På sommarresa.

Det var den 4 juli. En sval sommarsol lyste över Nykarleby grönskande parker och esplanader, över älvsträndernas lummiga björkar och över forsens brusande vatten, där stockarna dansade ned utför den strida strömmen. Flottningskarlarna lågo i spridda grupper kring fru Nygårds matvaruhandel [i södra tullstugan/”Döbelns hus”], och automobilerna surrade muntert omkring, förande ungdom med sig i färgrika dräkter, ty de skulle till sångfesten i — Malaks.

Ungdom samlades också till sångfesten i Nykarleby [vid Kristliga folkhögskolan] samma dag, men den bar inte färggranna dräkter.

Jag hade emellertid fått nog av svalkan och kylan och beslöt att fara söderut för att uppsöka sommaren. Ahlströms bil stod utanför postkontoret med ångan uppe, och Solvins och Svanbäcks bilar tutade utanför Wiks kafé. Och så for jag, vinkande med kalla handen åt kyrktuppen, kring vilken tornsvalorna kretsade.

Vägen till Kovjoki var värre än jag kunnat föreställa mig den, sönderkörd av tunga planklass och automobiler och upplöst av ihållande regn. Men vi kommo fram, fingo våra biljetter och så kom tåget liksom i en molnstod av damm. Sedan försvunno vi i skogar och susade genom ängar med frodig grönska, men rågen såg gles ut på åkrarna, och om kornbrodden kunde man inte säga mycket. Den behövde värme.

— — —

Kurre.