[13. Diplomati och fattiggården]

Främmande människor kommer ofta med så besynnerligt skarpkantade frågor. De liksom skjuter fram en bricka där en hop saker står uppradade, och så pockar de på att man tvärt skall välja, vraka eller ordna om. Det kan Edgar inte. Han måste få titta på sakerna en god stund först. Det är nödvändigt att bli van vid det nya. Dessutom är det på något vis oförsynt att ha en sak klar för sig i en handvändning och ordna på brickan som man tycker. Det kan ju hända att allt egentligen skall vara på ett helt annat sätt. Ett direkt svar, ett tvärsäkert påstående är i det närmaste en oförskämdhet. Säkrast och behagligast är att tiga, släta över och väja.

Så utvecklar sig hos Edgar en liten omedveten diplomati, som går ut på att hålla honom okränkt under de storas och främmandes anfall. Han gör sig ändå mindre än han är. Han säger ja för att slippa ha uppmärksamheten riktad på sig.

Det är också påträngande att ha ett bestämt och säkert ansiktsuttryck i främmande människors närvaro. Att fixera och hålla munnen fast sluten. Man skall vara en formlös massa som strax ger efter, en darrande gelé. Det är bekvämast på det viset fast otäckt. Så hänger käken under en halvöppen mun, blicken far omkring tom och fånig, armarna dinglar och någon hållning finns inte. Man gör sig så slät som möjligt. Man försöker utplåna sig. Det är bara lille Edgar. Men under menlösheten rycker självmedvetandet till och blicken iakttar i smyg.

Nej, det är alldeles otänkbart för Edgar att umgås ledigt med viltfrämmande människor. De är från en värld dit han inte hör. Dessutom är det störande att sticka in ett ord. Kommer det ändå är det som hängde det i luften: alla stirrar på det, gapar häpna över detta missfoster till ord. Edgar ser det själv i hela dess anskrämliga vanskaplighet mitt bland de andras säkra och städade uttalanden. Allt är ledigt och obesvärat hos dem: de sitter inne med förmågan att tala, röra sig, äta, skratta som man skall göra. Själv är han det besynnerliga undantaget, människofröet som inte är som det borde vara. Jämt sköljer blodet upp och jämt går det runt i skallen. Med människor han känner en smula kommer han ändå till rätta på något vis. Det finns ord och handlingar som når fram till dem och ser ut att bli förstådda. Men trygg är han bara i den närmaste dags omgivningen, den som har funnits till lika länge som han själv.

För resten: är det alldeles säkert att allt skall gå till just som det brukar bland de stora? Och de kloka. En gång var Edgar och tittade på dårarna i fattiggården. Han kom dit tillsammans med några kamrater. Där revs ett titthål upp till något annat. Det kunde således gå till i livet på det viset också. Man kunde sitta och rabbla upp samma ord, samma ord från morgon till kväll. Eller vara drottning fast man var koppkäringsdottern Lena från Ryssbacken. Där inne i fattiggården höll sig Edgar med sin hjärtklappning bakom de andra pojkarna. Bara då och då tordes han kasta en blick på dårarna; däremellan försökte han glo genom väggarna för att få fatt i ålugnet. Men en tanke stod på lur: att göra på det sättet kan vara lika rätt som att bete sig som de kloka brukar.

Efter det besöket är dårarna och allt som gäller dem tabu för Edgar. Han begriper inte att folk kan tala likgiltigt om sådana saker och till och med skämta om dem. Är han tillstädes när någon flyktigt talar om en dåre börjar hjärtat banka och blodet stiger åt huvudet. Han skruvar sig under inbillade blickar: har de upptäckt att inte heller Edgar är riktig? Gud vet om inte normalskolan heter som den heter för att han skall föras bakom ljuset. En gång ser Edgar två skrattande flicksnärtor vända sig om efter en främmande herreman på gatan.

— Brita här frågar om ni är riktigt klok, säger den ena av flickorna. Och så sprang de.

Herrn betedde sig som folk brukar. Det enda var att han i sommarhettan bar på en svart överrock kastad över armen.

Det var hemskt det också.

Det finns i stan ett par svagsinta som går omkring fria. En av dem, en kvinna, bor med sin mor i en liten stuga. I en prålande grann hatt, som lyser på långt håll, företar hon ensamma promenader ut i omnejden. Edgar tror att hon vandrar vid bestämda tider. Hon är punktlig fast hon är tokig. Kanske man kan säga att hon är klokt tokig. Vem vet hur många som är det. Det ligger någonting mycket regelmässigt och tillbakahållet både över henne och kojan där hon bor. Liksom någonting andlöst. Men det gör saken ännu hemskare. En tigande ödemark breder ut sig där hon går. Regnbågshatten är inget löftestecken, sådant som det står om i bibliska historien; det trycker och drar sig samman i andlösheten.

En lördagskväll vandrar de alla tre till pappas grav. De har med sig blommor och en del grejor. Det är vindstilla; älven ligger blank i solskenet. Man måste gå förbi dårhuset när man skall till gravgården. Just som de har den gula byggningen på vänster hand blir hela omgivningen som overklig för Edgar. Skyn och jorden genomdränks av ett fruktansvärt ämne: fasan. Edgar isas in i märgen. Han tycker sig vandra otaliga mil från mor och syster. Deras ansikten är tätt intill honom, han hör tydligt deras ord, men de är inte verklighet. Han huttrar av skräck men försöker dölja det. Han svarar när de frågar, men i hastiga stötar. Allt omkring honom är ju ändå ingenting. Hur skall han komma över detta? Han tycker han måste sprängas, förintas. Men småningom hetsar han sig trött. Spänningen orkar till sist inte vara spänd. Han slappnar av och allt jämnas omsider ut i en stor matthet, där de ansträngda nerverna ännu någon tid pickar som nålar.