Mycken vidskepelse frodades dock som bekant i det gamla Nykarleby. 15)
Topelius berättar i en av sina noveller om drakelden, som brann över
nedgrävda skatter från stora ofredens tid. Man trodde sig veta,
att drakeldarna ej begynte lysa förrän skatten varit begraven
i hundra år. Efter 1814 hade ”blåeldarna” även
blivit vida talrikare än förr, och med dem ökades även
skattsökarnas antal. Ett och annat tillfälligt fynd stegrade
skattgräveriet till en förut okänd livlighet. Topelius
berättar i novellen Drakelden [Skall vara Skattgräfvarna.]om
ett sådant äventyr i Kuddnässkogen, som han själv
skulle ha upplevt. 16)
I Midsommarnätterna berättar han om de vidskepliga föreställningar,
som anknöt sig till denna högtid. Slantar och knappnålar
offrades i vissa källor på gammalt hednavis, och den som ej
ville offra, skulle åtminstone spotta i källan. Om midsommarnatten
skulle man ”sova på slant” eller uppskära tre torvor
och ha en önskan för varje. Fann man på midsommarmorgonen
en mask eller en skalbagge under någon av torvorna, skulle den därmed
förknippade önskningen bli uppfylld. Ett annat sätt att
se sitt öde denna natt var att slå en äggvita i ett glas
källvatten, som den spående själv under djup tystnad hämtat
från källan vid midnattstid. Merändels såg man då
i glaset något, som t.ex. liknade ett skepp med hög tackling:
en sjöman, en skeppskapten eller i bästa fall en rik redare
skulle göra sitt anbud innan årets slut.
Hemskare var det däremot, att under midsommarnatten, vid midnattstid
sopa antingen på ett ställe vid korsvägar eller också
tre gånger gå baklänges kring en kyrka. Kunde man då
hålla munnen, fick man se sin tillkommande fästman eller hans
vålnad spatsera sig till mötes. 17)
Så långt Topelius. Ett par spökhistorier från
det gamla Nykarleby må ännu berättas:
En kväll 1814 efter en bjudning hos någon av rådmännen, 18)
skulle två av damerna bege sig hem sent. Värdfolket erbjöd
sig att låta en tjänarinna följa dem med en lykta. De
sade sig dock vara nöjda med enbart lyktan och vandrade hemåt,
lysande sig med denna. (Rätt onödigt, eftersom händelsen
inträffade i mitten av juni.) — Komna till tvärgatan, som
ovanför Nybron korsade den där utmynnande Strandgatan, och där
rådman Jonas Wiklund 1816 köpte gården nr 24 i själva
hörnet av de nämnda gatorna, d.v.s. i närheten av sedermera
rådman J. A. Lybecks gård, hörde de ett i högsta
grad ynkligt läte. Ett mörkt och stort djur, ur vars mun och
näsa stod eld, kom emot dem, varför de uppskakade flydde in
i porten till kopparslagare Jonas Friborgs gård (nr 76). 19)
Där uppehöll de sig tills allt blev stilla igen. Följande
dag fick ”fruntimren” höra, att bagaren, rådman Jonas
Wiklunds fru Maria Katarina (f. Lund i Vasa 20.6. 1781, d. i Nkby
14.6. 1814) hade hängt sig.
I själva verket hade fru Wiklund dränkt sig. Ehuru såväl
Wiklund som Friborg köpte sina gårdar först efter händelsen,
är det rätt märkligt att gårdarna verkligen låg
vid den nämnda tvärgatan. De kan ha varit hyresgäster 1814
eller, vad Friborg beträffar, fått gården uppkallad efter
sig senare, då historien berättades.
Drakeld sades brinna i åbacken söderom Synnerbergs
trädgård i nordligaste delen av staden. 20) Elden brann
över skatter, som skulle ha nedgrävts där i ofredstider.
En natt, då unga Brita Alexandra Lybeck vaknade och såg
ut genom fönstret, där de bodde uppe på åbacken,
såg hon med egna ögon drakelden flamma därnere närmare
stranden. Länge brann den dock ej. Den gård, där hon bodde
var belägen i närheten av den Synnerbergska tomten, ”den
första i stadens norra ända”, enligt vad Brita själv
mindes. 21)
Bland märkliga förebud om kommande olyckor, kan även f.
bonden, ”skrivare” Nymans på Högbacka varsel nämnas.
Han hade varit och hälsat på sin ”brud” i Soklot.
Då han återkom därifrån en tidig söndagsmorgon
och gick över Storbron, såg han ett fruntimmer gå framför
sig på bron. Han ämnade tilltala henne, men kom sig ej för
att göra det, och ett tu tre var hon försvunnen. — Nyman
fungerade även som klockringare. Vid klockringningen samma morgon
fick han sin högra hand krossad. Han kunde därefter ej sköta
hemmanet, men lärde sig skriva med vänstra handen, och blev
ett slags sockenskrivare, en mycket anlitad sådan. 22)
Vidskepelse och ockultism befordrades säkerligen också av
ålderdomliga kyrkliga bruk, såsom den s.k. stoftningen.
Huru en ”stoftning” på gamla gravgården inne i
staden försiggick, alltså före 1833, berättar Brita
Alex. Gyllenberg. Hon åsåg en sådan som liten flicka.
Staden och landsförsamlingen hade vid denna tid skilda benhus och
landsbyarna var och en sin särskilda plats på gravgården.
Liken förvarades i åratal i bisättnings- eller benhusen,
tills omsider, tid efter annan, storstädning eller stoftning företogs.
Den gick så till, att de äldsta kistornas innehåll tömdes
i en mycket stor öppen grav eller grop. Det grymmaste, säger
Z. Schalin om denna barbariska sed, var att kistorna därvid öppnades
i folkmängdens närvaro. De döda var ofta underbart väl
bibehållna, men då man slog på sidan av kistan, föll
den del, som fordom varit kött, till stoft, så att blott benen
blev kvar att skakas ut i graven. Fru Gyllenberg mindes, att bl.a. en
gammal byskollärares kropp varit mycket väl bibehållen.
Han låg där med långt vitt skägg, mössa på
huvudet och käpp i handen, alldeles som han gick och stod i livet
trettio år tidigare. Nu först kom förvandlingen. 23
)
Därmed nog om spökerierna, som givetvis spelade en viktig roll
i befolkningens föreställningsvärld. Detta gällde
både bildad och obildad, gammal och ung. Topelius' dragning till
mysticism i sin litterära produktion har sina rötter i berättelserna
om trolldom och övernaturliga ting i barndomsmiljön. 24)
|