[6. Butiken]

I butiken finns det fullt upp att greja med och undersöka bara man får vara i fred.

Lugnast har man det där på kvällarna. Dörrluckorna har dragits till och framför dem står innerdörrens glasrutor och blänker och kisar förvånade inåt rummet, som om de knuffats in någonstans dit de inte hör. Hyllradernas tygpackor och disken och facklådorna har ingenting att göra och är lite bortkomna de med. Det är inte länge sedan Janne satt i gröna spjälsoffan invid dörrn. När Edgar emellanåt tittar ditåt tycker han att Janne reser sig upp igen, rapar och kränger på sig konten, men så ser han efter en gång till och då är där tomt och smått kusligt.

Det lider mot natt. Dörrn till köket står på glänt och när där inte slamras med kärl och annat hör Edgar hur granveden småsprakar och grytan efter lång tvekan slår till ett stort putter. Kvällsgröten börjar bli lagom tjock och färdig redan.

Vikterna står i sin rad tvärs över disken; de mindre, som är av mässing, blänker med välkända skråmor i sina urgröpningar i den svarta träklossen, där de skall stå. Den allra minsta är bara fem gram och så pikkuliten, att den flyger upp bara man pustar på den. Den behövs när man väger upp kardemumma och sånt.

Men de större vikterna är skojigare. Man kan göra allt möjligt med dem. Egentligen skall man fara försiktigt fram med vikter och våg, för de är krönta av fiskalen och skall snart krönas igen. Men det kan väl inte vara så farligt med den saken. Det är inte lätt att ta bort en bit ur järn och mässing. Och skulle en flisa lossna ur tvåkilosvikten när Edgar rätar ut en spik på den, så kommer det snart viktökning undertill. Den är så bra att knäcka sviskonkärnor med. Och sviskonkärnor är lite kladdiga, det vill samla sig som en skorv under tillhygget.

Femkilosvikterna är stora och bussiga. Man kan gott leka cirkus utan andra tillbehör. Man rullar dem så det dånar i huset värre än under Stora bron på marknadsdagarna. Man lyfter dem fem och sju och kanske tio gånger uppåt, håller dem nästan på rak arm och gymnastiserar på alla sätt bättre än i skolan. Man sticker en tom påse under dem och blåser luft i, så de börjar luta och till sist ramlar. Och så kan man trä tårna i handtagen och med svett i pannan hasa sig till de dumma kvinnfolken i köket.

Bredvid vågen och vikterna ligger bingarna av vitt och grått omslagspapper. Det heter grått papper fast det är brunt. Edgar kan tänka en och annan minut över den saken. Kanske grått är sådant som inte är vitt och inte bjärt i färgen eller brokigt heller. Allt som är mitt emellan och ingenting, som diskvatten och ölsupa. Ljussvart sa Leander om gården han bor i, men han kan inte svenska ordentligt; han menade grå förstås, men den riktiga gråa färgen, den som plåttaket har. Och när Edgar tänker efter tycker han som Leander, att man borde kalla den färgen ljussvart. Annars vet folk ju inte vad slags gråhet man menar.

För resten kan man företa sig ett och annat med papperet också, helst det vita. Att vika ihop en bit och klippa så man sedan kan breda ut en duk full med slingor och krusor hör mera kammarn och flickorna till. Då passar det bättre här i butiken att lägga en enmarksslant under ett ark, fara över det med blyertspennan och trolla fram den ena marken efter den andra, tills man har hela arket fullt. Förstås kan man också vrida strutar eller göra harmonikor eller rita.

Men allt detta med papperet är ändå bra barnsligt. Hellre snurrar Edgar slantar. Det finns ett ställe på disken som är alldeles slätt, så pengarna aldrig vill sluta när de kommit i gång där. Säkert fem minuter snurrar de på så de står vita och genomskinliga som maskrosbollar. Då brukar Edgar vandra i väg från dem, titta uppåt hyllorna eller dra ut någon låda. Hela tiden hör han noga efter om slantarna börjar skramla, för det gör de en stund innan de lägger sig platta mot disken. Han låtsar han är djurtämjare. De sover nu eller äter sig stinna, lejonen och vargarna, så han kan ta sig en ledig stund. Men ett tu tre hörs ett svagt morr och han måste tillbaka. Då öppnar de långsamt käften; kanske de vill sluka honom med, eller också gäspar de bara. Allt vildare gapar de. Det börjar med en liten grop högst uppe, den blir större och större, till sist finns bara gapet kvar av hela vilddjuret och i samma sekund lägger det sig platt mot disken och är igen bara en enmarksslant.

På dagarna när det finns kunder i butiken måste man hålla sig i skinnet något så när. Fast inte är det ofta de har mycket folk, mest bara på lördagarna och när det är marknad förstås. Annat är det hos Löfbergs. Där hänger bondgubbarna från morgon till kväll och blaffar cigarrer som de fått på köpet. Det är konstigt att två butiker är så olika. Edgar får ögon och öron fulla av seldon och tobaksrök och prat och bondlabbar när han är inne hos Löfbergs och lånar tidningen. Det kommer över honom så mycket att det stockar sig i huvudet. Handelsman röker själv i ett, cigarrstumpen guppar mellan läpparna när han pratar. Bäst han räknar ihop på gråpappersbunten sätter han i väg in i kontoret. Edgar har varit där också. Det är ett smalt rum med pappersbuntar hängande på väggarna, och genom titthålet i dörrn kan man se nästan hela butiken. När handelsman kommer ut igen säger han ja det stämmer, det stämmer, och så larvar en gubbe ut genom butiksdörren med en grep och en takfiltspacke över axeln.

Sådant har mor inte i sin butik. Pappa höll nog de varorna också, men Edgar tycker de inte skulle passa hos dem nu. Det vore just en syn att se mamma stå och peta om tinnarna på en dynggrep. Hon har inte tuggtobak heller, och inte hör det till deras bod. Edgar känner på sig vad som passar och inte passar hos dem. Tokigt hade det också varit om mor tagit brännvinsbutiken, som de ville hon skulle göra. Den lär man kunna bli rik på, men mamma gjorde nog rätt då hon sade nej. Allt skall gå stilla och nätt till hos dem, det hör till saken. Inte säljer de säck- och lådvis heller, som Löfbergs. Där får Albert, bokhållarn, allt som oftast löpa till magasinet och hjälpa till att lassa på en långflake.

Det är mest bondgummor och flickor och pigor och pojkar som går i mors butik, fastslår Edgar när han tänker efter. Visst kan ett gäng stockflottare komma inramlande sommartid, men de kunderna vill mor helst slippa. De är fulla förstås och Gud vet vad de tar sig till. Dessutom begriper man inte vad de säger, de pratar ju bara finska. Nej, tomt och tyst kan det vara i butiken långa tider också mitt på dagen.

Jungfru Julia är kanske sjuk, eftersom hon inte varit inne i dag. Annars hänger hon i butiken för jämnan på eftermiddagarna. Aldrig köper hon någonting. Jungfru Julia bor i ett rum bakom bönehussalen, som hon eldar och håller i skick. Hon blir ond om man kallar henne fröken, jungfru skall det vara. Det är mycket annat som förargar henne. Jämt pratar hon om kyrkor och präster och kolportörer och bönehus. Somliga av dem är som de skall vara, men för det mesta är de alldeles på tok.

Jungfru Julia liknar en maskin som klockan fem varje dag skruvas fast på samma ställe i disken och står där och hackar och hackar.

Eller surrar som en separator. Hakan går upp och ner och ögonen sticker ut som två spikändar. Dem får man rätt i sig, när hon vänder på huvudet. Då hajar Edgar till och måste titta bort.

- Missionshuset är en rövarkula och en satans synagoga, säger jungfru Julia.

Och Edgar som går förbi missionshuset varje dag. Han måste riktigt tänka efter hur stället ser ut. Inte är det mycket olikt andra hus; det enda är att på taket finns ett litet torn, som liknar en nerfälld paraply. Men han känner att jungfru Julia skådar tvärs igenom honom. Hon ser att han tycker att missionshuset är ungefär som de andra byggningarna.

Janne kommer varje kväll. Han timrar upp en stuga åt Nybränn till, och när han skall hem till sig på andra sidan staden vilar han på halva vägen i deras bodsoffa, som stått i Löfbergs trädgård förr. Han kastar av sig sälskinnsränseln och fast han inte knyster ett ord vet både mor och Edgar, att han skall ha för tjugufem penni bräckkorv och en flaska lemonad.

Edgar tycker om Janne. Han sitter där han sitter och låtsar inte om en. Man blir inte generad för Janne som för många andra. Han gräver fram smörasken och kärrbrödskakan och så får man kika på honom bäst man vill. Jannes ögon flyger inte på en och sticks inte. Han håller brödbiten i ena handen och slidkniven i den andra, skär och breder på. Och när han karvat en ny munsbit åt sig och fått en smörklick till, håller han lasset framför sig en stund och tuggar på den gamla tuggan, tittar och väntar, så man blir hungrig själv. Edgar får lust att gå efter bröd och smör och korv han med och sätta sig bredvid Janne i soffan.

Emellanåt stirrar Janne långa stunder ut genom fönstret. Kanske tänker han på timran, hur han skall lägga stockarna och bila. Allt som Janne tar sig för och rår om är liksom inte alls främmande. Man behöver inte vara rädd för det. Man vill veta mer om det, ta det i hand och undersöka det. Det är nästan som ens eget på något vis, tycker Edgar.

Men Janne dröjer inte länge kvar sedan han ätit. Han häller i sig sista lemonadskvätten och makar sig upp. När han går säger han någonting, om väderleksutsikterna eller att rapvattnet blivit bättre på sista tiden. Han kan ju inte ge sig av utan att ha fått ett ord ur mun. Han har redan öppnat dörrn och lämnar orden kvar i butiken som en liten skänk, som han småskäms att ge.