ ”Helsingfors Tidningar” har således haft vackra anor i den finska pressen; detta blad har — säger en finsk tidning — banat väg för det långt mera utvecklade tidningsväsendet hos oss i våra dagar, och minnet af detsamma är ännu kärt för många äldre läsare. Då denna tidning, besegrad af sin unge medtäflare, ”Helsingfors Dagblad” var tvungen att upphöra, väckte dess bortgång stor saknad hos dess återstående vänner. Topelius hade till sista stunden Iemnat bidrag till bladet äfven efter det han afträdt från hufvudredaktörsplatsen mot slutet af år 1890. Hans penna har också sedan dess flitigt tillhört publiciteten, alltid uppmärksammad, vare sig om han uppträdt anonymt eller med det kända märket: Z. T. Det är sällsynt hvar som helst, att en publicists penna under den långa tidrymden af 50 år ej utslites, utan bibehåller sin spänstighet. Runeberg skref en gång en nätt vers till en julklapp, som bestod af en ”guldpenna med diamantspets”. En sådan har skalden och publicisten Z. Topelius sannolikt erhållit af en god fé som faddergåfva. Måtte goda makter ännu länge hålla den dyrbara gåfvan vid dess fulla, ädla kraft, tillägger det finska bladet.

— — —

Eller vad sägs om följande pekoral av Johan Ludvig Runeberg när han gav professorskan Tengström en guldpenna med diamantspets:

Guldpenna med
demantspets
skriv att aldrig
sorger mer getts
bland de dyra och kära
dem du nu får vara nära.

Poemet finns i en volym blandade dikter av Runeberg från 1878. Det framhålls på försättsbladet att de inte är intagna i författarens samlade skrifter. Man förstår varför.

Julklappsrim tycks inte ha varit Runebergs starka sida. Häromdagen nämndes i Sveriges Radio P1 ett han skrivit till sin fru Fredrika:

Detta är en bricka.
Inte en boricka [åsna].

Nationalskalden kan ju förstås också med vett och vilja skojat till det.

— Ett bref från Z. Topelius. En prestman på Öland har satt en enkel musik till Topelius' vackra julsång: ”Gif mig ej glans, ej guld, ej prakt” och öfversände densamma till skalden. Nyligen erhöll han en skrifvelse från Topelius, så lydande:

”Björkudden (Helsingfors) 15 nov. 1894.

     Omsider beder jag att rätt hjertligt få tacka för bref af 16 okt. med åtföljande melodi till min julvisa.
     Melodin är enkel, anslående vacker och bör egna sig väl för qavartettsång. Jag hoppas i jul få höra den sjungas af mina barnabarn, som med far och mor sjunga fullstämmig, klockren qvartett. Den torde komma att glädja äfven andra hemkretsar, der den store konungen är bjuden till julgäst.
     Jag önskar — — — med de sina en sådan jul, ”en qväll i ljus med Herrens ord och mörker deromkring”, som visan antyder. Det är för oss gamla en ljusning af den eviga morgonen.
     I ensligt lugn och med hopp att ännu få höra Guds lof i julfriden, tecknar med aktning och tacksamhet

För föreläsningarne vid Domnarvet i lördags och söndags af fil. dokt. Molin äro vi i tillfälle lämna en kortare redogörelse. Vi göra det så mycket hellre som dessa föreläsningar voro af en synnerligen gedigen art. På lördagen lämnade d:r M. som då föreläste om Z. Topelius, en kortfattad redogörelse för de yttre dragen af denne skalds lif, och öfvergick därpå till en redogörelse för Topelius såsom barnens skald. Föreläsaren visade, huru Topelius, då han skrifver för barn, ställer sig på barnens ståndpunkt; huru han, då han så gör, icke tror, att lian sänker sig till varelser af en lägre ordning, utan snarare höjer sig upp till en ljusare värld, där barnen lefva sitt lugna, oskuldsfulla lif. Topelii berättelser och sagor väcka icke genom några direkta förmaningar utan genom själfva handlingens gång och hela sitt innehåll ädla goda och rena känslor hes de små läsarne och åhörarne. De manas på detta sätt till tacksam kärlek till fosterbygd, till omutlig sanningskärlek o. s. v. De få lära sig, huru mycket som kan vinnas genom godhet och mildhet. Såsom ex. anfördes Stormen och solskenet. Men det är ingen klemig mildhet Topelius vill framkalla hos de unga. Nej, hurtighet och friskhet höfves ungdomen. Och det är också friska vindar, som blåsa igenom så många af skaldens barnberättelser.

Gick så föreläsaren öfver till en framställning af Topelii dramatiska författarskap, hvarvid särskildt påpekades skådespelen Efter 50 år samt Regina von Emmeritz, och berördes hans noveller och romandiktning. Särskildt dröjde doktor Molin vid Fältskärns berättelser», ett arbete, som karaktäriserades såsom er kurs i svensk historia, egnad att väckt och stärka kärleken till ett fosterland som eger sådana minnen.

Den sista delen af föredraget rörde sig om Topelius såsom lyrisk skald. Det framhölls, att det var två grundtoner som äro genomgående i denna diktning å ena sidan en varm fosterlandskärlek och å den andra en lika varm barnsligt förtröstansfull religiositet, och uppvisades genom olika citat hurusom dess grundstämningar i Topelii dikter togo skiftande uttryck.

Äfven påpekades den innerlighetskänsla, som genomgår Topelii hela diktning. Föredraget afslutades med uppläsande af den gripande sången »Min moder».

Sångarhyllning åt Topelius.

Stockholms allmänna sångförening anlände till Wisby från Stockholm i söndags morse med ångaren «Ronneby» hvilken af föreningen hyrts för resan. Utom sångarne medföljde ett stort antal resande, som under dagens lopp beskådade den gamla hansestaden.

Konserten i Domkyrkan bevistades af omkring 325 personer.

Efter konsertens slut tågade sångföreningen, företrädd af sitt standar till borgmästaren Eens hus vid Strandgatan, der skalden Zacharias Topelius f. n. har sin bostad. Här gjordes halt, hvarefter sångarne samlades kring sitt standar och blottade sina hufvuden. Sedan «Vårt Land» af Josephson sjungits, framträdde föreningens ordförande hr Nyqvist och sade:

[I Sverige sjöngs på 1890-talet Vårt land i en tonsättning för manskör av Jacob Axel Josephson. Denna var nära att bli svensk nationalsång vid 1900-talets början” enl. Wikipedia]

«Stockholms allmänna sångförening har i dag velat bringa sin hyllning åt Zacharias Topelius, en vän som ingen, en skald som få. Lefve han!»

Härpå följde Suomis sång. Så höjde den gamle, vördnadsvärde skalden sin röst i följande ordalag:

«Jag tackar herrarne för den dubbla hyllningen och den vackra sången! Måtte den, om än alla andra band brista, förena Finland och Sverige! Jag tackar.»
Nu uppstämde sångarne «Hör oss Svea», hvarefter de marscherade ned till sin i hamnen liggande ångare.

Ett högt aktadt namn neddraget. Af kronolänsman W. Andersson häktades i Rennesslöf sistlidne tisdag en bettlare, som uppgaf sig vara finske undersåten Zacharias Topelius, född 1844 i Brahestad och farmaceut till yrket. Den stackars mannen, som är son till en prestman, hvilken var kusin till skalden Topelius, var vid anhållandet alldeles utblottad. Han har vistats tre månader i Sverige och talar svenska med finsk accent, berättar »Halland».

†

Zachris Topelius.

     Det korta telegrammet mäler om ett långt, betydelsefullt menniskolifs slut. Det fins väl knappt någon koja och icke heller något slott i hela norden der icke detta budskap skall träffa deltagande och sorgen kännande hjärtan. Ty det är en landssorg öfver allt Finland och Sverige, då denne sångarfurste gått bort ifrån oss. Med Topelius, tycker man, har den siste af vår litteraturs storhetstids heroer gått hädan.

Blommor till Topelius graf.

Flera praktfulla kransar sändes i onsdags med ångaren Bore till Helsingfors för att om söndag nedläggas å Topelius' kista. De praktfullaste voro säkert de som sändes »Från svenska barn» och Från Upsala studentkår till Zachris Topelius. Barnens krans, af palmblad, lager, rosor, källor och liljor, var prydd med breda blå och gula guldfransade band. De små, som med kransen sagt ett sista tack till den hänsofne barnaskalden, tillhöra slägterna Adlercreutz, Boström, Bonde, Bielke. Beck-Friis, Christersson, Douglas. Ehrensvärd, Flemming, Hamilton, Krusenstierna, Leijonhufvud, Oxenstierna, Rappe, von Rosen, Stockenström, Snoilsky, Silfverstolpe, Stjernstedt, Tornérhielm, Wrangel von Brehmer, Wijk, Wennerberg, Åkerman och Åkerhielm.

Kransen från Upsala studentkår bär följande inskrift: »Aldrig skall ditt namn förgätas, aldrig, aldrig dö så länge vind och våg i norden sjunga. Allt hvad ungdomsfriska röster kunna vittna och betyga, då de älska och beundra, är den gärd som vi dig bringa. Kransens band voro i de svenska färgerna, blommorna, rosor, liljor, kallor och konvaljer omgifna af palm- och lagerblad.

Topelius död.

I Finland har utkommit ett af fröken A. Dahlgren redigeradt minnesalbum, innehållande en skildring af Topelii sista dagar och hans fridfulla bortgång. Vi tillåta oss ur detta album återgifva följande utdrag:

Den 13 februari lät Topelius ändtligen af de sina öfvertala sig att intaga sängen »på en dag» för att bättre hvila ut. Och då han slutligen beslöt sig härför, blef det en hvila, som slutade med hans själs frigörelse och den trötta kroppens helgande till grafvens ro. De veckor, som följde, voro en det stilla avtynandets tid utan plågor och smärtsamma förnimmelser.

En vecka före sin död, en af de sista dagarne han satt uppe, talade han om hur han tänkt sig ordnandet af det ena och det andra, då han en gång vore borta. Den sista veckan lämnade han ej vidare sängen, tröttheten blef allt intensivare, och yrseln, som åtföljde blodförgiftningen, störde hans nätter. Men hur trött han än var och till och med under yrseln glömde han ej att säga sitt hjärtliga tack för den minsta tjänst, för en dryck vatten.

Men ute föll snön vecka efter vecka som en oaflåtligt fallande gardin, och drifvorna växte, och vägarne blefvo ofarbara, och tystnaden kring Björkudden liksom tilltog mer och mer; denna ständigt fallande snö tycktes dämpa hvarje ljud. Det blef småningom klart för hans anhöriga, att i all denna tystnad och stillhet nalkades en hög gäst, kallad att skörda ett lif, som i rikt mått erhållit och gifvit af lifvets gåfvor. I utlandet vistande medlemmar af familjen eftertelegraferadas och anlände alla i tid. Den sjuke skalden, hvars läppar så ofta under de långa dagarne hviskade sin Guds lof, förnam under själfva yrseln den höge gästens närvaro; med böner till sin Gud helsade han honom och med klarnande blick bjöd han alla de sina god natt. Det var ju dag, men den sollösa himlen talade ej dagens språk. Då yrseln åter lade sin band på hans panna, hviskade han ännu med ett ljufligt leende: »ja, äro ni färdiga nu, jag har länge varit färdig.»

Då hans unga dottersöner kommo för att taga afsked af honom, såg han på dem och igenkände dem. »Helsen till kommande slägten!» — voro de sista ord han gaf dem i arf. Då i utlandet vistande barnabarn återvände och vid hans bädd mottagit hans välsignelse öfver deras ingångna äktenskapsförbund, låg han med knäppta händer och uppåt riktad blick. »Gud vare tack för dessa barnen, Gud vare tack för dessa barnen», hviskade han.

Han talade om huru han velat strö korn åt de små fåglarne i lifvet, åt barnen, och hur han hoppades, att icke allt fallit på hälleberget. Med stark betoning uttalades de härliga orden, nyckeln till allt samlif mellan människor: »Förlåta dem oss skyldiga äro, kom ihåg att det är den högsta af all kunskap på jorden!» — »Är det underligt, att jag älskar lifvet» sade han en gång. Och han talade om lur han tänkt, att han skulle få se våren, vårsolen och vårgrönskan, och sade sig välsigna sin Gud i vårens namn.

De sista dagarne af hans lif voro en enda bön i känslan af Guds nåd. Nätterna gåfvo ej mera ro, och yrseln fångade tankarna, jagade och ansträngde dem. Men så snart den fysiska oron ett ögonblick gaf anden ro att stråla igenom, lyste hans blick af tacksam kärlek, och hans mun hviskade Guds lof. »Kommer inte solen?» brukade han fråga, och den sista eftermiddagen föll solen in i rummet och lekte i varma reflexer på väggen vid hans säng. »Det är sol,» hviskade en af hans egna till honom, »kan pappa se solen?» Småleende öppnade han sina ögon till en lång, strålande blick, såg solstrimman och höjde handen till en igenkännande helsning — sedan slöt han dem åter.

Det var kl. ½ 12 den 12 mars. Kring bädden stodo de flesta af hans käre. En helig tystnad, vigd åt dödens majestät, härskade i rummet. Några djupare andetag, fridfulla och lätta som bortdöende toner. — En sista utandning — och allt är stilla. Han låg med slutna ögon och förklarad panna. All kamp var slut och segerns krona mottagen.

De stora festkandelabrarna tändes stilla och stäldes vid sängens hufvudgärd. Och medan deras flämtande lågor kastade sitt högtidliga sken, och alla orörligt kvarblefvo i de ställningar de intagit, öppnade den dödes äldsta dotter bibeln, där hon satt vid hans bädd, och läste med lugn, mild stämma Dav Ps. 84:

»Huru ljufliga äro dina boningar. Herre Zebaot! Min själ längtar och trängtar efter Herrans gårdar, mitt hjärta och min kropp jubla mot lefvande Gud. Ty sparfven har funnit ett bo, där han lägger sina ungar, ditt altare, Herre Zebaot, min Konung och Gud! Saliga äro de, som bo i ditt hus; de lofva dig beständigt. Sela. Saliga äro de människor, som i dig hafva sin starkhet, hvilkas håg står till de heliga vägarna och hvilka, då de vandra genom tåredalen göra den rik på källor, under det arlaregnet kläder den med välsignelser. De gå ifrån kraft till kraft tills de träda fram inför Gud på Zion. Herre Gud Zebaot, hör min bön, lyssna till mig, du Jakobs Gud! Sela. Du vår sköld, se ned, o Gud! Blicka ned på din smordes ansigte! Ty en dag i dina gårdar är bättre än eljes tusende. Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än dväljas ide ogudaktiges hyddor. Ty Herren Gud är sol och sköld; nåd och ära gifver Herren; han vägrar icke dem något godt, som vandra redligt. Herre Zebaot, salig den människa, som förtröstar på dig!»

— samt ur psalmboken n;o 600: »Jerusalem, du Herrens nya stad».

— — — — — — — — — — — — — — — — —— — — —

De unga, som stått vid dödsbädden, gingo in i biblioteket, där det var mörkt, och ut till stjärnhimmeln, som tindrande och hög hvälfde sig öfver dem i natten. Den var som en fortsättning af högtiden därinne, hög och stor och stillande för all jordisk smärta. Den döde skaldens bår flyttades in i biblioteket samma natt. Den stod på den vackra rya, som skänkts honom af finska kvinnor. Kandelabrarna lyste, de gröna palmerna stodo som i medveten högtidlighet där bredvid. Öfver hans knäppta händer och fridfulla ansigte, hvarifrån all trötthet och allt lidande vikit, dröjde en blid storhet, och i tystnaden, som rådde och som ingen förmådde störa, var det detta bleka ansigte, som predikade om den stora friden, det tillryggalagda loppet, om Guds kraft i oss människor och om ett evigt lif. Nästa dag föll ingen snö mer. Marssolen strålade i obeskriflig härlighet, lyste i snökristallerna och spred sig mellan växternas blad in i rummen. Ute flaggades på half stång, i Östersundom kapell ringdes själaringning, och söndagens fred, stillhetens ro härskade öfver Björkudden.

Fru Eva Topelius-Anderson har i Norge blifvit bestulen på en handkappsäck, innehållande manuskript till en ny reviderad upplaga af i Boken om vårt land af Z. Topelius. Den nya upplagan har redan länge varit under arbete, fördelad mellan flere författare, de der haft att genomgå olika kapitel i boken. Sedan hela arbetet numera låg färdigt i manuskript hade detsamma sändts till Norge, der fröken Toini Topelius är bosatt vid Nordstrand station i närheten af Kristiania och der fru Eva Topelius Anderson också för tillfället vistades. På återresan från Nordstrand till Kristiania insatte fru T.-A. kappsäcken i bagagevagnen, men vid framkomsten till Kristiania var den spårlöst försvunnen. Oaktadt reklamationer hos polisen och järnvägen har man ännu ej lyckats ta reda på, hvart kappsäcken tagif vägen, meddelar finska Dagligt Allehanda.

Om Zacharias Topelius

föreläste i går öfverläraren E. Svänsson å institutet härstädes.

Efter att ha redogjort för den märklige skaldens härstamning och släktförhållande öfvergick föreläsaren till att lämna en beskrifning af hans lefnad och lifsutveckling. I samband härmed redogjordes för hans verksamhet dels som redaktör för Helsingfors tidningar och som professor vid universitetet i samma stad och dels för hans verksamhet som skald. Ett utmärkande drag i Topelius diktning är, sade tal., hans stora kärlek till människorna, till fosterlandet och till naturen. Bland Topelius arbeten framhölls särskildt »Fältskärns berättelser»; hvilka betecknades som ett verk hvilket aldrig kan blifva för gammalt. Föreläsningen illustrerades med ett flertal goda ljusbilder. Den intressanta föreläsningen åhördes med stor uppmärksamhet och belönades med lifligt bifall af bubliken.

Grannländerna.

Mikael Lybeck död.
Den finske författaren Mikael Lybeck avled på söndagen i Helsingfors till följd av hjärtslag. Mikael Lybeck som var en systerson till Zacharias Topelius, föddes i Nykarleby. Han har utgivit flera diktsamlingar. För oss är han närmast känd som dramatiker. Ett av hans skådespel, »Dynastien Peterberg», torde ännu vara i gott minne sedan det uppfördes här i landet Med Mikael Lybeck bortgår en av de mest uppmärksammade svensk-finländska lyrikerna och novellisterna.