Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

Original

Inom varje samhälle finns det ju alltid personer, som på grund av någon särskild egenhet t.ex. utseende, lynne, uppförande eller någon med dem förknippad händelse gjort sig kända av nära nog alla människor i sin omgivning. I vårt samhälle var en del sådana personer hemma i staden, andra i den närmaste omgivningen, därifrån dagliga besök gjordes i staden.

Främsta platsen av dessa original intog ”Slarv-Forsberg”, originalet framom andra och t.o.m. förevigad i litteraturen. Hans riktiga namn var Karl Johan Forsberg. Modern var en ogift tvätterska från Karlbergs krigsskola i Sverige. Fadern påstods vara ingen mindre än Karl XIV Johan, som vid ett besök på Karlberg sades ha fäst sig vid den nätta flickan. Något bindande bevis för detta faderskap finns av förklarliga skäl visserligen inte, men mycket talar för detsamma. Forsberg hade väl inte kungens gestalt, men däremot hans örnnäsa, hans livliga bruna ögon och hans sydländska temperament. Det var kanske ej heller utan skäl som modern givit honom dopnamnet Karl Johan.

Han var egentligen skomakare, men hade kommit hit som sjöman på ett fartyg, som var lastat med järn för Kimo bruks räkning. Enligt olika uppgifter antingen rymde han från fartyget eller blev han sängliggande sjuk i Nykarleby. Alltnog, han slog sig ned i staden år 1835. Han var då 25 år gammal och livnärde sig med skomakeri. Redan året därpå gifte han sig med en skomakardotter (Långberg) från staden, men flyttade efter några år utom stadsgränsen till Smedsbacka. Han stod sig till en början rätt väl, men fick med tiden alltmera smak för starka drycker, och i synnerhet efter hustruns död bar det utföre med honom. Vid den tid på 80-talet, från vilken jag minns honom, var han redan på förfall och hade omhändertagits av kommunen. Han bodde som rotehjon på olika ställen och blev bättre behandlad än de flesta av sina gelikar på grund av att han utförde skomakeriarbete för gårdens räkning och emedan folket hade nöje av hans skämt och många putslustigheter. Länge gick han klädd i en bleknad syrtut och en oformligt hög, gammal och luggsliten cylinderhatt, som ytterligare förhöjde intrycket av den clown han i själva verket var.

Den som ej sett Slarv-Forsberg har svårt att genom några beskrivningar få en riktig uppfattning om honom. Han var klipsk, fyndig och snabbtänkt och måste ha haft en god psykologisk blick, eftersom han alltid hade klart för sig, huru det vid olika tillfällen var fördelaktigast för honom att uppträda. Han fann sig också i alla situationer, även då han blev överbevisad om de små snatterier, som han ibland gjorde sig skyldig till och som överhuvudtaget var av mera oskyldig natur. Verkligt beundrad var hans mimik, som han alltid visste att rätta efter rådande omständigheter och som under loppet av några sekunder kunde uttrycka de mest olika känslostämningar, såsom den djupaste ånger, den mest pojkaktiga uppsluppenhet, den bittraste sorg och den mest oförfalskade glädje, beundran eller beklagande. Det var ett nöje att se honom leverera denna mimik även utan ord, men ännu dråpligare var det då han ytterligare underströk den genom en flödande vältalighet, som aldrig klickade och däri han ej sällan inblandade några franska ord, vilka han uppsnappat här och där. Vi pojkar beundrade naturligtvis mycket hans tokroligheter, ehuru vi aktade oss för att komma honom alltför nära, emedan han hade för vana att efter några inledande ord plötsligt sticka fram sin käpp och med dess krycka fatta oss i nacken för att fånga oss.

En träffande bild av honom ger författaren P. W. Lybeck i sin berättelse En konungason i novellsamlingen Den siste majgreven. Han kallas där Slarv-Bergman.

Han fick ett tragiskt slut. En morgon efter en smällkall vinternatt år 1894 fann man honom död i en snödriva, där han på vandring hem till sin bostad antagligen berusad satt sig ned. En ättling av kungahuset Bernadotte, ihjälfrusen i en snödriva i Nykarleby! [Fler sidor om Forsberg.]

Vi hade också stort nöje av ”Sjungos-Tilda”, då hon på sina stadsbesök var på gott humör. I förbifarten må här också nämnas modern ”Sjungon” från Socklot, bekant bl.a. för sitt giftermål. Hon gifte sig nämligen med ett rotehjon, ”Rot-Jutt”, som dessutom var halvfnoskig, och då ”Sjungon”, s.k. för sin lust och vana att alltid sjunga, omsider fann, att hon ensam ej kunde försörja dem bägge, anhöll hon hos kommunen om att hennes man måtte sändas ut på roten igen. ”Sjungon” brukade, när hon såg en brud vigas, sucka: ”voj om e sku vara ja”. Om sitt giftermål med Rot-Jutt förklarade hon att ”Gud kasta han framför me, å så to ja ju emot han”.

Dottern ”Sjungos-Tilda” var allmänt känd främst för sin vana att nästan alltid uttrycka sig på vers eller rimmad prosa. Då flickorna Heikel en varm sommardag trötta och svettiga kom vandrande till Kuddnäs kommunalhem, där Tilda på sistone bodde, ställde hon fram två stolar åt dem. Men det dugde ej att säga: ”Sitt ner, var så goda” utan Tilda gav de upphettade ansiktena en blick och sade: ”Jag tycker dessa beläten behöver säten”. Belätena satte sig tacksamt. En enkel begäran om att få köpa en bit av en sockertopp lydde: ”Om herrn skulle vara så god och galant och ge åt mej en kant”. Och då hon i Gyllenbergs butik stod ensam innanför disken och rotade i torrfisk och fru Kisor därvid inträdde, förklarade Tilda: ”Frun ser på mej, som står här bakom disken och river och sliter i fisken, men det är så att jag satt mej i sinn att int gå hem utan kaffeskinn”. [Fiskskinn användes till att klara kokkaffe.] Hon hade en förvånansvärd lätthet att snabbt finna rim, och hon lyckades också helt behändigt ordna orden i en viss meter. Vida bekant blev det svar hon sades ha gett länsmannen och kronofogden på orten, då de skulle skämta med henne och göra henne svarslös. ”Vad tror Tilda att de gör i helvetet i dag?” Tildas svar kom genast: ”De eldar och eldar med allan flit och väntar länsman och kronofogden dit”.

”Sjungos-Tilda” hade en tid t.o.m. hållit småbarnsskola i byarna norrpå, men hennes egentliga sysselsättning var att väva band, både vita och kulörta, som hon sålde i gårdarna. Hon vandrade från gård till gård från Pedersörebyarna till Vörå-bygden, och då hennes lager blev slut, tog hon in i någon gård och vävde nytt lager, med vilket hon drog vidare. Hon hade med sig en s.k. vävkam, som vid arbetet fästes vid en stolrygg. Under arbetet brukade hon ofta smågnola, vilket stundom formade sig till rimmade versrader.

Det kärleksbehov, som föranledde ”Sjungon” att gifta sig med ”Rot-Jutt” gick igen hos döttrarna sålunda, att Tilda hade fem oäkta barn och hennes syster Kajsa sex. Frånsett denna egenhet ”var de egentligen bra människor”. Det var Tildas man, som ville låta döpa ett av barnen till Farao, men då han såg huru det började rycka i prästens mungipor nöjde han sig med Albert Emmanuel.

Och så fanns det en gumma, som kallades ”Båda-Fi” och som bodde i en jordkoja på Bådan. Väggarna var av bara jord och stenar och taket av grästorv. Den låg på det smalaste stället av Bådan nära stranden av Lillodjupet, där detta kröker sig mot norr; spår av kojan har intill senaste tid varit skönjbara. Den var i tiden gjord för ”bådavakten” som skulle se till att boskapen från staden och Smedsbacka inte gick in på varandras marker. Fia var bådavakt såsom även hennes mor hade varit. Under en stor del av sitt liv bodde hon där även om vintrarna. För övrigt band hon kvastar, som hon sålde i staden, och stod också till tjänst med att spå i kort för 10 penni eller en brödkaka.

Båda-Fi spelar en roll i en historia, som dock främst gäller direktor Conradis helt visst i mångens tycke något förbluffande lösning av en ömtålig disciplinär fråga. Historien är verkligen för god att gå i graven med ett par personer som ännu känner den. Det var nämligen så, att ”Båda-Fi”, som f.ö. i yngre dagar hade ett ganska fördelaktigt utseende, inte var alldeles oemottaglig för manfolks närmanden och inte heller alldeles ovilligt tog emot någon genskänk för sina ynnestbevis. En av seminariets elever hade en gång kommit i åtnjutande av hennes gunst mot en överenskommen gengåva om 25 penni. Efter någon tid infann sig Fia hos Conradi och berättade saken utan omsvep, beklagande att seminaristen vid tillfället haft på sig endast 10 penni, varför hon utbad sig direktorns förmedling för att få den resterande summan. Den skyldige tillkallades. Om han fick några förmaningens ord beträffande frågans moraliska sida vet jag ej, men den odödliga poängen är den, att Conradi erinrade honom om det berättigade i Fias fordran och uppmanade honom — att så snart som möjligt betala ”den fattiga kvinnan” återstående 15 penni.

Det finns många andra historier. De var väl inte så märkvärdiga, men eftersom minnet av dem ännu efter så många årtionden lever kvar hos de äldre stadsborna, må några av dem nämnas. Där var ”Laka-Fi” som också hon vaktade kor och band kvastar. Det var ett par seminarister, sades det, vilkas skämt var upphovet till hennes korta kärlekssaga. De hade sagt sig veta om en man som ämnade komma till henne för att fria, och så tillkallade de Simon R., en f.d. vöråbonde som hade kommit på sytning, men rörde sig här i trakten. Laka-Fi körde ut honom med kvasten. Men kort efteråt började hon betänka sig, och så rusade hon ut och hann upp honom på halva vägen till Andra sjön och ropade: ”Jag ångrar mej!” Det blev giftermål av.

”Skråpel-Jobb” hade en gång i fyllan och villan förfrusit sina händer så illa, att fingrarna måste amputeras. Då han därefter var tvungen att gå med de stympade händerna ombundna, förklarade han att han måste gifta sig med ”Präti-Maj” för att få någon som kunde knäppa hans byxor.

”Trubbo-Ahlqvist” körde omkring med en vit häst i staden och i dess omnejd och sålde lerkärl — ett slags byteshandel som gick till så, att han för varje försålt kärl som betalning erhöll dubbelt så mycket säd som detta rymde.

”Lill-Anna” delade ut Österbottniska Posten varje fredagsmorgon. Hon var så dvärgvuxen, att hon knappast kan ha varit mera än en och en kvarts meter lång.

”Lill-Fina” var något längre men så bred, att hon gjorde intryck av att vara fyrkantig och hade ett ansikte som såg ut som en bulle. Bullar sålde hon för resten.

”Trubbo-Mina”, som salubjöd ”bullona” och ”tippona”, var även hon anmärkningsvärt kort.

”Båda-Majlis” efterträdde ovannämnda Båda-Fi och var den sista bådavakten, innan den nya stängselförordningen gjorde denna syssla obehövlig. Hon fick binamnet ”Bjära-Maj” tydligen efter det ännu på den tiden omtalade trolltyget ”Bjäran”, som ”drog till gården”, ty vid ett oväntat besök i hennes koja återfann man en mängd försvunna saker från gamla fällar till allehanda småting.

”Liima-Janne” var snickaren Holmqvist, som hade som specialitet likkistor. Han var känd för att ingalunda försitta tiden, då någon avlidit. Rekordet slog han otvivelaktigt vid tullförvaltare Lindbohms frånfälle, då han redan före dennes död begärde att få taga mått av det blivande liket för att kistan skulle vara färdig i tid.

Av Jannes armställning kunde man ofelbart avgöra, om han för tillfället hade pengar eller inte. I det förra fallet gick han och svängde med båda armarna, i det senare gick han med ena handen i fickan; gick han med båda händerna i fickorna var det slut med kontanterna. Han var en skicklig snickare med egen snickarverkstad och flera arbetare. Han har bl.a. snidat ramen till en av kyrkans altartavlor. [Lärgossen drunknade 1886.]

[Förstoring. Mats Blomqvist tillhandahöll med kommentaren:

Pappa berättade att Ellen Nylund, som han köpte villan av, skulle ha sagt att Liima-Janne hade gjort byrån på ”summa” och fått 50 mk (i dag ungefär 200 €) för den. Det behöver ju inte ha varit L-J själv utan någon anställd på verkstaden som snickrade ihop den.

Känner någon till andra möbler gjorda av Nykarleby-snickare?
(Inf. 2017-10-18.)

I maj 2020 hörde Seppo Kuusinen av sig.]

Engström kallades ”Zeta” på grund av sin benställning, som jag tyckte mera påminde om bokstaven x än z. De flesta nykomlingar kände ej hans rätta namn. Då en lektor, som dock redan bott här flere år, i sin oskuld artigt kallade honom ”herr Zeta”, exploderade den tilltalade, som var mycket hetlevrad och mycket misstänksam med avseende på öknamnet. En gång när E. jämte en kamrat med vilken han brukade fiska, skulle fiska med nät, sade kamraten att de skulle ”säta” ut näten. Den misstänksamme Zeta invände: ”Vi ska int säta dem, vi ska lägg dem.”

Frans Lassander från Källbacken såg jag ofta stå vid Nybron och syssla med sin båt. Han var främst fiskare, men om vintrarna slöjdade han skidor åt pojkarna i staden. Sina egna skidor, som han använde vid vinterfisket, hade han beslagit med plåt undertill för att de inte skulle nötas särskilt på skarsnö. Rädd för att någon skulle gå in i hans bostad, gick han med sin stora nyckel hängande i ett band om halsen.

Då jag började detta avsnitt med en person av kunglig börd, må jag avsluta det med en av kejserlig rang. ”Kejsarinnan” var bördig från Kovjoki och bodde sedermera på Kuddnäs kommunalhem. Hon hade fått för sig, att hon var kejsarinna av Ryssland, gift med Alexander III. Några kejsarinnelater försökte hon sig inte på, men att hon i själva tankegången var fullt inne i sin roll fick jag vid ett tillfälle ett humoristiskt bevis för. Efter utfärdandet av det sorgligt ryktbara s.k. februarimanifestet år 1899 infann hon sig en dag i vårt kök. Hon tände sin pipsnugga och så inledde hon samtalet med följande ord: ”Di säger att han har varit dum nu igen pojtjin men”, och därvid föreföll hon ytterst skamsen över Nikolaj II:s åtgärd.”