Ny inhemsk lyrik

Ernst V. Knape: Vid korsvägen. Dikter. Helsingfors, Söderström & C:o, 1920. Fmk 21: — .

»Vid korsvägen» har Ernst V. Knape kallat det lilla häfte han gifvit ut till julen — och namnet gör nog skäl för sig. Det går en fläkt af famlande melankoli icke blott genom inledningsdikten med samma namn, utan genom de flesta af samlingens dikter; äfven i de ljusast betonade finna vi ett drag af grubbel och längtan.
Främst finna vi i samlingen grupperad natur- och stämningslyriken, ibland — såsom i »Sommar» — anslående lekande, topelianska toner, ibland besjälad af dyster romantik — såsom i den till sitt stämningsinnehåll snarast prerafaelitiska »Männens bön»: »Heliga, strålande Jungfru Maria — kvinna af skönhet på syndens stig». Dikternas stämning är äktlyrisk, de bästa äro lätta och melodiösa, ett par kunna uppte verkligt suggestiva rytmer, så dikten »I åkem», en sång om böljande råg och seglande skyar i sommarblå himmel, samt »Sommarnatt i skären», där vi tydligt kunna förnimma böljornas skyalp:

»Solgångsvinden somnar
långt på fjärd i sommarnatt.
Solgångsdyning domnar
sövande och matt.
Fram och åter,
fram och åter
vaggar säven sakta
vaggar lugnt och sakta,
vaggar mig till vila
vaggar mig i sommarnatt.»

Fint och innerligt tolkas ock drömmens spröda, öfverjordiska skönhet i cykeln »Den vita drömmen», i synnerhet i dess afslutningsdikt.

Några dikter i denna afdelning — delvis de svagare — tala om besvikelse, om minnet af gången lycka. Men det är främst i den följande af delningen, där skalden sammanfört dikter om lif och död, om tillvarons gåta, som pessimismen — känslan af att stå vid en korsväg — tagit sig uttryck. Dikterna tolka skuld- och ångestkänsla, längtan efter glömska och förgängelse — eller ock längtan efter en fridfull hamn, »en mjuk hand», »en varm ton». Högst står i denna något ojämna af delning inledningsdikten, uttrycksfull och innehållsrik i sin knapphet:

»Ett liv är så litet, och leves så snabbt,
men det rymmer så mycket ändå.
— Våren kommer och väcker;
sommaren stiger mcd sol i brand,
strålar på sagornas solskensland;
hösten dödar och släcker,
och vintern täcker vart visset strå
— Ett liv är så litet, och leves så snabbt,
men det rymmer så mycket ändå.»

Samlingens tredje af delning innehåller förut publicerade dikter af fosterländskt innehåll: den af Rydbergs »Vårdträdet» rätt starkt påverkade prologen med samma namn, ett par enkla och kärfva frihets- och kampdikter samt sist »en liten prolog vid en liten sångfest» — i Nykarleby 1919 — en vacker och innerlig hyllning till hemgårdshärden.

Häftet af slutas af två religiöst betonade dikter, en julvisa om »fridens strålande stjärna», — som sist försonar all disharmoni, samt den högstämda kantaten vid Nykarleby stads 300-års jubileum [ska vaar Gamlakarleby stads], samlingens ståtligaste stycke; äfven här pekar skalden uppåt, höjer sin blick mot himmeln för att finna lösningen på lifvets strider:

»Havet, som brusar,
slätten, som böljar,
himlen, som strålar hög,
allt är ditt, o Herre!
Ditt är allt!»

Knapes diktsamling innehåller, som synes, en hel de vackra saker, och jag har i det föregående kanske främst betonat dess förtjänster. Däraf följer dock ingalunda att den saknar svaga partier och döda punkter. Obetydliga, formellt bristfälliga eller banala dikter finnas nog och göra sig, då hela samlingen knappt omfattar ett trettiotal stycken, mer gällande, än det på grund af deras antal borde vara fallet. Det förefaller mig som om författaren denna gång alltför mycket skulle ha hastat med utgifvandet af det föreliggande diktmaterialet; hade han väntat något år till, skulle säkert ur ett rikhaltigare material en jämnare och fylligare samling kunnat sammanställas.