[7. En smått putsad torva från utmarkerna]

Den lilla familjen lever utanför stadstillvaron. Borgarsläkternas tradition är inte deras. Edgars far och mor har båda utgått från en grannsocken, vars förvanskade dialekt alltjämt talas hemma. Det kommer släktingar från landet som binder sina krubbitare på gården och öppnar sina knyten i deras kök. De räcker fram varmbröd, en flaska råmjölk [den första mjölken som kommer när kon har kalvat] eller någon ost och sitter och pratar som om de tittat in i granngården. Det är bondgummor, jäntor som just gått fram och skall ha tjänst, giktbrutna ambulerande småskollärarinnor, bönder som varit fem gånger i Amerika och deras söner, som ämnar sig dit.

De har sin egen tradition. Den är rik och ompysslad men en smula villsam ibland. Edgar hör uppmärksamt på när faster Maria för tredje gången klarlägger en femtioårig familjetilldragelse eller reder ut en släktskapshärva. Det är mest faster Maria som håller trådarna till det förgångna; hennes bruna ögon lyser upp när hon berättar. Edgar får veta att hans farmorsmor firade bröllop samma dag slaget stod vid Jutas. Kulorna smällde i väggen så de fick lov att byta gästabudsgård. Men Edgars farmorsmor var tillika hans morfarsmor, ty far och mor var kusiner. Det är villsamt ibland.

Släktskapstrådarna tvinnar ihop sig och löses upp, försvinner och uppenbarar sig igen. De är ungefär som synden och nåden i de storas söndagsutläggningar, tycker Edgar. Som syndens och nådens och lagens och evangeliets obegripliga verkligheter.

Den lilla familjen är en materia för sig, en smått putsad torva från utmarkerna, inflyttad i småstadens trädgårdsjord. Med de riktiga stadsborna har de inte mycket umgänge. De kommer och går förbi dem, ett annat släkte, besynnerligt i åthävor och leverne. Det mesta de tar sig till är befängt, förargelseväckande eller i bästa fall onödigt. Konstigkroppar är de tvättäkta stadsborna i mycket.

Det finns en massa saker som man ser utan att riktigt bli klok på dem. Tennisspel och sommarvillor, svampplockning i esplanaden, pianoklink och klosett inne i huset - ja bevars, man förstår vad det är. Man kan se eller höra, smaka eller lukta på det med sina simpla sinnen. Men ändå är det ändlöst fjärran. Att de själva skulle få bruk för sådant och nyttja det som sitt är inte att tänka på. De där konstbesynnerligheterna tillhör en gång för alla herrskapen. Och de önskar inte heller bli välsignade med dem. Hur skulle man ta sig ut hanterande en racket eller en klosettsträng? Det vore ju upp och nervända världen.

På kvällarna plockar Edgar emellanåt upp förvillade bollar när herrskapen spelar tennis på torget, men strecken ut från nätändarna och tvärsöver är en gräns som åtskiljer två världar. Den ena har sitt och den andra sitt. Man känner sin plats, smått vemodigt ibland men utan opposition. Det är så inrättat, av evighet och oryggligt, sannolikt på goda grunder fastän obegripliga.

Gud vet om inte de fina, det riktiga herrskapsfolket till och med är annorlunda skapat än andra. Har finare kött och ben och blod. Smälter maten på ett anständigare sätt, liksom under bugningar, så det tarvas en särskild förnäm inrättning inne i själva huset.

De förundrar sig över sina patricier och skrattar åt dem. Men på samma gång ser de upp till dem. Allt är märkvärdigt hos de fina: talet, sättet, matordningen. Hos dem själva är allting av simplare slag: smörgåsarna, möblerna, släktingarna. Man får lov att skämmas om någon av de rika och förnäma råkar kasta en blick i deras köksvrår. Och ändå äter både kaxar och småfolk. Men det är som om en sak blev adel och sakrament, så snart de riktiga herrskapen har att göra med den.

En dag får de oförhappandes besök av en av de fina fruarna. Tänk, hon vill titta på deras matbord! Den gamla brunmålade möbeln som morbror Anders gjort. Visst har de varit en smula stolta över gesällprovet, det är inte alla bord som står på två lyror med strängar och allt. Nu har bankdirektörskan fått nys om saken: hon har hört att de har en antik möbel i sitt hus. Aldrig har de ändå anat att de härbärgerat en sådan överdängare. Tänk, antikt! Deras kantstötta trogna matsalsbord. Kanske det rentav skall befinnas värdigt att dra in i överkastens sagovärld, bara de vill avstå från det.

Bankdirektörskan seglar in genom köket och bordet presenteras. Hela familjen tassar gloende omkring. En sak som de rår om tilldrar sig de förnämas uppmärksamhet. Men den fina frun mister snart sin lust till bordet: det är ingen antik sak. De känner nästan besvikelse. Deras stackars bord är bara vad det alltid har varit. Det har inga hemlighetsfulla egenskaper. Det är inte värdigt att skubbas av de fina. Det får stå där det står, nu endast en avslöjad inträngling i de förnämas kast, en förfalskad introduktion till en värld dit de inte hör.

Det kan inte förnekas, det är något vittflygande och ogenerat ledigt över de fina. Och fina och rika, det är ett och detsamma, tycker Edgar. De är inte fastlåsta vid en fläck. När det faller dem in klavar de lös sin motorbåt och far vida omkring med konstigt utstyrda läckerheter i ruffen. De ropar hoj åt hela världen och bekymrar sig om ingenting.

Emellanåt tar modern de två barnen med på utfärd till hamnen. Så snart de är framme lånar de en roddbåt och stöter ut. Edgar skall nödvändigt ro; men det går ohjälpligt i cirkel, om och om igen. En bit ifrån snurrar skjulet ute på ångbåtsbryggan runt, hur han än stretar med årorna. De långa badhusbryggorna vaggar och vinkar åt honom innan de försvinner. En smäcker tärna kretsar över deras huvuden skrikande sitt triii-ägg, triii-ägg. Till sist tar mor årorna från Edgar och de kommer i land igen. Men de har varit ut till sjöss.

Barnen klär sig barfota och vadar ut. Man får kliva på långa vägar innan vattnet når till knäna.

På sina ställen ligger det fullt med vita och gula och grå och bruna kiselstenar på stranden. Syster löper omkring och söker snäckor. När hon hittar en riktigt stor och vacker ropar hon, men blåsten rycker bort bitar av orden.

Slutligen vandrar de långsamt upp över lötets trådfina snaggiga gräs. Det sörplar lustigt när man sätter ner foten. Runtom är marken fläckvis brun och grön; här och där sticker den vita sanden i dagen. De går mot landbacken och vardagen igen, det känner de alla. Ibland tittar de bakom sig, där havet kommer in i breda lättjefulla svall.

Men på lötet finns mycket att se. Där växer slåtterblommor vita som snö, men tittar man närmare på dem märker man att blombladen är ådrade som fjärilsvingar. Så finns där små små rödaktiga blommor, och blå också. Dem har Edgar inte lagt märke till tidigare. Men man får akta sig så man inte trampar på pannkakorna som korna lämnat efter sig.

Snart är de inne i alsnåren. Ett par kaffepannsröda kor dyker ut och in mellan buskarna. På ett ställe är snårskogen nerhuggen; alarna ligger utefter marken med skrumpna bruna löv. Bra att ha sa Nyman om alvidjorna, säger mor, och de skrattar alla. Det är ett ordstäv som går i trakten.

De söker upp en torr och blåstfri plats mellan strandalarna och tar fram matsäcken. De genomluftade knäckebrödssmörgåsarna har en rafflande äventyrssmak, lemonaden kyler i magen och smakar manhaftigare än hemma, tycker Edgar.