[18. I Viborg]

Kring Edgars sommarställe finns den stora floden och järnvägsbron och stationen. Där finns Vilho och Sylvi. Hemma fanns det också en älv och en bro och en station. På sätt och vis har Vilho trätt i Arnes ställe. Sylvi är ju alls ingen Fanny, men hon är en flicka som Edgar tänker på ibland. Fastän på helt annat sätt förstås.

Här är allt mycket större och rikare än hemma. Flodstränderna, grönskan, stationens människoflockar kommer mot en i breda svall. Och allting lyser här; det glöder vart man ser, uppe i skyn, över vattnet och i människornas ögon. Hemma var det som om man knaprade på hårt bröd hela tiden, här bjuds man varje stund på pösande pinfärska bullar. Och dagarna radar upp sig till en kedja som rasslar fram, oavbrutet, som ett tåg med lysande fönster över bron.

Sylvi är banmästarns flicka. De bor vägg i vägg med farbrors i det långsträckta huset. Då Edgar första morgonen kommer ut på gården ger sig Sylvi i samspråk med honom. De har inte sett varann tidigare, men hon pratar med honom som med en gammal bekant fast hon säkert är ett par år äldre. De börjar vandra utåt vägen. Sylvi utfrågar honom och berättar.

Plötsligt har flickan bredvid Edgar fattat hans hand. Han hinner inte tänka något, allt kommer som en virvelvind. Han har dragits in i gräset vid vägkanten och Sylvi sätter av längs en åkerren. Hon får nästan släpa Edgar med sig. Han känner sig styv i benen, de vill liksom åt annat håll. Han ser envist åt sidan. Aldrig förr har han sprungit med en flicka på det här sättet. Småningom saktar Sylvi farten. Hon svänger armarna som en gunga mellan dem. De säger ingenting. Till slut släpper Sylvi taget och börjar plocka blommor.

De sätter sig på dikeskanten. Rågen skjuter upp högt över deras huvuden; de är inne i en liten kammare under det blå. Sylvi ordnar sin bukett. Edgar känner det som om varenda blomma hon flyttar var en hemlighet hon anförtrodde honom. Han tittar skyggt på de plockande fingrarna och på munnen som röres. Ofattbart, han känner ju knappt denna flicka. Och ändå sitter de här, de är gamla bekanta på något vis. Men Edgar vänder sig halvt åt sidan: allt är så nytt och främmande. Han är rädd för det.

När de skilts åt på den gemensamma trappan står Edgar en lång stund och stirrar ut över räcket. Han kan inte tänka något, han bara stirrar. Det är som om han varit nere under vattnet och plötsligt halats upp. Han förstår inte vad som hänt. Sylvis ögon och händer och blommorna som vaggade i dem flimrar för ögonen när han ser ut över fälten.

Vilho är Sylvis bror. Edgar och han är tillsammans varje dag.

De traskar barfota längs linjen. Det är hett så man vill förgås. Luften gnistrar kring ögonen. Då och då kommer en fläkt svepande het som ur en batuugn och tar dem i sin famn. Stora moln bubblar upp över trädkronorna, det ena pöser över det andra. De är ljusröda i kanterna, men annars är de lika mattblå som himlen högt uppe. Ett lätt dis sveper kring trädkronorna. Pojkarna vandrar som på ett hett grytlock med ånga vällande upp över kanterna. Ibland slänger de en trött blick in i molnbubblet, men huvudet faller strax ner igen. Banvallen luktar sand och olja och hetta. Framför dem blänker skenorna — två lysande fläckar kilar undan hela tiden. Utmed banan växer buskar; det ser svalt ut i dunklet under de nedersta kvistarna. Men de traskar på. De skall till grannstationen. Ett godståg kommer bakom dem. När det passerat står de en stund och ser efter det med orörliga ögon. Sista vagnen krymper och krymper, de tycker det är smått underligt att den så där blir mindre rakt framför ögonen på dem. De orkar inte tänka. Så stapplar de vidare igen över syllarna.

Edgar ligger på gräslindan framför salsfönstren och pluggar sitt dags pensum i Kockström. I bersån en bit ifrån sitter farbror med en främmande herre. Ibland pratar de högt och skrattar till, men däremellan urskiljer man knappt deras röster.

Då och då kommer en vindpust och virvlar kring i gräset; vita skyar flyger uppe i det blå. Allt flyger och far denna juniförmiddag. Edgar tittar då och då upp från boken och ser genom öppningen mellan syrenbuskarna fyra vita skjortärmar vaja över vickande stolryggar. På bordet står flaskor och glas. Nedanför hans näsa ligger Kockström bländande vit mellan grässtråna. Bokstävernas svarta krumelurer nästan sticks där de kryper över sidorna. Han låter alla bladen ända till slutet av ordlistan löpa under tummen: allt det här skall han sätta i sig i sommar, det har han föresatt sig.

Han hör sitt namn från bersån. Farbror berättar någonting. Han talarlångsamt och tydligt, det är som om han ville att Edgar skall höra. Och Edgar hör.. »Hon skrev att han förstås inte är van vid starkvaror och sånt.»

Edgar rodnar inne i gräset. Två överseende skratt skär genom honom. Vad är det för dumheter mor har skrivit? Han känner sig medskyldig i något. Där inne i bersån naglar de fast mor och honom till allas åtlöje. Han ser för sig hur han hädanefter stryker slokörad förbi alla här.

Edgar står och hänger på stationen. Tåget österut skall just gå. För en stund sedan var han hos gumman med pumpernicklarna — hon sitter jämt vid stationstrappan bakom sin korg. Tant lade grävt fram åt honom en slant ur börsen i byrålådan — den är hans, så Edgar kunde nog ta själv om han ville. Nu står han och mumsar på sitt pepparkakssjok medan han tittar på vimlet. Nedanför en vagnstrappa står en fin herre och bolmar på en cigarr. Det är säkert en ryss. Han rätar på sig, flyttar fram ena foten, tittar hit och dit. Han har några minuter på sig att fördriva.

Plötsligt stannar Edgars käkar mitt i tuggningen: den fine herrn vinkar åt hans håll. Ja, alldeles säkert menar han att Edgar skall komma fram till honom. Undrande sätter Edgar i väg. När han väl är framme trycker herrn en slant i hans hand och pekar mot en positivspelare, som vevar på vid andra ändan av tåget.

Edgar hinner se att det är en guldslant han fått. Han håller den hårt tryckt i näven medan han springer mot positivet. Han väjer för folk 1och löper på. Benen går av sig själva, betänksamt fast de springer. Det är som om Edgars hjärna flyttat ner i dem. Emellanåt vill de stanna men fortsätter ändå. De tänker för Edgar. Han kan ju sticka av förbi stationskomittén och fortsätta längs landsvägen. Ge tusan i positivhalaren. En guldslant! Man får mycket för en guldslant. Men benen fortsätter som de börjat. Hur de än tänker viker de inte av. När Edgar är framme vid positivet får han nästan slita slanten ur näven — den har sina tankar den också. Han slänger den från sig på lådan och när han ser den ligga där känner han sig god och ädel. Men han är sorgsen när han långsamt kliver vidare.