[3. Pållorna]

Edgar ligger och ser på pållorna. Klockan är halv elva men sommarnatten står ljus utanför fönstret.

Månne andra människor ser pållor innan de somnar? Edgar har sett dem länge redan, kanske ett år. Det är roligt att pållorna finns till när man skall ligga tyst och ensam i sängen.

Han låter blicken sjunka in i den bleka rymden. Tänker ingenting, bara liksom simmar i natthimmelsdammen under gardinlisten. Aha, där dök en fram. Och en till.

Man måste ligga alldeles stilla för att pållorna skall visa sig. Man får inte röra på ögonen. Gör man det börjar pållorna hoppa uppåt och åt sidorna och är snart alldeles borta.

Edgar har ofta undrat vad pållorna egentligen är för slag. Men roliga är de. Och vackra. De har en tunn ring omkring sig. Stora är de inte, just inte större än de största vinterstjärnorna.Men inne i dem finns moster Sannys porträtt.

De har alla moster Sannys porträtt innanför ringen. Edgar ser tydligt ögonen och håret och näsan och munnen. Och bilden lyser lika grann som en såpbubbla.

Han ligger en lång stund orörlig och betraktar sina pållor. Emellanåt kommer de i svärmar. Bara man håller blicken stilla dalar de långsamt, ända ner till fönsterbrädet. Då fäster man ögonen uppe på himmeln igen och nya pållor dyker fram. Man följer dem medan de sjunker, alldeles som man följer med såpbubblornas svajande färd. Och i dem alla lyser moster Sannys bild.

Moster Sanny och kusinerna är i Amerika. De reste dit för flera år sen. Ibland kommer det brev från dem. De har det bra och det är roligt i Amerika. Då och då skickar de också tidningar och annat.

Förra julen fick mor ett stort fotografikort av moster Sanny. Det finns ensamt för sig på en sida i albumet. Edgar tycker att moster Sanny ser snäll och trevlig ut. Hon skrattar mot en. De har annan sorts kläder i Amerika än här.

Han glömmer pållorna och flyttar blicken till byrån. I översta lådan finns det ett halvt dussin teskedar som moster Sanny sände julen förut. Det är skedar det. Man vänder på dem och synar dem och får lust att slicka inne i bladen, för där har de som en hinna av honung över sig, fast guld är det väl. En lätt, lätt hinna, som ånga. Man tycker att en ängel måste ha andats på dem. Annars är de av silver nästan, sådant silver de har i Amerika. De skedarna använder mor bara när hon har bjudning. Men när Edgar nu ligger och tänker på dem tycker han att de är för fina för att alls användas. På något vis smakar de bättre än kaffet och bullarna. Och de är för fina här hemma också. De hör inte till bordet och kopparna och fingrarna. De passar bäst i sin ask inne i byrålådan. Någon gång kan man öppna asken, ta ut en sked och titta. Så lägger man den tillbaka och skjuter igen byrålådan. Silverskedarna sover i sin ask mellan vita sidenlakan.

Den börjande natten ligger vit över föremålen i rummet. Det är nästan ängslande stilla. I sin säng på andra sidan bordet sover mor. Edgar skymtar hennes panna och näsa mot väggen.

Och plötsligt slår det honom att hon ligger alldeles orörlig. Inte minsta darrning märks på täcket. Det är som om hon slutat att andas.

Han stirrar och stirrar. Nej, hon ligger orörlig som en sten. Ansiktet är också underligt stelt. Tänk om - mamma är död?

Någonting hugger till i bröstet och i nästa ögonblick är han nästan säker på att hon är död. Vad skall han nu ta sig till? Och vad skall det bli av syster och honom? Bara någon stor människa fanns i närheten, faster Maria eller åtminstone Manda.

Upphetsad kryper han upp och gör sig ett ärende förbi mors säng. Han tvingar sig att gå långsamt och tyst. Vid huvudgärden stannar han. Han vågar inte dra andan, håller endast blicken oavvänt fäst på ansiktet som sticker fram under täcket.

Så med ens slappnar allt det spända inom honom, det är härligt lätt att vara och han ler upp mot tak och väggar. Mamma andas! Vad han var barnslig.

Han går vidare förbi sängen och bullrar självsäkert i kommoden. Tralallalala. Över axeln sneglar han på mor, som vänder ansiktet mot honom och öppnar ögonen på glänt. Han ville bara se efter om de fanns kvar i kommoden, grejorna han lade undan där.

När han åter ligger i sin säng tänker han på allt det hemska som natten kan rymma. Flera gånger har han varit vaken till klockan tolv. Då är det spännande att räkna klockslagen. Ett och två och tre är ännu ingenting, men när man kommer till tio och sedan elva så ligger man bara och  v ä n t a r.  Och tolv är det riktigt hemskt spännande slaget. När klockan klämt till med det så sjunger det i luften ännu en stund efteråt, som efter de andra slagen. Men efter tolfte klockslaget ligger man och lyss på ett annat sätt. Ska det komma ännu ett trettonde, när tolvslaget sjungit ut? Det skulle vara rysligt. Då skulle någonting  h ä n d a. Vad, det vet han inte, men någonting förskräckligt skulle ske. Manda kunde kanske säga det. Men Manda är inte hos dem längre.

Den gången Edgar såg bondbruden hade klockan inte slagit tretton slag, så det måste bestämt vara något ändå värre. Fast hemskt var det också. Genom köksdörren där kom hon in. Men det var mörkt då. Nu skulle hon säkert inte kunna visa sig. När det är så här ljust kunde hon ju inte lysa och glittra som hon gjorde.

Det var ljudet av skravelmässingen som väckte Edgar den gången. Han låg med ansiktet mot väggen. När han vände sig om för det besynnerliga susets skull såg han bruden gå genom kammarn i all sin stass. Hon liksom rann fram. Långsamt, långsamt skred hon förbi honom och det sorlade från henne ända tills hon försvann genom dörrn till butiken.

Ja, då skakade Edgar i hela kroppen. Han måste krypa upp i mors säng.

Men ännu hemskare måste det vara att se en likkista komma spatserande mot sig. En svart likkista med ena ändan i vädret och fötter under. Det finns folk som har sett sådant. Vem vet, kanske det är likkistan som kommer intågande om klockan slår tretton.

Eller kanske man blir kråsa. Det är visst det ohyggligaste av allt.

Edgar ligger och föreställer sig hur det är att vara kråsa. Småningom tycker han sig liksom stelna till. Huvudet känns så märkvärdigt stort. Han må väl aldrig vara på väg att - Men det är svårt att veta vad kråsa egentligen är. Manda kunde inte säga det så noga. Det allra förskräckligaste som finns måste det ändå vara, säkert hundra gånger värre än tandvärk. Och helt annorlunda. Man styvnar till på något vis, blir som död fast man är levande. Där ligger man och stirrar så ögonen vill tränga ut och är rädd och fånig och tom i skallen så det ekar. Underligt att det hjälper om man har en psalmbok med sig i sängen. Eller en ullsax. Man skulle ha det kalla järnet här bredvid sig och klippa, klippa, så varken bondbrud eller kråsa vågade sig på en. Men jag är ju kristnad, tänker Edgar och försöker skaka av sig de otrevliga tankarna. Är man kristnad blir man inte kråsa så lätt, har Manda sagt.