[11. Pappa]

Edgar gör aldrig en fråga om fadern men suger girigt upp minsta ord som gäller honom. Att pappa är borta är den stora olyckan. Han kan glömma den långa stunder, hela dagar i streck, ja veckor. Men den finns. Far skulle ha tänt som ett fyrverkeri över dagarna; hur glada de än kan vara nu är de ändå bara sådana de är, kommer och går som de måste göra det rätt och slätt. Pappa må ha åkt i trilla till grannstaden eller sopat gatan i trasiga byxor, alltid skulle han ha gett en helt annan uppsyn åt allt, det vet Edgar. När pappa fanns hade de ko och en linda utanför stan. Pappa tyckte om rädisor. Det är märkvärdiga och tjusande sakförhållanden, vilka han kan hålla framför sig och syna in till minsta prick.

Men de är farliga också. I synnerhet om främmande människor finns i närheten. Medan Edgar vänder på dem växer och växer de oavbrutet; de blir liksom till stora regndrypande träd som fyller bröst och huvud och pressar ut sin fukt i ögonen. Gästerna ser förstås att han tänker på far. Och det får de inte göra. Pappa är hans fullkomligt privata angelägenhet.

När mor har bjudning blir alltid ett och annat ord fällt om pappa. Förr eller senare. Edgar vet det där han hänger i dörröppningen till salen eller sitter med dinglande ben på en av sammetsstolarna och måste förstöra småbröna med tesmaken. Bäst är det att hålla sig i kammarn, i synnerhet när de sjunger. Under sången växer det också upp i honom sådana där besynnerliga fuktiga lövmassor, som han både tycker om och är rädd för. Inne i kammarn är han då i skydd för blickarna. »Klippa du som brast för mig» väller in någonstans ifrån; har han lust till det kan han rentav inbilla sig, att sången kommer från änglamyriaderna uppe i himmelens höjd. Edgar tycker det är vackert. Tant Hulda sjunger ju inte lika bra som mamma, hennes röst slinter upp och ner och skorrar ibland långa stunder. Men det betyder ingenting inne i kammarn. Sångens salighet tar Edgar med sig, han hör inte rösterna mycket. Han är ensam inne i de sällas jubel. Utan att behöva skämmas får han låta den böljande varma frodigheten växa upp i bröstet.

Sitter han med de andra i salen måste han hela tiden vara rädd för att någon skall börja tala om pappa. När första ordet slutligen kommer låser han fast sig vid stolen. Han spänner musklerna och sätter regel för alla leder. Men det hjälper inte. Talet om far mjukar upp styvheten. Någonting löser sig inne i honom. Genom en otäck dimma ser han hur gästerna sneglar mot hans plats. Han är så fäst vid fars minne, gossen.

Då kan det hända att han ger efter helt och hållet. Medvetet och i ilska. Han låter blicken hjälplös irra hit och dit medan blodet forsar upp. Han är en liten bedragare. Inte är han rörd längre, han är färdig att flyga på dem, de näsvisa tanterna. Nu fick ni vad ni ville ha, tänker han. Men ni har ingenting att göra med den här saken.

Det kan också hända att han räddas av någon liten lustighet som berättas om pappa. Då jämnas spänningen ut och han lyssnar nästan som till vanligt prat.

— Hör nu på Edgar, säger tant Hulda, jag skall tala om för dig vad för en fin grädde far din bestod sig med. En gång när han ännu var bokhållare hos Nystens kom vi på visit. Han bodde uppe i vindskammarn, du ser fönstret varenda dag. Hur det var hade han ingen grädde till kaffet. Då tar han vattenkaraffinen och häller snäckan full ur den och så bjuder han bordet runt: Tag på, tag på, det är god grädde, riktigt prima, smaka bara.

Edgar skrattar med de andra. Tänk att pappa var en sådan spelevink. Men medan han drar munnen till ett soligt grin känner han att lustigheten har något annat i sig också. Han skrattar inte på samma sätt som människorna kring honom. Han tar historien i förvar; den gäller pappa, den är inte som andra historier. Man måste vara aktsam om den.