Hej Freddi.
Jag har i mina hyllor tre böcker som heter Det Svenska Finland. Det första bandet handlar om Bygden, de andra två behandlar Folket och Odlingen. De är utgivna av Holger Schildts Förlagsaktiebolag Helsingfors under tiden 1919—1923, under medverkan av fackmän utgivet av Gabriel Nikander. I innehållet kommer man till kapitlet "Städerna av Arkitekten Juhani Vikstedt historiska översikter av Gabriel Nikander". Om Nykarleby står det som följer:    

N Y K A R L E B Y

    
    
    Ännu för några år sedan ägde Nykarleby järnvägsförbindelse med det övriga fosterlandet, om också en av de mest smalspåriga banorna i Finland med de mest miniatyrartade loken och vagnarna. Men en vacker dag under den värsta krigssvindeln kom en gulasch och köpte hela härligheten av stadens fäder, som laborerade med stora skulder och gladdes över den oväntade inkomsten. Skenorna revos upp och fördes till främmande land, likaså den rullande materielen. Nu är hästskjutsen ortens enda kommunikationsmedel med inlandet och följden blir att ganska få främlingar söka sig fram till Nykarleby, som i äldre tid uthärdade en jämförelse med sina bottniska systerstäder.
    Stadsplanen är ett schackbräde, som inte stort bekymmrar sig om terrängens och trafikens krav. Tomterna äro jämförelsevis stora och verka ännu vidare genom att byggnaderna äro små och stå glest. Intrycket av stad uteblir och man tycker sig vandra i ett trädgårds- eller villasamhälle eller rent ut i en lantlig by, som förvärvat heder och namn av stad. För rättvisans skull bör man dock här tänka på en bättre och snyggare by. I nordöst och öster stöter stadsplanen bryskt till en barrskogsklädd bergbacke, en alldeles för hastig övergång från schackbräde till Guds fria natur. På den forna bangården frodas en rik ogräsflora och fönstren på stationshuset äro förspikade med bräder.

Nystaden i Nykarleby.
[Vykort av Brostugan och Storbron.]

    Stämningen blir ljusare, då man från stationen går ner mot ån. Torgesplanaden fångar inte vår uppmärksamhet, men i Topeliusparken komma vi till en ljus nordisk lustgård med härliga popplar och vitstammade hängbjörkar. Invid flyter älven med sin glänsande breda strömfåra. Kyrkplatsen med dess busk- och trädplanteringar är en annan liten oas. Templet uppfördes av trä år 1708. En senare tid har skänkt dess skyddande brädfodring ljusgul färg och vita listverk. Det inre pryds ännu av de för 1700-talets förra del typiska väggmålningarna. Bland de målade bräderna förekomma också sådana, som redan en gång förut blivit beprydda med bilder. Saken får sin förklaring därigenom, att målade vägg- och takbräder från en äldre, år 1607 uppförd kyrka kommo till användning 1708. Fallet är icke enstaka i vårt land; det har t.o.m. hänt, att takmålningar från en kyrka hamnat på väggarna i ett fähus. — Kyrkan i Nykarleby erhöll 1757 en altartavla, målad av Johan Alm, och några år tidigare tre vackra ljusstakar. Kring kyrkan, som i väster har ett vackert avslutat torn, låg i äldre tid efter vanligheten en kyrkogård. Här liksom i kyrkans vapenhus kan man ännu beundra värdefulla minnen av 1600- och 1700-talens gravvårdskonst.
    Nykarleby äger numera blott få äldre gårdar, ty staden härjades om midvintern 1858 av en fruktansvärd eldsvåda, som skonade endast kyrkan och några mindre byggnader. Äldst bland dessa anses en gård vid norra tullporten vara, med påstådda anor från 1600-talet, och anmärkningsvärd genom sin rena nyantika stil är en brunnsöverbyggnad öster om kyrkan. Trevlig är också den s.k. Döbelns stuga nära åbron. Här låg generalen några septemberdagar 1808, fjättrad vid sin sjuksäng, ända till slaget vid Jutas, en by utanför staden. På södra sidan om ån ligger den s.k. Nystaden. Då byggnadssättet här är gammalmodigare, skulle man tro att denna stadsdel vore äldre än partierna på norra sidan om ån, men sakförhållandet får sin förklaring genom branden 1858, som lämnade södra sidan oberörd.

Kyrkan
[Vykort av kyrkan och Storbron.]

    Stadens nyare arkitektur bär tydliga spår av träbyggnadskonstens avmattningsperiod med "snickargrannlåter" placerade litet varstans. Typiska för perioden äro seminariets byggnader och flertalet privathus. Den nyaste tidens romantik har avsatt spår endast i seminariets normalskolebyggnad, ett stenhus i tre våningar (arkitekt Reinius). Andan i denna stil verkar egentligen något främmande för våra träbyggda småstäder.
    Nykarlebys stora företräde är den vackra naturen.
    I det flacka österbottniska kustlandskapet, där slätten dominerar och endast de vattenfattiga åarna ge liv åt trakten, där också strandlinjen mestadels är låg och mångenstädes stenig i det oändliga, uti detta fattiga landskap utgör Nykarleby genom sitt läge en oas i öknen. Det är som om naturens herre med en trollstav hade berört marken just här och av platsen skapat ett nordiskt paradis. Hur vacker är icke älven, som flyter genom staden, med sina holmar, sina båda forsar och sina dystert högaktiga strandbrinkar. Hur frodiga stå icke strandalarna på båda sidor om älven, hur vitstammiga äro icke björkarna i parkerna. Vi kunna förstå, att den veke romantikern Topelius, som växte upp här i sitt fäderneshem, Kuddnäs, tätt invid älven, skulle från denna idylliska natur hämta oförgätliga intryck.


Gabriel Nikander (1921) Det Svenska Finland. Denna artikel Juhani Vikstedt.


Läs mer:
Artikeln om Nykarleby av Juhani Vikstedt (1926) i Suomen kaupunkien vanhaa rakennustaidetta bygger på denna.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.
(Inf. 2004-03-09.)