Krönika.

——

[Inte speciellt mycket Nykarleby i denna, men den fick slinka med.]

För en tidningsman kan det ibland vara hälsosamt att höra, hvad folket talar om. Och i en tredje klassens järnvägskupé får man höra folkets röst.

Därför tog jag här om dagen min lilla väska i handen — såsom plägsed nu är bland fint folk — och begaf mig till järnvägsstationen, där det mot vanligheten var lugnt och stilla.

I rökkupén bolmade propsfinnar, hvarför jag valde den andra, där några kvinnor tagit plats. Och midtemot dem satt en äldre, slätrakad man med bleka drag och vänliga ögon. Två af kvinnorna hörde tillsammans, och den yngre frågade utan någon inledning:

— Hvad tyckte man om honom i stan?

— Ganska bra, tror jag. Men inte kunde han röra stadsborna, såsom han rört landtfolkets hjärtan.

— I Soklot, ja.

— Dä ä’ ändå litet annorlunda i stan, de fäster sig vid småsaker. Det var med njuggan nöd han fick tala i bönhuse’.

— Så-å?

— För han talar lite bondspråk, och det passar inte i stan och till Guds ord.

— Vår Herre ser icke till sådant.

— Gudi vare lof för det.

— Men hur ser han ut?

— Liten och späd med håret skiftande i rödt och så svag, att han ständigt måste torka svetten under ansträngningen.

 — Men hva ä’ han riktigt?

— En dräng från Nedervetil eller Gamlakarleby, men en som fått „nåden” ofvanefter.

— Om hva’ talade han?

— Om Jesus och Nikodemus och om den nya födelsen och tron. Men han lämna' strax sin text och begynte ett väckelsetal. Det blef kanske för långt. En stadsfru sade på vägen från bönhuse’, att det var för mycket Golgata och för mycket af Jesu blod . . . Han ville att vi skulle betrakta den korsfäste frälsaren, se spikarna genom hans händer, se blodet droppa från hans fingrar. Och det där kom åter med andra ord, såsom vattnet forsar, och han skulle kunnat hålla på därmed i oändlighet.

— Ja, ja, det är ju något att tänka på, något att betrakta. Då den gamla tog sig en pris och samtalet höll på att stanna, sade den främmande mannen:

— Förlåt, att jag blandar mig i edert tal, men jag har hört, att en andlig väckelse håller på att uppstå i bygderna, just medan otron och gudsförnekelsen triumferar.

— De ä’ så; och vår Herre väl ser till sina redskap de ringa.

— Så böra vi icke säga, ty vi veta icke, hvem Herren väljer till sina redskap.

— Men den, som hört unga Andersson, skall medge, att han talar bättre än mången präst.

— Apostlarna voro ju ringa män af folket, men de hade gått i Jesu skola, sade den främmande mannen, men numera har kristendomen en historia och dess läror måste ses mot den tid, då de uppstodo. Därför är det svårt för den olärde mannen att lägga ut Kristi lära.

— Men vi måste ju alla känna den?

— Men icke alla, som förkunna den, ha „nåden” ofvanefter. Ilar ni hört frälsningsarméns predikanter?

— Nej, nej, dessa komedianter . . .

— Eller har ni hört en socialistisk agitator?

— Bevare mej!

Jag har hört dem, och vet ni hvad? De ha också oftast samma lättflytande tal, samma djupa öfvertygelse, samma värme och samma trosnit. Men det är icke någon „nåd” af höjden, utan en följd af tidsandans starka inverkan på människornas känslolif. Den kan bli så stark, att den medför sjukdom och sinnesrubbning. Har ni hört talas om predikosjuka?

— Nej, därom har jag icke hört talas.

— Men den är icke ovanlig, då sinnena bli öfverspända, ja, den kan bli farsot . . . Men jag vill återkomma till kristendomen och dess förkunnelse: Hur vill ni förklara den omständigheten, att här i den lilla stad, som vi nyss lämnat, finnas så många kyrkor?

— Där finns ju bara en?

— Där finns, utom „kyrkan”, bönehuset och Missionshuset och förr har åtminstone frälsningsarmén haft där en lokal och kanske där ännu finns någon lokal, där kristliga föreningar sammanträda för Guds ords betraktande . . . [Rikets sal.]

— Ja, det är nog så.

— I alla vilja människorna tjäna samma Herre. Men hvarför kunna de icke enas om att göra det under samma tak?

— Jag kan icke besvara den frågan.

— Riktigt. De många kyrkorna tala om att kristendomens ande är främmande bland oss. Vi förstå den blott endels, och vi skulle behöfva verklig upplysning, mera kärlek i vårt lif och mindre väckelsepredikan, mera . . .

Tågets hvissling afbröt mannen, och kvinnorna skyndade sig ut, då vi kommo till Kovjoki.

[Kyrkan den 20 september 2024.
Förstoring.
Foto. Kurt Levlin.]

*                        *
*

Jag hade önskat höra fortsättningen af mannens tal. Men han reste söderut och jag norrut.

Det var jämförelsevis godt om rum i kupén, där jag fick plats. Framför mig satt en ung man och en flicka med förgråtna ögon. De sade inte ett ord. Men bakom mig befunno sig två välklädda män i ett lifligt samtal om de förhöjda biljettpriserna. Förhöjningen berodde på de långa ödemarksbanorna i östra Finland, sade de; ty trafiken på dessa banor inbringade ingenting, och vagnarna gingo tomma. Därifrån kommo de öfver till osnyggheten i tredje klassens kupéer, där det numera var nästan vämjelikt att resa. Och de läto sina blickar öfverfara det svarta golfvet.

Från klasskillnaden på tåget kommo de till klasskillnaden bland människorna.

— Hva’ ä de egentligen, som delar människorna i öfverklass och underklass? sade den ene.

— Bildningen, svarade den andre.

— Misstag, ett fullkomligt misstag; det är sedvänjorna, min vän. Och de bero blott till en del på bildningen. Det är främst renligheten, som skiljer åt öfverklass och underklass.

— Verkligen?

— Jag har haft mycket att göra med folket, och jag älskar folket, t. o. m. propsfinnen. Men jag kan aldrig lära mig fördraga lukten af svett och dålig tobak och smorläder. Och så är det ännu en sak.

— Sch-sch . . .

Nej förstå mig rätt, jag menar språket. Om vår allmoge lärde sig att tala ett begripligare språk, såsom i södra Finland och i Sverige, om den vande sig att använda näsduk i stället för fingrarna och begagnade rena underkläder och rökte Armiro, så vore klyftan mellan folkklasserna nödtorfteligen fylld.

— Och genomginge en enkel kurs i de öfliga hälsningsceremonierna, så . . .

— Ja, just det. Ty på den bokliga bildningen beror det inte. Man kan vara en bildad människa, om man glömt bort, när Ramses II regerade eller årtalet, då turkarna eröfrade Konstantinopel och fast man tror, att ängsmasken lägger ägg . . .

— Men om man snyter sig i fingrarna?

— Ja, då är man underklass. Begrepe våra tidningar detta, så behöfde de inte skrifva så mycket om bildningen. Ty det är lika bildande att pligga en sko som att läsa om Muhammed och kasus ablativus . . .

Här hostade jag, och vår man fortsatte icke meningen. Han började i stället berömma österbottningens duglighet och sedlighet och frihetskärlek och . . . Ja, vi voro framme med detsamma vid Bennäs.

*                        *
*

Hatt eller duk? var diskussionsfrågan på tåget till Jakobstad.

Mitt ressällskap bestod af två vackra fickor. De skulle resa till musikfesten i Helsingfors, och det var kinkigt med kläderna, hade „fröken“ sagt. Man finge inte se alltför „bondlundo“ ut och inte heller vara „utklädd“, d. v. s. man skulle se ut som en bildad landsbo. Men hur såge en sådan ut? Det var en löjlig fråga och väckte munterhet.

En del flickor i södra Österbotten ämnade uppträda i s. k. „folkdräkt“. Det var inte så dumt. Folkdräkten kunde vara en passande uniform, men den användes ju alls icke af folket, och då vore man utklädd. Hufvudbonaden var det värst med. Kanske man kunde anlägga mössa? „Duken“ är nog vackrare, men den är ett sådant „klassmärke”. Och då klasskillnaden är upphäfd, så borde märket försvinna. Därom voro båda ense.

— Jestandes! Ä’ vi redan i stan? Och mina reskamrater försvunno med sina bekymmer. Men jag tänkte i mitt sinne: klassmärket borde försvinna.

På återvägen hade jag som sällskap emigranter. De talade om Amerika, blott om Amerika och någon småsak, som de glömt hemma.

— Till hamnvakt har Drätselkammaren antagit skomakaren Anders Granlund, som börjar sin tjänst den 15 dennes. Hamnvaktens närvaro vid Andra sjön torde redan nu vara ganska behöflig, alldenstund okynniga eller illvilliga människor gjort hvarjehanda ofog med båtar och båttillbehör vid hamnen.

— Älgar vistas i vår skärgård. I måndags syntes färska älgspår i snön utanför direktor Hedströms villa på Långörn. På samma holme ha de under vintern gästat en hölada.