[12. Kyrkkaffe]

Någon sällsynt gång händer det att viltfrämmande människor kommer på besök. Det kan vara efter kyrktiden en söndag. Edgar håller sig undan i det längsta. Han kan ändå inte låta bli att sno kring salsdörrn och kika in när det passar. Det finns gamla bekanta i salen också. Tant Hulda har kommit med sin man; smal och kutryggig kröp den lilla snoken in efter frun. Nu sitter han i en vrå, stirrar i golvet och tvinnar fingrarna. Säger någon ett ord till honom flyger ögonen upp och så skrattar han till, fast det inte är något att skratta åt. Kanske tycker han att han inte hör till sällskapet. Han är vid tullen, vet Edgar; långa tider är han borta hemifrån.

Tant Hulda skrattar också, men hon skrattar stort och runt och skinande, så den breda magen hoppar. När hon talar till en står ena ögat spänt mot fönstret eller vad som råkar finnas bredvid henne; Edgar får alltid lust att titta efter vad hon glor på, fastän han vet att hon skevar. Tant Hulda är världslig, sade jungfru Julia en gång i butiken. Men Edgar tycker det är trevligare så snart tant Hulda är med.

Jungfru Julia är också hos dem på denna söndagsvisit. Hon sitter styv på en stolkant och de vassa ögonen hoppar. Ibland rör sig hakan, men hon säger ingenting ännu. Fast hon inte flyttar på sig liknar hon en höna som far omkring och nafsar åt sig ett korn här och ett korn där.

Men så finns där inne i salen de två människorna som kom med de andra från kyrkan och som Edgar aldrig sett förut. Det är en herre och en fru. Edgar stryker kring salsdörrn och fångar upp skymtar av dem. De ser ut som folk mest, men ändå är de hemska och farliga. De har någonting som inte finns hos de andra, en egenskap som går an på håll men växer och oroar ju närmare man kommer och blir skräckinjagande, när man är inpå dem och skall säga ett ord. De är främmande. De är som mörkret på vinden: man vet inte vad som finns i dem. Och in till de människorna skall Edgar för att hälsa och få kaffe, det går inte att komma undan.

När han omsider sitter med de andra inne i salen känner han, hur han långsamt nitas fast vid stolen. Allt som säges och göres vänder främlingarnas uppmärksamhet mot Edgar. De tycks tala om saker som inte rör honom det bittersta, men trots det går deras tal tvärs genom hans kropp. Tappar tant Hulda sin sked är det han som bär skulden. Edgar våndas och vrider sig som en mört i en stadig näve.

Nu är det inte tal om att låsa fast sig själv, som när han väntar att man skall börja prata om pappa. Obarmhärtigt kör de två främmande människorna spik efter spik i honom. I början gick det ännu an att flytta sig en smula, vända på huvudet och till och med få fram ett ord. Men de släpper honom inte, de båda slavjägarna; de snärjer in honom också. Snart är han intrasslad med dem i en härva trådar, som skär in vid minsta rörelse. Skulle han säga något måste de rycka till och förundra sig: nej hör på den. Varje ord och blick blir ohjälpligt på tok. Det är på tok att han finns till. Till sist är det nästan omöjligt att blinka och dra andan.

Det blir rörligare och högljuddare i rummet, men Edgar sitter som under en lufttom glaskupa. Någonting kan brista, det är för spänt detta. Han längtar efter ett intrång utifrån: en sten genom fönstret, att taket skall ramla. Tills han med ens märker att han själv rycker sig loss, bockar mot väggarna och rusar i väg snubblande i divanmattan.

Kanske fortsätter han ut genom farstun och tar sparkstöttingen.

Det snöar mjukt och jämnt. Han står en stund på gården och kisar uppåt. Snön lägger en vänlig hand på hans panna. Prata på därinne bara. Här droppar inga främmande människor ner. Så sätter han stöttingen i gång. Nysnön tar emot en smula fast den är tunn. Det är besynnerligt tyst, ännu tystare än vanligt.

Han ömsom sparkar och skjuter stöttingen. Han far ända till Nybränn, besluter han. Så har gästerna säkert hunnit gå när han är tillbaka. Han tittar på husen som glider förbi; de ser vänliga ut i det mjuka snöfallet. Här oroar honom ingen. Han är alldeles för sig själv. Besynnerligt att tänka att de där människorna ännu sitter och pratar i salen. Ingen vet var Edgar håller till. De skulle inte hitta honom om de sökte.

Vid vägskälet där han skall vika av blir han stående en stund för att riktigt suga i sig detta märkvärdiga faktum: att ingen människa har en aning om att han just nu står två meter från avtagsvägen till Nybränn. Bredvid sig vid vägkanten har han den nertill avskalade granen, som syns på långt håll. Alla där hemma har sett den lubban många gånger. Han blinkar åt den som åt en kamrat som vet att tiga. Tänk om någon just nu knyckte mor i armen och sade: Edgar står i denna stund nedanför det skabbiga vägmärket. Det finns hundra andra ställen att vara på. Varför står han just här? Han sträcker ut armen i riktning mot hemmet: om de kunde titta tvärs genom salsväggen och en hop plank och hus och trän och kanske prästgårdsfähuset och den där stenen, så skulle de nu få syn på honom. Han blir stående med utsträckt arm och betraktar flingorna, som dalar ner på kavajärmen.