Kovjoki station

Edgar vandrar fram och åter på grannstationen. Han har kommit de nio kilometerna med bässen och skall fortsätta med stortåget till släktingarna i Broby. Han reser ensam. Mor och syster kommer efter på lördagen.

Han går och räknar perrongens kantstenar. Eller egentligen är det inte det han gör, det viktiga och spännande är att ta ut stegen så kängspetsarna dimper rätt ner på stenfogarna. Inte före och inte efter. Att trampa på en fog är en högst allvarsam händelse. Edgar vet inte precis vad som kommer att ske om man råkar göra det, men någonting sker. Ungefär som om klockan slår tretton en natt. Ja, att trampa på en stenfog är på ett oförklarligt sätt nästan lika farligt.

Men egentligen är det inte heller vågspelet med stenfogarna han är upptagen av: han väntar helt enkelt på stortåget. Denna väntan är pinande tom och ödslig; man står liksom mitt i en väldig sal, alla har lämnat en, man är ensam med de tigande väggarna och vet att det skall fortsätta så en rundlig tid ännu. Då är kantstenarna bra att ha. De fyller ut intigheten med spänning. De täpper till det stora tomma. Ibland blir Edgar ändå stående och stirrar ut längs skenorna. Det ligger solrök över linjen, som tänjs ut och krymper samman i det oändliga. Åt det håll tåget skall komma ifrån är det alldeles flackt. Luften kokar och lever över vallen; det blir liksom ännu tystare kring en när man står och stirrar ut längs det försvinnande spåret. Stationsdörrn smäller igen. En av de halvsovande gubbarna på bänken utanför snyter sig. Det dånar som åskmuller. Edgar står där ensam med de fåtaliga ljuden. Mitt inne i en stor ödslighet, som gräver under bröstet. Nej, kantstenarna är bra att ha.

[Kovjoki station. Vykort från 1910-talet. Att fotot är från ryska tiden framkommer även av stationsnamnsskylten eftersom det på den också står ”KOBIOKI”.
Nytryck utgivet av Nykarleby Jernväg.]

Men det blir enformigt med dem också och Edgar besluter sig för att gå in i väntsalen. Dörren är en gammal bekant redan, med eget skick och egen min. En högst allvarsam och värdig nackstyv farbror, som inte är att leka med. Goddag, herr Stationsdörr. Någon dörr som liknar dig finns inte i stan, så det är roligt att titta på dig fast du är smått löjlig. Men fin är du. Du sträcker inte fram labben, nej då, förnämt håller du den en liten bit framför magen, och den breda mässingsmanschetten lyser. Tung och respektingivande är du som ingen annan dörr. När du behagar svänga dig känner man riktigt vilken puttifnask man är. Följer inte hela stationshuset med? Att våga sätta dig i rörelse är nästan som att flina mot glasögonfarbrorn bakom gallret där inne. För resten har du själv galler för ögonen, tunna mässingsstänger framför glaset. Det måste väl vara så på ett sådant strängt och tillrättavisande ställe som ett stationshus.

Inne i väntsalen är det unket, kalt och grådaskigt gult. Edgar går och tittar på anslagen och affischerna. Men allt emellanåt halkar blicken till en liten skylt över en dörr: I och II klass väntsal. Där har han varit en gång, mor var med då; stationsinspektorn kom och låste upp för dem. Han minns en underlig soffa av tunt trä fullt med små hål, som var ordnade i cirklar och slingor. En sådan soffa hade han aldrig förr sett. Men inte var den stoppad, som bänkarna visst är i andra klass på tåget.

Månne dörrn är låst nu också, undrar Edgar. Det kan väl inte vara farligt att känna efter. Han kikar mot hålet med mässingsgallret och slinker i väg. Men han har knappt fått dörrn på glänt förrän han hastigt skjuter den tillbaka: där inne vänder två hattprydda tanter ansiktena mot honom.