[22. Vår]

Takdroppstiden har gått. Det blir islossningstid och lövsprickningstid. Ibland går Edgar och känner sig som en härligt fri ung man i all förnedringen. Han har inte satt sin fot i normalskolan på hela vintern, inte hört ekot rulla i det nya huset på Stenhustomten alltsedan han blev utdimitterad förra våren. Det händer att samvetsgranna gossar i väntan på framtiden går igenom högsta klassen en gång till för att riktigt nita fast vad de lärt sig. Edgar ville inte göra det. I stället har han vintern igenom pluggat ett par tre nya skolböcker som han fått; det är tredje klassens lyceikurs han läser. Venhojärvi har inte tid med honom längre, och det har varit svårt att få nya lärare. Han har suttit på stationskontoret och förhörts i finska av fröken som för böckerna där. Ryskan har han fått klara sig med på egen hand, så bra det gått; en gång hörde han om en fru i Jutnäs som skulle vara slängd i det språket, och han vandrade dit. Hon kunde just inte mer än alfabetet. På eftermiddagarna har han suttit i fruntimmersskolans öde salar med tyska lärarinnan i katedern. Apotekarns hemlärarinna har förhört honom i sin vita kammare. Folk har varit hjälpsamma mot honom; mest har lärarna inte velat ha någon betalning. Han går och läser för ett par av dem alltjämt. Han läser liksom på måfå ut i framtiden; ibland känner han det som om han satt och rodde i tjocka, ty ännu vet han inte när och var han skall komma in i en storskola.

I fjol var han och tenterade i grannstaden. Mor tänkte då ännu att hon skulle kunna hålla honom där. Men det blev back i det närmaste, han skulle förkovra sig i åtskilligt. Han läste där det brast, men på hösten kunde det inte bli tal om att börja. Nu ser det ändå omöjligare ut. De har inte kunnat betala Venhojärvi än. En gång kom han till dem på det nya stället. De satt alla och skruvade sig en stund, tills de kom överens om att saken måste ställas på framtiden. Men Edgar läser på. Kanske det en gång blir någon råd med hans skolgång. Då och då flammar en vild tillförsikt upp och han målar ut framtiden med rappa färgklatschar, men för det mesta hänger han över sina böcker med en dov envishet.

Han har fått ett par tre nya kamrater. De är litet äldre än han, de hör till dem som tog om högsta klassen när han var i den. De gamla pojkarna ser han till mest bara på söndagarna, då de kommer från storskolan i grannstaden.

De kan gå där de.

Edgar känner sig själv mera fullvuxen när han går med de nya kamraterna. Man talar om andra saker än förr. Allvarliga ämnen, vad man skall bli och vad man skall uträtta en gång. Det är inte lekar man har för sig nu. Man vandrar utanför stan och resonerar. Alla känner de att de har någonting nytt inom sig, och de öppnar sig för varandra skyggt eller stormande. Livet har förändrat sig för Edgar denna vår, då han fyller fjorton år. Det är inte bara det att tillvaron stramar till sig alltmer där hemma. Penninggrubbel och skolgångsbekymmer och fattigfolks blygsel staplar upp berg, men han är inte alltid inklämd mellan dem, ibland flyger han fram över gyttret också. Det nya som kommit är av så många slag. Det bländar och förvirrar, pinar och befriar, höjer till skyarna och pressar ner. Man kan inte hålla fast någonting, allt det gamla häver sig som ett hav. Hans stämningar och lynnen liknar andedräkten mot en glasruta. Klara dagen gnistrar i den, men så kryper en imma fram och sprider sitt grummel. Man väntar en stund och allt är klart igen.

De vandrar tre pojkar på de bara vägarna, som lyser vita mot fjolårsgräset när skymningen faller på. De talar om böcker. En av dem skall bli farmaceut. Men han skall göra annat också. Han har läst Strindberg en smula. Han talar om samhälle och förtryck och orättvisa. Edgar lystrar. Ju mer kamraten berättar, desto tydligare blir det för Edgar att han själv tänkt just de där tankarna. Han har bara inte vetat om det. Det känns tryggt och eggande att ha med sig en sådan som Strindberg, den hemlighetsfulla bjässen som sticker upp som ett åskmoln bakom några tidningsrader Edgar läst. Kamraten invid känner inte till hela saken, tycker Edgar. Han vet inte vad förtrycket och orättvisan är. Han är son till bagarn de tar bröd hos. De är rika förstås.

Medan de vandrar på och pratar växer det upp framför Edgar som en formlös gyttring av rikt folk och kassaapparater och småaktiga lärare och tanter och storskolor, ett väldigt block, som han känner sig kallad att kasta överända. Blodet bultar taktfast, marken är skönt stadig att gå på. Han ser ut över ån, som blänker framför honom som en lång väg av ljus. När han kommer hem och gräver fram nyckeln under trappan skrattar han till. Innan han sticker den löjliga kolossen i låset står han en stund och klämmer den i handen. Han skakar den och siktar ut mot banker och butiker. Han är en ny David med sin slunga.

När Edgar är ute och vandrar för sig själv fylles han av stora beslut och upplevelser. Byggningarna och människorna och vägen försvinner då för långa stunder. Han skall skriva en grammatik som förklarar språket in i minsta stavelse, så det blir ett klart och sammanhängande helt, ett block utan undantagens sprickor. En dag när han utan att tänka på något särskilt driver fram över torget känner han, hur alla gåtor han grubblat på löses av sig själva. I en sekund förstår han allt: livet, världen, Gud och människornas bestämmelse. Han har den slutliga förklaringen i sin hand. Han ser hur allt som är hänger ihop. Men klarsynen är strax borta igen. När han sedan tänker på den ser han för sig en liten stenknöl, som sticker upp i ett hörn av torget; den stenen hade han för ögonen när den underbara insikten kom. Ibland går han till stenen för att få uppleva sin svindlande vishet på nytt. Men den kommer inte. Stenen glor enfaldigt mot honom.

Emellanåt strövar Edgar omkring i närheten av Fannys hem. På en av sina första expeditioner ditåt besluter han sig för att flytta hela gården: för hans dagdrömmar lyser den sedan fram i en talldunge en bit från gamla stället. Det är mera praktiskt så. Han får husera där bäst han vill utan att visas tillrätta av en oförstående verklighet.

Han går och drömmer att han räddar Fannys liv. Det har brutit ut eldsvåda i huset — där, bakom ängslappen till höger, man ser ju lågorna slå upp. Det är natt. Fanny sover uppe på vinden. Hon vet av ingenting. Men Edgar slumrar inte, han går och vaktar i närheten. Utan att betänka sig störtar han till, sätter av uppför brandstegen och tar sig in genom fönstret. Han måste krossa rutorna, handen blöder, men det gör ingenting. På sina armar bär han ut Fanny genom lågorna. Hon är avsvimmad, men på den fuktiga mossan på gården slår hon upp ögonen mot honom och lägger armen om hans hals.

Fanny kan också ansättas av banditer. Eller hon har ramlat i ån. Alltid räddas hon av Edgar. Vad som än händer är han till hands på ögonblicket.

Han vandrar den välkända vägen fram. Eldtungorna slickar stugan inne i dungen. Han sätter redan av över ängstuvorna — det hettar och bultar i tinningarna på den Edgar, som bara tar ut stegen hastigare i väggruset. Han fullföljer sin bragd; minsta grepp har gjorts säkert av många tidigare räddningsdater. Då ser den Edgar som går på vägen en gammal skolkamrat nalkas. Han kommer allt närmare; Edgar kilar upp för sin drömstege men hinner inte ner igen innan de båda kamraterna står ansikte mot ansikte. Han får lov att hoppa in i ett alldagligt prat. När han fortsätter sin vandring kastar han först en blick tillbaka på dungen. Den står där som om ingen pojke hade mött, han är på stegen igen och tar Fanny på sina armar precis på den pinne, där han var tvungen att lämna henne. Han är åter den verklige Edgar.

En dag när Edgar kommer hem butiksvägen står mor och sorterar ull. Hon gör det som om hon skilde åt viktigare saker, lade Edgar och en del annat i en hög för sig och slängde undan sådant, som inte dugde. Mellan ulltottarna ger hon honom en blick som ler över en glad vetskap. Edgar har stannat mitt emot henne på andra sidan disken, som tillika är lår för ullen. Han ser att någonting arbetar sig fram i ansiktet mitt emot, och när det kommer tycker sig Edgar ha vetat det hela tiden han stått där: att det nu skall bli flyttning av.

Det har talats om saken hit och dit den sista tiden: någonting måste göras. Nu skall det bära av till länets residensstad. Mor skall hålla butik där också, men varorna ämnar hon ta i kommission. Allt är uppgjort redan; det är bara att där borta dra in i en lägenhet om butik och ett rum.