Krönika.

——

[Taxeringen. Uppröjning efter dammhaveriet. Kristliga sångfesten.]

Den 30 juni.

Min vän Strömgren var ledsen häromdagen. Jag gissade, att den buttra minen berodde på en sval midsommar där ute bland stenarna och gyttjan på hans holme eller på myggen eller halmbädden. Men det var mycket värre än så. Strömgren lever i framtiden och tänker mest på de vedervärdigheter, som skola komma. Min senaste krönika hade rubbat hans jämnvikt. Han hade| nämligen studerat taxeringslängden och funnit, att det visserligen blott var 75 personer, som betalade 1,000 mk eller därutöver i skatt, men bland dem blott 2 personer, som betalade i skatt 5,000 mk i året. Och vilka voro de rikaste?

Jo, de som hade sin lön i penningar! Seminariets vaktmästare och poliskonstaplarna kommo i en mycket hög klass, att inte tala om seminariets lärare, vilka enligt taxeringslängden äro de rikaste i den här staden. Affärsmännen däremot ha det torftigt, och vännen Strömgren förstod icke, huru de kunde bestå sig med villor, radioapparater och egna bilar, ja, somliga kunna föda och klä 6—8 barn med en årsinkomst av 16,000—20,000 mark.

Vartill jag invände, att affärsmännen äro mycket praktiska; annars hade de inte blivit affärsmän. Och hushållsgåvorna äro inte givna åt alla. Om en lektor skulle åka i egen bil, skulle folk skratta åt honom.

Men de ”rika” lektorerna kunna en vacker dag flytta ut på landet, fruktade vännen Strömgren.

*                 *
*

Ty Strömgren tänkte hela tiden på den framtida taxeringen och på dammen, som inte gav honom någon ro, inte om dagen och inte om natten. Det var en så olycksbådande tystnad kring arbetet där nere i forsen, menade han. Det vill säga man hör visserligen skotten, varmed de lutande betongpelarna sprängas, men ingen kan numera komma in på arbetsplatsen. Grindarna äro slutna med lås och alla plank försedda med taggtråd. Prof. Juselius skall ha skrivit ett långt utlåtande om dammbyggnaden, men ingen får veta, vad det innehåller, och man undrar, om det är mycket oförmånligt. Och det ser ut, som om inte stadsfullmäktige skulle behandlat frågan, ty Ö. P. har inte i sina referat nämnt ett ord därom . . .

Under vännen Strömgrens klagan fanns en tyst undermening. Han ville nämligen utforska, om jag visste något. Jag skyndade också att sätta litet bomull på de ömtåligaste punkterna i hans själ. Stadsfullmäktige ha visst inte behandlat frågan, då man ingenting sett därom i tidningen, ty Ö. P. är fullkomligt opartisk i alla livets spörsmål. Fullmäktige anse säkert dammbyggnaden på intet sätt oroande. En medlem av byggnadsstyrelsen har dessutom meddelat mig, att man inte borde skriva något om arbetet, innan dammen är färdig. Om 5—10 år är kraftverket sannolikt en god affär . . .

— Tja, menade vännen Strömgren, visserligen bör styrelsen få arbeta i fred. Såsom boställsnämnden. Och han hade också hört, att affären skulle bliva lysande, att penningar riktigt komme att regna över staden, att kraftverket skall betala alla kommunala utskylder, att gårdsägarna skola bli rika och alla människor lyckliga — om inte något oförutsett kommer emellan . . .

Jag kunde ytterligare meddela honom, att man numera kommit till fast botten på seminariesidan, d. v. s. det är inte berg, men ett bergartat jordlager, som ligger under jäsleran omkring 1 1/2 meter under det gamla landfästet. På den nya bottnen torde man kunna bygga, ty den är så hård, att borren blott med svårighet går därigenom.

— Men det kostar mycket pengar att bygga på den bottnen, invände min vän.

— Det är mycket möjligt; men man glömmer dessa pengar efter 5—10 år, om kraftverket blir den lyckokvarn, som man tror, att det skall bliva. — Dessutom vet man, att stadens myndigheter äro mycket sparsamma, så att inte en penni ges ut i onödan. Under många år har jag önskat, att stadens parker och esplanader skulle bärgas redan före midsommaren, även om man skulle nödgas betala något därför; men drätselkammaren arrenderar ut dem år efter år till den högst bjudande och förtjänar sålunda på dem kanske 100 mk i året. Varav följden dock är, att arrendatorn bärgar dem småningom, då det bäst passar för honom. Han slår en bit i dag, en annan i morgon, allteftersom hans kor behöva litet extra till kvällen, då de komma hem.

Blir dammbyggnaden för dyr, föreställer jag mig, att styrelsen en vacker dag låter plocka sten i de läkande öppningarna och tätar dem med mossa. Det är ett gammalt och beprövat sätt, som använts då det gällt att täta kvarndammen. Och så kunde man timra en damm av stockar; sådana dammar finnas i många bäckar och mindre åar.

Så att många utvägar finnas, om man inte kan låna upp de behövliga miljonerna.

*                 *
*

Egentligen var det min avsikt att denna gång skriva om annat, om himmelens ljus, som strålar över staden, vilken prunkar i ljuvlig grönska, om våra blommande rönnar och syrener, vilka sprida vällukt över bygden. Det har visst blivit bättre tider nu, ty det målas överallt. Nya hus byggas, och plåttaken skimra som silver i solljuset. Mitt i all fägring har den kristliga ungdomen sjungit Guds lov på folkhögskolan och i kyrkan, och festtalarnas ord ha gripit de ungas hjärtan. Nu är det hela över. De många bilarna från norr och söder ha återvänt till sina hem, och tystnaden lägger sig över våra parker och esplanader. Ensamma flickor trippa fortfarande i vita strumpor och skor över gatorna, men pojkarna sola sina bruna ben på bergknallarna i Nystan. Ett stilla vemod griper en, ty blomningstiden är så kort. Häggen har redan förlorat sin fägring, rönnblomstren skifta i brunt, och de flesta fåglarna ha tystnat utom en bofink utanför min hydda. Han håller mig vaken från kl. 3 på morgonen, ty hans maka har det visst litet vanskligt just nu, då hennes små skola ut i en ogästvänlig värld, där det t. o. m. finnes kattor. Och därför sjunger han bort bekymren, sjunger från kl. 3 på morgonen utan uppehåll till kl. 11 på kvällen. Men för människorna börjar sommarens vardag, och inom kort knattrar slåttermaskinen . . .