[23. Farväl]

Så är sista dagen inne. På kvällen bär det av. De reser på en söndag, ty mor vill komma i gång där nere redan i början av veckan. Så säger hon. Men Edgar misstänker att hon bara har brått att komma i väg. Det har han själv också.

De äter sista målet på spiskanten. Dricker sista koppen kaffe. Den är extra stark, och till den gör de slut på allt sockret de lämnat framme. Det blir en hel hög bitar för var och en.

Så stuvar de in småsakerna de haft bruk för till det sista. De börjar känna sig ganska lediga. Ännu är det flere timmar tills tåget går. Edgar snör då och då bättre till ett bylte. Däremellan vankar han kring i rummen eller blir stående framför ett fönster. Det finns liksom ett nytt stort och främmande rum här nu, sedan butiken mist sin avskärmning. Han spejar över tak och väggar. Där stod hans säng.

När han tittar ut över takåsen mitt emot känns det som om någonting stod och väntade på honom stilla där ute. Välkända ting som har något att säga. I brådskan har han glömt att staden finns till. Gatorna och gårdarna och älven och träden. Han måste få vara ensam med dem en stund. Och han slinker ut.

Han går till gamla gården först. Resolut stegar han in genom porten, folk må tänka vad de vill. Det är sista dagen nu. I morgon finns han inte till för dem mer. Och inte de för honom. Han är som bortblåst, utstruken, och han ämnar inte bry sig om vad de tänker. Han gör vad han vill nu.

När han går förbi bergklacken innanför porten stryker han med foten över gruset som täcker stenkanten. Han gör det som på lek. Han stannar inte fast han har lust till det — det finns ett fönster mittemot. Men han sneglar mot stenen och ser att han fått fram ett hörn av Adams fotspår. Det är en mörk fördjupning. Den är ganska liten, mindre än han trodde.

Han vandrar över gården. Ivrigt letande far blicken över dörrar och fönster. Det är enklast att låtsa ha ett begripligt ärende, hos skomakarn till exempel. Edgar kan ju tro att han har flyttat hit. Folk förstår inte att man kan ha lust att bara se. Pojken tycks söka någon, säger de kanske bakom fönstren.

När han är inne i deras gamla avkrok stannar han. Det är bara två sekunder han står där, men han hinner se. Det är skräpigare än förr kring brandstegen. Gräs har växt upp under bordet, ett bräde har lossnat och dinglar ner. Fönstren är glåmiga och främmande, ungefär som på auktionsdagen.

Han svänger om och går. Det är ingenting med det gamla. Bit för bit känner han igen det, men det är inte vad det var. Han måste någonstans där det inte finns människor. Där det är stilla och allt är sig likt.

En stund senare kliver Edgar i snåren mellan Rummelbackens stenjättar. Han gör sig ingen brådska; att tåget skall gå hör till en tid som är fjärran ännu. Allt omkring honom flyter långsamt in i de vidöppna ögonen. Kvistar knastrar under foten; han ser på dem och skjuter dem eftertänksamt undan. Framför honom sträcker Torggatan ut sig; den gatan har han gått många hundra gånger. Han kliver på över stenar och späd grönska. Ibland blir han stående, snor en kvist om fingret eller skrapar med foten mossan av en sten. Han ser på skorstenar och brandgatsbråte, skator och kärrlass. Man kan ännu titta tvärs igenom björkarnas lövverk; folk som går nere på gatan vandrar in i dem som i ett litet ångmoln och kommer ut igen på andra sidan. Han minns att han hört talas om lövjerskor, som bor i björkarna och kanske är själva björkarna. Ibland ger de sig av på långa strövtåg. Nu ser björkarna ut som om de var färdiga att lätta på foten och ge sig i väg.

Det känns gott att vara för sig själv här uppe på backen, en bit över staden och människorna. Men ändå tynger något. Andetagen går inte av sig själva som de brukar, det är som om luften var tjockare. I bröstet gräver och vänder en sorgsen visshet: det är slut med detta nu.

Slutligen blir det tid för Edgar att skynda sig hem. De skall ha en massa saker med sig i vagnen — Gud vet när möblerna och lådorna de sände i går kommer fram.

När de omsider fått allt till stationen blir det att gno på och pyngla där också. Edgar blir het och svetten flödar. Det känns underligt att vara så i farten på det stället, där han blivit van att stå och hänga och bara glo. Hela stationen är i uppror, tycker han, fast det går lika söndagssävligt till som vanligt omkring honom. Det bultar i tinningarna, stationsfönstren och människorna snurrar runt och hoppar, medan Edgar flyttar sina kollin och tänker efter var det och det kan finnas. Bara i avklippta ögonkast hinner han fånga in omgivningen.

Lektor Andersson måste han ändå låta blicken snudda vid lite oftare. Stor och skinande i ansiktet står gubben där med käppen vid sidan. Han följer med Edgars bestyr. Och han myser. Skratta på du bara, tänker Edgar. Från fönstret där han sitter för jämnan har han väl sett hela familjen tåga över torget tripp trapp trull med sitt pick och pack, och så har han fått lust att gå och titta närmare på spektaklet. Vänta, du skall få titta på annat också, far det med en plötslig vildhet genom Edgar. Vi skall se om några år.

Han känner sig allt manhaftigare och stridslystnare när det småningom blir klart med sakerna. Han står nedanför vagnstrappan och torkar svetten ur ansiktet. Han står där på egna fötter nu. Fast han inte har någonting att göra längre känner han lust att hugga tag i något ännu. Där borta dit de skall, långt förbi lokomotivstallet som står och glor på sin backe, finns det bestämt en massa saker att ta i och vända på. Han blickar ogenerat kring sig, ser lektor Andersson rätt i synen. Vänta, jag skall nog visa er engång. Han vet inte vad han menar med det, men han får lust att ropa åt hela stan att här skall ni få se på någonting extra.

Bässen pustar uppför sluttningen vid stallet. Stadens låga hus trängs samman och sjunker undan; högt bakom dem skjuter kyrktornet sin peksticka in i kvällshimmeln. Edgar river till sig bilden innan den försvinner, pressar den fattiga vyn i skallen så han har den där och kan ta fram den när han vill. Liksom färdig med ett beting går han in i vagnen.

Skilsmässan känns på annat sätt nu än när någon rest bort och lämnat honom kvar. Hur var det när Arne for till Amerika? Då kände Edgar det ungefär som när man går och vandrar ensam långt ute på banlinjen och ett tåg rusar förbi. Just som det passerar är det ett slammer och en fart så man inte hinner fatta något. Så är det förbi; man står och stirrar efter det och ser hur det krymper och krymper. Men på samma gång är det som om det blev tydligare; man kan gott föreställa sig hur de har det inne i vagnarna. Slutligen är det ur sikte, men man står kvar och stirrar. Först om en god stund vänder man på huvudet. Där står gräset och mjölkefacklorna alltjämt tätt inpå en och bugar sig. Men de gör det på annat sätt än förr. Eftertänksamt och sorgset. De är torftigare än för en stund sedan. Man är ensam med några fattiga gräs. Och det är tystare på banvallen än någonsin förr.

Nu är det inte han som är lämnad kvar. Han är inte ensam. Det gamlas magra strån står inte och bugar sorgset kring honom. Det spelar och vinkar runtom av nytt. Hela synranden böljar framför Edgar.

När de sitter på stora tåget och far genom grannsocknen försöker mor peka ut sitt barndomshem. Det ligger långt borta över fälten. Hon sitter böjd mot fönstret och kisar ut: där skall det vara, Åliden. Men Edgar ser ingenting. Solen som går ner mellan långsträckta moln bländar honom.

Tåget hastar vidare. Nu har de lämnat bakom sig det som hör dem till. De är inne i ett främmande land. Runt omkring dem ser allt likadant ut fortfarande. Men det är annat. Det är någonting nytt och okänt.