[2. Far och mormor]

Som ett vemodigt ackord vaknar allt som oftast medvetandet om att far är borta. Han liksom sträcker fram handen här och där, men så är den strax försvunnen. Det är far som låtit texta tavlan där det står: Guds kraft är mäktig i de svaga. Till stor överraskning för mor stod symaskinen hemma en söndagskväll, när hon med pappa återvände från en vandring till hemtrakten. Pappa rökte en ask Armiropapyrosser om dagen. Det är mycket annat som Edgar fått veta och håller i minnet.

Någonting stannade i stöpet när far dog. Kommer Edgar till de andra pojkarnas hem dras han in i en annan takt än hos dem själva: raskare, säkrare, handfastare. Det luktar tobak och man ser manliga sysslor och grejor. Hemma går det mjukare till, utan forcering och ryckar.

Visst ser man till karlar hemma hos dem också, men de kommer utifrån, visar sig bara stundvis och hör inte till. Tre gånger om dagen äter seminaristerna nere i kammarn, annars hör man dem bara bullra på vinden. Med jämna mellantider kommer sotarn, som pratar mustigheter bredvid spisen. På lördagarna händer det att en eller annan bondgubbe stövlar in i köket och tar brännvinsklunkar ur sin porr. Men allt detta hör inte till.

Inne i kammarn är det milt och hägnat. När mor drar upp rullgardinen på söndagsmorgnarna står rummet med ens fullt av sol. Det hör till saken, tycker Edgar, fast han nog minnes molntjocka söndagar. »Helga sabbats morgon» pärlar i klara toner alldeles bredvid honom eller från köket under mors sysslor. Möblerna lyser; det är så märkvärdigt lätt att vara.

Ovanför sängarna hänger två oljetryckstavlor i krusiga guldramar. Två barn går hand i hand på en spång över en bäck och bakom dem svävar en ängel, snuddande med fingertopparna vid axelbanden. På den andra tavlan flyger en likadan ängel högt över hustaken med en knatting på armen. Han bärs till himlen kan man begripa. Det är inte riktigt trevligt att titta på den tavlan. Skall någon av de två dö, Edgar eller syster? Det är nog en pojke ängeln bär bort.

Oleandrarna och en amaryllis blommar på fönsterbrädet, som förstorats med en extra brädskiva kantad med små bågformiga rottingsflisor, som det är roligt att fingra på. I ena hörnet har bollkaktusen sin givna plats. Där sover den som en gammal grå frass [hankatt], tills den med långa mellanrum vaknar upp och blir vänlig i en stor vit blomma på långt skaft.

Edgar vaknar en morgon lik många andra. Det är något han har att göra. Han gnuggar ögonen och försöker minnas. Med ens har han det klart för sig. Han sträcker ut handen efter  l å d a n. Det är en låg liten draglåda i matbordet, som han kan nå utan att stiga upp. Hans egen låda. I går skrev han hela åtta rader i dagboken, som finns i den. Det spritter i honom av spänning. I stora sängen vid dörrn till butiken sover syster ännu. Mor syns inte till, hon kokar visst kaffe i köket. Taklampan brinner, det susar sakta i den. Snart måste Edgar upp och till skolan. Men först skall han läsa vad han skrev i dagboken i går, det är alldeles nödvändigt. De egna bokstäverna måste få hoppa som glada kalvar över läxan i Naturens bok, när han ger sig i väg.

Det är länge sedan Manda fanns i köket. Och borta är också mormor, som bodde hos dem hela tiden. Edgar tycker sig ännu se mormor sitta och röra i grytan. Han minns inte att han någonsin sett henne utanför huset. Satte hon ens sin fot i något annat rum än köket? Ja, gjorde hon annat i livet än satt och vaggade på huvudet vid den heta spisen och rörde i grötgrytan?

Jo, hon låg i sin säng också. I bruna utdragssoffan i köket, med det åttkantiga skeppsuret över sig. Men när han minns henne ligga där tycker han att hon redan är borta nästan; det var från den sängen man lyfte henne i kistan och förde henne till gravgården. Annars var hennes plats i vrån mellan spisen och den stora vedlåren. Edgar bar in ved emellanåt, liksom han gör det ännu. En börda dråsade bullrande ner i sin avbalkning - i båset bredvid stod slaskämbaret. Lukt av bleck och spillvatten och gud vet vad stack honom i näsan tills lårlocket smällde igen.

Bredvid satt mormor. Kanske kokade hon kaffe - det gjorde hon också. Tömde i pannan det lilla brunklibbiga bleckmåttet, med klarskinn och en nypa salt ovanpå. Lyfte av, hällde ur och i ett par koppar och gav till sist det hela ett dop med en skopa kallt vatten över slaskämbaret. Det gick till som i kyrkan när mormor gjorde någonting. Hon suckade och gruvade sig också över mycket som hände. Hela världen var småmjölug. Brassade och löpte Edgar för vilt fick han lätt ett vedträ efter sig. Tvi vale! Allting var bättre förr.

Emellanåt tinade mormor ändå upp i spishettan. Hon visste berätta hur det var den tiden då elden frös i spisen. Tänk att det funnits en sådan tid. Och ryska räkneorden kunde hon rabbla ur sig - dem hade hon lärt för länge sedan, när soldater var inkvarterade i gårdarna. Ett av dem låter nästan som »skedar» ["tschetir"; 4] - Edgar ser för sig en utsliten svartnad tennsked som mormor brukade skrapa grytan med.

Vrån vid köksspisen var en särdeles vrå när mormor fanns till. Man slank inte förbi den. Suckar och olycksprofetior hör till i livet, det fick man lära sig. Man får inte vara för uppsluppen och tilltagsen. Besynnerligt är det, men det måste väl förhålla sig så, tänker Edgar.

Konstigt också att det finns så mycket som är synd. Överallt sitter synden och lurar, i synnerhet när man har någonting trevligt för sig.

Kommer Edgar stegande fram till köksfönstret på riktigt extra höga styltor kan han få som en puff inifrån rummet, där någon ropar att det är synd. Ibland kan det också vara synd att skratta. Och att vissla. Edgar vet inte riktigt vad han skall tro. Somliga människor tycks ha bättre reda på vad som är synd än andra. Som jungfru Julia till exempel. Men det finns många som ser ut att blankt strunta i synden, de spelar tennis på kyrktid och äter med hatten på och är glada och lustiga, alldeles som om de inte visste att det är svåra synder de gör: Det är någonting underligt med allt detta. Att synda måste ju ändå vara förskräckligt, det är Edgar på det klara med. Bara man riktigt visste vad som var synd.

Inte ens jungfru Julia säger ändå att det är synd att ha gardiner för fönstren. Eller strö socker på när man äter filbunke. Så trodde folk förr i världen, har Edgar hört berättas. Tänk, att inte få sockra filen! Det skrattar alla åt nu. När Edgar vill komma med en rolighet och det passar i stycket brukar också han läspa fram: sockrar du ännu den där syndakroppen! Så har han hört de stora säga när de vill göra sig lustiga över folk, som tror att alla möjliga oskyldiga saker är synd.