Fridsböner i aftonens lugn

O du den spegelklara qvällens frid,
Som hvilar öfver himmelsblåa fjärdar,
Der stjernan skådar, älskelig och blid,
I djupet ned från obekanta verldar,
O sänd en stråle till den mörka dal,
Der stormen rasar och der oron qvider,
Att stilla somna de förgråtna qval,
Att glömda sjunkna sorger utan tal
Och ro må hvarje hjerta ha, som lider.

O du naturens tysta aftonbön,
Du stilla andakt öfver skog och stränder,
Der vågen sjunger psalmer öfver sjön
Och hvarje blomma ber med knäppta händer;
O dö ej som en suck i stormens brus,
O slockna ej med solens sista strimma,
O dröj ännu i skogens sakta sus.
O kom till oss ännu i stjernors ljus,
Att evigt i vår svunna glädje glimma.

Du heliga, du milda kärlek! Du,
Som allt försonar och som allt bevarar,
Som tror i hösten på en vår ännu
Och sjelfva natten med ljus förklarar;
O se vår himmel mörknar långtifrån,
Och stormen ryter vildt, och svärdet mördar;
En vink af dig, och tyst är stormens dån,
Och hatets furie med straffadt hån
I vanmakt för din fot din allmakt vördar.

Du mäktiga, du höga, kom till oss
I aftonlugnet på naturens panna,
Släck i din glans den vilda stridens bloss;
Du som välsignar, lär oss ej förbanna!
O låt oss ej med bittra hjertan stå
I qvällens skönhet, som hvar kulle kröner;
O låt ej hat från våra läppar gå,
När rundtomkring till himmelen den blå
Uppstiga hela jordens aftonböner!

Frid i naturen! Frid i hjertat! Frid
Med alla dem, som i det korta lifvet
Arbeta, lida här en liten tid
För allt hvad skönt och stort blef menskan gifvet.
Om vän, om ovän, — fråga icke här,
O menska, hvem han är, den man du möter,
Men fråga blott om han ett hjerta bär
För allt det ädlaste, som lifvet lär,
Och allt det eviga, som tid ej nöter.

Frid öfver jorden! Solen sjunker klar.
Och mörkrets förlåt mild och sakta skrider
Liksom en mur emellan det som var
Och det som kommer i de nya tider.
De bleka blommorna i jordens dal
I skuggor gömma sig för menskans öga.
På det att, oafvändt i fröjd och qval,
Det må se opp till ljusa stjernors sal
Och klarna sjelf i glansen af det höga.



Zacharias Topelius (1854).


"Och från detta fönster kunde han beundra „den spegelklara kvällens frid, som vilar över himmelsblåa fjärdar”" skrev Gustaf Hedström i Alön och Majniemi, en sammanställningar av Topeliusminnen. Jag ville förstås ha dikten med på webbplatsen och fick hjälp av Ull-Britt Gustafsson-Pensar:


Hej!
Det är en av Topelius mest kända dikter som börjar "O du den spegelklara kvällens frid / som vilar över himmelsblåa flärdar". Dikten heter "Fridsböner i aftonens lugn" och är skriven den 31 augusti 1854, då Topelius familj vistades litet utanför Helsingfors (numera så gott som mitt i staden) i Hummelviken under sommaren. Det var oroliga tider på Alörn och mamma Topelius tyckte att det var bra att familjen inte kom till Nykarleby den sommaren.

Hälsningar, Ull-Britt


Hittade dikten i Helsingfors tidningar nummer 80/1854 på den förträffliga webbplatsen Historiska tidningsbiblioteket 1771—1860.