Trolldom och kärlek. En bonde från Nykarleby socken reste för åtskilliga år sedan till Tammerfors. En kväll tog han nattqvarter i en rik bondgård någonstans uppe i Finnmarken. Husbonden på stället var ung, rik och framför allt hade han nyligen hemfört en glad jänta som sin äkta maka. — Allt tycktes således vara godt och väl, men tyvärr kommo de unga tu icke öfver ens, utan trätte dagen i ända med hvarandra. Emedan husbonden tillika delade det på orten allmänt gängse föreställningssättet, att hvarje österbottning är en trollkarl, vände han sig till vår Nykarlebybo med begäran om bot for det onda. Vår man som, oss emellan, sagdt var en stor filur, gick in derpå, bestälde fram ett rep och eu stor sup. Under många hokuspokus tömdes supen, hvarefter vår man tog repet och surrade det några hvarf kring husbonden och hans unga maka. Sedan vältrade han paret under många mustiga trollformler öfver golfvet fram och åter några gånger. »Nu fån I icke träta, förr än nästa gång. Kom i håg det!» Dermed slutade vår man och reste sin väg. Några veckor derefter kom han åter samma väg, men tog nu försigtigsvis in i granngården för att höra sig före, hvad hans förra värdfolk tyckt om kuren. Till sin förvåning fick han höra, att kuren haft den lyckliga följd, att det unga husbondefolket sedan dess lefvat i god sämja och hvar dag välsignade den Österbottniske trollkarlen. Han begaf sig sjelf dit och blef undfägnad på allra bästa sätt icke blott den gången; utan alla de gånger han färdades mellan Nykarleby och Tammerfors. Ännu på gamla dagar var det gubbens högsta nöje att berätta om sitt trolleri och det anseende han förvärfvade derigenom.