Krönika.

——

[Den som inte vill läsa om politik och
priser kan hoppa direkt till Aino.]

Här under strecket borde jag skrifva blott om angenäma förhållanden och annat sådant, som kunde vara ägnadt att en smula dra uppmärksamheten från det allvarstunga lifvet.

Men en krönika måste ju röra sig om det, som sysselsätter människornas tankar och sträfvanden, — annars vore det ingen krönika — och det, som man talar om, är nu mest af ett sådant slag, att man ingen glädje har af det.

Det är en alldeles särskild historia, som för närvarande stör sämjan mellan våra „äldre bröder” och oss. Och det är en förfärligt ledsam historia: vi lojala finländare ha spottat på en rysk prästs kappa, på diakonen Nikolskys kappa!

Så skrifver en bror till ryska ministerpresidenten i tidningen Novoje Wremja. Och för denna rysliga synd skola vi nu kväsas, vi alla goda medborgare, ty en af oss har gjort det.

— Är det så säkert, att någon spottat på fader Nikolskys kappa?

— Visst är det säkert. Hr Stolypin i Noveje Wremja har flere bref saken, således svart på hvitt.

Och nu har generalguvernören nödgats taga hand om denna angelägenhet, och han har tillsatt en kommitté, som skall utreda denna affär, och kommitténs ordförande är själfva generalguvernörens adjoint general Seyn.

En medarbetare i Nya Pressen har emellertid blifvit otålig att vänta på utlåtandet af Seyns kommitté och gått direkte till diakonen Nikolsky och frågat, huru saken förhåller sig.

Men historien blir bara värre därigenom. Den har ägt rum redan 1907 och på Esplanadgatan i Helsingfors. Diakonen Nikolsky visste egentligen inte alls af det, förrän han kom hem. Då upptäckte han nämligen en fläck på kaftanen!

— Har man spottat afsiktligt?

— Tja, så tror fader Nikolsky, ty han hade hört någon harkla sig i hans närhet, och . . . Ja, något mera vet man egentligen inte om den saken — om inte hr Seyn och hans kommitté lyckas bringa ljus i denna nya riksangelägenhet.

En lärdom ger oss dock äfven denna historia, nämligen att inte harkla och inte spotta. Ty det hörs ända till Petersburg, och Novoje Wremja rufvar öfver fläckarna ännu två år efter det de torkat.

*         *
*

Man får inte bespotta landtdagen heller. Då tar fröken Dagmar Neovius riset och hotar.

Och jag ämnar inte säga något ondt om enkammaren. Den har arbetat väldeliga på sistone, byggt på ett dygn sex nya järnvägar med en sammanlagd längd af 556 kilometer, d. v. s. ungefär som från Gamlakarleby till Helsingfors — enligt den nuvarande järnvägens sträckning. De kosta omkring 50 miljoner mark.

Hvarför skulle man knussla? Ingalunda för penningarnas skull! Bort det. Finland har ju en bank, som står under enkammarens lydno. Man kan ju nästa gång besluta att trycka mera sedlar. Och så är den saken klar.

Dagmar fick ändå rätt. Enkammaren är inte dålig, utan just sådan som vårt folk är. D. v. s. stor i orden och besluten och i reformer — på pappret. Ut i bygderna står man emellertid slagen af häpnad öfver huru enkelt det numera är att bygga järnvägar. Och i Heinola och Nystad flaggar man af bara glädje. Man tycker sig redan höra lokomotiven hvissla och tågen brusa. Här ska åkas . . . Utföre . . .

*         *
*

Men här skall också sparas numera.

Regeringen förfogar öfver alltför mycket penningar, hufvudsakligen tullinkomsterna, hvilka utan landtdagens hörande kunna användas och öfverföras till ryska skattkammaren för militära ändamål och andra riksbehof.

Nya Pressen har funnit på ett sätt att stoppa till den rikligt flödande penningekällan. Vi skola alla, hvar i sin stad, försöka undvara öfverflödsvaror af utländskt ursprung. Tullinkomsterna för kaffe, tobak, dryckesvaror, socker, väfnader och färdiga kläder stiga till ett belopp af 31,000,000 (säger 31 miljoner!) mark eller 63 procent af samtliga tullinkomster. Kunde vårt folk inskränka sin förbrukning af dessa artiklar med en fjärdedel, så minskas tullintraderna i statsfonden med 8 miljoner mark.

Vårt kaffe kostar i tull öfver 5 miljoner mark i året, vårt socker 15 miljoner, våra dryckesvaror öfver 3 miljoner, vår tobak 3 ½miljoner o. s. v. Det är mycket, ofantligt mycket, och nu skola vi knappa in på dessa utgifter.

Huru detta skall gå till i praktiken? Tja, det är nog de bildade, som främst måste inskränka sig, ty det är just de, som betalat de högsta skatterna. Ingen toddy mer om kvällarna; på sin höjd ett glas brännvin till middagen. Bort med de fina mjuka kläderna! Rockarna och byxorna af hemväfdt tyg, helgdagskläderna af Oravais eller Jeppo vadmal. Bruket af cigarrer, af Armiro och Fennia bannlyses. I stället planterar hvar och en en liten täppa med tobak och gör på hösten själf sitt årsbehof af olika slags rökverk. Den hemväxta tobaken har inte samma fina arom, men den påstås vara stark och kraftig och alls inte mera hälsovådlig än Strengbergs och Rettigs finaste fabrikat.

I stället för sprit och kaffe dricker man te, som drar mindre tull. Teet är en god dryck, om det ock inte gör någon glad. Nya Pressens förslag är visst inte ogenomförbart, men nog kostar det på att lämna kaffetåren. Och jag, som tycker om att se välklädda damer, får svårt att vänja mig vid det genuint inhemska. Med tillhjälp af nationaldräkterna går det kanske — för fäderneslandets skull.

*         *
*

Tidningen Ilkka i Vasa skrifver något, som är ägnadt att gläda äfven oss. Vasa är som bekant en ganska svensk stad tills vidare. Där saknas helt och hållet första klassens hotell för finnar, och affärerna äro i svenska händer. Men numera finnes där, skrifver Ilkka ett finskt fartyg. Och det ar den riktigt österbottniska ”Aino”, som transporterar socker, mjöl m. m. styckegods till de finska kusterna norrut. „Den finska sjöfarten tager sålunda sitt första steg i Vasa”.

Jag behöfver väl inte upplysa läsaren därom att detta ”finska fartyg”, som beredt Ilkka så stor glädje är allas vår ”Aino”, som för någon vecka sedan fördes till Vasa för att där uppläggas i vinterkvarter, sedan ångaren under tvenne somrar användts som dekoration i Nykarleby hamn. Den förde inte med sig socker eller mjöl eller annat styckegods, utan en stor last af grusade förhoppningar. Kan båten på något sätt gagna finskheten i Vasa, så skola dess redare i Nykarleby afstå den för en billig penning till Ilkkas affärsvänner. Närmare upplysningar lämnas beredvilligt af

Kurre.

P. s. Sedan förestående var skrifvet, kommer underrättelse från Petersburg, att general Seyns undersökning angående den påspottade ryska prästen konstaterat flere fall, då i Finland ortodoxe andlige skymfats. Samtidigt har man upptäckt liknande fall af förolämpningar, riktade mot militärer och öfverhufvud mot personer, hvilka misstänkts vara ryssar. Detta kunde man nästan vänta.