[16. Sommarsagolandet]

Morgonen därpå är de hemma igen. De gamla tingen smyger sig till dem mjukt och inställsamt som Mirre, det vita kattnystanet som haft sina matkoppar i farstun. Men Edgar går omkring och vet inte vad han skall ta sig till. Händerna är blyga för allt det välkända omkring honom. De vågar sig inte på de gamla sakerna ännu.

Han sätter sig på bänken framför kammarfönstret, petar lös en träflisa ur bordskanten. Det pickar och dallrar smått i kroppen efter tågresan. Trädgårdsstaketet står kvar alldeles som förr; två spjäländar är borta just framför trappan. Björken där han tog vispelkvistar i våras svänger sakta sina löv.

Och med ens är det över honom, det där underliga. Han har känt det tidigare någon gång. Han får inte tag på det riktigt men det finns till, i honom, kring honom, överallt. Liksom en gapande förundran: att han är just här och ingen annanstans, att allt omkring honom är precis sådant det är. Mamma sysslar i köket; det fräser till i stekpannan. Syster sitter och rabblar någonting utantill i kammarn. Edgar lever här tillsammans med dessa två. De är inte sex människor och inte andra än de är. Egentligen kunde ju alltsamman vara helt annorlunda. De kunde vara eskimåer som stack ut näsan ur en snökoja. Men allt är just på detta sätt.

Han vet att han snart kommer in i det gamla igen. Egentligen är det dumheter att förundra sig över detta att allt är som det är. Händerna kommer inte länge att genera sig för de gamla sakerna. Här är inte som ute på slätten. Allt här är som det skall vara. Som det måste vara.

Staden är ett område med hundra tillhåll och krypin. Förtrogna ting och ljud finns i massor. Brandgatans hundflokor; åstrandsstupet, tornurets slag som nafsar varann i stjärten, Enbacks vita tupp, åblänket — ingenting kan tänkas annorlunda. Men föremålen är av större eller mindre vikt beroende på hur nära de kommer en, hur de värmer och lyser. Överallt finns solskenet och gruset och gräset. De är närmast. De binder samman ögonblickens skiftande omgivningar. Egentligen är det i dem man hela tiden finns till. Man  s e r  växlande föremål, tar i dem och kanske flyttar dem; och det har sin rolighet. Men mitt i allt kan greppet slakna: man sjunker in i någonting som saknar gräns och form. Man stirrar utan att se. Kring en är det fullt av bestämda konturer och ting som, kanske rör sig, men nu kommer de en inte mycket vid. Man är i något, som närmast ger sig tillkänna som sol och grus och gräs. Bakom de små tingen reser sig tystlåtna jättar, som liksom står och vaktar medan man rör sig mellan sina tillhåll. Kyrktornet och de höga esplanadbjörkarna är sådana allvarsamma vakter. De finns nästan överallt de med, liksom gruset och gräset. De sticker upp var man än är. De står och följer med när man leker. Men där man just kryper och klänger är det helt annorlunda än på alla andra ställen.

Tar man sig fram i åstrandsstupet är man i en värld för sig. I en djungel mitt inne i stan.

Högt över en hänger bron; björkar, rönnar och häggar klamrar sig fast runtom en. Under de dinglande kvistarna flyter skumkakor långsamt motströms, fast det fräser kring stenarna mitt i ån. Det dånar till när en bondskjuts kommer sättande ut på bron. Man är avstängd från hela stan där nere. Det är obegripligt långt till tvåvåningshusen av packlådor man byggde på brandgatan för en stund sedan.

När Edgar vandrar hem kan det hända att ett ensamt fjolårslöv virvlar kring i ett dragigt gathörn. Han måste stanna och betrakta det. Hur länge skall det hålla på? Oavbrutet snurrar det runt, i en liten cirkel, som om det lekte för sig själv. Edgars tankar går till jättegrytan nedanför brobacken och vad lärarn berättat om den. Där har en sten lekt för länge länge sedan. Långt innan det fanns stad och mänskor här på stället. Edgar tänker och tänker. Om det nu flöt vatten här och lövet var en sten, så skulle Löfbergs få en präktig jättegryta framför butiksdörrn. Men när grytan var färdig skulle det inte längre finnas några Löfbergs och någon butik. De hade dött och utplånats för längesen. Men men ... Om det verkligen fanns vatten här, så skulle Löfbergs inte kunna hålla butik i hörnet.

Men man får ju tänka, som gubben Zeta säger. Haha, han menar visst att de inte kan neka en att tänka vad man vill om Bobrikoff och allt det där, fast man inte får prata om det. I alla fall är det underligt att tänka sig, att en jättegryta lätt kunde gröpas ur just här. Nämligen om lövet var tungt som sten och vinddraget starkt som vågorna och berg fanns under. Edgar låter lövet dansa vidare och jänkar sig hemåt.

Gatan som Edgar trampar tar tvärt slut vid pumpbrunnen, ty bakom den trängs Rummelbackens rullstensblock stora som hus. De är spräckta och vilda och våghalsiga, slängda omkring utan all ordning och någonting alldeles för sig. Ty driver man fram på de släta och linjalräta gatorna så är man mitt inne i själva redan. Det är som om mor skulle ha ordnat upp det hela, tycker Edgar. Där står det huset med den sortens krusor över fönstren och där det med sin saffransgavel. Nätta och putsade dockskåp med buketter emellan. Man tar inte miste på någonting; allt är som det skall vara, för tid och evighet.

Här har Edgar sin värld. Tar han det inte så noga kan han tänja på den, så den sträcker sig fem mil norrut och två åt söder. På den avlånga plätten finns allt han känner till. Det som förekommer och sker där är naturligt. Man begriper det, också om det skulle förvåna eller skrämma. Man kan tänka sig det även om man inte sett det.

Det som finns utanför dessa sju mil är en annan värld, där tingen och händelserna och människorna följer främmande lagar. Underbart måste där vara, tror Edgar, men, säkert skulle man känna sig alldeles; bortblandad om man kom sig dit. Som om byggningarna i stan skulle slängas huller om buller, få andra färger och ställa sig på gaveln.

Plötsligt kommer det ett bud som kallar Edgar till denna besynnerliga värld. En vårdag får han brev från en farbror långt nere i söder. Egentligen är det en kusin, men han är mycket äldre än Edgar. Han bjuder honom att komma till dem över sommarn.

Edgar får biljett också. Det är ett helt häfte. Han tummar på det dag efter dag och känner äventyret fläkta ur siffror och stationsnamn. Han hänger över en karta med ögonen på ett smalt blått vattendrag, som inte är likt de andra. Envist försöker han tvinga stränder och vikar att stiga fram. Han är pratsam som aldrig förr. Han måste få utbreda sig om platsen dit han skall, men han griper bara i tomma luften — det är som ett sus och ett färgspel och en fart han ser. Mor beställer en kappsäck åt honom. Den blir bred och bukig; när man ställer den från sig står den där och pöser som en sugga. Han tänker med förskräckelse på fulingens inträde i sommarsagolandet, där kappsäckarna förstås är smäckra och fina.

Så en kväll vaggar bässen honom första biten på vägen till det stora målet.