|
Fridsböner
i aftonens lugn
O du den spegelklara qvällens frid,
Som hvilar öfver himmelsblåa fjärdar,
Der stjernan skådar,
älskelig och blid,
I djupet ned från obekanta verldar,
O sänd en stråle till den mörka dal,
Der stormen rasar och
der oron qvider,
Att stilla somna de förgråtna qval,
Att glömda sjunkna sorger utan tal
Och ro må hvarje hjerta ha, som
lider. O du naturens tysta aftonbön,
Du stilla andakt öfver skog och stränder,
Der vågen sjunger psalmer öfver sjön
Och hvarje blomma ber med knäppta händer;
O dö ej som en suck i stormens brus,
O slockna ej med solens sista strimma,
O dröj
ännu i skogens sakta sus.
O kom till oss ännu i stjernors ljus,
Att evigt i vår svunna glädje glimma. Du heliga, du milda
kärlek! Du,
Som allt försonar och som allt bevarar,
Som tror i hösten på en vår ännu
Och sjelfva natten med
ljus förklarar;
O se vår himmel mörknar långtifrån,
Och stormen ryter vildt, och svärdet mördar;
En vink
af dig, och tyst är stormens dån,
Och hatets furie med straffadt hån
I vanmakt för din fot din allmakt vördar. Du
mäktiga, du höga, kom till oss
I aftonlugnet på naturens panna,
Släck i din glans den vilda stridens bloss;
Du som välsignar,
lär oss ej förbanna!
O låt oss ej med bittra hjertan stå
I qvällens skönhet, som hvar kulle kröner;
O låt
ej hat från våra läppar gå,
När rundtomkring till himmelen den blå
Uppstiga hela jordens aftonböner! Frid
i naturen! Frid i hjertat! Frid
Med alla dem, som i det korta lifvet
Arbeta, lida här en liten tid
För allt hvad skönt och stort
blef menskan gifvet.
Om vän, om ovän, — fråga icke här,
O menska, hvem han är, den man du möter,
Men fråga
blott om han ett hjerta bär
För allt det ädlaste, som lifvet lär,
Och allt det eviga, som tid ej nöter. Frid öfver
jorden! Solen sjunker klar.
Och mörkrets förlåt mild och sakta skrider
Liksom en mur emellan det som var
Och det som kommer
i de nya tider.
De bleka blommorna i jordens dal
I skuggor gömma sig för menskans öga.
På det att, oafvändt i fröjd
och qval,
Det må se opp till ljusa stjernors sal
Och klarna sjelf i glansen af det höga. |