Om vintern

Kälke, skidor och skridskor hörde under mina uppväxtår liksom i våra dagar till varje normal pojkes vinterutrustning. Utan dem hade man väl knappast kunnat tänka sig livet. Den omväxlande terrängen både inom och utom staden är som bekant mycket lämplig för vintersport av alla slag.

Kälkåkning
Kälkåkningen var den tiden någonting helt annat än den är nu. Den utgjorde ett mycket omtyckt nöje ej blott för barnen utan även för ungdomen ända upp till konfirmationsåldern. I synnerhet under skolans lovdagar kunde det vimla av pojkar och flickor i backarna, och då hördes det minsann på långt håll, vilka av dessa backar, som hade publik. Det fanns visserligen hur många backar som helst att välja på, men bland dem var några särskilt omtyckta.

De allra yngsta kälkåkarna fick av sina ömma föräldrar stränga förmaningar att hålla sig till Sockenstuguberget, som ansågs vara den minst farliga platsen för kälkåkningen, men ack, hur svårt var det ej att efterkomma dylika påbud, då man hade så många mer frestande backar i grannskapet. Småpojkarna i norra delen av staden åkte ofta kälke från Gustaf Adolfsgatan ned till Esplanaden — ett nöje som kunde vara farligt, emedan risken att kollidera med en eller annan hästfora förelåg.

Apoteksbacken [vid Borgaregatans tänkta förlängning mot älven] utgjorde den bästa och ojämförligt mest anlitade kälkåkningsplatsen. Den var bred och rak och för resten den tiden högre än i våra dagar, emedan kraftverksdammen då ännu ej dämt upp älvens vatten. Enligt oroliga mammors mening var den högst riskabel för deras älsklingar på grund av att en sten reste sig ovan isen strax nedanför backen. Självfallet måste man vara försiktig, då man passerade den med god fart. För de ungas välfärds skull lät ”farbror Thure” (Heikel) sedermera spränga bort stenen.

Närmast i popularitet kom Himmelsbacken — känd genom Topelius' berättelse om Valters äventyr — med sina två avsatser och det branta ”Sockerlandet”. Den benämnes numera Seminariebacken, men Himmelsbacken kallades den icke blott av mina jämnåriga, utan även av de gamla, som varit pojkar före seminariets tillkomst. Däremot var namnet Sockerlandet aldrig i bruk, utan utgjorde endast ett sagonamn, ehuru man lokaliserade stället till den branta kulle, som låg vid vinteruppgången från älven till seminariets verkstadsbyggnad. Kälkåkningen utför Himmelsbacken ansågs medföra risker på grund av den vid motsatta älvstranden gående strömfåran. Ehuru själva Himmelsbacken ännu finns kvar och likaså en del av Sockerlandet, har platsen numera ett helt annat utseende emedan mängder av jord vid byggandet av kraftverksdammen släpades bort.

På samma sida om älven var också Högdahlsbacken belägen. Den höjde sig invid den nuvarande på Smedsbacken befintliga folkhögskolan. Sitt namn hade den fått efter sjökaptenen Johan Petter Högdahl — i tiden ägare till Smedsbacka hemman. Den hade sin tjusning i den goda slutfart den gav. I synnerhet tilltalade oss den skarpa krökningen i mitten av backen.

Av kälkåkningsplatserna i staden var Nybrobacken [där f.d. tvättinrättningen står idag] åtminstone på min tid den minst använda. Sannolikt var dess ringa bredd och de många stenar som fanns där orsaken till, att den aldrig blev populär.

På fastlagstisdagen hörde det till saken, att man skulle besöka alla de här nämnda backarna med början och slut vid Apoteksbacken, som då stundom belystes av skenet från en tjärtunna.

Österbottniska Posten, 04.03.1927, nr 9, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
Kälkbackåkning.
(Inf. 2024-06-26.)

Vi pojkar åkte aldrig kälke sittande — det var flickors sed — utan liggande på mage eller i sidläge. Vi tävlade ej blott om, vem som kunde uppbringa den högsta hastigheten, utan det gällde även att åka en så lång sträcka som möjligt. I sistnämnda avseende slog jag en gång rekord, då jag efter en åktur nedför Apoteksbacken och över älvens blanka is lyckades komma ända fram till seminariestranden, — ett rekord som jag tror har stått sig sedan dess. De bästa resultaten uppnådde man genom att liggande på sidan låta det fria benet pendla i luften, varigenom man dirigerade kälkens rörelser. Om man ville uppnå hög hastighet redan från början, gällde det att ”ta smällfart”. Detta gick till så, att man lyfte upp kälken framför sig, tog en kraftig sats på några steg och kastade sig på magen över kälken. Då jag numera tänker på saken, kan jag ej förstå, huru våra magar kunde tåla en sådan misshandel.

Någon gång skottade vi upp en väg för våra kälkar tvärs över älven. Då kunde man ibland åka ett par meter på den motsatta, branta strandsluttningen, varefter kälken backade och slog bakändan med kraft mot isen. Hade man då passagerare — vilka alltid intog sittande ställning — var det för styrmannen ett stort nöje att se alla slängas bakåt huller om buller. Man åkte nämligen ingalunda alltid ensam. Åskådare utan kälkar samlades uppe på backkrönet. Det var vanligt att våra flickvänner infann sig enkom för att få sig en kälkfärd.

1. Förstoring.   3. Förstoring.		2. Förstoring.   4. Förstoring.
[Kälke modell äldre från Vitahuset. Hur gammal är svårt att säga, men på bild 3. kan man se att det är en fyrkantig mutter. På 1830-talet började man använda sexkantiga muttrar, men så här pass långt från industrins högborgar använde man säkert långt efter det fyrkantiga. Man kan ju också ha återanvänt en gammal mutter. Lars Pensar tillhandahöll. (Inf. 2014-01-27.) Kälkbackåkning i ÖP 1927.]

Med hänsyn till passagerarna användes olika slags kälkar. Enmanskälken kunde bytas ut mot en större, vanligen familjens ”vattukälke”, som hade försetts med stoppning av hö, varöver en matta eller en fäll hade blivit utbredd. Om man någon kväll väntade ett större antal passagerare, hände det att man kom dragande med en åksläde, som sedan lastades full med folk. Nöjet minskades något, då den skulle dras uppför backen.

En kälke i sitt slag utgjorde ”isbullen”. Den bestod av ett ur omkring en fots tjock is uthugget stycke, som man format cirkelrunt med plan botten och försett med en urgröpning på övre sidan, vilken — vanligen fylld med hö — fick tjänstgöra som sittplats. Nära övre kanten fanns ett hål för ledsnöret. Isbullarna beredde såväl de åkande som i synnerhet åskådarna många trevliga stunder. Ej sällan hände det att isbullen började rotera med en häpnadsväckande hastighet. Den kunde också törna mot en sten eller något annat föremål med påföljd, att den sprack mitt itu. Man kan lätt föreställa sig, vilket jubel det då uppstod bland åskådarna.

Då det skulle vara riktigt fint, ”isvallades” backen. Man begöt den med vatten från någon vak i den närbelägna älven och lät den frysa till. Hade man då isgata både i backen och på älven, kunde man någon gång utföra mästerstycket att åka så högt upp på den motsatta stranden, att man rundade den närmaste på stranden växande björken (alen?) och utan att stanna åkte ned igen ett gott stycke ut på älvens is. Åtminstone om fastlagstisdagen skulle backen vara isvallad. En kväll, då vi hade fått backen i ett ypperligt skick, kunde normalskolpojkarna ej motstå frestelsen att beströ den med sand. Vår besvikelse var stor, men lindrades i någon mån därigenom, att en lovdag i normalskolan indrogs.

En gång långt inne på 1900-talet tog jag initiativet till en kälkåkning i det dubbla syftet att låta de äldre återuppliva ett av sin barndoms och sin ungdoms mest omtyckta vinternöjen och att ge de unga tillfälle att se, hur verklig kälkåkning gick till. Gamla minnen och nyhetens behag lockade en rekordartat stor publik till platsen. Vi räknade över 40 kälkar, 2 slädar och c. 170 personer — de yngsta i 7-års-, de äldsta i 40-årsåldern. Säkert var detta den sista verkliga kälkåkningsfesten i Nykarleby.

Backränning med skidor
Det är som bekant mycket svårare att manövrera ett par skidor än en kälke. Den första backe mina jämnåriga kamrater och jag besökte, sedan vi i gårdens snödrivor lärt oss skidåkningens första grunder, var Bastuberget. Detta namnbegrepp har längesedan försvunnit. Så kallades den lilla bergsknallen i vår trädgård, nuvarande Sollefteågatan 8 invid torget. Allteftersom man vann ökad skicklighet i skidkonsten, förflyttade man sig till andra backar: Sockenstuguberget, Apoteksbacken, Himmelsbacken och den inte lika höga men så mycket brantare backen strax norrom parken. Mogenhetsprovet avlade man i Stor-Himmelsbacken på norra sidan om den nuvarande folkhögskolan. Ofta höll man sig ej till någon särskild backe, utan tog upp skidspår var som helst på västra älvstranden. Någon gång företogs skidfärder till den omkring 2 km från staden åt Socklot till belägna ”Kackorduntin”. Att ”kackorren” är en benämning på lommen, visste åtminstone ej den av stadens damer, som för en förment anständighets skull talade om ”detdär berget i skogen”.

[”Hemkommen från Kakkodunten 1948” lyder bildtexten och nu är man hemma på Nygårdsgränd. Förstoring.

[Med anledning av att det den 9 december 2006 var +6° och totalt snölöst, skickade Lars Pensar dessa bilder som visar hur det såg ut vid Kackurdunten den 20 mars 1988.


Från Kackurdunten mot Kackurmossen.



Från Kackurmossen mot Kackurdunten.
(Inf. 2006-12-10.)]

Skidor
De skidor nykarlebypojkarna använde var av en säregen modell. Den tiden kunde man ej som i våra dagar välja och köpa sina skidor i en affär. Nej, de skulle beställas hos någon privat tillverkare, och därvid höll man sig till det som kunde åstadkommas på hemorten. I Nykarleby var det den originelle fiskaren Frans Lassander, som försåg stadens pojkar med skidor. Ingen av dem, som växte upp på 80- och 90-talen, kan väl någonsin glömma Lassanders skidor. De var framför allt mycket, mycket breda. Någon rygg hade de inte och något spann kom ej i fråga. Tjockleken var ansenlig och vikten likaså. Från ett par bräden skilde de sig egentligen blott däri, att de hade en halvrund ränna undertill samt nosen något uppåtböjd — bastanta don, på vilka man stod stadigt som på egen grund. Några av de mindre pojkarna brukade vid vardera skidnäbben fästa ett snöre, som de höll i händerna, då de gav sig iväg utför en backe. Om snöret höll kunde allt gå nog så bra, men i motsatt fall blev en ordentlig kullerbytta följden. Den som lämnat barnaåren bakom sig, föraktade dylika hjälpmedel, men för en parvel var de ett gott stöd och gjorde det lättare för honom att släpa skidorna uppför en brant backe.

Skidor av det slag det här var fråga om hade på 70-talet kostat 40 penni paret, och då priset senare höjdes till 60 penni, lär pojkarna ha blivit högeligen förbittrade. På min tid måste man punga ut med en hel mark för att få ett par av de lassanderska skidorna.

Skidorna tjärades i regel endast en gång under sin livstid. Den tjära tillverkaren hade bestrukit dem med, slet man nämligen på ända tills de var alldeles vita undertill. Men vare sig de var tjärade eller ej, kunde de nog inte förhjälpa en till någon större hastighet.

Visserligen hade erkänt goda skidtyper utvecklat sig i de nordliga delarna av vårt land, men såvitt jag minns hade ännu på 80-talet ej ett enda par av dem nått Nykarleby. Först i början av 90-talet förde vi, som då besökte lyceerna i Vasa och Uleåborg, därifrån med oss skidor av annan typ än de lassanderska. Mest populär var kajanaskidan, vidare förekom övertorneåskidan — båda goda backskidor — och slutligen haapavesiskidan, som kom i bruk, sedan man omsider börjat skida på slät mark och ej blott höll sig till backarna.

Skidåkning i icke kuperad terräng blev småningom allt vanligare, men likväl dominerade backåkningen åtminstone på vår ort till slutet av 1800-talet. Jag kan ännu se för mig den pojke jag en gång i mitten av 90-talet mötte vid nuvarande Brostugan och hans förvånade uppsyn då han såg mig komma med full fart långs södra landsvägen.

Den första längdlöpningen på skidor i Nykarleby ägde rum på en c. 2 kilometers bana på isen vid Andra sjön i riktning mot Bådan i början av 1900-talet.

Utflykt till Kackurdunten slutet av 1920-talet. Holger Haglund närmast ovanför gossen längst ner till vänster. Förstoring.

Avancerad akrobatik. Holger Haglund längst uppe till vänster. ”Kraftverksakrobater”.
Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2010-05-19.)]

Skridskor
Våra skridskor var av den då allmänt gängse typen, d.v.s. av trä och försedda med järn- eller mässingsskenor och fastgjordes med läderremmar vid foten. Det var nog något besvärligt att surra dem så hårt, att de satt tillräckligt stadigt, men de hade å andra sidan den fördelen, att de kunde fästas vid alla slags skodon. Omkring år 1890 sågs de första skridskorna av fabriksmärket ”Halifax”, vilka spändes vid foten medels en fjäder, och något senare de av märket ”Nurmes”, men sådana kunde blott barn till välsituerade föräldrar skaffa sig.

När det frös till om hösten, var man ej sen att begagna sig av de vattensamlingar, där isen först bar. Det förvånar kanske nutidens ungdom att höra, att höstens första skridskoåkning ägde rum på det ställe, där de nuvarande tomterna Bankgatan 5 och (Finnström, Jakobsson) och missionshustomten befinner sig — ett område som både vår och höst utgjordes av träskartad mark. Även på en del av nuv. Bangatan 9 (H. Casén) [Sport-Johan] brukade man åka skridskor. Kort därpå tillfrös ”Herkepeusas pottin”, och då förflyttade man sig dit. Därefter kom turen till älvens is mellan Storbron och Nybro fors. Och när sedan lektor Illberg, vanvördigt kallad ”Pampin”, som bodde vid Esplanaden, första gången tagit genvägen över älven från parken till seminariet, visste man att det ej mer stötte på motstånd från föräldrarnas sida att begagna isen nedanom Nybron. ”Nu har Pampin gått över ån”, jublade man.

Ibland begav vi oss ut till ”Stenis träsk”, som då för tiden var betydligt större än det är i våra dagar. Där samlade vi mången gång ihop väldiga fång av säv, vass och kvistar och tände en ståtlig brasa på träskets is. Det gällde då att hålla sig på behörigt avstånd från elden, ty den tunna höstisen kunde lätt smälta.

Men det var sällan isen länge låg blank. Därför brukade vi under julferierna skotta upp en skridskobana på älven, vanligen nedanom Apoteksbacken men stundom nedanför Nybron. Banan skulle vara kantad med granar — ju flere desto bättre — och det hörde till saken att en eller två granbersåer med sittplatser skulle anläggas. Stundom eklärerades banan med kulörta lyktor eller med en brinnande tjärtunna.

[Skridskoåkare på torget av Lars Pensar och Jorma Metso. Vinteröppet på Villa Elisa.]

Slängkälke
De flesta yngre av den nulevande generationen vet väl knappast, vad den fordom så flitigt använda slängkälken, ”slängon”, var för något. Om man nu för tiden någon gång ser en dylik, måste man säga, att den är en ynklig kopia i miniatyr av den, som användes förr i världen. Så ter den sig åtminstone för den som växte upp på 80- och 90-talen.

[Kapitlet Slängkälken i Lejonet och örnen av Zacharias Topelius.]

Snöbollskrig
Det är ju en given sak att där det finns snö och pojkar, där förekommer också snöbollskrig. Heta strider utkämpades mellan vår skolas och normalskolans elever, varvid vi som var mycket färre till antalet, vanligen drog det kortaste strået. Vår enda tröst var att vi hade ett säkert fäste, dit vi kunde dra oss tillbaka, om det blev nöd på färde — kapten Lundqvists (numera Hanssons) gård vid nuvarande Kyrkogatan. Gården hade två byggningar samt tre portar, genom vilka överraskande utfall kunde företas, och den var ointaglig om portarna stängdes.

[Kyrkogatan från Kraftverket via Florahemmet och Apoteket till Backs gård. Notera vattenposten!. Förstoring.
Laverad tuscheckning av Erik Reipsar, odaterad. Peter Reipsar tillhandahöll.
(Inf. 2022-09-12.)]

Isjakt
Segling med isjakt förekom ej alls på orten under 1800-talet. Skridskoseglet var visserligen känt, men användes mycket sällan. Älven erbjöd ej tillräckligt utrymme, vägen till Andra sjön var lång, och vanligen ställde snön hinder i vägen för sport av detta slag. Som ett undantag minns jag ett år i mitten av 90-talet, då fjärdarna låg blanka under julferierna. I sällskap med några jämnåriga företog jag då åtskilliga seglatser med skridskosegel ända ut till de yttersta skären.

Sparkstötting
Sparkstöttingen användes ej som sportredskap förrän den moderna typen med stålmedar i början av 1900-talet kom i bruk.

[Vinterns fröjder av Bror Johansson.
Vinterlekar av Börje Wilkman.]

Vår och sommar

Knappspel
Så snart snön om våren hade smultit på trottoarerna vid husens södersida började stadens pojkar ”spela knapp” eller ”kasta knapp” — ett nöje som numera ej på långt när förekommer lika allmänt som förr. Knappspelet synes ha antagit något olika former på olika orter. Namnet har spelet fått därav, att man använde knappar att kasta med, men det sättet förekom åtminstone inte under min barndomstid i Nykarleby. I stället spelade man om knappar men kastade med andra föremål. Enklast skedde detta med en sten, men bättre var en av den tidens stora och tämligen tunga 10-pennislantar. Om man ville vara riktigt väl rustad, göt man sig en cirkelrund skiva av bly, c. 4 cm i genomskärning, som man gjorde så hal som möjligt för att så mycket lättare få den att slinka in i den grop, som utgjorde målet — ”grubbon”. Man spelade även mot varandra i två partier.

Då spelsäsongen var inne, gällde det att inventera mammas ”knapplåda” och samla så många gamla knappar som möjligt. Endast kontant betalning godkändes, och därför hände det mången gång att en pojke, som hade otillräcklig spelkassa, för att ej förlora sin heder ansåg sig tvungen att slita knapparna ur sin rock. Trottoaren vid nuvarande N.F.-banken och Helsingfors bank [restaurang von Döbeln och Merita] har bevittnat många tragedier i den vägen.

Bollspel
Så kom turen till bollen och det urgamla bollspelet, som i olika former kan räkna sina anor i tusental år. Våra bollar var av läder, ibland med olikfärgade kilar och vanligen stoppade med blår. De skulle vara lagom hårda och hade för övrigt s.a.s. individuella egenskaper, något som senare i kautschukbollarnas slätstrukna tid ej mera förekom. Att slå höga lyror och kunna ta sådana var högt uppskattade färdigheter. Fotbollen var då ännu okänd.

Det bollspel, som nästan uteslutande förekom, var det enkla ”tre slag och spring” eller ”tri hugg och ränn”. ”Kungsboll” kände vi som gick i skola på andra orter väl till, men i hemstaden var vi under ferierna för få för att kunna ägna oss däråt.

Trissa
Att slå trissa, den gamla goda trissan, som sysselsatt så många pojkgenerationer och intagit en så viktig plats bland deras nöjen, hade redan på 80-talet till stor del fått ge vika för andra lekar. Man kunde dock ännu få se pojkarna från Källbacken eller Frill slå trissa på landsvägen mellan norra tullen och Kuddnäs.

Kurragömma
Utomhus lektes det överallt vanliga ”kurragömma” och ”kalicka, kalicka, käppen ä' hemma”, i vilka både flickor och pojkar deltog, samt ”rövare och fasttagare” med endast pojkar som deltagare. Jag erinrar mig än i dag de ypperliga gömställen i uthuslängan i den gård, som nu innehas av Handelslaget [Spar-Inn], erbjöd. Kryphål fanns där överallt, och likt en råtta kunde man praktisera sig från den ena ändan av byggningen till den andra. Än gömde man sig under golvet, än försvann man som genom ett trolleri mittför ögonen på en fasttagare, som redan var säker om sitt byte, bland tunnor och lådor i källaren. Ibland var man uppe på taket, där man utvecklade rent av otroliga ekvilibristiska färdigheter. Men om olyckan var framme, om handens grepp svek, ja, då kunde man ramla ned och hamna t.ex. i en gödselstad.

Simning
Vi som bodde på villor i skärgården, sysselsatta med segling och fiske, levde vårt eget sommarliv där ute och visste rätt så litet, hur pojkarna i staden fördrev sina feriedagar. Men då vi någon gång företog en stadsfärd, såg vi att åtminstone simningen var i allra högsta grad omhuldad. Vid älvstränderna syntes i skilda grupper huvud vid huvud av plaskande barn och ungdomar. Simställen fanns det ju överallt, men vissa platser var särskilt omtyckta. Sådana utgjorde t.ex. stranden nedanför Stor-Himmelsbacken, Tullstranden och det strax ovanom Ragnörn belägna Alisvaj, vars släta strandremsa med gräs och sand senare fördärvades av de kantiga stenar, som vid upprensningen av forsen släpades dit. Vid simning där skulle man akta sig för de långa, hårfina ”tagelmaskarna”, som lätt borrade sig in i huden. Vid Tullstranden åter skulle man se till att man ej stötte magen mot de gamla undervattenspålar, som burit upp lastningsbryggorna vid den tiden, då platsen gjorde tjänst som stadens inre hamn.

Pojkar och flickor badade naturligtvis på skilda ställen. T.o.m. om vi hade besuttit en Jules Vernes framtidsfantasi, hade vi ej kunnat föreställa oss en tid sådan som vår, då man badar tillsamman. Simbyxor eller andra badkostymer var okända begrepp.

Det allmänna simsättet var hundsim, varvid man så mycket man kunde plaskade med fötterna i vattenbrynet i tanke att därigenom bättre hålla kroppen uppe. Flickorna plaskade sjufalt värre än pojkarna, och man kunde på grund av vattenkaskaderna på långt håll avgöra, var de förra och var de senare hade sina badplatser. Grodsim var ännu i slutet av 90-talet sällsynt, sidsim däremot ganska vanligt. Hopp förekom ej alls.

Innan man begav sig ut i vattnet, var det säkrast att ”binda Näcken”, åtminstone om man badade i ån. Man kastade en sten i vattnet och om den då föll ned med ett ”kluck” var Näcken bunden, men om det blev något plask så att vattnet stänkte kring stenen, hade man misslyckats. Konsten bestod i att få stenen att falla så lodrätt som möjligt.

Då man kommit upp ur vattnet skulle man se till, att man ej blev den siste som satte mössan på huvudet. Det hörde också till saken, att man hade med sig en bit hårt bröd i fickan ”simanbrö”. Den seden hade väl sin naturliga orsak däri, att man efter simningen som ofta kunde dra långt ut på tiden, erfor en viss hungerkänsla i maggropen. Vidare skulle man hålla reda på, när ”kallsten” fallit. Kallstenen var ett mystiskt ting, som troddes på något oförklarligt sätt inverka på vattnets temperatur. Egentligen fanns det tre kallstenar: ”Lillkallstenen” föll den 25 juli, den andra kallstenen den 10 augusti och den sista eller ”storkallstenen” den 24 augusti. På 90-talet togs saken enklare, och man räknade då blott med en kallsten. [seden med ”simanbrö” levde kvar ännu ett ungefär ett halvsekel senare, men i början på sjuttiotalet styrkte vi oss med ”röölimonaad å grisar”.]

I norra ändan av nuvarande ”Fåfängan” hade staden ett simhus. Det användes för det mesta av personer som redan nått den åldern, då badandet upphört att framför allt vara ett nöje. Simhuset föll ej ungdomen i smaken, emedan någon egentlig simning där ej kunde komma ifråga. En hög trappa ledde ned till avklädningsrummet och norrom detta fanns en brädinhägnad, där man hade spänt ett rep från vägg till vägg. Meningen var att man skulle hålla sig fast vid repet för att ej ryckas med av strömmen. Nyckeln till badhuset förvarades i apoteket.

Apropå detta simhus faller mig en ganska lustig historia i minnet. För en gångs skull hade fyra pojkar och bland dem jag hedrat simhuset med ett besök. Vi hade nyss kommit upp ur badet. En av mina kamrater, som hade en hemgjord kamera, tog ett fotografi av oss andra. På bilden hade jag blott skjortan på mig, en annan var iklädd endast byxor och den tredje var helt naken. En av kamraterna sände kortet till sin släkting, den i vår ungdomstid bekante rolighetsministern, skådespelaren Felix Jungell. Denne befann sig då på Madagaskar, där han hade spritt ut de vidunderligaste historier om vårt land. Så hade han bl.a. bibringat folk där nere den uppfattningen, att hos oss rådde en så fruktansvärd köld, att björnar och vargar strök kring knutarna, och annat i den stilen. När så fotot från oss anlände, uttalade hans bekanta sin förvåning över vår lätta klädsel. ”Jo”, förklarade Felix, ”de är så härdade, så härdade — i synnerhet nykarlebyborna”.

Strax nedanför forsen hade seminariet ett simhus, men detta var ej upplåtet för allmänheten. [Inställd simkurs 1907.]

Metning
Att meta har ju alltid varit ett omtyckt sommarnöje, i synnerhet för barn och ungdom. Vi skärgårdspojkar, vana vid rikliga fiskafängen, tyckte synd om de kamrater, som nödgades sitta med sina metspön på älvens strandstenar i tålmodig väntan på napp.

En allmänt omtyckt metplats för dem som höll sig till älven, utgjorde ”Blåfinoberget” nedanför Kuddnäs (blåfena= löja). Topelius berättade en gång med sin stilla humor om två små pojkar, som metade där. Den ena av pojkarna lät höra en sakta gråt, varför T. frågade honom om orsaken. ”Tå ja ha tappa meitkrotjin men”, sade pojken. ”Var är den då”, undrade T., varpå den andra — han som inte grät — helt stillsamt svarade: ”Han siter me i näsan”.

[Blåfinoberget i förgrunden och och Kuddnäs i bakgrunden.
Målningen finns i Kuddnäs lusthus. Signaturen är möjligen FO vilket i så fall betyder Fritz Olson.
Foto: F. L., juli 2005. Förstoring.
(Inf. 2007-04-27.)]

De som ville njuta av en ordentlig simtur i saltvatten och de, som ej nöjde sig med att meta småfisk i älven, traskade ned till Andra sjön. Där kunde man se massor av pojkar som satt uppradade på ångbåtsbryggan och med spänning iakttog sina flöten, eller sådana, som plaskade omkring vid de för en parvel idealiska simstränderna — alldeles som i våra dagar. En särskild attraktion utgjorde de kustångare, som ännu vid denna tid anlöpte bryggan.

Velocipedåkning
Ytterligare ville jag beröra ett par av våra fritidsnöjen på 90-talet. Under sommarferierna, före utflyttningen till villorna och efter återkomsten därifrån, var både den manliga och den kvinnliga ungdomen talrikt representerad i hemstaden. Man hade då tillfälle att ägna sig åt allehanda förströelser, bland vilka velocipedåkningen och lawntennisspelet intog en framträdande plats.

Den första velocipeden uppenbarade sig på stadens gator någon gång under förra hälften av 80-talet och ägdes av min far [direktor G.M. Hedström]. Som alla den tidens cyklar hade den ett mycket högt framhjul, ett litet bakhjul och saknade kedjeutväxling. Jag kan ännu se den framför mig med dess grannröda färg och hjulens smala järnskenor. Sedan dröjde det till början av 90-talet, innan cyklar av en nyare typ kom i bruk, en typ som närmade sig våra dagars, med utväxling och gummiringar, först kompakta och några år senare pneumatiska. Egentligen betraktade vi ej velocipeden som ett kommunikationsmedel i vanlig bemärkelse — vem hade väl för resten då kunnat ana, vilken betydelse den en gång skulle komma att få som sådant — utan enbart som ett sportredskap ägnat att bereda oss förströelse och trevnad. På torget arrangerade vi samåkningar i stil med vinterns samskrinningar på isen. Ett särskilt nöje beredde det oss att under de mörka augustikvällarna cykla med tända lyktor — petroleumlyktor i vitt, grönt och rött liksom skeppslanternor — genom stadens gator med beundran betraktade av småpojkarna.

[ Velociped-ruter i Finland (1900). För velocipedåkare att beakta. (1907). Velocipedåkningen i stadens parker och esplanader.(1927),]

Lawntennisspel
Under senare hälften av 90-talet blev det eleganta tennisspelet modernt bland oss unga. Spelet omfattades med ett synnerligen stort intresse. På torget, som fick göra tjänst som tennisbana, kunde man se ett flertal nät samtidigt och ivriga spelare runtomkring.