[15. På besök i mors hemsocken]

De är alla tre på besök i mors hemsocken. Den var ju fars också. Faster Maria har mött, de skall till hennes stuga. Men faster har många bestyr i stationstrakten först. Besynnerligt att hon känner alla människor. Har ett ord åt alla hon möter. Att hon rör sig så säkert på vägarna och mellan husen. Mor går mest tyst. Men faster pratar i stället. Allt emellanåt låter det: Det höll jag på att glömma. Jag måste efter kängorna jag haft att lagas. Vi ska titta in och se om Lena kommit tillbaka.

De följer efter som kritter i rep. Bäst det är tvärstannar faster på vägkanten. Deras steg självdör; de blir stående bredvid henne. Ser sig villrådiga omkring; petar med kängspetsen i väggruset. Faster står och funderar; äntligen går någonting upp för henne. Edgar knycker tåtelstrån vid dikeskanten och stryker vippan: tupp eller höna? Men så rycker det i repet på nytt: faster har tagit av genom ett gärdsgårdsled och det är att loma efter.

De vandrar hårda svarta stigar, som skär som sår genom ymnigt gräs. De sneddar över gårdstun och stryker utmed åkerrenar. De sticker sig in i grå kojor där barn glor på dem. Kjolar fastnar i gärdsgårdar när de kliver över. Tuppar ger ljud tätt inpå dem. Vid en gård yr skator i ett mellan en asptopp och stalltaket. En stor rufsig hund larvar var gång efter. Fram och tillbaka. Han ser bedrövad ut. Skatorna retas bestämt med honom.

Fågelholkar sitter uppspetade på störar över uthusgavlarna med ett risknippe överst. Är det meningen att riset skall göra det hemtrevligare för tipporna? Det ser ut som uttjänta kvastar. Här och där hänger snören med stenar i ändarna över telefontrådarna. Är det pojkar som slängt upp dem?

Edgar har fullt upp med att titta. Det är rörigt och grått överallt. Och härifrån Lillfors har mor kommit. Här är hon hemma.

De skall ha dopp till kaffet ännu innan de ger sig i väg hemåt på allvar, menar faster. De har sådant dåligt bröd hos bagarn vid kyrkan.

Edgar betraktar bagarskylten medan han väntar utanför boden. Den är det vackraste han sett i byn hittills. Två guldgula spinkiga lejon med tofsar på svansen och tungan ur mun reser sig upp och håller med framtassarna en stor kringla. Ovanför svävar en krona.

Äntligen sätter de sig i gång hem till faster. Subbigt gul sticker kyrkan upp över skogskanten. De kommer till flottbron över ån. På den
är det roligt att gå. Somliga stockar plumsar djupt ner när man stiger på dem. Ån är tätt inpå en, man nästan går på vattnet. Det svallar rakt under en allteftersom man tågar fram. Våt om fötterna blir man hur man än bär sig åt. Men det är skojigt att riktigt trampa ner stockarna och sätta av med en fors kring benen.

På andra sidan kommer en kvinna ut ur en liten stuga. Hon skruvar sig, ser generad ut och stiger tveksamt fram till dem.
— Kan ni säga mig vad det är för datum? Vi håller på med ett brev till bror min i Amerika och har blivit smått veckovilla i höbärgningen.
Hon får veta dag och månad. Men hon skruvar sig ännu.

— Och årtalet?

Härifrån socknen var Grann-Greta också, kommer Edgar ihåg när de slutat skratta. Hon som satt i köket i lilla byggningen och grät över att människorna var så elaka. Hon tyckte jämt att Lillforsborna retades med henne, har mor berättat. Så en gång när guvernören reste genom stan gick hon till gästgiveriet och klagade för honom. Men han kunde ingenting göra, sa han. Hon måste hålla efter Lillforsborna själv. Grann-Greta stod bara och grät framför guvernören, och då räckte han henne en tvåmarksslant. Sedan började folk retas med henne för den sakens skull också. Det var just därför Grann-Greta satt och lipade i köket den gången Edgar tycker sig minnas henne.

Härifrån är de själva också när allt kommer omkring, tänker Edgar. Inte bara faster men alla fyra som nu vandrar här på vägen. Edgar sneglar åt syster till och får lust att säga: Jag tror jag är från Lillfors. Men han vågar inte; det skulle väl bli gråt igen. På det sättet svarade syster en gång, när hon gått vilse en bit utanför stan. I skogen mötte hon en gumma som frågade varifrån hon var.

Kyrkan har blivit bakom dem. De vandrar en lång rak väg; det är som om någon rullat upp en gul sävmatta tvärs över de gröna fälten ända till himlaranden. Borta på vänster hand skymtar en röd gård mellan några träd. Faster Maria vänder sig till Edgar:

— Nå, Edgar, känner du igen Harv?

— Vad skulle han, säger mor. — Han var ju så liten då.

Mor tittar envist ut över åkrarna åt andra hållet.

— Det är märkvärdigt att Erkas inte kan få bort sitt åbäke till lider, säger hon. — Och en trädgårdsplätt kunde de kosta på sig, det skulle bli vackert med lite grönt kring knutarna. Pengar har de ju.

— Ja, säg inte annat, menar faster.

De vandrar tysta en lång bit. Edgar har varit här en gång förut, fast han inte minns det. Eller han tycker någonting skymtar för ögonen, när han tänker gårdsnamnet Harv: en grå grindstolpe under en björk och en öppen källarlucka i ett stuggolv. Han har tidigare en gång tagit något steg på denna väg, där pappa sprungit som pojke. Knapperstenarna vid vägkanten, hjulfårorna och muddret i mitten efter hästhovarna är inte som på andra ställen. Han minns fasters berättelser om pietistföljena som drog från socken till socken och tog in också på Harv i farmors tid. De miste hemmanet för de gästernas skull, hette det. Och så hade pappa som pojke fått löpa hela vägen till stan efter en bondkärra, hållande fast i bakbrädet. Det var i nödåren, han skulle till stan och försöka få mjöl, som de delade ut. Folket som körde hade inte vett att be honom sitta upp.

Mor pekar ut över åkrarna åt söder.

— Ser du brunnssvängeln där. En bit till vänster om den är Åliden. Där är jag född. Nere vid åstranden ligger gården. Och en fors är där, ungefär som i stan.

Edgar nickar. Det är märkvärdigt det också. Men så går han igen och stirrar ner. Han tycker att hjulspåren och de färska märkena efter hästhovar måste sitta kvar sedan pappa var barn. Här är inte som kring stationen. Det är något särskilt med tingen här: gräset som böjer sig glänsande i blåsten, den ljudlösa vidden, solen som ser ut att ha kört fast och inte komma ur fläcken. Det kramar om bröstet; Edgar får lust att gå för sig själv och gråta över någonting.

Faster bor i en liten nytimrad stuga mittemot gamla hemmet. Jämt och samt har hon det riktiga Harv för ögonen. Björkar och rönnklungor står där i rad på den smala lindan mellan mangården och landsvägen. Mot kvällen silar solen genom kronorna och dansar i varmröda fläckar över de mörknade väggarna. Men där bor främmande människor nu. Sedan hon hade gift sig köpte faster tillbaka det förlorade fädernehemmanet men sålde det igen efter mannens död. Nu bor hon i sin lilla stuga tvärs över landsvägen. Bara några meter skiljer henne från gamla gården.

De kliver genom ledet i gärdesgården. Stugan står mitt på en ängsbit och gräset vajar liemoget inpå knutarna. Det är trädlöst öppet kring faster Marias stuga. På tre håll störtar vidderna in i två trånga rum. När de väl är inne och ser sig kring tycker de att stegen och rösterna stör tystnaden, som legat och vilat bakom halvgardinerna. Det vita ljuset ställer fram varje småsak. Man känner sig genomlyst och genomblåst fast man är inne.

Hemma i stan är tingen närmare och vänligare, tycker Edgar. Solen har sällskap där; hon behöver inte som här ensam släpa sig fram över den väldiga blå planen där uppe. Alltid finns det trädkronor och takband som är med henne och skrymslen där hon får sticka sig in och värma och vara hemma. Här är det som om alla föremålen stod för sig själva och väntade på något utan att våga dra andan.

Edgar tittar över landsvägen, spejar in i fönstren på gården mittemot. Han tar in i sig tuvor och stenar. Där har pappa rört sig. Egentligen borde Edgar också leva på den gården. Men det kommer en underlig beklämning över honom när han tänker att han skulle vistas där dag efter dag. Sitta vid bordet som han kan se genom fönstret, gå förbi dubbelbjörken och ha landsvägens ändlösa matta framför sig, när han stod vid grinden. Att han tycker så är visst trolöst mot pappa. Men han kan inte göra annat.

Han smyger sig ut och börjar vandra på vägen. Han måste riktigt för sig själv prova hur det känns att gå där. När ingen är med är det ännu konstigare. Man blir så erbarmligt liten. Ett sådant pyre. Allt är så långt borta. Han går och går, fötterna vispar lustigt fram och tillbaka.

Aldrig förrän här har han riktigt lagt märke till att han går; jämt har han varit på väg någonstans. Men här går man, går och går och går.

Han tittar i marken en stund, ser småstenarna hastigt kila bakåt — han har riktigt bra fart där han sjavar på. Så ser han framför sig igen: ingen vart har han kommit med sitt sprattlande. Lika långt borta står ladorna och skogskanten, likadant är allt runtom. Höjer han på huvudet en smula får han ögonen fulla av himmel, ser han uppåt och bakåt och åt sidorna är allt bara himmel. Han är kastad ut i det villande blå; men tittar han utefter jorden är han fastnitad på fläcken igen.

När han är tillbaka vid stugan kastar han sig i gräset framför trappan. Där ligger han och d r ö m m e r att han är på pappas gård. Då är det helt annat. Gården är inte tätt inpå honom längre. Den liksom svävar i någonting mjukt och varmt långt borta. Men ändå är han där. Allt är ungefär som han kan se det på andra sidan vägen, men om han vill kan han ställa om där, ta bort en sak eller lägga till. Tingen har blivit så fogliga; ingenting tränger på och säger att det är just så och inte annorlunda. Nu är det gott att vara på pappas gård. Han sitter vid spisen, äter och löper kring mellan björkarna. Ser ut over Vidden, och det är bra
det också.

På kvällen ligger han tyst och storögd mellan underligt styva lakan inne i kammarn. Mors och fasters röster tassar in från köket.

— Ännu i denna dag kan jag inte säga om det var syn eller verklighet, hör han mor säga. Det var första året vi var gifta. Hindrik hade farit till Jutvik och skulle bli borta över söndan. Jag vaknade med solen och slog upp fönstret i lilla rummet, det som blev kontor sedan. Det var så underbart vackert där ute. Då ser jag mitt över torget utanför Nystens sex fröknar som dansar och rullar mot varann, fram och åter. De hade granna hattar och turnyr, sådant var på modet då ännu. Besynnerlig tid att dansa på, tyckte jag. Men inte kom jag då att tänka att det kanske var en syn.

— Märkbesynnerliga ting får man vara med om, bekräftar faster. — Som nu härom året… Vid Johannetiden [midsommar] skulle jag till Greta som jag brukar. Då jag kom till Sparv-Antas stod gumman hans på brunnslocket och skuggade för ögonen. Vart har de många hästarna tagit vägen, frågade hon. Har ni inte mött dem? Men inte hade jag sett skymten av en häst. Sparv-Anna hade råkat se ut genom fönstret och fått syn på en ändlös rad hästar utanför grinden. Och så måste hon ut för att skåda efter. Men inte en krake fanns där när hon kom ut.

— Ja, Sparv-Ant handlade ju med hästar. Köpte och sålde och bytte.

— Inte kan det ha varit ett förebud heller, för Sparv-Ant strök inte med när båten han var på gick under. Det förliste ju en skuta med hästar i fjol somras, han skulle föra dem över till Sverige. Men Sparv-Ant kom nog helbrägda hem från den resan.

— Kanske var det dottern deras synen tydde på. Sparv-Antas hade ju bara en dotter, hon blev gift till Båtnäs. Jag har för mig att det var någonting med henne, vad det kan ha varit för en olycka. Det har rent fallit mig ur minnet.

Edgar somnar in vid rösternas behagliga surr.