[19. Naturromantik]

När Edgar är hemma igen räknar han tiden från sin karelska sommar. Han blir tolv år och tretton år men han tänker: nu är det ett år, två år sedan jag var där nere.

Han ser sig kring med andra ögon är förr. Tingen runtom har fått en ny uppsyn. Det som finns inom synhåll är inte längre bara en massa saker, som är trevliga, obehagliga eller likgiltiga. Han kan gå och titta på en spegling i ån. Halvt generad stannar han för att fånga in solnedgången, som dyker fram i en gatöppning. Han finner nöje i att bara  s e  på somt i naturen, fastän det varken är nytt eller lustigt.

Tidigare var hela världen som den skulle vara rätt och slätt: tennskopan som hängde på vattensån innanför köksdörren, den solstekta liderväggens doft, pojkslagsmålen, björkarnas sakta vajande lövmassor, ån som blänkte när det blev kväll. Allt var likvärdigt och gick in i sinnena allteftersom det kom. Somt rörde en mindre, till exempel åblänket, men det berodde bara på att man inte hade någon direkt användning för det. Mycket av det andra kunde njutas ungefär som kejsarkarameller. Allt hade sin egen smak, stark eller svag, bitter eller söt. Så var det breda vågsvallet upp över lötet mycket kryddstarkt; man blev nästan vild när man vadade där i solskenet. Det kändes i huden, i benmusklerna, i bröstet och ögonen, överallt. Men att de sävliga solglittrande dyningarna skulle ha varit någonting att bara titta på, följa med på håll och njuta på det viset, det föll inte Edgar in.

När man första gången på vintern spände skridskorna på vid Sidträsk kom man den dunkla speglande glanskisen besynnerligt nära. Skyn hängde jämngrå och snötung från skogskant till skogskant. Det var vindstilla och förunderligt tyst; orden man sade gick ut ur munnen som bollar och hängde kvar i luften en god stund. Länge efteråt lyssnade man till vad man sagt och blev besynnerlig till mods. När man gjorde de första prövande slagen hade stenarna man strök förbi en uppsyn de inte haft förr, övergiven och sörjande. Vasstråna som stack upp ur det glansiga dunklet var inte bara förtorkade sommarlämningar; de hade någonting förkrossande ödsligt att säga. Allt tryggt och förtroligt hade rymt sin kos; man var som en infrusen insektstackare. Ända tills Edgar hunnit skrinna sig varm darrade han invärtes av en oförklarlig skräck, som han ändå i det längsta försökte hålla kvar och nära.

Naturen var karameller eller ricinolja för Edgar. Nu lär han sig att  s e  på den. Men det är inte all natur han förstår sig på.

Ofta är den så spräcklig och naggig och risig, att den ingenting är att titta på. Kvistar spretar och snor sig in i varann, stenar sticker upp vassa kanter, allt är kastat huller om buller. Vill det riktigt till far moln som disktrasor över allt sammans. Man får ingen reda i det. För att det skall vara någonting med ett landskap måste det komma mot en stilla och ordnat, som ett städat rum en solskensmorgon. Då först ser man det riktigt och kan tycka att det är vackert. Löven skall vara samlade på ett ställe och vattnet på ett annat och himlen skall helst glänsa och svepa över det hela som en grann flagga. Så är det ofta på bilderna. Och därför är många bilder vackrare än det som man dagligdags ser kring sig av naturen.

Han börjar måla av jultidningarnas planscher. Han breder ut sina grejor på det uppslagna matbordet, drar upp konturerna med ängslig noggrannhet och knåpar med vattenfärgkakornas ögonkonfekt. Jenny Nyströms snötyngda julkvällsstugor stiger fram under hans fingrar. Det är förbluffande: man trollar fram en bit vinter som är sann så det går köldilningar genom kroppen. Och man tycker att ens verk är vackrare än man någonsin sett verkligheten.

Småningom märker Edgar, att också den spretande oredigheten kan ha sin skönhet. Men mest bara på bilderna. Ett risigt grenverk tecknar sig märkvärdigt fängslande mot Johan Tiréns Lapplandshimmel. Under Edvard Berghs yviga björkar står en fallfärdig grind och hänger i solen så man får lust att hänga där själv. Det är just det, att man har god tid på sig att betrakta bilderna. Där skramlar inga kärror in och getingar surrar inte kring öronen. Kanske det är fullt upp lika vackert i verkligheten som på bilderna. När allt kommer omkring kan man gå och njuta av utsikterna vid Nybränn till och med. Och vem vet, kanske Rummelbackens stenhopar och alsnåren vid uthamnen tål att titta närmare på. Edgar börjar gå och kisa med huvudet på sned där han driver omkring. Men bäst förstår han sig fortfarande på kvällsglöden över ån och sådant. Det som liknar bilderna han först sysslade med. När han får ögonen på utsikter av det slaget kan han glömma sig kvar framför dem långa stunder.

Men det, är annat också som tränger sig in i Edgars tankar vid denna tid. En verklighet av helt annat slag, ogripbar men påtaglig och stundligen närvarande. Ett dunkelt hot, som långsamt sänker sig över hemmet.