Den lilla familjen är en materia för sig, en smått putsad torva från utmarkerna, inflyttad i småstadens trädgårdsjord. Med de riktiga stadsborna har de inte mycket umgänge. De kommer och går förbi dem, ett annat släkte, besynnerligt i åthävor och leverne. Det mesta de tar sig till är befängt, förargelseväckande eller i bästa fall onödigt. Konstigkroppar är de tvättäkta stadsborna i mycket.

Det finns en massa saker som man ser utan att riktigt bli klok på dem. Tennisspel och sommarvillor, svampplockning i esplanaden, pianoklink och klosett inne i huset — ja bevars, man förstår vad det är. Man kan se eller höra, smaka eller lukta på det med sina simpla sinnen. Men ändå är det ändlöst fjärran. Att de själva skulle få bruk för sådant och nyttja det som sitt är inte att tänka på. De där konstbesynnerligheterna tillhör en gång för alla herrskapen. Och de önskar inte heller bli välsignade med dem. Hur skulle man ta sig ut hanterande en racket eller en klosettsträng? Det vore ju upp och nervända världen.

På kvällarna plockar Edgar emellanåt upp förvillade bollar när herrskapen spelar tennis på torget, men strecken ut från nätändarna och tvärsöver är en gräns som åtskiljer två världar. Den ena har sitt och den andra sitt. Man känner sin plats, smått vemodigt ibland men utan opposition. Det är så inrättat, av evighet och oryggligt, sannolikt på goda grunder fastän obegripliga.


R. R. Eklund (1943) Liten drömmarpilt.